Riksdagen beslöt våren 1988 om en rad förändringar i
studiemedelssystemet. Totalbeloppet höjdes till 170 %
av basbeloppet och bidragsdelen knöts också till
basbeloppet och fastställdes till 50 %
av detsamma. Förbättringarna på tilldelningssidan
finansierades genom skärpta återbetalningsregler och en ny
konstruktion för uppräkning av studieskulden. För
statsbudgetens del innebar beslutet att lånedelen lyftes ut
och endast den verkliga subventionen redovisades i
budgeten.
Centerkritik
Från centerns sida riktade vi stark kritik mot att de
föreslagna förändringarna inte löste ett av de
grundläggande problemen i studiemedelssystemet --
skuldbördan. Även efter förändringarna ger en
normalutbildning på tre år vid högskola/universitet en rejäl
studieskuld. Situationen blir knappast bättre av att
riksdagens majoritet beslöt att kompensation till de
studerande för de pris- och hyreshöjningar som blir följden
av skatteomläggningen skall huvudsakligen utgå i form av
lån.
Den tunga lånebördan i kombination med det nya
inkomstrelaterade återbetalningssystemet och det sätt på
vilket skulden årligen räknas upp kommer att skapa stora
problem för många studiemedelstagare. Störst problem får
de grupper som har en lång utbildning och en förhållandevis
låg inkomst. Flera av dessa grupper finns idag inom den
offentliga sektorn. De kommer att få se sin låneskuld växa
under 20--30 år trots att man årligen återbetalar med 4 %
av sin inkomst. Åtskilliga kommer aldrig att kunna
betala studieskulden under sin förvärvsaktiva tid.
Regeringens åtgärder förvärrar situationen
Situationen för många låntagare i systemet har
ytterligare förvärrats av regeringens beslut i december 1990
att kraftigt höja uppskrivningsprocenten på lånen med
hänvisning till att det skattemässiga avdragsvärdet på
låneräntor sänks till 30 %
i skatteomläggningen. Denna åtgärd i kombination
med det höga ränteläget leder nu till kraftiga
uppskrivningar av skuldbeloppen för 1991 och åren
framöver.
Riksdagen konstruerade 1988 en skuldfälla för dem som
har en studieskuld som är större än ingångslönen och där
lönen utvecklas långsammare än skulduppräkningen.
Regeringen har genom sina åtgärder vidgat denna fälla till
att omfatta en allt större grupp av de studerande.
Skuldfällan är en orimlig effekt av modellens konstruktion
och visar med all tydlighet vilken betydelse det samlade
skuldbeloppet har. Effekter av den här typen stimulerar inte
flera till högre studier utan snarare avskräcker och bidrar till
att förstärka den sociala snedrekryteringen.
Flera av de farhågor som vi från centerns sida framförde
i debatten inför riksdagsbeslutet 1988 har nu redan inom
loppet av ett par år besannats. Även för de återbetalare som
finns i det gamla studiemedelssystemet innebar regeringens
beslut om höjt regleringstal en retroaktiv försämring av
återbetalningsvillkoren.
Centerns alternativ -- studielön
Som vi tidigare konstaterat innehåller det nuvarande
studiemedelssystemet flera inslag som motverkar en ökad
rekrytering till högre utbildning under 90-talet. Detta är
allvarligt eftersom arbetslivet i allt större omfattning kräver
en hög utbildningsnivå. Skall Sverige kunna behålla sin
tätposition inom en rad områden krävs att vi har en bred
rekrytering ifrån alla samhällsgrupper till universitet och
högskola.
För att stimulera fler till utbildning har centerpartiet
förordat införandet av en beskattad studielön knuten till
basbeloppet. Därutöver kan den studerande komplettera
med ett statsgaranterat lån. Genom att studielönen görs
beskattad kan fribeloppsreglerna avskaffas i sin helhet. Det
blir också möjligt att införa avdragsrätt för
litteraturkostnader och andra materialkostnader som idag
är betungande för vissa utbildningar. På så sätt utjämnas
kostnaderna mellan olika utbildningar.
En studielönemodell skulle väsentligt kunna minska
studieskulderna vilket gör det möjligt att behålla ett
inkomstrelaterat återbetalningssystem. Det skulle också
underlätta möjligheterna att inordna de studerande i
trygghetssystemet utan speciella särlösningar.
För samhället innebär en studielön att intresset för
studier ökar och därmed stärks Sveriges internationella
konkurrenskraft och möjligheterna att långsiktigt finansiera
ett generöst studiefinansieringssystem. En studielön
minskar också kraftigt kostnaderna för avskrivningar av
studieskulder som låntagarna inte kunnat betala av fram till
pensioneringen i nuvarande system.
Ny studiemedelsutredning behövs
Redan under våren 1990 behandlade riksdagen
motionskrav om att en ny studiemedelsutredning bör
tillsättas, ett krav som vi från centerns sida stödde. En
majoritet bestående av socialdemokraterna och folkpartiet
liberalerna ansåg dock att man borde avvakta Centrala
studiestödsnämndens utvärdering innan några ytterligare
åtgärder vidtogs.
Vi kan från centerns sida bara konstatera att behovet av
en ny utredning har ytterligare ökat genom regeringens
beslut om kraftigt höjda procentsatser för
skulduppräkningen. Det finns också anledning att följa upp
de studerandes ekonomiska situation efter ''århundradets
skattereform''. Mat, boende och resor står för huvuddelen
av de studerandes utgifter. Därför bör nivån på
studiemedlen även prövas. Samtliga tre poster har stigit
kraftigt under 1990 och ytterligare höjningar är att vänta
särskilt när det gäller hyror och kollektivtaxor under 1991.
En ny utredning bör vara parlamentariskt sammansatt
och bedrivas skyndsamt. Den tidigare utredningens
insamlade grundmaterial och CSN:s fortlöpande
uppföljning och analyser bör göra det möjligt för en ny
utredning att utan omfattande arbete kunna koncentrera sig
på att snabbt ta fram en ny modell för studiefinansiering av
högre utbildning. I utredningsuppdraget bör även ingå att
se över den ekonomiska situationen särskilt vad gäller
återbetalningsbördan för dem som berörs av det gamla
studiemedelssystemet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny
studiefinansieringsutredning med uppgift att ta fram en ny
modell för studiefinansiering av högre utbildning i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 17 januari 1991
Rune Backlund (c)
Karin Israelsson (c)
Ulla Tillander (c)
Rosa Östh (c)
Göran Engström (c)
Roland Larsson (c)
Marianne Jönsson (c)
Kersti Johansson (c)