Som motionär skall man aldrig ge upp; man kämpar för en rättvis lösning även om riksdagsmajoriteten avslår förslaget år efter år. Det är den erfarenhet vi fått.
Efter att sedan l979 ha drivit frågan om rättvisa i inkomstbeskattningen för barn med barnpension och -- bortsett från första årets överlämnande av motionen till en utredning -- ha fått avslag alla övriga år fick vi under fjolåret bifall till vårt krav. Tack vare detta upphör nu den skattemässiga diskrimineringen av barn, som uppbär barnpension på grund av att de förlorat någon av sina föräldrar.
I denna motion vill vi upprepa ett annat av oss under många år upprepat rättvisekrav för vissa barn och barnfamiljer, nämligen kravet på avskaffande av såväl barns och föräldrars som fosterbarns och fosterföräldrars förmögenhet.
Reglerna för förmögenhetsbeskattningen innebär att hemmavarande barns förmögenhet samtaxeras med föräldrarnas förmögenhet till dess barnet uppnår 18 års ålder. Denna sambeskattning leder till att familjen får -- om den uppnår skattepliktig förmögenhet -- betala avsevärt mer i förmögenhetsskatt än som vore fallet om föräldrars och barns förmögenhet beskattades var för sig. Men det är inte endast högre förmögenhetsskatt som kan drabba en sådan familj utan samtaxeringen kan även begränsa rätten till ekonomiskt stöd från samhället.
Även fosterbarns och fosterföräldrars förmögenhet samtaxeras, vilket är ännu mer anmärkningsvärt och omotiverat, vilket vi och andra påpekat i riksdagen vid många tillfällen. (Vi använder här liksom finansdepartementet och skatteutskottet uttrycken fosterbarn och fosterföräldrar trots att vi är väl medvetna om att det ej längre är de officiella beteckningarna.)
Som nämnts har vi under många år motionerat om avskaffande av sambeskattning av barns och föräldrars förmögenhet samt av fosterbarns och fosterföräldrars förmögenhet för att undanröja de orättvisor som drabbar berörda familjer.
I 1985 års motion (1984/85:1624) i denna fråga till vilken vi vill hänvisa redovisade vi ett mycket påtagligt exempel på hur en familj kan drabbas av gällande regler.
Enligt vår uppfattning saknas relevanta skäl för att sambeskatta förmögenheter så att man ökar förmögenhetsskatten för föräldrarna på grund av att deras barn har ärvt eller på annat sätt fått tillgångar. Det gäller i de flesta fall tillgångar som föräldrarna inte har någon förfoganderätt över utan endast en skyldighet att förvalta under överförmyndarens överinseende. Varför skall en familj där t.ex. ett barn förlorat en förälder och därför erhållit arv, straffas genom högre förmögenhetsskatt? Och varför skall barnets egna tillgångar dessutom minska förutsättningarna för familjen att få samhällsstöd? Nuvarande regler måste av flera skäl ändras.
Rättvisa uppnås lättast om man helt slopar samtaxeringen av föräldrars och barns förmögenhet. Eventuellt skulle det kunna övervägas att behålla sambeskattning av den del av barns förmögenhet som utgörs av gåva från förälder, som barnet bor tillsammans med, för att förhindra kringgående av skattereglerna.
Våra -- och övrigas -- motionskrav har avslagits av riksdagsmajoriteten varje år. Fram till 1987 motiverades avslagen med att ''frågor om individuell förmögenhetsbeskattning lämpligen (borde) prövas i samband med beredningen av familjelagssakkunnigas förslag''. Men 1987 slutbehandlades förslaget till ny äktenskapsbalk i riksdagen, varför majoriteten därefter -- sökt och funnit -- nya skäl att avstyrka motionskraven.
Vår motion väckt i januari 1989 (1988/89:Sk303) avstyrktes med hänvisning till att det ''pågår inom finansdepartementet -- parallellt med RINK (utredningen om reformerad inkomstbeskattning) -- ett arbete med översyn av förmögenhetsbeskattningen med avseende på bl.a. eventuell särbeskattning''.
I den hösten avlämnade propositionen 1989/90:50 om inkomstskatten för 1990 m.m. föreslogs bl.a. -- och mot bakgrund av de höjda taxeringsvärdena -- vissa justeringar av gränserna för förmögenhetsbeskattningen. Däremot föreslogs inga ändringar vad gäller grunderna för denna beskattning.
Vår senaste motion, 1989/90:Sk307, väckt under fjolårets allmänna motionstid, behandlades tillsammans med förslaget till ''århundradets skattereform'' (l989/90:SkU30) och avstyrktes av skatteutskottets majoritet (s, v och mp) eftersom det enligt utskottet ''saknas -- -- -- skäl att nu föregripa regeringens ställningstaganden till de överväganden som pågår inom finansdepartementet rörande förmögenhetsskatten''.
Tyvärr avstod riksdagsmajoriteten då -- liksom vid varje tidigare tillfälle -- att i sak ta ställning till denna för vissa barnfamiljer och fosterföräldrar viktiga fråga.
I en departementspromemoria (Ds 1990:91) offentliggjord den 19 december l990 redovisas resultatet av den inom finansdepartementet gjorda översynen av förmögenhetsskattelagen.
Enligt huvudalternativet i promemorian behålls sambeskattningen av föräldrars och barns förmögenhet. Däremot föreslås att undantag görs för fosterbarn. Eftersom underlaget för förmögenhetstaxeringen föreslås öka genom att -- i motsats till hittills -- praktiskt taget alla tillgångar blir skattepliktiga kommer -- med oförändrad gräns för skatteplikt -- fler barnfamiljer än hittills att påverkas negativt av sambeskattningsregeln.
Regeringen synes inte enligt den avlämnade propositionsförteckningen ha för avsikt att under innevarande riksmöte framlägga förslag grundade på den nämnda departementspromemorian.
Riksdagen bör nu enligt vår mening i denna principiellt viktiga fråga -- utan tidsutdräkt -- i ett tillkännagivande till regeringen fastslå att sambeskattning av såväl föräldrars och barns som fosterföräldrars och fosterbarns förmögenheter bör avskaffas så snart som möjligt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av sambeskattning av barns och föräldrars förmögenhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av sambeskattning av fosterbarns och fosterföräldrars förmögenhet.
Stockholm den 14 januari 1991 Martin Olsson (c) Gunhild Bolander (c)