Flyktingmottagandet i olika europeiska länder är högst
varierande. Sverige är ett av de länder som tar emot flest
flyktingar. Det europeiska samarbetet behöver förstärkas
och utvidgas. Det är också viktigt att det kommer till stånd
överenskommelser i Europa som leder till inte bara ett ökat
flyktingmottagande utan också till en bättre fördelning av
ansvaret mellan länderna. Det behövs kraftfulla politiska
insatser på hög politisk nivå för att åstadkomma dessa
förbättringar i flyktingmottagandet.
Vid ett ministerrådsmöte i Dublin den 15 juni 1990 kom
EG-länderna överens om vissa gemensamma regler för
flyktingars asylprövning. Invändningar har gjorts mot
överenskommelsen och Danmark har ännu inte skrivit
under den. EG-länderna är för närvarande i färd med att
utarbeta en konvention om en gemensam visumpolitik. Den
svenska regeringen har tillsatt en utredning som skall se
över förutsättningarna för att skapa en sammanhållen
flykting- och immigrationspolitik. Tänkbara element i en
sådan politik anges bl.a. vara stöd till fattiga
flyktingmottagande länder eller regioner, möjligheter att
erbjuda asyl till personer med berättigade skyddsbehov,
uttagning av kvotflyktingar och andra personer i behov av
skydd, mottagande av flyktingar i organiserade former, en
målinriktad integrationspolitik, som ger flyktingarna reella
förutsättningar att nå likvärdiga villkor med
majoritetsbefolkningen och medvetet genomtänkt och väl
avstämt stöd till återvandring. Det sägs vidare att Sverige
inte kan åstadkomma en nyordning på egen hand men för
att Sverige ska kunna vara pådrivande i det internationella
samarbetet måste det finnas en bred nationell enighet.
Det är alltjämt ovisst för svensk del vad anpassningen till
EG kan betyda på det flyktingpolitiska området. Om vi inte
kan påverka andra länder i positiv riktning kan
anpassningen innebära betydande svårigheter att föra en
solidarisk och generös svensk flyktingpolitik. Risken finns
att vi förmås att anpassa oss till en mer restriktiv
flyktingpolitik.
Den 14 december 1989 beslutade regeringen att det efter
detta datum inte skall vara möjligt att få asyl som
krigsvägrare eller s.k. defactoflykting om inte ''särskilt
starka skyddsbehov föreligger'', ett uttryck som inte finns i
nuvarande utlänningslag. Beslutet är ingripande och vi
gjorde invändningar i en riksdagsmotion 1990. Regeringen
har förklarat att beslutet är av temporär natur. Det är
angeläget att Sverige så snart som möjligt återgår till den
tidigare ordningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen och invandrarverket har i maj
1990 gjort en överenskommelse om ökade insatser för att
flyktingar/invandrare snabbare ska få arbete. I
överenskommelsen berörs också asylsökandes
arbetsmöjligheter. I överenskommelsen sägs att de
handlingsplaner som görs upp ska vara inriktade på att
flyktingen ska vara färdig för arbete på den svenska
arbetsmarknaden inom ett år efter att uppehållstillstånd
beviljats.
Förläggningstiden måste utnyttjas maximalt till
förberedelser för fast förankring i samhället och arbetslivet.
Det har lagts vikt vid att asylsökande ska få
sysselsättningsmöjligheter på förläggningarna, men att man
också ska kunna bereda sådana möjligheter utanför själva
förläggningen. Ett flertal kommuner har bedrivit sådan
verksamhet, exempelvis i parkanläggningar, vid bad- och
strandanläggningar. I ovan berörda riksdagsmotion
begärdes utredning om vidgade sysselsättningsmöjligheter
för asylsökande, vilket fortfarande är angeläget. Viktigast
är dock att de asylsökande får sådan utbildning och hjälp att
de snabbt ska kunna få förvärvsarbetet efter beslutat
uppehållstillstånd.
Enligt proposition 1990/91:100 skall ca 700 milj.kr. av
förläggningskostnaderna ''räknas av mot biståndsramen''
(sid 131). Det innebär att en del av förläggningskostnaderna
i Sverige för asylsökande kommer att finansieras från
biståndsanslaget.
Vi hänvisar till de invändningar som gjorts i motion
1991/91:Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. om
biståndsanslaget i anledning av regeringens skrivelse
1990/91:50. Denna motion har ännu inte behandlats av
riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kraftfulla åtgärder på hög
politisk nivå erfordras för en generös och human
flyktingpolitik inom Europasamarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringsbeslutet av den 14
december 1989 om inskränkningar i asylrätten snarast
möjligt upphävs,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att åtgärder vidtas för att
sysselsättningsmöjligheterna för de asylsökande utökas och
förbättras.
Stockholm den 25 januari 1991
Hans Göran Franck (s)
Sylvia Pettersson (s)
Anita Johansson (s)
Åke Wictorsson (s)
Ulla-Britt Åbark (s)