med anledning av prop. 1990/91:195 Aktiv flykting- och immigrationspolitik m.m.
I propositionen föreslår regeringen ett antal
förbättringar i riktlinjer för en aktiv sammanhållen flykting-
och immigrationspolitik. Då det gäller flyktingpolitiken
finns det emellertid anledning att understryka att den inte
bara skall vara humanitär utan även generös. Detta står i
överensstämmelse med den tradition som utvecklat sig i vårt
land sedan andra världskriget. Det finns i dagens situation
inte anledning att frångå denna grundläggande inställning.
Det betyder att de som är i behov av asyl som regel skall ges
rätten att stanna i vårt land.
Den 13 december 1989 beslutade regeringen att det efter
detta datum inte skall vara möjligt att få asyl som
krigsvägrare eller s.k. defacto-flykting om inte ''särskilt
starka skyddsbehov föreligger'', ett uttryck som inte finns i
nuvarande utlänningslag. Redan då beslutet fattades kunde
vi konstatera att det var mycket ingripande och gjorde
också invändningar i bl.a. en riksdagsmotion 1990. Det har
också numera visat sig att bifallsprocenten har drastiskt
minskat från tidigare ca 80 %
till omkring 40 %
för närvarande. Denna förändring beror
huvudsakligen på 13 december-beslutet
även om det finns andra
omständigheter som har medverkat till nedgången.
Nu föreslås i föreliggande proposition att uttrycket
''särskilt starkt skyddsbehov'' ändras till ''starkt
skyddsbehov''.
Förändringen är av mindre beskaffenhet och otillräcklig.
I propositionen på sid. 56 anges också att det åsyftas en mer
restriktiv praxis och att det är fråga endast om ''en något
vidare grupp än som efter regeringsbeslutet den 13 december
1989 bedömts ha ''särskilt starkt
skyddsbehov''. Med hänsyn härtill och då antalet
asylsökande under senare tid minskat betydligt, liksom
invandringen över huvud taget, finns det nu tillräckliga skäl
att helt upphäva 13 december-beslutet
och återgå till den tidigare gällande
lagstiftningen. Det bör tilläggas att detta beslut endast var
av tillfällig natur. Det är inte försvarligt att ett tillfälligt
beslut skall ha längre varaktighet än vad som redan varit
fallet. De prognoser som går att göra beträffande den
kommande utvecklingen ger inte heller stöd för ett
vidmakthållande av beslutet. Följden av beslutet har också
blivit att ett betydande antal asylsökande, som är i behov av
skydd, inte fått detta på lagligt sätt, vilket i sin tur har lett
till att antalet asylsökande som drar sig undan verkställighet
har ökat i mycket stor omfattning. Det finns från andra
länder, inte minst i Västeuropa, skrämmande exempel på
vad en alltför restriktiv asyllagstiftning kan medföra. Dessa
problem är vida större än de som uppstår genom en mer
generös lagstiftning.
Vi anser därför att 13 december-beslutet bör upphävas
utan vidare dröjsmål.
Vad gäller flyktingkvoten föreslås i propositionen att den
bör kunna öka om det internationella läget så kräver och
mottagningsresurserna medger det. Det är enligt vår
mening inte någon tvekan om att det internationella läget
kraftigt förvärrats bl.a. på grund av konflikterna i
Mellanöstern. De förbättringar som inträtt är fåtaliga och
kräver fortfarande massiva insatser för återanpassning,
rehabilitering och återvändande till hemlandet. Den
reguljära flyktingkvoten bör därför gradvis utökas.
Beredskap och planering härför bör vara en viktig del i en
aktiv och generös flyktingpolitik.
Väntetiden för asylsökande måste göras så kort som
möjligt, sägs i propositionen. Ständiga överskridanden av
tidsfristerna för en rimlig handläggningstid har gjorts.
Problem av detta slag har förekommit även under tider då
antalet asylsökande varit lägre än under senare år.
Betydelsen av föreslagna åtgärder har ofta överskattats.
Utan förstärkt resurstilldelning, förbättrad rekrytering till
de beslutande organen och gynnsammare villkor och status
för handläggare på olika nivåer, liksom mer kvalificerad
utbildning för dem, kommer problemen att kvarstå. Det
finns därför anledning att införa regler om muntlig
handläggning i händelse av att föreskrivna tidsramar
överskrids.
Som framhålls i propositionen är det mycket angeläget
att väntetiden på besked ifråga om uppehållstillstånd görs
uthärdlig och meningsfull. Vi uppskattar därför att man i
propositionen tillmötesgått de upprepade krav som
förekommit i riksdagen om att skapa förutsättningar för
sysselsättning för asylsökande och att det skall övervägas att
undanta vissa asylsökande från skyldigheten att ha
arbetstillstånd. Det är angeläget att undantag av detta slag
inte görs för snävt och att den särskilda utredning som skall
tillsättas genomför sitt uppdrag skyndsamt. Att lösa detta
problem på ett tillfredsställande sätt är inte bara av stor
betydelse för de asylsökande och samhället utan är även en
mycket viktig åtgärd för att kunna bekämpa främlings- och
flyktingfientlighet.
Vi anser att det är ett steg i rätt riktning att regeringen
skall avlastas enligt förslaget beträffande prövning och
beslut i utlänningsärenden. Det är också av betydelse att i
propositionen framförs den ståndpunkten att det skall vara
en fristående instans som självständigt fattar beslut i
ärenden som prövas av den.
På sid. 116 sägs även att ärenden om avlägsnande ofta
har livsavgörande betydelse för enskilda människor
samtidigt som praxis som tillämpas i dessa ärenden i många
hänseenden får återverkningar på hela samhället liksom för
den bild av vårt land som skapas i omvärlden. Vi instämmer
i detta uttalande och konstaterar även att propositionen
redovisar tveksamhet om den bästa lösningen. Det finns
därför anledning att göra ytterligare överväganden om de
nu aktuella överprövningsuppgifterna bör handläggas på
annat sätt än genom den föreslagna utlänningsnämnden.
Det bör ytterligare prövas om de aktuella uppgifterna kan
handläggas inom ramen för den befintliga
domstolsorganisationen. I propositionen anges också på
sid. 115 att fördelen med domstolsprövning är att den
kommer att ske under förhållanden som traditionellt
erbjuder de bästa rättssäkerhetsgarantierna.
I propositionen framhålls med rätta behoven av
förbättrad samordning av FN-systemets flyktinginsatser,
nödvändigheten av starkt stöd till FNs flyktingkommissarie
och lämpligheten av internationellt koordinerade insatser
för frivillig återvandring.
Under mer än tio års tid har i riksdagen framförts krav
på ett återvändarprogram för de flyktingar som frivilligt vill
återvända till sina hemländer. I propositionen behandlas
inte närmare denna mycket viktiga fråga. Tidigare
utredningar har inte lett till åsyftat resultat. Det är hög tid
att denna fråga blir föremål för en seriös och ingående
prövning samt att ett förslag snarast framläggs till
riksdagen.
I propositionen sägs att riktlinjerna för invandring av
arbetskraft inte bör ändras men tillämpas på ett mer
flexibelt och konjunkturanpassat sätt än hitintills. Det
föreslås också att nya immigrationspolitiska instrument bör
utvecklas för att öka möjligheterna att under begränsad tid
komma till Sverige för praktik och arbete. I princip finns
inte någon invändning att göra med undantag för att vi
starkt vill varna för att detta kan öppna slussarna för ett s.k.
gästarbetarsystem. Sverige har till skillnad från vissa andra
länder i Västeuropa starkt motverkat sådana tendenser eller
förslag. Det finns också all anledning att framhålla att vissa
justeringar i arbetskraftsinvandringen inte får ställas i
motsättning till eller ske på bekostnad av
flyktinginvandring, familjeanknuten invandring och en
annan invandring som sker på humanitära grunder.
I propositionen finns ett betydande antal förslag och
idéer som inte är närmare konkretiserade eller skall bli
föremål för ytterligare utredning. I de fallen avser vi att
återkomma när preciserade förslag föreligger.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphävande av 13 december-
beslutet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en gradvis ökning av
flyktingkvoten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om muntlighet i utlänningsärenden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare överväganden om
överklagningsinstans,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyndsam utredning om
arbetstillstånd för asylsökande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om program för frivillig
återvändning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för
arbetskraftsinvandring.
Stockholm den 12 juni 1991
Hans Göran Franck (s)
Ulla-Britt Åbark (s)
Anita Johansson (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Margareta Winberg (s)