Flyktingar utvisas från Sverige till olika länder med
förtryckarregimer, som t.ex. Chile, Burma, Bangladesh,
Turkiet m.fl. Ofta förekommer uppslitande scener vid
utlämningen och ibland måste de utvisade ges lugnande
medel för att utvisningen skall kunna genomföras. Det har
också hänt att människor tagit sitt liv, hellre än att utvisas
till förföljelse i sitt forna hemland.
Sverige kan inte tillåta sådana utvisningar. Även om
invandrarverkets och regeringens bedömningar är riktiga så
är det flyktingens upplevelse och känslor av att vara hotad
till livet som måste tas på allvar. Vi vet att flyktingar som
utvisats har fängslats, torterats eller försvunnit.
För att förebygga sådana händelser och för att ge
flyktingar som utvisats någon trygghet bör alla flyktingar
ställas under svenskt beskydd. En kontakt med det lands
regering dit flyktingarna skall utvisas skall tas och det landet
skall skriftligen garantera flyktingens säkerhet, innan
utvisningen sker. Flyktingar skall veta att de står under
svenskt beskydd och en regelbunden kontakt med
flyktingen bör upprätthållas några år efter utvisningen.
Skulle något hända flyktingen, skall den svenska
ambassaden i landet och regeringen verka för att flyktingen
frisläpps och eventuellt får återvända till Sverige.
En flyktinguppföljning ger också regering och
invandrarverk en återkoppling som gör att kommande
utvisningsfrågor kan lösas med större kunskaper och på ett
bättre sätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om organisation av
flyktinguppföljning.
Stockholm den 10 januari 1991
Ragnhild Pohanka (mp)
Inger Schörling (mp)