Skogsvårdsavgiften är en oacceptabel straffskatt på
skogsnäringen, som framförallt belastar de skötsamma och
aktiva skogsägarna. Därmed har den förlorat sitt
ursprungliga syfte och bör avskaffas.
Brutet samband
Skogsvårdsavgiftens syfte var från början att finansiera
bidrag till god skogsskötsel. Något sådant direkt samband
mellan avgiftsuttag och användningen av avgiftsmedlen
finns inte längre. Samtidigt som avgiftsprocenten successivt
har höjts har bidrag till skogsvårdande åtgärder sänkts eller
tagits bort helt. Det har fått till följd att en mycket ringa del
av skogsvårdsavgiften går tillbaka till skogsägarna för
skogsvårdande åtgärder.
Avgiften inbringade det senaste budgetåret c:a 440
miljoner kr till statskassan. Hela budgetanslaget till
skogsbruket exklusive Skogsstyrelsen är för motsvarande år
356 miljoner kr. Från skogsbrukets synpunkt är det endast
Trygghetsförsäkringen, 20 miljoner kr, som med jämförbara
bedömningsgrunder kan motivera en avgift.
I dag återförs t ex inom södra skogsägarnas område
mindre än 10 procent av skogsvårdsavgiften till
skogsnäringen. Resten är punktskatt på skogsinnehav. För
den enskilde skogsbrukaren motsvarar avgiften beräknad
med ränta på ränta under en skoglig omloppstid av 80 år c:a
40 procent av nettot vid avverkning. En sådan
särbeskattning saknar motsvarighet i andra näringar.
Därmed upplevs den av skogsnäringen som en direkt
straffskatt.
Felbaserad
Principerna efter vilka skogsvårdsavgiften tas ut är också
felaktiga. Reglerna premierar inte en god skogsvård, vilket
de rimligen borde göra. En skogsvårdsavgift baserad på
skogsbruksvärdet kan slå mycket snett och få till följd att de
mest skötsamma skogsägarna förlorar mest på
skogsvårdsavgiften.
Skogsbruksvärdet kan t ex vara mycket högt men
avverkningsmöjligheterna små. Dessa skogsägare straffas
enligt nuvarande uttagsprincip med höga avgifter på låga
eller inga nettoinkomster från skogen.
Missgynnar istället för premierar
De bidrag som utgår från avgiftsmedel utgår i huvudsak
för att i efterhand reparera eftersatta åtgärder, eller till
fastigheter med ett dåligt skogstillstånd. Den skogsägare
som sköter sin skog bra har i regel mycket små möjligheter
att få bidrag. Trots detta har dessa skogsägare höga
skogsvårdsavgifter.
På det sättet innebär bidragssystemet en överföring av
medel från skötsamma till mindre skötsamma skogsägare.
Skogsvårdsavgiften motverkar därför i praktiken samhällets
syften med skogspolitiken. I ett system med
skogsvårdsavgifter är det oftast de skötsamma skogsägarna
som förlorar mest.
Förlorat syfte
När ett system förlorat sitt syfte bör det avskaffas. Så är
fallet med skogsvårdsavgiften. Detsamma gäller det
bidragssystem som är en följd av skogsvårdsavgiften.
En självklar följd av en slopad skogsvårdsavgift blir
givetvis att bidrag som betalas med medel som kommer in
från avgifterna slopas. Regionalpolitiska insatser och annat
som utgår ur avgiftsmedel, och som inte har anknytning till
skogsbruket, bör självfallet finansieras via statskassan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att avskaffa skogsvårdsavgiften.
Stockholm den 10 januari 1991
Agne Hansson (c)
Marianne Jönsson (c)