med anledning av prop. 1990/91:195 Aktiv flykting- och immigrationspolitik m.m.
''Aktiv flykting- och immigrationspolitik'' är
huvudsakligen en principproposition, och regeringen
utlovar att återkomma till riksdagen med ett preciserat
förslag i frågan om utlänningslagstiftningen. Folkpartiet
liberalerna vill därför redovisa sin principiella syn på den
frågan. Därutöver presenteras vissa konkreta förslag i
propositionen. Vi vill här särskilt ta upp frågan om dubbla
medborgarskap, frivilligorganisationernas roll och
utlänningsnämnden. Vi vill dessutom kort kommentera
avsnitten om invandrarpolitiken samt verksamhet för
asylsökande.
Aktiv flykting- och immigrationspolitik
I propositionen redovisas en i huvudsak bra och
insiktsfull analys av de orsaker som leder till
flyktsituationer.
Ett grundproblem är dock att propositionen har
ambitionen att ange riktlinjer för den totala immigrationen
till Sverige, för både flyktingar och vanliga invandrare. Att
blanda ihop bägge dessa grupper skapar stora risker för att
flyktingskapets unika karaktär suddas ut, och dess
särställning i utlänningslagstiftningen upphör.
När det gäller synen på arbetskraftsimmigrationen
beklagar vi att regeringen håller fast vid den stela inställning
som lett till att det även under åren med stor brist på
arbetskraft i Sverige endast kommit strax över hundra
personer som invandrad arbetskraft från utomnordiska
länder. Vid ett framtida EG-medlemskap kommer Sverige
att få vänja sig vid helt andra regler beträffande
arbetskraftsimmigrationen. Det borde ha avspeglat sig i en
immigrationsproposition av år 1991.
Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen övergivit
några av de mest kritiserade inslagen i utredningens förslag.
Vi syftar då särskilt på tanken på en av riksdagen fastställd
kvot för spontanflyktingar. Många inslag i propositionen
påminner dessutom starkt om av riksdagen nyss avslagna
förslag från folkpartiet liberalerna, särskilt när det gäller att
verka för en internationellt överenskommen reglering av
skyddet för de facto-flyktingar, och viljan att utöka
flyktingkvoten.
Beträffande det kanske mest substantiella inslaget i
propositionen, dvs. förslaget om nya formuleringar av
paragraferna i flyktinglagstiftningen, vill folkpartiet
liberalerna anföra följande:
Vi stödjer förslaget om att möjligheten för regeringen att
utan att höra riksdagen skärpa kriterierna för asyl bör
försvinna. Det s.k. 13 december-beslutet visar på det
orimliga i den nu gällande ordningen, särskilt som det mer
och mer antar karaktären av ett permanent beslut och inte
ett tillfälligt.
Vi ser också mycket positivt på förslaget om att i en ny
skyddsregel för flyktingar utanför Genèvekonventionens
definition även ge skydd åt dem som flyr undan krig och
väpnade konflikter. Detta har varit en stor brist inte bara i
den svenska flyktinglagstiftningen, utan i hela Europa. I
andra världsdelar däremot har dessa flyktingars behov av
skydd reglerats i överenskommelser och lagar, bl.a. genom
den s.k. afrikanska flyktingdefinitionen, och
Cartagenadeklarationen. Det är hög tid att länderna i
Europa följer efter.
Den stora bristen i propositionen är dock den
permanentning av det s.k. 13 december-beslutet som
föreslås i och med formuleringarna kring vilka och hur
många som ska få rätt till skydd i en sådan ny
skyddsparagraf. Regeringen säger rent ut att man i
tillämpningen vill lägga sig emellan 13 december-beslutet
(med f.n. cirka 60 %
avslag på asylansökningarna) och den praxis som
rådde då hela den nuvarande lagstiftningen tillämpades (ca
20 %
avslag), dvs. inta en mer restriktiv hållning
beträffande de facto-flyktingarna. Det kvardröjande
uttrycket ''starkt skyddsbehov'' vittnar också om att det är
fråga om en förlängning av 13 december-beslutet. Vissa
remissinstanser och debattörer har pekat på risken med att
de facto-flyktingar inte längre har ett reglerat skydd i och
med formuleringen av den nya regeln.
Folkpartiet liberalerna anser att den första åtgärden bör
vara att lyfta den spärr på tillämpningen av
flyktinglagstiftningen som skapades den 13 december. Det
är dags att normalisera tillståndet i flyktingpolitiken. För
det andra är vi beredda att stödja den huvudinriktning i
förslaget som innebär att även de som flyr undan krig och
väpnade konflikter får skydd i flyktinglagstiftningen. Men
vi är för det tredje inte beredda att stödja den föreslagna
skyddsregeln i dess nuvarande utformning, framförallt med
det uttalade syftet att öka restriktiviteten som regeringen
redovisar. Folkpartiet liberalerna vill av regeringen begära
ett nytt förslag till skyddsregel som både garanterar de
facto-flyktingarna ett likartat skydd som tidigare samt ger
skydd åt dem som flytt undan krig, och som inte innehåller
en målsättning om att öka restriktiviteten. Detta bör ges
regeringen tillkänna.
Beträffande avsnittet om invandrarpolitiken förs
en intressant och förtjänstfull diskussion om valfrihetsmålet
och behovet av att differentiera mellan nyanlända
invandrare och dem som varit i Sverige under en längre tid.
Så småningom blir invandraren svensk och bör inte
särbehandlas med avseende på sitt ursprung mer än
nödvändigt. Att de flesta invandrare är svenskar är ett
faktum vi alltför ofta glömmer bort. Folkpartiet liberalerna
har redan tidigare i riksdagen föreslagit t.ex. att
invandrarorganisationernas stöd bör utgå efter samma
principer som andra organisationer för de äldre
invandrargrupperna, men för de nyare invandrargrupperna
behövs särskilt stöd i början.
Under kapitlet om invandrarpolitiska frågor berörs
dessutom frågan om etnisk diskriminering. I det
sammanhanget vill vi understryka vad folkpartiet
liberalerna många gånger tidigare anfört i riksdagen om
behovet av en lagstiftning mot etnisk diskriminering.
Flyktingbarnens situation tas särskilt upp. Det är här
värt att notera att socialstyrelsens av regeringen beställda
rapport pekar på flera missförhållanden bland annat vad
gäller rätten till hälso- och sjukvård. Vi utgår från att detta
föranleder regeringen att återkomma till riksdagen med
förslag som innebär att även barnen i asylsökande familjer
får samma rättigheter som andra barn som vistas i riket, allt
i enlighet med FN:s barnkonvention. Dessutom anser
folkpartiet liberalerna att möjligheten att ta barn i förvar
måste avskaffas. Det är alldeles orimligt att flera hundra
barn årligen berövas friheten enbart för att de flytt från sitt
hemland. Vad vi anfört om flyktingbarnens situation bör ges
regeringen tillkänna.
Dubbla medborgarskap
Propositionen föreslår att man överger principen i
lagstiftningen att motsätta sig flerfaldiga medborgarskap.
Folkpartiet liberalerna vill uttrycka stark tveksamhet mot
denna ambition. Emellertid vill vi inte motsätta oss en
parlamentarisk kommitté i syfte att se över frågan. Detta bör
ges regeringen tillkänna.
Frivilligorganisationernas roll
Riktlinjer för en fördjupad samverkan med
frivilligorganisationerna i flyktingmottagandet föreslås i
propositionen. Dock är det fortfarande en mycket
begränsad roll för frivilligorganisationerna som föreslås.
Samtidigt minskar deras samverkan i flyktingmottagandet
på andra sätt. Röda Korsets flyktingförläggningar kommer
t.ex. att läggas ner, trots att de fungerat utomordentligt.
Folkpartiet liberalerna vill därför efterlysa nya riktlinjer
om en större grad av samverkan mellan stat/kommun och
frivilligorganisationerna i hela flyktingmottagandet, när det
gäller förläggningar lika väl som många andra aktiviteter
och arbetsuppgifter. Vi yrkar därför att regeringen
återkommer med nya riktlinjer om ett fördjupat deltagande
av frivilligorganisationerna i flyktingmottgandet. Detta bör
ges regeringen tillkänna.
Beträffande verksamhet för asylsökande under
väntetiden vill vi påminna om det beslut som riksdagen
tog nyligen om att av regeringen begära ett förslag om
möjlighet för asylsökande som väntat viss tid att få
temporärt arbetstillstånd. Detta beslut var ett resultat av en
kompromiss, och därför inte lika långtgående som vi hade
önskat. Folkpartiet liberalerna utgår från att regeringen
skyndsamt lägger fram ett sådant förslag för riksdagen.
Utlänningsnämnden
Folkpartiet liberalerna välkomnar förslaget till
utlänningsnämnd i stort. Vi har under en längre tid verkat
för en sådan ordning i överklagningsärenden som
regeringen nu föreslår i propositionen. Det är dessutom värt
att notera att en av de punkter där vi kritiserat utredningens
förslag, nämligen den föreslagna administrativa knytningen
till arbetsmarknadsdepartementet, inte längre är aktuell i
regeringens proposition.
Beträffande möjligheten för regeringen att styra praxis
föreslås att nämnden i ett antal olika fall skall överlämna
dessa till regeringen för beslut. Men utöver dessa
möjligheter för regeringen att påverka utformningen av
praxis föreslås dessutom att regeringen när som helst skall
kunna ta över ett ärende från nämnden för att avgöra det
själv.
Det är inte i propositionen visat i vilka fall utöver de där
nämnden självmant skall lämna ärenden till regeringen som
det vore nödvändigt med regeringsingripande. De
möjligheter som regeringen har att påverka utformningen
av praxis torde vara fullständigt tillräckliga.
En sådan möjlighet för regeringen att gripa in i vilket
ärende man önskar skapar dessutom en mycket grumlig
ansvarsfördelning och oklar rollfördelning mellan nämnden
och regeringen. En stor del av värdet med en fristående
nämnd för överklagningsärenden skulle därmed gå
förlorad. Vi vill därför avstyrka regeringens förslag på den
punkten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphävande av det s.k. 13
december-beslutet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny skyddsregel för
asylsökande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flyktingbarnens situation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frivilligorganisationernas
deltagande i flyktingmottagandet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frågan om dubbla
medborgarskap,
6. att riksdagen avslår propositionen i den del som
handlar om att regeringen på eget initiativ skall kunna ta
över beslut från utlänningsnämnden.
Stockholm den 12 juni 1991
Maria Leissner (fp)
Sigge Godin (fp)
Barbro Sandberg (fp)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)