med anledning av prop. 1990/91:54 Kvarvarande frågor i reformeringen av inkomst- och företagsbeskattningen, m.m.
Skattereformens effekter vad gäller vården av
kulturhistoriskt värdefulla bostadsbyggnader på
landet
Regeringen har i proposition 1990/91:54 lagt
fram förslag som ingår i och kompletterar
reformeringen av inkomst- och
företagsbeskattningen. I propositionen konstaterar
regeringen att skattereformen slutförs med de
lagförslag som nu läggs fram. Samtidigt pekar
regeringen dock på att några områden av
skattesystemet är eller avses bli föremål för
ytterligare utredningsarbete.
Varken i lagförslagen eller i redovisningen av
återstående utredningsarbete tar regeringen upp
frågan hur man skall komma till rätta med de
negativa effekter för kulturmiljövården som följer
av den nya inkomstbeskattningen i vad avser
bostadshus på jordbruksfastigheter. Vi anser det
angeläget att denna fråga uppmärksammas av
riksdagen vid behandlingen av regeringens
proposition om kvarvarande frågor i reformeringen
av inkomst- och företagsbeskattning.
Skattereformen innebär som bekant att
beskattningen av ägarens bostad på ett jordbruk
bryts ut ur inkomstslaget näringsverksamhet och
klassificeras i inkomstslaget kapital. Därav följer
att den nuvarande rätten till avdrag för drift och
underhåll av bostäder på jordbruksfastigheter
försvinner.
Redan vid remissen av
inkomstskatteuredningens förslag fäste ett flertal
remissinstanser regeringens uppmärksamhet på att
denna regeländring skulle kraftigt försämra de
ekonomiska villkoren för vården av kulturhistoriskt
värdefulla bostadshus på jordbruksfastigheter. En
av dem var den särskilde utredare, som har
regeringens uppdrag att utreda möjligheterna att
skapa bättre förutsättningar för förvaltningen av
vissa kulturhistoriskt värdefulla byggnader och
miljöer och särskilt herrgårdar och industriminnen.
Utredaren framhöll att förslaget skulle medföra
att redan i dag mycket betungande kostnader för
drift och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla
miljöer fortsättningsvis måste betalas av i rörelsen
beskattade medel. En sådan situation skulle, enligt
utredarens mening, få mycket allvarliga
konsekvenser för möjligheterna att bedriva en
ambitiös kulturminnesvård.
Vi anser att riksdagen inte kan låta sig nöja med
en skattereform som har den uppenbara
biverkningen att äventyra omvårdnanden av det
kulturarv, som landsbygdens kulturhistoriskt
värdefulla mangårdsbyggnader representerar.
Det låter sig naturligtvis sägas, att de
försämrade ekonomiska villkoren för vården av
dessa kulturminnen i princip skulle kunna
motverkas genom ökade statliga bidrag till vården
av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Vi vill
dock bestämt avvisa en sådan princip, inte minst för
att den lösningen med all säkerhet skulle medföra
antingen en väsentligt ökad utgift för staten eller en
väsentlig sänkning av ambitionen att vårda vårt
gemensamma kulturarv.
I sitt yttrande över betänkandet ''Reformerad
inkomstbeskattning'' har den särskilda utredaren
om förvaltningen av vissa kulturmiljöer skisserat
som en möjlig principlösning, att bostadshus på
jordbruk som samtidigt utgör kulturbyggnader
skulle beskattningsmässigt behandlas som
näringsfastigheter i stället för privatbostäder. Vi
anser oss inte ha tillräckligt underlag för att bedöma
om en lösning på problemet bäst kan åstadkommas
genom en utveckling av det förslaget. Vi delar
emellertid den principiella uppfattningen att en
lösning bör sökas inom ramen för det reformerade
skattesystemet och inte inom ramen för
kulturmiljövårdens bidragsanslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om möjligheten att
medge avdrag för underhåll av kulturhistoriskt
värdefull bostadsbebyggelse på
jordbruksfastigheter.