Innehåll 1.
Sammanfattning 2 2.
Inledning 2 3.
Invandringspolitiken 3 3.1
Invandring av arbetsmarknadsskäl 3 4.
Flyktingpolitiken 4 4.1
Den internationella flyktingsituationen 4 4.2
Ökat internationellt samarbete nödvändigt 4 4.3
Det europeiska samarbetet 5 5.
Flyktingbegreppet 5 6.
Den svenska flyktingpolitiken 6 6.1
Handläggningstiderna 7 6.2
Dokumentlösheten 7 6.3
Flyktingkvot och överföringsprogram 8 6.4
Utlänningsnämnd 9 6.5
Avvisning/utvisning 9 6.6
Arbetslinjen 10 6.7
Yrkeserfarenhet och kompetens måste tillvaratas
11 6.8
Arbete även under väntetiden 12
Hemställan 12
1. Sammanfattning
I motionen behandlas dels frågor om den ökade
rörligheten över gränserna, främst i Sveriges nära omvärld,
dels flyktingproblematiken och hur Sverige bör ställa sig
som del av världssamfundet.
Sedan mitten på 1980-talet har antalet invandrare till
Sverige stadigt ökat, för att 1990 uppgå till drygt 60 000
personer. 1990 innebar ändå ett trendbrott, då
antalet invandrare för första gången sjönk.
Den stora invandringen under 1980-talet har självfallet
fört med sig en växande debatt om Sveriges invandrings-
och flyktingpolitik. Även om det funnits tendenser till
skrämmande främlingsfientlighet kan vi konstatera att det
trots allt råder en bred uppslutning kring uppfattningen att
Sverige har en skyldighet att utgöra en fristad för människor
som i sina hemländer riskerar förföljelse för sin politiska
uppfattnings skull, sin religion eller sitt etniska ursprung.
Samtidigt blir världen allt mindre, i den betydelsen att
avstånden krymper och människors naturliga rörlighet
ökar. Därför föreslås i motionen att Sverige bör liberalisera
sin arbetsmarknad och möjliggöra för utländska
medborgare att söka arbete och uppehållstillstånd i vårt
land. Detta är väsentligt inte minst med tanke på den
europeiska integrationen.
Mot bakgrund av situationen i framför allt
Sovjetunionen föreslås i motionen att en parlamentarisk
arbetsgrupp tillsätts med uppgift att bedöma behov av
hjälpinsatser till främst de baltiska republikerna.
I motionen slås fast att Sveriges flyktingpolitik skall vara
generös och öppen. FN:s flyktingkonvention från 1951
måste aktualiseras och skrivas om för att svara mot dagens
flyktingsituation. Flyktingkvoten bör utökas och
överföringsprogram i samarbete med FN bör övervägas.
Vidare redovisas krav på åtgärder för att motarbeta
dokumentlöshet och lagtrots vid eventuell avvisning.
Krav på åtgärder för att slussa ut flyktingar på den
ordinarie arbetsmarknaden och luckra upp
arbetsförmedlingsmonopolet återfinns också.
2. Inledning
Vår tid kännetecknas av en ökad internationalism. Inom
ramen för den europeiska gemenskapen pågår ett
omfattande integrationsarbete som bl.a. innefattar
människors fria rörlighet över gränserna. Vid en svensk
EG-anslutning kommer samma fria arbetsmarknad som vi
sedan ett trettiotal år tillbaka haft inom Norden att utökas
till att gälla hela Västeuropa. Allt tyder också på att
människors benägenhet att förflytta sig över gränserna av
arbetsmarknadsskäl kommer att öka under 1990-talet.
Samtidigt tyder världssituationen på att stora
befolkningsrörelser även fortsättningsvis kommer att ske av
flyktingpolitiska skäl. Människor kommer också att fly eller
flytta på grund av ekonomiska skäl, av miljöskäl och på
grund av krig. Inte minst utvecklingen inom Östeuropa kan
orsaka stora befolkningsrörelser de närmaste åren.
De kommande årens befolkningsrörelser kan -- oavsett
orsak -- inte hanteras med samma instrument som tillkom i
efterkrigstidens Sverige och Europa. Det behövs en ny
invandrar- och flyktingpolitik baserad på dagens och
morgondagens krav.
3. Invandringspolitiken 3.1
Invandring av arbetsmarknadsskäl
Med invandringspolitik avses enligt gällande begrepp de
regler och principer som reglerar vilka utlänningar som skall
få tillstånd att bosätta sig i Sverige.
Svensk invandringspolitik har på senare år nästan
uteslutande präglats av flyktinginvandring. När det gäller
s.k. arbetskraftsinvandring beviljas uppehålls- och
arbetstillstånd i princip endast om arbetskraftsbehovet inte
kan tillgodoses inom Sverige. Det kan gälla t.ex. vissa
nyckelfunktioner inom näringslivet och anställningar som
utgör ett led i ett internationellt utbyte. Tillfälliga
arbetstillstånd kan beviljas exempelvis vikarierande läkare,
montörer, artister och idrottsmän.
Antalet uppehålls- och arbetstillstånd av
arbetsmarknadsskäl uppgick under budgetåret 1989/90 till
endast 187 personer, trots att Sverige hade en
högkonjunktur och trots att delar av arbetsmarknaden
starkt efterfrågade viss personal.
Det säger sig självt att nuvarande tillämpning av
gällande regler är alltför snål för att tillfredsställa enskildas
önskemål om arbete och arbetsmarknadens behov av t.ex.
välutbildad arbetskraft. Den harmonierar inte heller med
den ökande rörligheten hos människor och
integreringssträvandena i Europa.
Sveriges rigida inställning till invandring av
arbetsmarknadsskäl har medfört att personer, som med en
annan invandringspolitik hade kunnat söka arbete i vårt
land, i stället tvingas ställa sig i kön av asylsökande.
Av regeringens senaste skrivelse om invandrar- och
flyktingpolitiken framgår att regeringen i juni 1990 tillsatte
en utredning om förutsättningarna för och inriktningen av
en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik.
Utredningen skall redovisa ett principförslag senast den 15
januari 1991. En interdepartemental arbetsgrupp har
tidigare redovisat en skiss i denna fråga, som åtminstone
delvis överensstämmer med vår bedömning.
Sverige bör visa betydligt större öppenhet än i dag när
det gäller att bevilja arbetstillstånd för utländska
medborgare.
Under hela efterkrigstiden har det funnits en gemensam
nordisk arbetsmarknad. Erfarenheterna av denna är god.
Inom EG finns också en gemensam arbetsmarknad. Genom
det s.k. EEA-avtalet kommer med stor sannolikhet EG:s
arbetsmarknad och den nordiska arbetsmarknaden att
förenas. Moderata samlingspartiet anser att Sverige snarast
bör ansöka om medlemskap i EG. Därmed kommer Sverige
att kunna påverka hur den gemensamma europeiska
arbetsmarknaden i fortsättningen skall utvecklas. Moderata
samlingspartet anser det naturligt att den gemensamma
europeiska arbetsmarknaden successivt bör utvidgas till att
omfatta fler europeiska länder.
Vi anser vidare att det är naturligt att de s.k. fyra
friheterna, således även den fria rörligheten för arbetskraft,
därefter utvidgas till samtliga OECD-länder.
För medborgare som inte omfattas av den gemensamma
arbetsmarknaden bör förutsättningen för att erhålla
arbetstillstånd i Sverige vara att ett arbete är ordnat innan
tillståndet ges. Arbetstillstånd skall kunna vara av såväl
permanent som tillfällig natur. Tillståndet skall vara
personligt och inte kunna anföras som skäl för annan
anhöriginvandring än beträffande maka/make och barn.
4. Flyktingpolitiken 4.1
Den internationella flyktingsituationen
Enligt FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, finns det
f.n. cirka 15 miljoner flyktingar runt om i världen,
huvudsakligen i tredje världen. Dessutom finns minst lika
många potentiella flyktingar som inte passerat
nationsgränser, s.k. displaced persons, vilka inte omfattas
av det internationella skydds- och hjälpsystemet.
Flyktingsituationen i världen är alltså mycket allvarlig
och några tecken på minskade flyktingströmmar de
kommande åren kan knappast ställas i utsikt. Vissa
förändringar av flykting- och migrationsströmningarna kan
dock förväntas, t.ex. en ökad ''flykt från fattigdom''.
Trycket från de fattiga utvecklingsländerna med en kraftigt
växande ung befolkning gentemot ett förhållandevis rikt
Europa med en åldrande befolkning torde komma att öka.
Flyktingströmmarna från de forna krigshärdarna utanför
Europa torde komma att minska, men nya uppblossande
konflikter kan skapa nya flyktingmönster.
Flyktingströmmarna från Öst- till Västeuropa kommer
troligen att fortsätta och utökas med allt fler migranter. Inte
minst Sverige kan komma att starkt påverkas vid eventuella
migrationsströmmar från Baltikum och Sovjet.
Det framgår av regeringsskrivelsen att en särskild
arbetsgrupp har bildats inom regeringskansliet med
representanter för utrikes- och
arbetsmarknadsdepartementen, som har till uppgift att följa
och bedöma utvecklingen i öst med avseende på eventuell
invandring. Inte minst det engagemang som svenska folket
visat inför de baltiska folkens frihetskamp visar ett brett
folkligt stöd för balternas sak.
Moderata samlingspartiet föreslår att en parlamentarisk
arbetsgrupp bör tillsättas med uppgift att följa och bedöma
utvecklingen i öst, att bedöma hjälpinsatser till och grunder
för svenskt mottagande av framför allt baltiska
medborgare.
4.2 Ökat internationellt samarbete nödvändigt
Den viktigaste uppgiften för svensk flyktingpolitik är att
genom internationella organ främja mänskliga rättigheter
och bistå flyktingar i de länder där dessa befinner sig, oftast
i närheten av hemländerna. Sverige bör därför även
fortsättningsvis stödja FN:s och de humanitära
hjälporganisationernas flyktingarbete.
Det är också viktigt att det internationella samfundet
angriper grundorsakerna till varför människor flyr, t.ex.
genom utvecklingsinsatser i ursprungsländerna.
Erfarenheten har visat att svåra kulturkrockar kan uppstå
vid flykt till främmande länder med helt andra
kulturmönster och att det troligen varit långt bättre att bistå
flyktingarna i eller i närheten av deras hemländer, t.ex.
genom näringslivs- och bostadsprojekt. Ökade
ansträngningar bör också göras när det gäller invandrares
repatriering, då förhållandet i deras hemländer förbättras.
Moderata samlingspartiet anser att vissa ekonomiska
resurser för flyktingmottagande och utvecklingsbistånd i
stället bör omfördelas till förmån för insatser i fattigare
länder för att förebygga flyktingströmmar. I förlängningen
bör diskuteras om inte delar av anslaget till invandrarverket
kan omfördelas till sådant flyktingstöd.
Vi föreslår nu att 25 miljoner kronor av biståndsstödet
omfördelas till anslaget till FN:s flyktingkommissariat,
UNHCR. Konkret yrkande om detta framläggs i annan
motion.
4.3 Det europeiska samarbetet
Moderata samlingspartiet påtalade i partimotion till
föregående riksmöte att varken Sverige eller något annat
europeiskt land ensamt kan ta ansvar för världens 15
miljoner flyktingar och att ett ökat europeiskt samarbete i
flyktingfrågorna var nödvändigt. Inte ens inom Norden
råder en harmoniserad flyktinglagstiftning, vilket borde
vara ett grundläggande krav. Representanter för moderata
samlingspartiet har föreslagit detta i Nordiska rådet, hittills
utan framgång. Ansträngningarna att åstadkomma en sådan
harmonisering bör dock fortsätta.
En harmonisering av flyktinglagstiftningen bör även
eftersträvas med andra länder, främst med Västeuropa.
Detta är särskilt viktigt med tanke på det integrationsarbete
som pågår inom EG.
Vi föreslog vid föregående riksmöte att Sverige skulle ta
initiativ till en alleuropeisk konferens om kontinentens
flyktingpolitik i framtiden. Något sådant initiativ har den
svenska regeringen dock inte tagit.
Regeringsskrivelsen redovisar att det ''från svensk sida
finns ett aktivt deltagande i det internationella samarbetet''.
Regeringen hänvisar också bl.a. till en ministerkonferens
om öst--väst-migration i Europarådets regi, som med
Österrike som värd skall hållas i Wien i januari 1991.
Moderata samlingspartiet upprepar nu sitt förslag om att
Sverige bör initiera en alleuropeisk konferens med målet att
harmonisera flyktinglagstiftningen i Europas samtliga stater
samt att finna lösningar på de alltmer omfattande
flyktingströmmarna i tredje världen.
5. Flyktingbegreppet
Den grundläggande konventionen om flyktingar är 1951
års FN-konvention, den s.k. Genèvekonventionen. Till
denna ansluter 1967 års protokoll angående flyktingars
rättsliga ställning (New York-protokollet). Den senaste
svenska lagstiftningen beträffande flyktingar, som trädde i
kraft den 1 juli 1989, står i överensstämmelse med båda
dessa instrument.
Sverige tillämpade under många år en
flyktingbedömning som var betydligt generösare än
ovannämnda lagstiftning. Den s.k. de facto-flykting- eller b-
flyktingparagrafen medgav t.ex. politisk asyl på grund av
''flyktingliknande skäl''.
Moderata samlingspartiet föreslog under en följd av år
en lagtillämpning som mera strikt följde konventionen om
än med en generös tillämpning.
Inte minst den politiska turbulensen kring den nya
utlänningslagen gjorde att strömmen av asylsökande ökade
till det dubbla under andra halvåret 1989, och den svenska
flyktingmottagningen utsattes för oerhört stora
påfrestningar. Regeringen beslutade då att tillämpa
utlänningslagens 3 kap. 4
§ andra stycket 2 om ''särskilda skäl'' för att inte bevilja
asyl för krigsvägrare och de facto-flyktingar. Detta innebär
att uppehållstillstånd endast ges till konventionsflyktingar
och personer som har ett särskilt starkt behov av skydd.
Moderata samlingspartiet motsatte sig inte att denna
uppstramning gjordes av asylbegreppet, även om vi
kritiserade och fortfarande har skäl att kritisera den
''nödbromsning'' som skedde och att lagstiftningen fick en
retroaktiv verkan. Människor som hade trott sig komma hit
på helt andra premisser har på grund av långa
handläggningstider kommit att bedömas helt olika från en
dag till en annan, trots helt likartade skäl.
Den nuvarande bedömningen av rätten till asyl har
medfört att ca 50 procent av de asylsökande ges
uppehållstillstånd jämfört med 80 procent tidigare. Detta
betyder att Sverige bör ha ökade möjligheter att ge
invandrarna ett värdigt mottagande.
Moderata samlingspartiet anser att det är Sveriges plikt
att erbjuda dem som flyr undan förföljelse möjligheten till
en fristad. En sådan syn på internationella förpliktelser
baseras på den medmänsklighet och humanitet på vilket ett
civiliserat samhälle vilar.
Moderata samlingspartiet anser emellertid inte att
Sverige kan bedriva en flyktingpolitik som skiljer sig alltför
mycket från den som bedrivs i övriga Europa och vi anser --
som redovisats ovan -- att den europeiska
flyktinglagstiftningen bör harmoniseras.
Den s.k. flyktingkonventionen som ligger till grund för
vår utlänningslagstiftning är emellertid av gammalt datum
och speglar inte dagens situation. Vi föreslår därför att
regeringen tar initiativ till en ny FN-konvention, som
baseras på de förhållanden som råder i världen i dag.
Signaler om behov av en ny flyktingkonvention har också
kommit från flyktingkommissariatet i Genève.
Fram till dess att en flyktingkonvention, som speglar
dagens och morgondagens flyktingpolitiska situation på ett
bättre sätt än den nuvarande, har kunnat förverkligas, bör
regeringens bedömning av flyktingskäl från den 13
december 1989 ligga fast. Det är viktigt att riktlinjerna för
Sveriges flyktingpolitik är fasta och konsekventa och att
vårt land ger klara signaler till utlandet om de regler som
gäller.
6. Den svenska flyktingpolitiken
Vårt land skall förbli en fristad för människor som i sina
hemländer förföljs på grund av sin politiska uppfattning, sin
tro, sin ras eller sitt etniska ursprung.
Svenska ansvariga myndigheter måste också kunna ge
ett värdigt mottagande av de flyktingar som kommer hit.
Genom användningen av ett striktare asylbegrepp har
Sveriges möjligheter till detta ökat.
Den svenska flyktingdebatten har det senaste året tidvis
varit mycket intensiv och vissa flyktingfientliga inslag har
förekommit såväl i debatten som i demonstrationer och
destruktiva handlingar mot t.ex. flyktingförläggningar.
Det är viktigt att på alla sätt motverka
främlingsfientlighet och rasistiska tendenser. De politiska
partierna har här ett stort ansvar. En fri debatt, tidig
information till mottagande kommuner, en öppen
redovisning av kostnaderna för flyktingmottagningen,
undvikande av särbehandling och ett så snabbt inlemmande
av flyktingarna i arbetslivet som möjligt är bästa grunden
för förståelse för flyktingpolitiken. Rättvisa,
verklighetssinne och respekt för individens lika värde trots
olikheter i hudfärg, religion och kultur bör prägla
flyktingpolitiken.
6.1 Handläggningstiderna
Det som har kritiserats mest i flyktingpolitiken är de
hittills långa handläggningstiderna, vilka främst beror på att
antalet asylsökande varit nästan dubbelt så stort som det
antal invandrarverket dimensionerats för. Trots kraftigt
ökade resurser och en ny decentraliserad organisation, som
avsåg att åstadkomma en effektivare och snabbare
handläggning av utlänningsärenden, har ärendebalanserna
ökat. Det finns vid flyktingförläggningarna asylsökande
som väntat i åratal utan att kunna få besked om huruvida de
får stanna i Sverige eller ej. Den ovissa väntan är en plåga
och ännu värre är det när den som kanske väntat ett år eller
mera avvisas från vårt land.
Målsättningen vid den nya organisationens införande var
att invandrarverket efter polisens utredning skulle kunna
fatta beslut inom två veckor i klara fall. I ärenden som inte
är så klara att beslut kan fattas omgående bör verket kunna
fatta beslut inom sex veckor efter polisens utredning. Vid
överklagande beräknades avgörande ske inom två månader.
Polisen har nu hunnit i kapp med sina utredningar, men
invandrarverket släpar fortfarande efter med
ärendehandläggningen. I budgetpropositionen föreslås
därför åter en höjning av verkets
förvaltningskostnadsanslag, som i stort sett är en omräkning
till helår av 1990/91 års förstärkning av anslaget.
Regeringen har satt som mål att ärendebalanserna skall
vara avarbetade till den 30 juni 1991 och att invandrarverket
därefter skall kunna arbeta enligt den gjorda målsättningen.
Vi anser att handläggningstiderna ovillkorligen måste
nedbringas i enlighet med det uppsatta målet och motsätter
oss därför inte nu det ökade anslaget. Vi förutsätter dock att
ytterligare anslagshöjningar inte kommer att begäras. Även
invandrarverket måste kunna rationalisera och effektivisera
sin verksamhet, särskilt som tillströmningen av asylsökande
nu tycks ha stabiliserats.
6.2 Dokumentlösheten
Dokumentlösheten, som innebär att en asylsökande
kommer till gränsen utan vare sig identitets- eller
färdhandlingar, är ett internationellt problem, som varit
mycket omdiskuterat i vårt land. Under vissa perioder har
det förekommit att upp till 80 procent av de asylsökande har
saknat varje form av handling, som kunnat visa deras
identitet eller första asylland. Enligt uppgifter från polisen
på Arlanda flygplats saknar fortfarande mellan 80 och 90
procent av dem som söker asyl på flygplatsen dokument.
Från moderata samlingspartiets sida beklagar vi den
upphetsade debatt som ägde rum inför antagandet av den
nya utlänningslagen och den bordläggning som skedde av de
paragrafer som gällde dokumentlösheten och möjligheten
för polismyndigheten att göra en ytlig kroppsvisitering samt
vid synnerliga skäl hålla en person i förvar för utredning. Ett
land måste kunna ställa vissa krav på vilka personer som
skall få komma in över gränsen -- även på asylsökande.
Ytterst handlar det om respekten för en individs identitet
och i förlängningen det svenska medborgarskapet. Det
handlar också om den legitima rättigheten att skydda vårt
land mot bl.a. terrorister och brottslingar.
Den 1 juli 1990 trädde de tidigare bordlagda delarna av
lagen i kraft och rikspolisstyrelsen har redovisat att 243
personer sedan dess tagits i förvar av utredningsskäl samt
160 personer av identitetsskäl t.o.m. den 30 september
1990.
De nya lagbestämmelserna innebär att bestämmelserna
om förvar av barn under 16 år har inskränkts och att förvar
av barn av utrednings- och identitetsskäl ej får ske. När det
gäller barn har således lagen liberaliserats väsentligt, vilket
enligt vår mening är bra.
Fr.o.m. den 2 november 1989 räknas dokumentlöshet
som en nackdel för den sökande vid tillståndsprövningen,
såvida inte rimliga skäl kan anges. Vi anser detta vara
riktigt.
Från moderata samlingspartiets sida har vi länge sett
mycket allvarligt på dokumentlösheten. Vi har förståelse
för att det ligger i flyktingskapets natur att vissa handlingar
kan saknas, men någon form av dokument, t.ex. en
färdbiljett, bör kunna uppvisas.
Det framgår bl.a. av regeringens skrivelse att
regeringsrepresentanter för flera europeiska länder ingår i
en grupp tillsatt av bl.a. UNHCR som analyserar åtgärder
för att komma till rätta med dokumentlösheten.
I partimotion till föregående riksmöte föreslog vi bl.a.
att det system som i dag används vid amerikanska
flygplatser med internationell trafik bör införas. Vid
ankomsten till flygplatsen leds där passagerarna till
passkontrollen utan möjlighet att uppehålla sig i
transferhallarna och därmed utan möjlighet att göra sig av
med identitetshandlingar. Internationella passagerare kan
ledas i en egen kö för uppvisande av transferbiljetter. Vi
upprepar vårt förslag.
6.3 Flyktingkvot och överföringsprogram
Statens invandrarverk har i sin anslagsframställning
föreslagit att flyktingkvoten skall höjas från nuvarande 1 250
per år till 2 000
för 1991. Regeringen avvisar detta i förslaget till
statsbudget.
Vi beklagar denna inställning från regeringens sida.
Moderata samlingspartiet har vid ett flertal tillfällen, senast
vid behandlingen av socialförsäkringsutskottets betänkande
1989/90:SfU 17, föreslagit en höjning av kvoten till 2 000
per år. Vi upprepar detta krav, då vi anser att en
höjning skall ses som ett led i en generös flyktingpolitik. Det
skall dessutom prioriteras framför mottagande av
spontanflyktingar med flyktingliknande skäl. Önskan om
detta har också kommit från FN:s flyktingkommissarie.
Utöver en ökad flyktingkvot bör Sverige också studera
erfarenheter från framförallt Canada vad gäller s.k.
överföringsprogram och överväga om inte Sverige mer
kontinuerligt bör utnyttja denna form av flyktinghjälp.
Överföringsprogram innebär att Sverige sluter avtal med
FN om att ta emot en viss grupp under en viss tid. Det kan
röra sig om en språklig, etnisk eller yrkesmässigt homogen
grupp. Detta har Sverige med stor framgång gjort en gång,
då avtal slöts med FN om att ta emot ca 5 000
vietnamesiska båtflyktingar. Canada däremot har
under flera år slutit liknande överföringsavtal och har en
lång och positiv erfarenhet av detta. Regeringen bör därför
närmare studera denna form av hjälp och överväga
möjligheterna att tillämpa den även för Sveriges del.
6.4 Utlänningsnämnd
Asylprövningskommittén har nyligen föreslagit att en
utlänningsnämnd för överprövningsuppgifter i utlännings-
och medborgarskapsärenden skall inrättas på försök under
en treårsperiod. Denna nämnd skall i princip överta de
överprövningsuppgifter som i dag faller på regeringen.
Avsikten är att avlasta regeringen löpande ärenden för att
därigenom skapa utrymme för ett mera långsiktigt reform-
och planeringsarbete. Vissa särskilt viktiga, principiella
eller känsliga ärenden skall dock även fortsättningsvis
kunna överlämnas till regeringen. Lagstiftningen har av
utredningen föreslagits träda i kraft den 1 oktober 1991.
Ett införande av en utlänningsnämnd bör ha betydelse
bl.a. för handläggningstidens längd i
överprövningsärenden. Vi anser att en sådan nämnd snarast
bör införas.
6.5 Avvisning/utvisning
Enligt den nya utlänningslagen används begreppet
avvisning när utlänningen inte har och inte heller, när
avlägsnandefrågan aktualiseras, har haft uppehållstillstånd
i Sverige efter ankomsten hit. Begreppet utvisning används
enligt den nya lagen för avlägsnande av utlänningar, som
antingen blir kvar i Sverige sedan ett uppehållstillstånd har
gått ut, eller som har begått brott av viss svårighetsgrad eller
utgör en risk för landets säkerhet.
Nekas en person asyl i Sverige skall denne
avvisas/utvisas så snart detta är möjligt.
Avvisningen/utvisningen skall ske smidigt och med visad
respekt för personen som är föremål för den.
En allvarlig aspekt på sådana ärenden är de fall där de
som skall avvisas/utvisas hålls gömda av privatpersoner,
vilket därmed förhindrar verkställigheten av beslutet.
Denna form av lagtrots är oacceptabel och måste beivras.
Det är i detta sammanhang viktigt att poängtera att
beslut om avvisning/ utvisning självfallet måste prövas
individuellt och efter noggrant övervägande. Vi förutsätter
också att detta sker.
6.6 Arbetslinjen
Bland det allra viktigaste i flyktingmottagandet är att
handläggningstiderna förkortas väsentligt. Korta
handläggningstider bör kunna innebära att flyktingarna
snabbare än tidigare kan komma i arbete. Detta inte minst
beroende på att kommunerna numera -- på grund av den
nya flyktingbedömningen -- snabbare visat sig kunna ta
emot dem som beviljats uppehållstillstånd. Således fanns
den 1 december 1990 endast 2 800
flyktingar med uppehållstillstånd vid förläggningar
jämfört med ca 7 000
i slutet av år 1989.
Målsättningen bör naturligtvis vara att den flykting som
fått uppehållstillstånd också skall kunna beredas en
kommunplats med det snaraste. Med det nya
ersättningssystemet till kommunerna, som trädde i kraft
den 1 januari 1991, har kommunerna fått ett incitament att
underlätta för flyktingarna att snabbare få en förankring i
det svenska arbetslivet. Det ligger nu makt uppå
kommunerna att använda idérikedom och fantasi för att
snabbt kunna hjälpa de nya invånarna till ett aktivt arbets-
och samhällsliv. Med tanke på att kommunernas kostnader
för socialbidrag ökat kraftigt på grund av
flyktinginvandringen på senare år bör detta vara en
angelägen uppgift för kommunerna.
I samband med att förslaget om det nya kommunala
ersättningssystemet behandlades i riksdagen föreslog vi från
moderata samlingspartiet att övergångsbestämmelser borde
ha tillskapats för vissa kommuner som varit ''generösa'' i sitt
flyktingmottagande. Malmö kommun beräknade t.ex. en
förlust om uppemot 200 miljoner kr i förhållande till
tidigare system. Det är viktigt att regeringen uppmärksamt
följer effekterna av det nya systemet, så att det inte
resulterar i färre utplaceringar i kommunerna.
Enligt regeringen skall kommunerna göra individuella
planer för flyktingarnas introduktion i samhället i samråd
med flyktingen och arbetsförmedlingen. Vi vill i detta
sammanhang understryka att det inte får uppstå nya
byråkratiska regelsystem. Det viktigaste är att flyktingen
bereds arbete, inte de formella kontaktvägarna.
Svensk invandrar- och flyktingpolitik har hittills delvis
misslyckats när det gäller att snabbt få ut flyktingar i arbete,
trots att det rått högkonjunktur i flera år. Arbetslösheten är
betydligt högre bland invandrarna än befolkningen i övrigt.
Under budgetåret 1989/90 var arbetslösheten 1,8 procent
för samtliga invånare men 6,3 procent för utomnordiska
invånare. En viss förbättring av arbetsmarknadssituationen
uppges ha skett under år 1990, bl.a. genom
länsarbetsnämndernas förmedling direkt från
förläggningarna.
Moderata samlingspartiet har i tidigare motioner
föreslagit att presumtiva arbetsgivare redan vid
förläggningarna bör kunna ta kontakt med flyktingar för
anskaffande av arbetskraft. Vi vidhåller detta förslag.
Vi har i annat sammanhang också föreslagit att privata
arbetsförmedlingar bör kunna förekomma och anser att
sådana skulle lämpa sig mycket väl även i dessa ärenden.
Det viktiga är att få kontakt med intresserade arbetsgivare,
inte i vilken form kontakten sker. Alla möjligheter bör
tillvaratas för att flyktingar med arbetstillstånd snabbt skall
kunna komma ut i arbetslivet. Alla hittills gjorda
erfarenheter visar att den bästa vägen att lära sig svenska
också är att snabbt komma ut i arbetslivet. Mötet med
svenska arbetskamrater är också bästa sättet att utveckla
sociala kontakter.
Många invandrare kommer från länder med en väl
utvecklad hantverks- och småföretagartradition och många
vill gärna driva egen verksamhet av något slag i vårt land.
Vårt samhälle har på senare år berikats med en rad
hantverksföretag, butiker och restauranger, som startats av
invandrare. Allt detta gör vårt samhälle mer
mångfasetterat, samtidigt som invandraren kan vårda sina
traditioner och finna utlopp för sin yrkeskunnighet och sina
intressen.
Det svenska småföretagarklimatet är inte det bästa på
grund av den socialdemokratiska politiken, och svårigheter
uppstår lätt för den invandrare som vill starta och driva
eget. Det gäller skatte- och avgiftspolitiken men även
tolkningen av arbetsmarknadslagar samt krångel och
byråkrati som kan sätta käppar i hjulen. Fadderskap av
ideella föreningar och företagarföreningar kan vara ett gott
stöd för invandrare som vill starta eget.
6.7 Yrkeserfarenhet och kompetens måste tillvaratas
De flesta flyktingar som kommer till Sverige vill snarast
möjligt kommma ut i arbetslivet. Många av dem är mycket
välutbildade, t.o.m. i bristyrken. Många har akademiska
examina. Ändå händer det alltför ofta att deras utbildning
och yrkesskicklighet inte tillvaratas. Många gånger tvingas
de i stället till sysslolöshet och passivt bidragsmottagande.
När det gäller möjligheten att få ett arbete kan fackliga
organisationer vara till stor hjälp. SACO driver t.ex. sedan
en tid ett projekt som skall underlätta för invandrade
akademiker att få tillträde till arbetsmarknaden. Ökad
information till arbetsgivarna från fackorganisationens
sida -- bl.a. med hjälp av s.k. mentorskap -- har visat sig
kunna påverka attityden till invandrare på arbetsplatserna
och förmå arbetsgivaren att inrätta särskilda praktikplatser.
Praktik med kvalificerade arbetsuppgifter har gett
invandrarna möjlighet att visa sitt yrkeskunnande och sin
samarbetsförmåga. Sådana försök bör uppmuntras och
stödjas. Inte minst viktigt är det att de fackliga
organisationerna visar solidaritet med invandrade
arbetskamrater och genom attitydpåverkan underlättar
deras anpassning i det svenska samhället.
En viss förbättring synes ha skett när det gäller att
bedöma invandrarnas utbildningsbakgrund men mycket
återstår att göra på detta område. Frågan om ekvivalering
av utländska examina har ofta diskuterats och
riksrevisionsverket har tidigare påpekat att ekvivaleringen
tar alldeles för lång tid. Tiderna bör nedbringas genom att
UHÄ prioriterar frågan högre och företar omdispositioner
av tillgängliga resurser.
Det har gjorts en del positiva erfarenheter när det gäller
att tillvarata utbildning och yrkeskompetens framför allt på
vårdområdet. Vi har tidigare påtalat behovet av ökade
insatser på detta område, bland annat när det gäller
planläggningen av undervisningen. Regeringen har nu
redovisat att elva län i samarbete mellan landsting och
arbetsmarknadsmyndigheter erbjuder medicinalsvenska för
utbildade läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster m.fl.
varvat med olika slag av praktik. Inte minst med tanke på
bristen på vårdpersonal inom vissa sektorer är det viktigt att
ökade ansträngningar görs.
Ansvaret för kunskapskrav och behörighetsfrågor för
vårdpersonal åvilar numera socialstyrelsens regionala
organisation. Det är viktigt att examination och
kunskapsprov kan ske decentraliserat vid det reguljära
utbildningsväsendet. Vår förhoppning är att det av
regeringen i budgetförslaget föreslagna anslaget under
avsnittet E 17, Specialistutbildning av läkare m.m. till
kompetenshöjande åtgärder och kunskapsprövning för
personer med utländsk vårdutbildning, ger ett positivt
resultat.
När det gäller språkproven för vårdyrkesgrupperna har
sådana tidigare givits endast vid Kursverksamheten i
Uppsala och det har varit långa väntetider. Det är angeläget
att en decentralisering sker även av dessa prov.
Vårdpersonal utan legitimations- eller behörighetskrav
bör kunna få arbeta efter en introduktionskurs av
arbetsgivaren. Via arbetskamraterna lär sig invandraren
snabbt svenska språket, vilket är särskilt angeläget inom
vårdsektorn.
6.8 Arbete även under väntetiden
Passiv väntan på en förläggning är för de flesta
asylsökande och flyktingar en svår påfrestning. En sådan
situation ger heller inte en rättvisande bild av det svenska
samhället och kan odla ett bidragstänkande, som inte finns
när den asylsökande kommer till vårt land. Overksamhet
hos de asylsökande kan också bidra till en negativ bild hos
den svenska befolkningen, som inte förstår att den
sylsökande inte får arbeta under väntetiden enligt rådande
bestämmelser. Stora ansträngningar bör därför göras för att
på lämpligt sätt bereda de asylsökande lämpligt arbete. På
flertalet förläggningar uppges nu de asylsökande sköta
hushållsgöromål såsom städning, tvätt, matlagning, enklare
utomhusarbete o.s.v. Detta är bra. Det finns emellertid
några förläggningar som har helpension.
Enligt vår uppfattning bör helpension med passivitet och
bidragstagande inte förekomma vid förläggningarna.
Anställd personal bör endast finnas för att utöva tillsyn och
arbetsledning när det gäller skötseln av själva
förläggningen.
När det gäller annat arbete för asylsökande har
regeringen inga planer på att ändra den nuvarande
ordningen att personer utan uppehålls- och arbetstillstånd
inte tillåts arbeta. Detta är enligt vår mening en alltför
stelbent uppfattning.
I den mån handläggningstiderna kommer att nedbringas
till den fastställda målsättningen och de asylsökande bereds
möjlighet att arbeta efter förmåga vid förläggningarna torde
behovet av arbete utanför förläggningarna inte bli så stort.
Om väntetiderna emellertid blir längre och den asylsökande
själv finner ett lämpligt arbete bör vederbörande kunna få
ta detta i avvaktan på besked. Beredskapsarbeten eller
liknande bör också kunna anordnas under väntetiden.
Beträffande övriga aktuella invandrar- och
flyktingpolitiska frågor hänvisas till särskild
kommittémotion av Gullan Lindblad m.fl. (m).
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en liberaliserad
invandringspolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningar för erhållande av
arbetstillstånd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en parlamentarisk arbetsgrupp bör tillsättas för att
bedöma grunderna för eventuell invandring samt bedöma
hjälpbehovet i främst de baltiska republikerna,
4. att riksdagen hos regeringen begär att den initierar en
alleuropeisk konferens om flyktingfrågor i enlighet med vad
i motionen anförts,
5. att riksdagen beslutar att regeringens bedömning från
den 13 december 1989 vad gäller asylrätt skall permanentas
i enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen hos regeringen begär att en förändring av
flyktingkonventionen initieras så att den motsvarar nutida
förhållanden i enlighet med vad i motionen anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att motverka
främlingsfientlighet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av åtgärder för
att nedbringa handläggningstiden i asylärenden,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
mot dokumentlösheten i enlighet med vad i motionen
anförts,
10. att riksdagen beslutar att utöka flyktingkvoten till 2
000 personer per år,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om överföringsprogram,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
utlänningsnämnd i enlighet med vad i motionen anförts,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om lagtrots vid avvisnings-
/utvisningsärenden,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uppföljning av det nya
statsbidraget till kommunerna för åtgärder för flyktingar
och dess effekter på kommunernas mottagningsvilja,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om arbetsgivares möjlighet att
direktrekrytera arbetskraft i förläggningar,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om organisationers
medverkan vid integrering av invandrare på
arbetsmarknaden,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att asylsökande under
väntetiden bör beredas arbete i förläggningarna och vid
behov eventuella beredskapsarbeten,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om möjlighet till
arbetstillstånd för sådana asylsökande som får vänta länge
på besked om uppehållstillstånd.
Stockholm den 17 januari 1991
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Anders Björck (m)
Görel Bohlin (m)
Rolf Clarkson (m)
Rolf Dahlberg (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gunnar Hökmark (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Arne Andersson (m)
Sonja Rembo (m)
i Ljung