Regeringen föreslog i en remiss till lagrådet 1990.06.28
att en lag om sjuklön skulle införas. Förslaget om sjuklön
hade inte remissbehandlats vilket annars är brukligt inför så
genomgripande förändringar. Det då liggande förslaget
kritiserades hårt av lagrådet och drogs strax därefter
tillbaka av regeringen.
Nu har förslaget om sjuklön åter lagts med vissa
förändringar i förhållande till det av lagrådet kritiserade
förslaget. Den här gången är regeringsförslaget en
beställning av en majoritet i socialförsäkringsutskottet
bestående av socialdemokraterna, folkpartiet och centern.
Och den beställningen var en förutsättning för att
socialdemokraterna skulle få majoritet för sänkningen av
kompensationsnivåerna i sjukförsäkringen. Turerna har
varit många om införandet av den s.k. sjuklönen, men
fortfarande har inte ärendet remissbehandlats på sedvanligt
sätt.
När frågan om sjuklön först väcktes av regeringen under
1990 var ett av huvudargumenten att få ner det stigande
ohälsotalet. Därefter har det framkommit att ohälsotalet
steg fram till 1989 för att därefter minska.
I den nu föreliggande propositionen anger regeringen
följande argument för sitt förslag; arbetsgivarna får ett
incitament att reducera korttidsfrånvarons orsaker och
förbättra arbetsmiljöerna. Kompensationen vid
inkomstförluster genom sjukdom blir rättvisare då
arbetsgivaren betalar sjuklön i direkt förhållande till vad
som annars skulle utgått i form av lön.
Försäkringskassornas personal kan arbeta med
rehabilitering och förebyggande åtgärder i stället för att
administrera korttidsfrånvaron.
Vänsterpartiet avvisar propositionens förslag i sin
helhet. Enligt vår mening är differentierade
arbetsgivaravgifter ett bättre sätt att ge arbetsgivaren
ekonomisk anledning att påverka arbetsmiljön än att införa
sjuklön.
Med sjuklönesystemet kommer arbetsgivarna att få det
snabbaste ekonomiska utfallet genom att inte anställa
människor som kan förväntas få högre sjukfrånvaro än
genomsnittet. På så sätt får förslaget förödande
konsekvenser för människor med kroniska sjukdomar och
funktionshinder.
Att som regeringen föreslår införa särskilda
bestämmelser för arbetstagare med förväntat hög
sjukfrånvaro är diskriminerande och innebär i praktiken ett
avsteg från den grundläggande principen om lika
behandling i socialförsäkringssystemet.
Dessa särbestämmelser kan försätta den enskilde i svåra
situationer. Det är den enskilde som själv skall begära att
få stå utanför systemet med sjuklön. Många med ''dolda''
sjukdomar, och oregelbunda sjukdomsperioder ställs
plötsligt inför en tvingande situation att informera
arbetsgivaren om sin sjukdom genom att begära
''undantagande'' från sjuklönesystemet.
Om försäkringskassans personal behöver avlastas det
administrativa arbetet med korttidsfrånvaron så kan det
enligt vår mening ge samma effekter med ett utökat
arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen på den privata sidan
enligt den modell som redan nu finns för stats- och
kommunalanställda.
Ett arbetsgivarinträde skulle också medföra att
sjukpenningen alltid korrelerades i förhållande till lönen då
arbetsgivaren sköter utbetalningen av sjukpenningen och
ersätts i efterhand av försäkringskassan. Ett
arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen medför inte heller att
de anställda kommer i beroendeförhållande till
arbetsgivaren på det sätt som sjuklöneförslaget medför
eftersom arbetsgivaren genom sitt inträde endast svarar för
administrationen. Försäkringskassan har hela ansvaret för
tillsynen och kontrollen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar avslå proposition l990/91:181 om
sjuklön, m.m.
Stockholm den 8 maj 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Bertil Måbrink (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Annika Åhnberg (v)
Margó Ingvardsson (v)