Invandring är ett konstant och naturligt fenomen, som
präglat alla länder i alla tider. Utan invandring vore Sverige
fattigare, både kulturellt, materiellt och vetenskapligt. Från
Sverige har också vågor av utvandrare nått ut till andra
länder. Drömmen om den fria rörligheten över gränserna är
en viktig drivkraft bakom det svenska beslutet att ansöka
om medlemskap i EG. Migration är en viktig, nödvändig
och ofrånkomlig del av alla samhällen och utgör en del av
den liberala visionen om rörelsefrihet.
De senaste decennierna har invandringen till Sverige
varit kraftigt reglerad. Därför är de allra flesta som får
uppehållstillstånd i Sverige flyktingar eller anhöriga till
flyktingar. När de väl fått uppehållstillstånd är de
invandrare, tillsammans med andra som kan ha kommit till
Sverige av mångskiftande orsaker. Dessutom har vi en
betydande nordisk arbetskraftsinvandring.
Flyktingpolitiken befinner sig i en kris sedan några år.
1989 kollapsade mottagningsystemet, varvid regeringen
utnyttjade en undantagsformulering i lagstiftningen och tills
vidare upphävde större delen av flyktinglagstiftningen. De
som är garanterade skydd idag är endast
konventionsflyktingarna. Andra flyktinggrupper, t.ex. de
som flytt undan krig och väpnade oroligheter i fruktan för
sina liv, har efter inskränkningen inget fungerande lagfäst
skydd. Även på andra sätt har rättssäkerheten eftersatts för
de asylsökande.
Den inskränkningen kan också ses i ljuset av
utvecklingen i Europa på flyktingpolitikens område. Steg
för steg införs svårigheter för asylsökande för att hindra
dem från att överhuvudtaget komma in i Europa för att söka
asyl.
1980-talet slutade i främlingsfientlighetens tecken i
Europa. Många tecken finns på att rasism och antisemitism
är på frammarsch igen.
I Sverige skedde ett stort antal rasistiskt inspirerade
våldsdåd under 1990. Flera människor omkom.
Korsbränning, mordbränder och ett flertal attacker mot
flyktingläger inträffade. Den rasistiska terrorverksamheten
åstadkom enbart under förra året mer skada än vad den
utländska terrorismen gjort under 15 år. Läget är mycket
allvarligt.
Det krävs en omläggning av flyktingpolitiken, både för
att skapa bättre skydd och ett mer värdigt mottagande för
flyktingarna, och för att allmänhetens tolerans gentemot
invandrare ska öka. Det är viktigt att skapa en insikt om att
det är brott mot mänskliga rättigheter som driver människor
på flykt.
Därför föreslår folkpartiet liberalerna en rad åtgärder
för att förbättra rättssäkerheten för flyktingar,
avkriminalisera flykt, låta flyktingar arbeta och sköta sig
själva under väntetiden, förhindra diskriminering av
invandrare på arbetsmarknaden och öka de svenska
insatserna i det internationella flyktingarbetet. Att ta strid
mot den allmänna främlingsfientligheten genom bland
annat sådana åtgärder är kanske det som gynnar samtliga
invandrare i Sverige allra mest.
Den internationella flyktingsituationen
Det senaste året har allt fler människor tvingats på flykt.
Uppskattningsvis är nu 17,5 milj. människor att definiera
som flyktingar. Till denna siffra kommer de många miljoner
som är på flykt inom sitt eget land. Bland nya
flyktinggrupper märks framförallt nära en miljon liberianer
och hundratusentals somalier, som tvingats fly undan
inbördeskrig i hemländerna.
De allra flesta flyktingarna i världen lever i länder i
tredje världen, i närheten av den enda internationella gräns
de överskridit. De tas om hand av några av världens
fattigaste länder. Malawi har t.ex. 850.000 flyktingar på 7,9
milj. invånare. Pakistan har 3,2 milj. registrerade afghanska
flyktingar, och räknar med någon ytterligare miljon
oregistrerade.
UNHCR:s dåliga ekonomi under de senaste åren har lett
till att hälsoläget försämrats för dem som lever i
flyktingläger i tredje världen under UNHCR:s beskydd.
Undernäringen bland barnen har märkbart ökat.
Flyktingarna har blivit fler, men UNHCR har inte fått
mer pengar. Organisationen, som lever helt på frivilliga
bidrag, lever i princip ur hand i mun. Mot den bakgrunden
har vi i vår biståndsmotion yrkat på en utökning av det
svenska stödet till UNHCR med 100 milj.kr.
Flyktingkvoten
Det är inte bara pengar som behövs. En viss del av dem
som lever i flyktinglägren behöver få komma vidare till
något annat land, inte minst för att något lätta u-ländernas
ekonomiska börda. I vanliga fall brukar bara några få tusen
välkomnas till Europa. I år beräknar UNHCR att Europa
skulle behöva ställa upp med 45 000 kvotplatser. Sverige
måste verka för att övriga länder i Europa tar emot fler
kvotflyktingar. Samtidigt är det dags att den svenska
kvoten ökas till 2 000 flyktingar per år, i enlighet med
det beslut som Invandrarverkets styrelse fattade för några
månader sedan.
Folkpartiet liberalerna yrkar därför på en ökning av
anslaget D4 för överföring av kvotflyktingar med 3,75
milj.kr. samt en ökning av anslaget D5 för ersättning till
kommunerna med 85,675 milj.kr. och en ökning av anslaget
D2 för förläggningskostnader med 9 milj.kr.
Återvändande och IOM
De flesta flyktingar vill återvända hem så fort de kan.
Ofta dröjer det dock så länge innan situationen i hemlandet
blir bättre att man till stor del assimilerats när den dagen
kommer.
Det är emellertid viktigt att underlätta återvändandet
genom bl a hemresebidrag. Även internationellt bör
Sverige stödja det arbete som bedrivs för att underlätta för
flyktingar att återvända. Den internationella
organisationen IOM, Intergovernmental Organization of
Migration, skulle med glädje välkomna Sverige som
medlem. Det vore naturligt för Sverige att söka
medlemskap i IOM.
Flyktingpolitiken i Europa
Under senare delen av 1980-talet har desintegrationen i
Sovjet, revolutionerna i f.d. Östeuropa, den inre
integrationen mellan EG:s medlemsländer, samt de senaste
årens ökade tillströmning av flyktingar ytterligare förstärkt
rädslan för flyktingar och deras anspråk på att få plats i
europeiska demokratier. Trots den positiva ekonomiska
utvecklingen under denna period har en ''kapprustning mot
flyktingar'' ägt rum i Europa.
Det tumult och den förändrade världsbild som skapats
av demokratiseringen i öst och integrationen i väst kan vara
en förklaring till den utvecklingen, ökningen av antalet
asylsökande en annan förklaring. Ökningen beror inte
minst på revolutionerna i Östeuropa, som dels gjorde det
lättare för människor att lämna sitt hemland, dels tinade
upp decenniers djupfrysta politiska och etniska konflikter i
det före detta östblocket. Ökningen har också samband
med den instabila situationen i de olika länderna i
Mellanöstern: inbördeskriget i Libanon, kriget mellan Iran
och Irak, och de omfattande övergreppen mot de mänskliga
rättigheterna i flertalet av länderna i regionen. Till detta
kommer en rad utomeuropeiska konflikter, allt ifrån Sri
Lanka till Etiopien/Eritrea som skapat flyktingrörelser
också till Europa.
Under de sista fem åren har antalet asylsökande till
länder i Europa fördubblats. Den ökningen har fördelat sig
relativt ojämnt mellan de europeiska länderna. Ökningen
av antalet asylsökande till Sverige har varit direkt
proportionell med utvecklingen i Europa, dvs. en
fördubbling, medan Storbritannien och Österrike fått en
tredubbling av antalet asylsökande. Några länder, bl.a.
Danmark, har fått en minskning och andra länder, t.ex.
Ungern, har tagit emot ett stort antal flyktingar för första
gången i sin moderna historia. (Källa UNHCR:s statistik)
Flyktingarna utgör bara cirka 0,17% av befolkningen i
Europa. I vissa av världens fattigaste länder, t.ex. i Malawi,
utgör flyktingarna 10% av befolkningen trots att resurser
nästan helt saknas för att ta hand om dem.
Harmoniseringsprocessen inom EG kräver en
samordning av flyktingpolitiken, eftersom den är intimt
förknippad med frågan om de gemensamma yttre
gränserna. Även Europarådet har sedan 1976 sökt verka för
en harmonisering av de europeiska ländernas
flyktingpolitik, en harmonisering som skulle utgå från
Europarådets rekommendationer om bland annat ''objektiv
och opartisk bedömning'', möjligheter för asylsökande att
bli kvar i landet medan ansökan behandlades med mera.
Om Europarådets ambition med harmoniseringsarbetet
varit att säkerställa en miniminivå av rättssäkerhet för de
asylsökande, så kan arbetet inom EG sägas ha helt andra
mål, som framförallt handlar om hur antalet asylsökande
kan reduceras.
EG:s ambition har generellt sett varit att skapa en stark
gemensam yttre gräns i takt med att de inre gränserna
avvecklas. Denna gemensamma yttre gräns förutsätter att
asylsökande blir mottagna på samma sätt vilket land de än
anländer till först. Flyktingpolitiken har i detta
sammanhang ofta på ett olyckligt sätt kommit att kopplas
samman med frågan om terrorister och knarkbekämpning.
Arbetet för att åstadkomma gemensamma europeiska
lösningar på flyktingpolitikens område har tyvärr starkt
präglats av 1980-talets europeiska flyktingrädsla.
En liberal flyktingpolitik i Europa måste självfallet ta
sikte på harmonisering av EG-medlemsländernas politik.
Den harmoniseringen bör ske innan överenskommelserna
om en gemensam yttre gränskontroll sätts i funktion, för att
säkerställa rättssäkerheten för de asylsökande.
Harmoniseringen bör i första hand ta sikte på att förmå
samtliga medlemsstater att underteckna såväl
Gènevekonventionen som dess tilläggsprotokoll från 1967,
samt att förmå medlemmarna att följa de
rekommendationer som utfärdats av UNHCR:s
exekutivkommitté. Genèvekonventionen måste tas i bruk på
det sätt som ursprungligen avsågs.
Utformningen av en gemensam praxis bör förankras
stadigt i internationell rätt genom att en europeisk domstol
inrättas dit man kan överklaga beslut i flyktingärenden.
Domstolen bör kopplas till såväl Genèvekonventionen med
tilläggsprotokollet från 1967 som tortyrkonventionen och
den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. En
sådan instans har redan föreslagits av bland annat ECRE,
de europeiska frivilligorganisationernas samrådsorgan i
flyktingfrågor. En möjlighet vore att samordna domstolens
verksamhet med Europarådet. Den kompetens som
Europadomstolen byggt upp när det gäller mänskliga
rättigheter skulle kunna utnyttjas också i flyktingärenden.
En konvention, i första hand en europeisk, måste
formuleras som ger skydd åt de människor som flyr undan
olika typer av våld: krig, inbördeskrig, väpnade oroligheter
eller bristande förmåga hos ett lands regering att skydda
sina egna medborgare. Den konventionen bör i första hand
söka utgå från de regionala utvidgningar av
flyktingkonventionens definition som de afrikanska och
latinamerikanska staterna gjort (OAU-konventionen eller
den s.k. afrikanska flyktingdefinitionen, samt Cartagena-
deklarationens flyktingdefinition). Dessa kompletteringar
(som inkluderar även flykt från krig, inbördeskrig och andra
oroligheter) till Genèvekonventionens flyktingbegrepp
saknar ännu motsvarighet i andra delar av världen. Om inte
det sker en lagreglering och harmonisering mellan EG-
staterna av de facto-flyktingarnas möjligheter att få asyl
riskerar en stor del av dessa flyktingar att inte kunna få
något skydd alls.
Istället för att bygga upp en allt mer ogenomtränglig mur
mot asylsökande från länder utanför Europa genom
visumkrav och flygbolagssanktioner med mera, bör EG
söka mer konstruktiva lösningar på eventuella framtida
problem med massflykt från krigshärdar eller diktaturer.
Beredskap måste finnas för att hjälpa länder i den berörda
regionen att kunna härbärgera eventuella större
flyktinggrupper. EG måste utveckla en klar politik för att
skydda och bistå flyktingar från länder utanför Europa,
både av humanitära skäl och för att EG har ett egenintresse
av sådana lösningar som ett alternativ till att flyktingarna
söker sig till Europa.
För att bekämpa främlingsfientligheten i Europa bör
också EG-ländernas regeringar samarbeta med de olika
frivilligorganisationerna för att skapa en kunskap och
förståelse för flyktingarnas situation. Bland de
gemensamma aktiviteter som ECRE efterlyst är t.ex.
utarbetandet av gemensamma broschyrer med information
om flyktingar där deras situation beskrivs, utbildning av
jurister, tjänstemän och andra som arbetar med flyktingar,
och arrangemang av studiedagar i skolor och på universitet.
Dessutom bör EG:s gemensamma utrikespolitik sikta till
att på längre sikt skapa en sådan världsordning att
konflikter och förtryck undanröjs. I det arbetet har ett
generöst EG-bistånd till tredje världen en viktig plats. Inte
minst viktigt är ett kraftfullt demokratistödjande bistånd.
Gemensamma EG-ansträngningar för att brännmärka brott
mot mänskliga rättigheter och söka förbättra
övervakningsmekanismerna för dessa brott är andra viktiga
åtgärder. En konstruktiv säkerhets- och nedrustningspolitik
är också väsentlig. EG bör på allt sätt bidra till nedrustning
och avspänning. Utrikespolitiken är på så vis intimt
förknippad med flyktingpolitiken, men får däremot aldrig
användas som ursäkt för att inte ge skydd åt dem som nu
behöver skydd.
Rättssäkerheten
Inledning
I likhet med många andra regeringar i Europa har den
svenska regeringen på olika vägar sökt tvinga ner antalet
asylsökande som kommer till Sverige. Det har skett genom
såväl en yttre gränskontroll där man sökt hindra flyktingar
från att komma fram till gränsen, som genom en
åtstramning av såväl lagstiftning som praxis, och genom
avskräckningsåtgärder i flyktingmottagandet.
Bakom den politiken kan ligga olika överväganden, dels
att man anser att allt fler söker asyl i onödan och alltså
missbrukar asylrätten, dels att man bedömer att det inte får
plats fler flyktingar i Sverige pga opinionen. Bägge dessa
bedömningar är felaktiga. En analys av vilka som kommer
som asylsökande till Sverige ger snabbt en bild av att den
stora majoriteten asylsökande har utomordentligt goda skäl
att vilja söka skydd i ett annat land. De större
flyktingrörelserna hänger med automatik samman med
politiska händelser i vår omvärld: efter det att oroligheterna
tog fart i Kosovoprovinsen och rapporter om omfattande
övergrep kom ut kom omedelbart en flyktingvåg därifrån.
När situationen förvärrats i Rumänien, kriget tilltagit i
Libanon eller demokrati etablerats i Polen har detta genast
återspeglats i upp- och nedgångar i flyktingstatistiken.
Det stora problemet med den snävare flyktingpolitiken
är att man frångår skyddstanken: att asylrätten är till för att
ge människor skydd.
Genom en hårdare yttre gränskontroll har många
asylsökande hindrats från att ens komma fram till svenska
gränsen. Det förefaller ibland råda vissa missuppfattningar
om att varje land skulle vara tvunget att ta emot alla som
påstår sig vara flyktingar. Så är inte fallet. Varje land som
anslutit sig till Genèvekonventionen har rätt att själv
bedöma om den asylsökande faller under
flyktingdefinitionen eller ej. Trots detta använder inte minst
den svenska regeringen sig av ett batteri olika åtgärder för
att hindra flyktingar från att komma fram till gränsen. Detta
torde stå i uppenbar strid mot andan i Genèvekonventionen.
Viseringspolitiken
Viseringskrav har utfärdats de senaste åren som ett
direkt svar från Sverige på att oroligheter brutit ut i något
land. Man har motiverat det med att det uppstått ett
''invandringstryck'', som Sverige måste skyddas från. En
särskild poäng i sammanhanget är att flyktingar inte kan få
visum, eftersom det inte finns något visum för ändamålet att
söka politisk asyl. Om en människa som vill fly från sitt land
kontaktar Sveriges ambassad och ansöker om visum i laga
ordning är det ambassadens skyldighet enligt gällande lag
att avslå ansökan, om det kan misstänkas att vederbörande
behöver fly. Besöket i Sverige måste vara av tillfällig art, det
är ett visums natur. Alternativet är att söka
uppehållstillstånd i Sverige, och det kan inte presumtiva
flyktingar göra. När de är i hemlandet har de ingen rätt att
söka asyl, bland annat för att de ännu inte lämnat
hemlandet och därför inte definieras som flyktingar.
Viseringspolitiken skapar medvetet ett moment 22 för
flyktingen.
Att på detta vis använda viseringsinstrumentet som en
metod att förhindra rena flyktingar från att ansöka om asyl
i andra länder är klart i strid med andan i
Genèvekonventionen. Detta missbruk av
viseringsinstrumentet måste upphöra. Likaså måste
metoden att tvinga grannländer att sköta den svenska
gränskontrollen upphöra. Det skedde t.ex. i Polen när man
tvingade Polen att endast bevilja transitvisum för dem som
hade giltigt visum till Sverige.
Sanktioner mot flygbolag
De flygbolag som tar med asylsökande eller andra
personer som saknar giltiga dokument (pass eller visum)
kan tvingas att betala för deras återresa. Dessa
sanktionsregler skärptes för snart två år sedan. Andra
länder i Europa har gått än längre, och kriminaliserat
flygbolagens bristande kontroll.
På så vis vill regeringen tvinga privata transportföretag
att sköta inresekontrollen till Sverige. Dessutom är syftet
att asylsökande ska hindras resa in i landet. De kan ju inte
ha visum i enlighet med resonemanget ovan, om inte
visumet är falskt eller beviljat på falska grunder. Och om
de som saknar dokument verkligen är sådana flyktingar som
kommer att få stanna kan rimligtvis inte
incheckningspersonalen avgöra.
Detta är oacceptabelt, både ur flygbolagens synvinkel
som inte bör tvingas fullgöra en myndighetsfunktion, och ur
rättssäkerhetssynvinkel. Sanktionerna mot flygbolagen
måste avskaffas.
Dokumentlöshet
Att många asylsökande saknar dokument har ofta
använts som ett argument för att människor kommer hit i
skumma syften och utan att vara flyktingar.
I själva verket är det en naturlig följd av flyktingskapet
att sakna dokument. Många diktaturer släpper inte ifrån sig
sina medborgare frivilligt, särskilt inte sådana som gjort sig
misshagliga. De tvingas ibland fly illegalt över gänsen, utan
kanske både pass och visum.
Men genom utvecklingen av den europeiska
flyktingpolitiken är det idag omöjligt att komma in i Europa
eller röra sig mellan länderna utan att ha dokument. Därför
tvingas många asylsökande att köpa falska dokument, och
lita till organisationer för att få hjälp att forcera de hinder
mot asylsökande som omsorgsfullt skapats i Europa. Som
enda utväg för att kunna nå fram till ett land för att ansöka
om asyl kastas de i armarna på s.k. flyktingsmugglare.
Därför är både problemet med falska dokument och den
dokumentlöshet som uppstår när en s.k. flyktingsmugglare
begär tillbaka sina dyra papper en situation som skapats av
Sveriges avskräckningspolitik mot flyktingarna. Även
förekomsten av s.k. flyktingsmugglare är ett resultat av den
rådande flyktingpolitiken. Det är näst intill omöjligt idag att
fly på ''legal'' väg. Europas länder gör sitt bästa för att täta
till kryphålen. Ett effektivt sätt att motverka företeelser
som flyktingsmugglare vore att säkerställa möjligheter för
asylsökande att på legal väg ta sig till Sverige för att söka
om asyl.
Praxis när det gäller dokumentlöshet är också mycket
olycklig. Ibland hävdas att en flykting inte är trovärdig om
han har ett pass och kunnat resa ut legalt. Ibland hävdas det
att flyktingen inte är trovärdig för att han inte har
dokument. Det är viktigt att notera UNHCR:s kommentar
till den svenska lagstiftningen att bara det faktum att en
flykting inte har dokument inte är skäl nog att ifrågasätta
hans trovärdighet.
Decemberbeslutet
Beslutet från december 1989 var en av regeringens mest
flagranta inskränkningar i flyktingarnas rättssäkerhet. Tre
kategorier av flyktingar miste sin rätt att få asyl samtidigt
som kriserna i vår omedelbara omvärld gjorde att det kom
fler flyktingar än tidigare.
Beslutet grundade sig på flera bedömningar: att
invandrarverket inte klarade av situationen, att det rådde
kris på förläggningssidan, att opinionen mot flyktingar växt
sig stark och att många av dem som kom inte var berättigade
till asyl. Dessa var de huvudsakliga skäl som angavs eller
förekom i debatten som försvar för beslutet.
Retroaktiviteten i beslutet kan sägas strida mot andan i
grundlagen, eftersom de asylsökande som kom till Sverige
före regeringens beslut rimligtvis inte kunde förutse
inskränkningen. Därigenom miste de sin möjlighet att ta sin
tillflykt till något annat land där de kunnat få skydd.
Beslutet från december 1989 måste upphävas. Det
förvägrar många skyddsbehövande möjligheten att få
stanna i Sverige. Det är inte rimligt att regeringen på
obestämd tid suspenderar en lag utan att riksdagen får fatta
beslut.
Dessutom har de motiv som räknades upp för ett år
sedan försvunnit: Invandrarverket klarade av lika många
asylsökande 1990 som 1989 men smidigt och utan tal om
katastrof och sammanbrott. Flera förläggningar läggs ner,
för de behövs inte längre. Kommunerna står med tomma
platser för det finns inte så många flyktingar att skicka ut till
dem. Det har under hösten 1990 kommit ungefär hälften så
många asylsökande per månad som hösten 1989.
Paniken under hösten 1989 skapades huvudsakligen av
att några tusen bulgarienturkar helt oförutsett flydde till
Sverige som kulmen på många års etnisk förföljelse. De
avhystes dessutom från Rumänien med viseringar giltiga
enbart för resa till Sverige, inte för att de hört att Sverige
var landet som flödade av mjölk och honung. Regeringens
reaktion bör nu ha avklingat. Därför finns inga argument
kvar för att vidhålla 13 december-beslutet om
inskränkningar i asylrätten. Lagen måste nu tillämpas i sin
helhet.
Risken är att beslutet, som togs av regeringen utan
hörande av riksdagen och som sägs gälla på obestämd tid,
var det första steget till att avskaffa de facto-flyktingarnas
lagstadgade rätt till asyl i Sverige. Den utredning om en
sammanhållen flykting- och migrationspolitik som strax
avlämnar sitt betänkande kan komma att resultera i ett
lagförslag som avskaffar de facto-begreppet. Detta vore en
tragedi, särskilt som verkligheten idag är att många av de
människor som är i starkt behov av skydd i Europa inte
faller under Genève-konventionens strikta begrepp om
förföljelse, utan flyr undan olika slags våld som krig,
inbördeskrig eller väpnade oroligheter.
De facto-flyktingar
De factobegreppet omfattar dels dem som utan att vara
flyktingar i Genève-konventionens mening ändå har
flyktingliknande skäl, samt dem som flyr undan krig,
konflikter och andra typer av större katastrofer där
människoliv är i fara. I Europa har de kunnat få faktiskt
skydd under mycket varierande regler och praxis, ofta i
form av att de efter att ha fått avslag på asylansökan ändå
inte körts på porten, utan tillåtits vara kvar i landet på ett
eller annat sätt. Det tillämpas dock inte i Sverige, där vi har
en effektiv (och kostsam) avhysning av dem som fått avslag.
Däremot har OAU antagit den s.k. afrikanska
flyktingdefinitionen, och i Latinamerika har den s.k.
Cartagenadeklarationen utformats, som bägge för var sin
kontinent skapat en rättslig reglering och ett skydd för
denna grupp flyktingar. Större delen av de miljoner som
tagit sin tillflykt till flyktingläger i tredje världen och står
under UNHCR:s beskydd, torde vara de facto-flyktingar.
Det är bland dessa Sverige rekryterar sina kvotflyktingar.
UNHCR har visserligen på grund av Genève-konventionens
snäva definition inget direkt mandat för den
flyktingkategorin, men har uttalat att de är ''of concern'' för
UNHCR, dvs. de får visst skydd av organisationen.
Det är inte, som ibland hävdats i debatten, så att de
factoflyktingar skulle ha ett mindre skyddsbehov än
konventionsflyktingar. De kan mycket väl ibland ha t.o.m.
ett starkare skyddsbehov än andra flyktinggrupper. Därför
kräver humaniteten att svensk lagstiftning innehåller
formuleringar som täcker dessa gruppers behov av skydd,
likaväl som Sverige bör arbeta på både europeisk nivå och
internationell om ett ökat rättsligt skydd för människor som
flyr undan krig, väpnade konflikter och andra våldsamma
situationer.
Advokatjour
En väsentlig reform för att förbättra såväl
rättssäkerheten som kvaliteten och därmed effektiviteten i
beslutsfattandet vore att inrätta en advokatjour så att de
asylsökande får ett juridiskt biträde redan vid
gränsen. Det finns sedan några år förslag om detta
utarbetat bland annat av Advokatsamfundet, men de
initiativen har inte fått respons hos regeringen. Det vore av
största vikt för flyktingarnas rättssäkerhet om detta kunde
ordnas. De förslag som finns utarbetade visar att ett sådant
system kan fungera. Det förekommer dessutom i andra
länder och fungerar bra där.
Polisen som utredare
Glädjande signaler kommer nu från regerigen att polisen
inte längre ska vara ansvarig för asylutredningarna. Det
innebär att många års opinionsbildning äntligen burit frukt.
Den nya ordningen gör att de asylsökande kan känna ett
större förtroende och bli mer uppriktiga i den första
utredningen än vad som ofta är fallet idag. Därför är det
viktigt att den s.k. grundutredningen som fortfarande ska
skötas av polisen inte sväller ut utan enbart handlar om att
registrera asylansökan.
Återtagande av asyl
Möjligheten att lagenligt återta ett beslut om asyl
infördes i den nya lagstiftningen för snart två år sedan. Dock
har tillämpningen kommit att resa en del frågetecken.
Uppenbarligen har flyktingar fråntagits asylstatus och
t.o.m. avvisats på mycket lösa grunder, med svåra
konsekvenser för flyktingarna. Bestämmelsen om
återtagande av asyl måste ses över. Antingen bör man
införa en möjlighet att överklaga beslut om återtagande
med rätt till rättshjälp eller också bör möjligheten
avskaffas. Den nuvarande tillämpningen har skapat
rättsotrygghet och svåra situationer för många flyktingar,
och nyttan förefaller mycket begränsad.
Förordnande av advokater
Invandrarverket fick nyligen överta ansvaret att
förordna advokater till asylsökande. Det har varit olyckligt
att det verk som bereder och fattar besluten också har
inflytande över vilken person som ska företräda den
asylsökande. Risken är att invandrarverket påverkas av sin
ställning som motpart när biträdet ska utses. Man har bland
annat inte ansträngt sig att förordna sådana advokater som
specialiserat sig på flyktingrätt. Därför måste ansvaret
att förordna rättshjälp läggas på en annan instans än
invandrarverket. Självfallet måste en ordning skapas där
den asylsökande så långt det är möjligt får den advokat han
begär.
Tidigare riksdagsbeslut
Riksdagen har tidigare uttalat sig såväl för en
dokumentation av praxis som en bättre motivering av
beslut. Det har under en längre tid aviserats att en
praxisdokumentation är på väg, men ännu har ingen
presenterats. Det är hög tid att riksdagens beslut
respekteras.
Beslutsmotiveringen skulle bli utförligare enligt den nya
flyktinglagstiftningen för snart två år sedan. I verkligheten
har många beslut kommit att motiveras på likartat sätt som
förut, med stereotypa formuleringar och utan att de reella
grunderna för avslag redovisats öppet. Riksdagen bör
därför uttala att besluten får den mer utförliga motivering
som förutsattes när den nya flyktinglagstiftningen
antogs.
Asylnämnd
Folkpartiet liberalerna har under flera år efterlyst en
sådan ordning som nu föreslås av en utredning. Ännu
föreligger inte propositionen, men några principiella
riktlinjer kan ändå nämnas.
Det är väsentligt att myndigheten är fristående.
Därför bör den inte byggas in i något departement, och i all
synnerhet inte i arbetsmarknadsdepartementet med de
tankar som finns att personal ska kunna flytta från nämnden
till departementet och tvärtom. Det föreligger en stor risk
att oberoendet bara blir en chimär. Vi utgår från att
regeringens slutliga förslag kommer att ge asylnämnden en
mer oberoende ställning än vad som förutskickas i
utredningen.
Avvisning under värdiga former
Sverige har en mycket effektiv politik för ''verkställande
av avvisningsbeslut''. Den är kostsam och leder ibland till
att avvisningen sker under oacceptabla former. De
asylsökande ges inte tid att arrangera för sin avresa, ta
farväl av vänner med mera. Det är av stor vikt att
UNHCR:s rekommendationer följs också när det gäller
avvisningar, dvs att de asylsökande ges ''skäligt rådrum'' för
att bl a kunna finna en alternativ fristad. Avvisningar med
specialchartrade plan och dubbla poliseskorter har ibland
antagit skandalartade drag, och kostar mycket stora pengar.
Av flera skäl bör den hittillsvarande metoden att avvisa
asylsökande som fått avslag ses över.
Barn
Förbjud förvarstagande av barn
Hundratals barn blir varje år inlåsta endast av det skälet
att deras familjer sökt asyl. Att överhuvudtaget
frihetsberöva barn strider helt emot rättsmedvetandet och
principen om likhet inför lagen. Varje möjlighet att ta
barn i förvar måste därför utmönstras från svensk
lagstiftning.
Hälso- och sjukvård
Asylsökande barn faller utanför socialtjänstlagen och
mister bland annat rätten till hälsovård och tandvård. Den
enda vård de är berättigade till är akutvård. Det betyder
bland annat att förebyggande åtgärder som vaccinationer
och reguljär tandvård förmenas barnen ibland under flera
år. Detta är inte acceptabelt. Därför måste riksdagen
uttala att barn i asylsökande familjer bör omfattas av den
hälso- och sjukvård samt tandvård som varje annat barn har
rätt till i Sverige.
PBU-team
Under flera år har folkpartiet liberalerna efterlyst att
särskilda PBU-team med specialisering på flyktingbarn
inrättas i landstingen och i anslutning till
flyktingförläggningarna. Flyktingbarn bär ofta på mycket
svåra upplevelser. Många kan ha bevittnat att mamman
våldtagits, eller att polisen fängslat pappan. Utöver det har
flyktingbarnen tvingats till mycket smärtsamma uppbrott
från släkt, vänner, hem och omgivning. Ibland kan oron
vara stor över familjemedlemmar som är kvar i hemlandet.
De kan behöva särskild uppmärksamhet och behandling för
att bearbeta dessa känslor och upplevelser. Därför behövs
speciella vårdteam eller andra insatser av specialutbildad
personal.
Ensamma flyktingbarn
Ensamma barn kommer i ett mindre antal till Sverige för
att söka skydd, t.ex. undan kriget i Etiopien. Det är viktigt
att deras rättigheter bevakas särskilt noga. Därför bör en
god man förordnas omedelbart för barnet, vilken kan ge
fullmakt för ev överklagande av beslut med mera. Det är
viktigt också att barnen får en kontinuitet i kontakten med
de vuxna på den förläggning där de vistas. De får inte
tvingas bryta upp i onödan, eftersom de redan utsatts för
svåra separationer och riskerar att skadas än mer om de inte
bemöts varsamt. Det är mycket viktigt att reseregler och
besöksregler underlättar kontakt med eventuella släktingar
eller bekanta i Sverige. Det finns ensamma flyktingbarn
som väntat i flera år på besked, och som sedan fått besked
om utvisning. Det är särskilt svårt för barn att tvingas vänta
på beslut om asyl. Deras ansökningar måste därför
prioriteras så att väntetiden minimeras.
Ett värdigt mottagande
Ut ur lägren
Den nuvarande ordningen med i praktiken tvångsmässig
vistelse på förläggning under väntetiden har visat sig
medföra betydande nackdelar. Väntan på förläggningarna
har blivit betydligt längre än vad som förutsattes när
organisationen skapades. Människor lever isolerade från
samhället i övrigt, utan meningsfull sysselsättning i åratal.
Det är en miljö som skapar depressioner och riskerar att
bryta ner och passivisera många flyktingar. Dessutom leder
förläggningssystemet till att de asylsökande behandlas som
intagna på anstalt, i viss utsträckning frihetsberövade och
omyndigförklarade. En tjock regelbok har upprättats som
bl a fastställer regler för när och hur man får lämna
förläggningen. Systemet skapar en situation där
myndighetspersoner lockas in i föreställningen att de
asylsökande faktiskt är frihetsberövade. Ofta låter man de
asylsökande tro att de inte har någon rätt att bosätta sig
någon annanstans, eller resa hur de vill.
Denna utveckling är inte präglad av värdighet i
mottagandet. Eftersom asylbidrag inte utgår till dem som
bor utanför förläggningen används ekonomin medvetet från
myndigheternas sida att kontrollera de asylsökande.
Samtidigt kostar förläggningsvistelsen stora summor.
Den är en bidragande orsak till att det svenska
flyktingmottagandet blivit så dyrt.
Folkpartiet liberalernas alternativ är att låta
människor i första hand själva få ordna sin bostad. De bör
vara berättigade till asylbidrag även om de inte bor på
någon förläggning. Dessutom krävs ett extra birag till
hyreskostnader, om de ska kunna klara sig ekonomiskt.
Man vinner mycket med en sådan ordning. Dels får de
asylsökande en möjlighet att tillbringa den mycket
påfrestande och ofta långa väntetiden i sällskap med
eventuella vänner och släktingar. Dels kommer antalet
förläggningar att minska, vilket förhoppningsvis leder till
minskade aggressioner från främlingsfientliga krafter. När
asylsökande ses hopsamlade i hundratal i trånga
förläggningar upplevs dem som ett hot av vissa grupper.
Dels kommer de asylsökande själva att må mycket bättre,
få leva ett mer normalt liv och riskerar inte att bli lika
nedbrutna av väntetiden. Dessutom kostar det rimligtvis
mycket mindre pengar. Att bygga stora förläggningar,
anställa personal och hålla igång en hel apparat med kockar,
städpersonal och andra personalkategorier är inte gratis.
Därför bör asylbidrag och hyresbidrag beviljas dem
som väljer att bo utanför förläggningarna. Regeringen bör
återkomma med ett sådant förslag till riksdagen.
Självfallet kommer många asylsökande även i framtiden
att behöva och vilja bo på förläggning. Alla som så vill ska
beredas möjlighet till det. Dessa förläggningar kan
specialisera sig på att ge hjälp åt asylsökande med särskilda
behov.
Möjlighet att arbeta under väntetiden
Allt fler röster har under det gångna året höjts för att de
asylsökande ska kunna arbeta under väntetiden. Det är
viktigt av många skäl att asylsökande kan arbeta:
väntetiderna kommer troligen även i framtiden att vara
mycket långa, en stor del av irritationen från svenska
medborgare över att asylsökande inte gör rätt för sig
försvinner, och framförallt kommer de asylsökande att
känna att de inte ligger samhället till last utan själva
förtjänar sitt uppehälle.
Det finns flera olika modeller för hur detta ska kunna
arrangeras. En modell är att kommunerna anstränger sig att
finna arbetsuppgifter utanför den ordinarie
arbetsmarknaden, t.ex. sådana uppgifter som asylsökande
redan frivilligt sysslat med som t.ex. strandstädning.
En annan modell är att de asylsökande ges temporärt
arbetstillstånd för att kunna arbeta på den ordinarie
arbetsmarknaden. Nackdelen är att man riskerar att
människor kommer i stort antal och söker asyl enbart för att
kunna utnyttja möjligheten att få arbeta här. Detta problem
måste tas på allvar, men kan avhjälpas genom att ett
tillfälligt arbetstillstånd utfärdas efter några månader.
Under den tiden bör invandrarverket ha kunnat konstatera
om den asylsökande verkligen anför allvarliga asylskäl som
måste beaktas, eller om han kan avvisas.
Folkpartiet liberalerna yrkar därför att riksdagen
beslutar tillåta utfärdandet av tillfälligt arbetstillstånd för
asylsökande som väntat viss tid, exempelvis tre månader på
besked. Vi är övertygade om att alla parter kommer att
må bra av en sådan ordning.
Även om de asylsökande inte arbetar utanför
förläggningen bör de få delta i de dagliga sysslorna med
skötseln av förläggningen, och även på andra sätt kunna få
tillfälle till meningsfull sysselsättning.
Hjälp till tortyrskadade
På många orter finns verksamhet inriktad på att hjälpa
de många flyktingar som utsatts för tortyr i hemlandet.
Vanligtvis är den finansierad av landstinget. Det är av vikt
att regeringen följer utvecklingen, och är beredd att ta
initiativ för att säkerställa att alla flyktingar som behöver
också får sådan hjälp som kan erbjudas på dessa
behandlingscentra.
Invandrarverket
Invandrarverket förefaller ha klarat upp den svåra
situation man befann sig i förra året. De anställda på
invandrarverket har ofta arbetat under svår press, kanske
extra svår eftersom man vet att så många enskilda
människoöden hänger på vad man gör. Det är viktigt att
arbetsförhållandena är stabila och att man förmår attrahera
kompetent personal. Därför får det inte vara någon
osäkerhet och ryckighet i medelstilldelningen. De
nyanställda måste kunna räkna med att få behålla sina jobb.
Annars blir det svårt för de anställda att leva upp till de höga
kraven. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Policyn att ge 6-månadersförordnanden åt personal på
flyktingförläggningarna har skapat problem med stor
otrygghet för de anställda. Under sådana förhållanden
torde det dessutom vara svårare att rekrytera ny personal.
En övergång till tillsvidareanställningar vore därför att
föredra.
Handläggningstiderna
De långa handläggningstiderna förefaller vara ett evigt
problem. Därför är Invandrarverkets initiativ att begära
extra pengar till handläggning i löfte om lägre
förläggningskostnader ett innovativt grepp. De långa
väntetiderna riskerar att bryta ned de asylsökande, skapa
psykiska problem och depressioner, och skada svenskarnas
attityder till invandrare.
Inte minst därför är det viktigt att genomföra de
reformer vi föreslår ovan, om möjlighet att få arbeta och
möjlighet att få lämna lägren under tiden man väntar.
Samtidigt hoppas vi naturligtvis att Invandrarverkets
satsning kommer att ge resultat i form av kortare väntetider.
Den kommunala mottagningen
Det s.k. schablonbidraget har sedan ett par veckor tagits
i bruk. Många förhoppningar knyts till det: att det ska
stimulera kommunerna till att hjälpa flyktingarna ut på
arbetsmarknaden så fort som möjligt, att det ska hjälpa till
att motarbeta ett onödigt bidragsberoende och öka
effektiviteten. Många kommuner har också uttryckt
farhågor för att systemet ska missgynna dem.
Omläggningen av kommunbidraget till schablonbelopp
ligger helt i linje med folkpartiet liberalernas politik för att
bryta onödigt bidragsberoende och främja ett snabbt
inlemmande i samhället. Det finns naturligtvis anledning att
vara vaksam på eventuella problem för att kunna göra
justeringar i systemet senare.
Kommunen har idag mottagningsmonopol, dvs. all
utplacering av flyktingar måste ske med en kommuns
godkännande. Detta kan urarta till en slags kommunal
vetorätt mot flyktingar. Det är just vad som har inträffat i
flera fall och skapat stora bekymmer för invandrare och
flyktingar.
Folkpartiet liberalerna vill därför föreslå att det
kommunala mottagningsmonopolet mjukas upp så
att t.ex. frivilligorganisationer eller någon annan skulle
kunna vara den mottagande parten och förbinda sig att
hjälpa till med integreringen i samhället. Ett samarbete
mellan förläggningar och arbetsförmedlingar bör stimuleras
så att flyktingar kan få arbete direkt och därigenom kunna
flytta direkt till den ort där arbetet finns. I sådana fall är
naturligtvis det kommunala flyktingmottagandet irrelevant.
Invandrarpolitik
Diskriminering och rasism
Inledning
Även om det på senare tid funnits många tecken på en
ökande främlingsfientlighet säger oss undersökningar
samtidigt att den allmänna trenden historiskt går mot en
större tolerans. Möten mellan olika kulturer och etniska
grupper i Sverige blir allt vanligare, vilket kan öka risken
för konflikter. Samtidigt blir de nya svenskarna blir allt
svenskare med tiden, och Sverige internationaliseras allt
mer.
Dock har utvecklingen det senaste året varit
bekymmersam. Diskrimineringsombudsmannen Peter
Nobel har uttryckt oro: ''1990 blev det klart att rasistisk eller
främlingsfientlig terror och intolerans mellan etniska
grupper är ett allvarligt hot även i Sverige.''
Som nämnts i inledningen är problemen med både
diskriminering och främlingsfientlighet större än på länge.
Framförallt har svenskarnas attityder påverkats i negativ
riktning av den aggressiva flyktingdebatten. Hösten 1989
innebar ett trendbrott i rapporteringen om invandrare och
flyktingar i massmedia. Diskussionen om utlänningar och
kriminalitet startade ungefär samtidigt som massmedia
skildrade hur större flyktingskaror kom till gränsen och de
problem detta förde med sig. Samtidigt fattades beslut om
stora inskränkningar i flyktinglagstiftningen. Under
februari 1990 började främlingsfientliga
flygbladskampanjer i Sverige och Norge. Senare under
våren inträffade en terrorvåg riktad mot
flyktingförläggningar, då ett tjugotal förläggningar angreps
med bland annat brandbomber. Även människoliv har
krävts. Två barn omkom i oktober 1990 vid en mordbrand
med rasistiska motiv.
Det är viktigt att bekämpa rasistiska tendenser i sin
linda. De kan bubbla upp fortare än vi anar. Att bekämpa
rasism är ett demokratiskt renhållningsarbete. Den kan
vara en början till en fascistoid samhällsutveckling. Att
bekämpa rasism handlar om synen på människan, synen på
demokratin, på allas lika värde. Därför är det viktigare än vi
kanske föreställer oss att slå vakt om människans lika värde
oavsett ras.
Lag mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden
På vårt landsmöte i november förra året antog vi kravet
på en lag mot diskriminering på arbetsmarknaden. Det har
blivit allt mer uppenbart de senaste åren, genom
dokumentation från såväl kommissionen mot rasism och
främlingsfientlighet som SIPA, en organisation för
invandrarakademiker, att det förekommer en omfattande
diskriminering av icke-svenskar på arbetsmarknaden.
Man ska inte i första hand vänta sig att en lång rad
invandrare genom en diskrimineringslag kommer att kunna
få rätt i individuella fall. Om detta sker är det bra, men det
är inte huvudsyftet bakom en lag. Huvudsyftet är att
påverka attityder så att diskriminering inte inträffar. Detta
är mycket svårt att göra utan hjälp av lagstiftning. Om DO
i sin rådgivningsfunktion söker tala ett företag tillrätta i
diskrimineringsfall är chansen så oerhört mycket större att
företaget lyssnar om det faktiskt är olagligt att diskriminera.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med
ett förslag om lag mot diskriminering på
arbetsmarknaden.
Opinionsbildning
Det senaste årets våldsdåd av rasister gör att frågan om
hur rasistiska våldsdåd bäst bekämpas måste diskuteras.
Aktivister i vissa rasistiska organisationer och människor
uppviglade av sådana organisationer har begått handlingar
som inte är något annat än terrordåd i syfte att terrorisera
och sätta skräck i flyktingar och invandrare. Folkpartiet
liberalerna har tagit avstånd från förslag om att
kriminalisera rasistiska organisationer som en lösning av
problemet med rasism och rasistiskt inspirerad terror. Dock
måste det mot bakgrund av det senaste årets händelser
övervägas vad som kan göras för att stoppa liknande
terrordåd i framtiden. Vi avvaktar resultatet av den
departementsarbetsgrupp som för närvarande behandlar
dessa problem.
Regeringen har under en rad år satt sig emot många av
de krav som förts fram av frivilligorganisationer på
flyktingpolitikens område. Det är vår bestämda uppfattning
att den flyktingpolitik och det språkbruk som regeringen
stått för på ett avgörande sätt har kommit att brutalisera
debatten och försämra klimatet för invandrarna i Sverige.
Främlingsfientligheten har fått officiell sanktion. Därför är
en rättssäker och generös flyktingpolitik som försvaras av
regeringen ett bra sätt att bekämpa främlingsfientligheten.
Vi är övertygade om att regeringen har ett särskilt ansvar
för att vårda opinionen och gå före med gott exempel.
Därför vore det bra om regeringen och
frivilligorganisationerna tillsammans kunde genomföra en
satsning för att återupprätta toleransen och solidariteten.
Att bekämpa rasism och främlingsfientlighet måste ske
på flera plan och med en rad olika medel. Det är inte minst
viktigt atteliminera alla onödiga friktionspunkter mellan
svenskar och flyktingar/invandrare, till exempel att avskaffa
eventuella förturer i bostadsköer för flyktingar, låta
flyktingar komma ut i arbete så fort som möjligt, släppa ut
de asylsökande från lägren med mera,föra en aktiv
antidiskrimineringspolitik, särskilt på arbetsmarknaden.
En lag mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden bör
införas,driva en aktiv toleransbefrämjande politik från
myndigheterna. Det officiella Sverige måste gå före med
gott exempel, gärna i samverkan med
frivilligorganisationerna,försvåra möjligheterna att driva
en upprepad rasistisk eller antisemitisk propaganda i
närradion genom att dra in sändningstillståndet i fem
år efter att dom fallit om hets mot folkgrupp,främja
forskning om bland annat mångkulturella problem och
annan invandringsrelaterad forskning. En professur i
multietnisk forskning bör prövas i anslutning till nästa
forskningspolitiska proposition.
Integrering
Vem ska bestämma om integrering eller inte? Ingen
utom den enskilde invandraren själv. Men en sak måste
vara helt klar: Svensk lag gäller. Det är viktigt, inte minst
för nyanlända flyktingar, att få information i samband med
mottagandet och svenskundervisningen om de oskrivna
lagarna och normerna för beteende och umgänge.
Utöver detta måste den enskilde invandraren själv få avgöra
hur mycket av sin egen kultur han/hon vill behålla och hur
mycket svensk kultur man vill göra till sin. Vissa vet från
början att de vill stanna hela sitt liv i Sverige, andra är
övertygade om att de stannar bara en kort tid.
Invandrare har rätt till sin egenart, och samtidigt rätt till
jämlikhet. Därför är det viktigt att de kan få stöd för att få
bevara sin egen kulturella identitet och därför är det på
samma gång viktigt att bekämpa diskriminering.
Vad är kultur? Det är inte bara språk, mat, sång och
dans. Det är också en familjestruktur, ett sätt att umgås,
religion, värderingar, kunskap om den egna historien, m.m.
Därför är inte bara stöd till invandrarorganisationerna
viktigt, utan också stöd till egen kyrklig verksamhet och
tillåtelse att bygga egna kyrkor eller moskéer. Det svenska
samhället bör i vissa fall kunna acceptera en annan
kulturuppfattning t.ex. i socialpolitiken och inom vården
genom att t.ex. ge rätt till kvinnliga läkare, särskilt
gynekologer m.m.
Problemet är inte att invandrare blir för lite integrerade,
för lite försvenskade: många invandrarna blir försvenskade
mot sin vilja -- mycket få invandrare förmår hålla liv i sin
särart och kultur mer än en eller två generationer.
Problemet kommer snarare när barnen integreras snabbare
än familjen i övrigt, och detta leder till plågsamma
konflikter.
Dock är liberaler inte helt neutrala inför vilket val
invandraren gör i frågan om vad han tar upp i den nya
kulturen och behåller i den gamla:
Från liberala utgångspunkter ligger mycket starka
positiva värden i en viss typ av assimilering: den som har att
göra med individens frigörelse från kollektivets bud:
jämställdhet och likabehandling för kvinnorna, respekt för
barnets rättigheter, avstånd från våldskultur och framsteg
för en demokratisk samhällssyn, religiös tolerans m.m. Vi
måste våga stärka och glädja oss åt en sådan utveckling, en
sådan ''försvenskning'', vars effekter kan vara att kvinnor
rätar på ryggen och barn slipper aga. Det är oacceptabelt
att förringa ett brott med hänvisning till olika
kulturuppfattning. Svensk lag gäller!
Samtidigt behöver även svensk kultur i många stycken ta
till sig värderingar från främmande kulturer: den ofta starka
familjesolidariteten i många kulturer, respekten för äldre,
en mer uttalad kärlek till barnen och vilja att låta dem delta
i de vuxnas liv.
Arbetsmarknaden
Många flyktingar och invandrare har
arbetslivserfarenhet och yrkeskunskaper från sitt hemland.
En del har också en gedigen utbildning på universitetsnivå
bakom sig. I Sverige har vi ofta misslyckats med att ta till
vara den kompetens invandrarna besitter vilket är till men
för såväl individen som för landet.
Besvikelsen kan bli stor då den nyanlände upptäcker att
ingen efterfrågar hans eller hennes yrkeskunskaper och att
ingen förväntar sig att de skulle kunna komma till
användning i Sverige. För det svenska samhället innebär det
ett slöseri med såväl mänskliga som ekonomiska resurser.
Invandrare diskrimineras på många sätt i Sverige, men
den mest allvarliga och systematiska diskrimineringen sker
på arbetsmarknaden. Invandrarnas arbetslöshet är
generellt dubbelt så hög som infödda svenskars. Det har
förekommit att välutbildade akademiker sökt hundratals
arbeten utan att kallas till en enda intervju. Andra arbeten
har plötsligt befunnits tillsatta när arbetsgivaren upptäckt
att den sökande haft fel färg i ansiktet. Majoriteten av
invandrarakademikerna får jobb klart under deras
kompetensnivå.
Därför måste en lag mot diskriminering genomföras,
som föreslagits ovan.
Men det är också viktigt med särskilda insatser som
utbildning av arbetsförmedlare, inrättande av
praktikplatser som kan tjäna som inkörsport till
arbetsmarknaden och minska arbetsgivarnas rädsla för att
anställa invandrare.
Ibland kan utvärderingen av den utländska utbildnignen
utgöra det stora problemet. Utvärderingsenheten på UHÄ
har länge haft problem med att utvärderingen tagit för lång
tid. Denna verksamhet måste få tillräckliga resurser. Det
kostar mycket mer om väntetiderna tillåts öka. Ett annat
problem är att värderingen av utländska examina kan
vara onödigt etnocentrerad och inflexibel. Därför bör man
sträva efter att samordna svensk praxis med den praxis
som råder inom EG. Det skulle betyda att det blir lättare
att göra bedömningarna. Samordningen är dessutom ett
mål i sig.
Större flexibilitet för utländsk arbetskraft
Baltiska och polska ungdomar bör tillåtas att arbeta i
Sverige under sommaren. Man behöver inte tala svenska
flytande för att kunna plocka jordgubbar och lingon. Det
vore en gest av solidaritet och gott grannskap att utan större
krångel låta ungdomar från Polen och de baltiska länderna
sommarjobba i Sverige.
Kvinnor
Att vara invandrarkvinna i Sverige är ofta att ha ett
dubbelt handikapp, inte minst på arbetsmarknaden.
Kvinnor har ofta mindre kontakt med det svenska samhället
än barnen och mannen, eftersom hemmet ofta är deras
domän och de kan komma från kulturer med en annan
kvinnosyn än den svenska.
För många invandrare leder arbetslivet till kontakt med
den nya kulturen. Det är också ofta i denna miljö som
infödda svenskar stiftar bekantskap med invandrare. I en
dynamisk arbetsmiljö tas dessa kulturmöten till vara och
upplevs som något positivt varifrån nya idéer och
handlingsmönster kan hämtas.
Många, men långt ifrån alla, invandrarkvinnor är dock
utestängda från dessa kontakter och den stimulans de ger.
Med ingen eller endast låg utbildning, vilket är vanligt i
många invandrargrupper, är det svårt för kvinnorna att
skaffa sig ett arbete samtidigt som familjen kräver
uppmärksamhet och omsorg. Dessa lågutbildade kvinnor
förvärvsarbetar ofta på obekväm arbetstid för att kunna ta
hand om sina barn. I många av dessa fall ger arbetet inte
heller de möjligheter till sociala kontakter som vore
önskvärda.
Effekten blir att många invandrarkvinnor blir isolerade
från kontakter utanför hemmet. Därför kommer de ofta på
efterkälken när det gäller att lära sig svenska. Därför är det
viktigt att invandrarkvinnor ges möjlighet till
barnpassning under de timmar undervisningen i svenska
pågår. Invandrarkvinnornas situation kräver ökad
uppmärksamhet. Många invandrarkvinnor lever i vad vi
kallar ''Det glömda Sverige''.
Särskild uppmärksamhet måste riktas mot den
behandling som de kvinnor som utsätts för s.k.
''hustruimport'' får utstå. Ibland förekommer att mannen
utnyttjar det faktum att kvinnan blir utvisad om hon skiljer
sig innan två år förflutit. Det har hänt att mannen i sådana
fall misshandlat kvinnan psykiskt och fysiskt, i vetskap om
att hon inte vågar ta ut skilsmässa eller anmäla honom av
rädsla för utvisning. Den s.k. tvåårsregeln måste bli
avskaffas.
Äldre invandrare
Arbetskraftsinvandringen gjorde att människor i
produktiv ålder sökte sig till Sverige. Många av dessa har nu
nått pensionsåldern. En del av dessa invandrare drömde om
att återvända till sitt hemland. Av många olika anledningar
har det som regel inte blivit så.
Äldre människor har ofta större svårigheter än yngre att
göra sina önskemål hörda. Kommuner och landsting måste
därför vara lyhörda för de behov och önskemål som är
speciella för de äldre invandrarna. I detta arbete fyller
invandrarorganisationerna en viktig funktion.
Äldre invandrare som drabbas av åldersdemens förlorar
ofta sin svenska språkkunskap, och återgår till att bara
förstå hemspråket. Detta kan skapa stora svårigheter för
dem som är intagna på långvård eller dem som får hemvård.
De kan inte kommunicera med skötarna. Detta är allvarligt
då kommunikation och kontakt med yttervärlden är av stor
vikt. Konsekvensen kan bli ett alltför långsamt eller
uteblivet tillfrisknande.
Vissa invandrargrupper har framfört önskemål om en
ökad valfrihet på ålderdomen. Detta innebär bl.a. att äldre
invandrare skall ha möjlighet att, om de så önskar, bo nära
andra personer med samma kulturella bakgrund på
ålderdomshem, i servicehus eller sjukhem. Dessa önskemål
bör kommuner och landsting försöka att tillmötesgå.
Ungdomar/barn
Barnen utgör samhällets största tillgång.
Invandrarbarnen i Sverige utgör inget undantag. Därför
ligger det i det svenska samhällets intresse att ge
invandrarbarn en god uppväxt- och utbildningsmiljö.
Invandrarbarn som bara kan det egna modersmålet bör i sin
förskola eller skola så långt det är möjligt ha tillgång till
någon som talar och förstår barnens språk och kulturella
bakgrund. Detta ger en trygghet och kontinuitet för barnen.
Det är lika viktigt att barnen kan förstå och göra sig
förstådda med andra barn som går i samma förskola eller
skola men som talar andra språk. Den enda möjligheten är
att de kan tala samma språk, och detta språk är svenska.
Därför är det viktigt att man också inom barnomsorgen
inriktar sig på att lära ut svenska. Med språkinlärningen
följer också att barnen tar del av den svenska kulturen och
de svenska traditionerna. Därmed minskar känslan av
främlingskap gentemot det svenska samhället och barnen
kommer lättare att integreras.
Hemspråksundervisningen har betydelse inte minst för
att det ger barnen en kulturell identitet som är viktig för
deras självkänsla och stolthet över sitt ursprung.
Hemspråksundervisningen måste därför finnas kvar, och
erbjudas som ett frivilligt tillval. Men det är också viktigt att
hemspråket inte inkräktar på den ordinarie undervisningen.
Det är särskilt viktigt för invandrarbarnen att de får en
ordentlig grundutbildning. Målet måste vara att
invandrareleverna efter avslutad skolgång ska kunna hävda
sig på arbetsmarknaden på samma villkor som alla andra.
Invandrarnas organisationer
Föreningarna utgör för många invandrare en fast punkt
i tillvaron. Där kan man träffa andra med liknande
bakgrund, prata det egna språket och uppleva en hemvan
atmosfär.
Men föreningarna är också mer än så. I det
mångkulturella Sverige gäller det inte bara att anpassa sig
till den svenska majoritetsbefolkningen. Invandrargrupper
måste också anpassa sig till andra invandrargrupper.
Föreningslivet utgör därför ett utmärkt brohuvud för
kontakter etniska grupper emellan.
Det är framförallt när nya organisationer byggs upp som
de behöver samhällets stöd. Däremot är det inte lika givet
att en invandrarorganisation som är etablerad sedan
decennier skulle behöva ett lika stort stöd som i början.
Därför borde stödet till invandrarorganisationerna kunna
differentieras, så att mer pengar går till de organisationer
som nyetablerar sig, och att stödet sedan successivt trappas
ner för att föreningarna till sist ska klara sig på samma
villkor som andra föreningar i samhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den svenska flyktingkvoten
bör ökas till 2 000 per år,
2. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på
arbetsmarknadsdepartementets anslag D2
Förläggningskostnader beslutar att anslå ytterligare 9
milj.kr.,
3. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på
arbetsmarknadsdepartementets anslag D4 Överföring av
flyktingar beslutar att anslå ytterligare 3,75 milj.kr.,
4. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på
arbetsmarknadsdepartementets anslag D5 Ersättning till
kommunerna beslutar att anslå ytterligare 85,675 milj.kr.,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör ansöka om
medlemskap i IOM, International Organization of
Migration,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flyktingpolitiken i Europa,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om viseringspolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att sanktionerna mot flygbolagen
måste avskaffas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avskaffa de inskränkningar i
flyktingpolitiken som infördes i december 1989,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för de facto-flyktingar,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om juridiskt biträde redan vid
gränsen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överföring av utredningsansvaret
från polisen till SIV,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bestämmelserna om
återtagande av asyl måste ses över,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ansvaret att förordna
rättshjälp läggs på en annan instans än invandrarverket,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om praxisdokumentation,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att besluten får den mer utförliga
motivering som förutsattes när den nya
flyktinglagstiftningen antogs,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylnämnd,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avvisning under värdiga former,
19. att riksdagen beslutar om förbud att ta asylsökande
barn i förvar,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att barn i asylsökande familjer bör omfattas av den hälso-
och sjukvård samt tandvård som varje annat barn har rätt
till i Sverige,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om PBU-team,1]
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ensamma flyktingbarn,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att låta asylsökande i första hand
själva ordna sin bostad,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur
asyl- och hyresbidrag kan beviljas för dem som bor utanför
förläggning,
24. att riksdagen beslutar att asylsökande som väntat viss
tid, exempelvis tre månader, på besked skall få tillfälligt
arbetstillstånd,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsförhållandena på statens
invandrarverk,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppmjukandet av det
kommunala flyktingmonopolet,
[att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett
förslag om lag mot diskriminering på
arbetsmarknaden,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att försvåra möjligheterna att
driva en upprepad rasistisk eller antisemitisk propaganda i
närradion,3]
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om integrering,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av utländska
examina,4]
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att baltiska och polska ungdomar
bör tillåtas att arbeta i Sverige under sommaren,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten till barnpassning för
att invandrarkvinnor skall kunna delta i
svenskundervisningen,1]
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den s.k. tvåårsregeln måste
avskaffas,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om äldre invandrare,1]
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till invandrarorganisationer.
Stockholm den 24 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Maria Leissner (fp)