Moderata samlingspartiet har i motion 1990/91:Sf609 av
Carl Bildt (m) m.fl. angett de övergripande målen för
svensk invandrar- och flyktingpolitik.
Vi tar i denna motion upp ytterligare angelägna frågor.
Invandrarkvinnornas situation
En grupp invandrare som lätt glöms bort är kvinnorna.
Eftersom flyktingar och invandrare kommer från länder
med helt andra kulturmönster än vårt finns det stor risk för
problem, som med kunskap och hänsyn är möjliga att
undvika.
Mötet med den svenska arbetsmarknaden kan för många
invandrarkvinnor bli något av en chock. Det är viktigt att
det nya hemlandet visar respekt för de invandrarkvinnor
som hellre vill arbeta hemma än ge sig ut i arbetslivet.
Valfrihet i barnomsorgen och en skattepolitik som gör det
möjligt för dem som så önskar att kunna vårda och fostra
egna barn är en viktig fråga inte minst för
invandrarkvinnorna.
En verksamhet som visar sig mycket värdefull för
invandrarkvinnor med barn är den öppna förskolan. Där
har dessa kvinnor möjlighet att träffa personal och andra
föräldrar, bygga upp ett kontaktnät och på ett smidigt sätt
möta det svenska samhället.
Det är samtidigt viktigt att inte minst de yngre kvinnorna
får en god svenskundervisning och, i förekommande fall,
yrkesutbildning. Inte minst på vårdområdet har det t.ex.
visat sig att många invandrarkvinnor besitter god utbildning
och det kan inte nog betonas hur viktigt det är att deras --
liksom alla andras -- yrkeskunskaper snabbt tas till vara av
det svenska samhället.
Ett område där stor hänsyn måste tas till
invandrarkvinnornas ömtåliga situation är hälso- och
sjukvården. För många invandrarkvinnor är t.ex. ett besök
hos en gynekolog en mycket känslig fråga, särskilt om
läkaren är en man. Det bör vara en rättighet för de kvinnor
som så önskar att begära en undersökning hos en kvinnlig
gynekolog.
Mot bakgrund av de speciella hänsyn som måste tas
inom hälso- och sjukvården anser vi att det är viktigt att
invandrarkunskap ges en central roll inom
vårdutbildningarna liksom i läkarutbildningen.
Barnen
Många flyktingbarn har mycket svåra upplevelser bakom
sig. Det är därför viktigt att speciell hänsyn tas till barnen,
särskilt de barn som kommer hit ensamma. Det gäller såväl
vid själva flyktingmottagandet som vid förläggningen och
vid integreringen i samhället. Förläggningsvistelsen bör
vara så kort som möjlig och strävan måste också vara att de
föräldralösa barnen snarast får komma till en familj.
Den nya utlänningslagstiftningen har tagit särskild
hänsyn till barnens situation, vilket är bra. Socialstyrelsen
följer för närvarande hälsoläget för flyktingbarn och
flyktingungdom i Sverige och skall senast den 1 mars 1991
redovisa sitt uppdrag för regeringen. Det kan därför senare
bli anledning att återkomma i denna fråga.
Vi vill i detta sammanhang särskilt uppmärksamma den
verksamhet som bedrivs i kommuner och landsting för
flyktingbarn och deras familjer med särskilda behov, bl.a.
inom Värmlands läns landsting. Sådan verksamhet, där
tyngdpunkten bör ligga på förebyggande verksamhet och
socialt stöd, bör mycket väl kunna bedrivas även av
organisationer och enskilda vårdgivare.
Handikappade flyktingar och invandrare
Bland de asylsökande som kommer till Sverige finns
också personer med mer eller mindre svåra handikapp. Ofta
kommer de från länder där rehabilitering och vård av
handikappade är gravt åsidosatt. Det är därför viktigt att
rehabilitering och vård kommer i gång så snart som möjligt
efter ankomsten till Sverige, helst redan under den tid de
väntar på uppehållstillstånd. Personalen vid
förläggningarna bör ta initiativ till att de handikappade får
tillgång till de hjälpmedel de behöver och har rätt till enligt
lagen om asylbistånd.
Vid behandlingen av förslaget om nya ersättningsregler
till kommunerna reserverade vi oss till förmån för att
rehabiliterande åtgärder skulle prioriteras och att ett
kontinuerligt stöd till kommunerna för utgifter enligt
socialtjänstlagen skulle utgå först när
rehabiliteringsåtgärder misslyckats. Vi anser att det
särskilda bidraget för handikappade bör ges som ett påslag
till schablonbidraget för att undvika extra administration
och för att öka kommunernas incitament till
rehabiliteringsåtgärder.
Stöd och hjälp till torterade flyktingar
Många av de flyktingar som söker en fristad i Sverige har
blivit utsatta för tortyr i sina hemländer. Svenska
myndigheter får ofta kännedom om enskilda flyktingars
tortyrerfarenheter mycket sent. Det beror ofta på att den
som utsatts för tortyr ofta försöker förtränga minnet av det
de varit utsatta för. Det är därför viktigt att kunskapen om
tortyr och dess fysiska och psykiska resultat sprids bland de
människor som först möter flyktingarna. Självfallet bör
detta också gälla den personal som möter flyktingarna ute i
kommunerna liksom inom hälso- och sjukvården. Inte
minst personalen vid invandrarveket bör vara mycket
lyhörd inför tecken som kan tyda på att flyktingen kan ha
varit utsatt för tortyr.
En följd av tortyr är naturligtvis fysiska skador men
minst lika ofta psykiska. Det sistnämnda är ofta det som är
svårast att upptäcka och behandla. En konsekvens av
sådana skador kan vara en panisk skräck för ett vanligt
tandläkarbesök eller ett kirurgiskt ingrepp. Tortyroffret kan
nämligen vid sådana situationer återuppliva liknande
miljöer men då kopplade till misshandel. Det är därför
viktigt att kunskapen om att ett för utanförstående
irrationellt beteende kan bottna i svåra och plågsamma
minnen och att skadan därvid kan fördjupas.
Röda korsets tortyrcentra på ett par ställen i vårt land
bedriver en verksamhet som i begränsad skala och med
landstingskommunalt stöd försöker rehabilitera tortyroffer.
Denna verksamhet har visat sig ge mycket goda resultat och
bör stödjas också från statens sida. Denna mening har också
uttalats av ett enigt socialutskott. Även om verksamheten
i dag är koncentrerad till ett fåtal ställen är det viktigt att
tortyroffer i hela landet snabbt nås och får möjlighet att
rehabiliteras.
Svenska för invandrare
Kommunerna har numera ett sammanhållet ansvar för
s.k. grund-sfi och statsbidraget är -- när det gäller
flyktingar -- inbakat i den schabloniserade ersättningen till
kommunernas flyktingmottagande. Med det nya systemet
bör större hänsyn kunna tas till den enskilde invandrarens
förkunskaper. Utbildningen har tidigare varit alltför
stelbent och t.ex. hindrat utbildning på heltid. Det är viktigt
med en så individuellt anpassad utbildning som möjligt.
Många flyktingar får i dag förberedande
svenskundervisning redan vid förläggningarna. Många har
studievana sedan tidigare.
Vi vill i detta sammanhang särskilt påtala det värdefulla
i svenskundervisning varvad med arbetspraktik. Sådan
utbildning har visat sig ge särskilt goda och snabba resultat.
Vi har tidigare uttalat oss för att den som ska bli svensk
medborgare bör ha vissa kunskaper i svenska språket.
Givetvis bör hänsyn tas till ålder och eventuellt handikapp.
Vi ser detta som en positiv åtgärd för invandrarna.
Kunskaper i landets språk är bland det viktigaste när det
gäller integreringen i ett nytt samhälle. Vi vidhåller alltså
vårt krav.
Bidragssystemet
Sedan många år tillbaka har det utgått speciella
statsbidrag till kommunerna för flyktingar som mottas.
Tidigare utgick ett stöd under fyra år, vilket bekostade
eventuella socialbidragskostnader, ett speciellt startbidrag
för inköp av husgeråd och möbler liksom flera liknande
typer av stöd. Moderata samlingspartiet kritiserade länge
denna flora av speciella, för flyktingar utformade bidrag. Vi
ansåg bl.a. att systemet riskerade att späda på en
främlingsfientlighet.
Utformningen av stödsystemet gav inte heller något
egentligt incitament för kommunen att medverka till att
flyktingen snarast kom i arbete.
Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringen
efterkom vår kritik och under 1990 presenterade dels en
proposition om ett generellt statsbidrag, som fr.o.m. den 1
januari 1991 ersätter tidigare startbidrag, dels föreslog att
startbidraget ersätts med ett hemlån. Även om vi hade
detaljsynpunkter vad gällde båda propositionerna, anser vi
att det är mycket positivt att regeringen slutligen insåg
vikten av förändringar.
Vi har i annat sammanhang påtalat att
socialbidragssystemet bör ses över, bl.a. med tanke på dess
speciella utformning vad gäller en tilläggssumma för varje
barn. När det gäller det s.k. asylbidraget är det uppbyggt
på samma sätt. Detta ersättningssystem innebär att familjer
med många barn kan uppbära förhållandevis mycket höga
bidragssummor utöver den kostnadsfria vistelsen. Personal
vid flyktingförläggningar har vittnat om att de asylsökande
själva reagerar över bidragets storlek. Enligt vår mening
bör asylbidraget förändras så att de beskrivna situationerna
inte kan uppstå.
Organisationers engagemang
Även om flyktingmottagandet är en statlig uppgift är det
alldeles nödvändigt och önskvärt att enskilda och
organisationer engagerar sig i flyktingfrågan. Detta sker
också på ett värdefullt sätt.
Ett aktivt samarbete har t.ex. pågått mellan
myndigheter, Svenska kommunförbundet och frivilliga
organisationer i syfte att utveckla närmare samarbetsformer
mellan det offentliga och folkrörelserna. En rapport om
samarbetet förväntas inom kort.
Det ses numera som en självklarhet att frivilliga
organisationer och grupper även driver
flyktingförläggningar.
Röda korset, den svenska sektionen av Amnesty
International, Rädda barnen, svenska kyrkan och olika
samfund har genom sitt arbete skapat en unik kontaktyta
och en specialkunskap som är ovärderlig i flyktingarbetet.
Insatserna kan gälla t.ex. information, hjälp med
flyktingens anpassningsarbete, fritidsverksamhet och
fadderverksamhet. Inte minst viktigt är det arbete
organisationerna kan uträtta i kampen mot
främlingsfientlighet och rasistiska tendenser.
Ytterligare vägar bör prövas att tillvarata
organisationernas hjälp, t.ex. när det gäller att skaffa
bostäder. Även om det kommunala flyktingmottagandet
kommer att spela den kanske viktigaste rollen även i
fortsättningen, bör det vid sidan av detta system kunna
finnas alternativa vägar att komma in i det svenska
samhället. En uppluckring av det kommunala
mottagningsmonopolet bör kunna ske.
Åtgärder mot främlingsfientlighet
Det finns tragiskt nog tendenser som tyder på en viss
invandrarfientlighet i vårt land, även om det ännu inte
uppstått någon mer omfattande politisk rörelse med uttalad
rasism på programmet.
Det finns en viss risk att en groende fientlighet kan få
näring och blomma upp. Med lagstiftning kommer man inte
långt, eftersom det ofta handlar om så irrationella faktorer
som en viss rädsla för det okända, okunnighet och
fördomar.
Det finns dock många enkla åtgärder som kan förhindra
en negativ utveckling.
För att motverka negativism som beror på okunskap är
det viktigt med en så bred och öppen information till
allmänheten som möjligt om de villkor som gäller, t.ex.
beträffande kostnader och bidragsgivning.
Inför placeringar av större flyktinggrupper har
erfarenheten visat att tidig information och nära samarbete
från invandrarverkets sida gentemot kommunerna är
mycket viktiga åtgärder.
Viktigast är kanske ändå att flyktingarna inte
särbehandlas i förhållande till den inhemska befolkningen.
Viktiga steg på vägen har tagits i detta hänseende, t.ex.
omvandlingen av bidrag till lån när det gäller bosättning.
Det är också viktigt att flyktingarna inte får gå före, i t.ex.
bostadskön. Det är mycket svårt att förklara för unga
människor, som väntat i bostadskön i flera år, varför
nyanlända flyktingar får gå före i kön. Övergångsbostäder
till flyktingarna är därför att föredra.
Det är också ytterst väsentligt att det råder likhet inför
lagen för alla som vistas i vårt land. Vi kan inte acceptera
att utländska medborgare döms på andra premisser än
svenskar baserat på deras annorlunda kulturella bakgrund.
Svensk lag skall gälla i Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om invandrarkvinnornas
situation,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om invandrarkunskap i hälso- och
sjukvårdsutbildningen,2]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om invandrar- och flyktingbarnens
situation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de handikappades situation,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om särskilt
statsbidrag till handikappade i enlighet med vad som anförts
i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskundervisning och
svenskkunskaper,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
förändrad uppbyggnad av asylbidraget i enlighet med vad
som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillvaratagande av
organisationers engagemang i flyktingarbetet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot
främlingsfientlighet.
Stockholm den 21 januari 1991
Gullan Lindblad (m)
Hans Dau (m)
Margit Gennser (m)
Bertil Persson (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)