med anledning av prop. 1990/91:141 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m.
Regeringen föreslår att en speciell
rehabiliteringsersättning skall införas motsvarande 100 %
av den sjukpenninggrundande inkomsten, samt att
arbetsgivaren i första hand skall ha ett ansvar för den
enskildes rehabilitering. Arbetsgivaren skall svara för att en
rehabiliteringsutredning görs. Arbetsgivaren skall också
svara för att åtgärder vidtas som syftar till att den anställde
i första hand kan beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren.
Försäkringskassan ges ett övergipande samordningsansvar
för rehabiliteringsverksamheten. För att
rehabiliteringspenning skall kunna utgå skall den ingå i en
av försäkringskassan upprättad plan. Kassan föreslås vidare
få befogenhet att efter en sjukperiod som varat mer än 4
veckor kunna kräva in ett läkarutlåtande. Något förslag till
att reformera arbetsskadeförsäkringen läggs inte fram, trots
tidigare utfästelser.
Vår trygghet måste reformeras
Socialförsäkringssystemet syftar till att tillgodose
medborgarnas behov av ekonomisk grundtrygghet vid
sjukdom, rehabilitering, handikapp och ålderdom. Den
ekonomiska omfattningen av systemet beräknas under
budgetåret 1990/91 uppgå till 254 miljarder kronor. Detta
innebär att dess andel av BNP utgör drygt 20 %.
Utgiftsökningen inom systemet har under 1980-talet
varit kraftig. Detta har haft en tendens att tränga undan
andra angelägna behov. Det är ett tecken på att
socialdemokraterna misslyckats med att förvalta och
utveckla den svenska välfärden.
Transfereringarnas tillväxt har lämnat ett mycket
blygsamt utrymme för såväl ökade insatser inom en rad
viktiga offentliga verksamheter som för reallöneökningar.
Den snabba kostnadsökningen inom
socialförsäkringssystemet försvårar en angelägen sänkning
av det totala skattetrycket.
Bättre stöd till mindre arbetsgivare
Det är viktigt att arbetsgivarna ges möjlighet att leva upp
till det ansvar som propositionens förslag ger uttryck för. Vi
bedömer att regeringen underskattat de svårigheter som
kan uppstå när intentionerna i propositionen skall
förverkligas. Åtskilliga arbetsgivare kommer sannolikt att
behöva stöd och hjälp för att rätt kunna hantera det ansvar
de nu får ta på sig. Det är angeläget att det stödet kan ges i
flexibla former bl.a. av försäkringskassan.
Större arbetsgivare kan möjligen få vissa svårigheter
initialt men har totalt sett goda möjligheter att leva upp till
sitt ansvar. Problemen blir med all sannolikhet större för
mindre arbetsgivare.
I propositionen talas om att försäkringskassan i vissa fall
skall ta över ansvaret för rehabiliteringsutredningen. Detta
skall kunna bli aktuellt om det är en liten arbetsplats, när
arbetsgivaren saknar kompetens eller resurser för
ändamålet eller därmed jämförbara situationer.
Övertagandet skall också kunna bli aktuellt i sådana
situationer där arbetsgivaren av någon anledning inte gör
någon utredning eller där en utredning försvåras på grund
av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Försäkringskassan skall i dessa fall överta ansvaret för
rehabiliteringsutredningen, om det finns skäl till det.
Även om dessa uttalanden är viktiga komplement till de
föreslagna lagreglerna är det enligt vår mening nödvändigt
att gå längre. Förslagets goda intentioner får inte uppfattas
som en onödig och tung byråkrati av de mindre
arbetsgivarna. Det skulle kunna äventyra hela syftet med
reformen.
Det finns säkert åtskilliga småföretag som kommer att
vara beredda att ta på sig ansvaret för
rehabiliteringsutredningar, särskilt om stödet fungerar väl.
I andra fall kommer det för alla parter att te sig naturligt att
försäkringskassan tar över ansvaret.
Vi menar därför att en kompletterande regel bör införas.
Den bör ge arbetsgivare med upp till 15 anställda rätt att --
om de så önskar -- få en rehabiliteringsutredning utförd av
försäkringskassan. På motsvarande sätt skall kassan ha
skyldighet att i sådana fall på begäran utföra utredningen.
Därmed undviks risken för oklarheter och kompetenstvister
liksom faran att mindre arbetsgivare belastas på ett sätt som
ingen tjänar på. Man bör också på detta sätt kunna undvika
att en särskild organisation för dessa ändamål behöver
byggas upp på mindre arbetsplatser.
Anledningen till att vi föreslår en gräns vid ca 15
anställda är att vi från liberalt håll i sjuklönekommitténs
rapport (SOU 1991:35) i ett särskilt yttrande pekade på att
detta kan vara en lämplig gräns för tilläggsförsäkring för
höga sjuklönekostnader. Försäkringskassans skyldighet
gentemot arbetsgivare vid rehabiliteringsutredningar med
upp till 15 anställda måste därför regleras i lagtexten.
Erforderlig lagtext kan utarbetas av utskottet. Detta
förutsätter en ändring i förslaget till ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, åttonde avdelningen, 22 kap.
3
§.
Rehabilitering måste löna sig
I propositionen föreslås att hel rehabiliteringspenning
skall utgöra 100 %
av den sjukpenninggrundande inkomsten, samt att ett
särskilt bidrag skall kunna utges för att täcka vissa
kostnader som uppstår för den försäkrade med anledning av
rehabiliteringen.
Som skäl för denna kompensationsnivå anförs att detta
skapar en ekonomisk stimulans för den enskilda att delta i
rehabilitering. Vi delar denna uppfattning. Alternativet för
den försäkrade kan antingen utgöras av en sjukskrivning
med en ersättning på högst 90 %.
Men alternativet kan också utgöras av en passiv
väntan på att genomgå en prövning om arbetsskada
föreligger. Om den försäkrade bedöms som arbetsskadad
utgår efter 90 dagar en ersättning motsvarande 100 %
av den sjukpenninggrundande inkomsten. Detta
anser vi strida mot målsättningen att det skall löna sig att
rehabiliteras.
Vår inställning är att det för den enskilde i alla
situationer skall framstå som mest lönsamt att arbeta.
Aktiva åtgärder som syftar till att återföra en person till
arbetslivet är också mer lönsamma än en passiverande
frånvaro utanför arbetslivet. En planerad och väl
genomtänkt rehabilitering skall vara ett aktivt försök att
återföra en människa till arbetslivet. Mot bakgrund av detta
anser vi det vara en stor brist i propositionen att det inte
föreslås en ökad samordning mellan sjukpenning- och
arbetsskadeförsäkringen. Därmed accepterar regeringen
att vi även framöver kommer att tvingas leva med ett system
som kommer att försvåra genomförandet av de ambitioner
som propositionen i övrigt bygger på. Detta kan vi från
liberalt håll inte acceptera.
Reformera arbetsskadeförsäkringen
Arbetsskadeförsäkringens utformning och praxis är en
viktig orsak till långvariga sjukskrivningar och
förtidspensioneringar.
Antalet arbetsskadeärenden har hittills ökat mycket
snabbt. År 1985 var antalet ärenden som skulle prövas hos
försäkringskassorna drygt 64 000.
År 1988 var antalet ca 117 000
och för år 1990 är antalet beräknat till 120 000.
Försäkringens kostnader har under perioden 1985--
1990 ökat från 1,8 miljarder kr. till drygt 10 miljarder kr. om
året.
Arbetsskadefondens medelsbehållning har stadigt
minskat och uppvisar sedan år 1987 ett underskott. Vid
utgången av år 1989 var underskottet i fonden drygt 8,4
miljarder kr. för år 1990 var motsvarande summa 14,1
miljarder kr. Främst är det kostnaderna för
arbetsskadesjukpenningen som stigit mycket kraftigt. De
senaste två åren har även kostnaderna för livräntor börjat
stiga avsevärt.
Riksdagens revisorer (1989/90:8) har i sitt förslag
angående arbetsskadeförsäkringen framfört följande kritik
av försäkringen:Försäkringen finansieras i allt större
utsträckning via statsbudgeten, vilket strider mot
riksdagsbeslutet.Arbetsskadeförsäkringslagen har inte
visat sig gå att tillämpa på ett rättvist sätt.Försäkringens
marginellt högre ersättningsnivå jämte
handläggningstiderna i systemet torde verka
rehabiliteringshindrande.Försäkringens betydelse för
det förebyggande arbetarskyddet synes vara starkt
begränsad.Försäkringen utgör inte den grund för en
tillfredsställande arbetsskadestatistik som förväntats.
Kompensationsnivån inom andra system ligger för flertalet
på en tillfredsställande nivå.
Arbetsskadeförsäkringen måste kunna utformas som ett
ekonomiskt styrmedel för att underlätta rehabilitering.
Detta har även regeringen vid ett flertal tillfällen uttalat
som en nödvändig åtgärd. Våren 1990 accepterade
socialdemokraterna i samband med den ekonomiska
uppgörelsen med folkpartiet att arbetsskadeförsäkringen
skulle ses över. Detta uttalade regeringen i årets
budgetproposition och i det s.k. krispaketet (1990/91:50)
under hösten 1990. I budgetpropositionen utlovades ett
förslag om en mera fullständig samordning av
sjukpenningen inom den allmänna försäkringen och
arbetsskadesjukpenningen under våren 1991. I den senaste
finansplanen kan följande läsas: ''Regeringen återkommer
senare med en särskild proposition om bl.a. samordning
mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna.
Utgiftsminskningarna till följd av detta förslag beräknas
uppgå till ca 1,5 miljarder kr.''
Regeringen avstår nu från att lägga fram ett förslag om
ökad samordning mellan sjukpenning- och
arbetsskadeförsäkringen. Som skäl anförs att frågan är
alltför komplicerad. Sanningen torde vara att regeringen
efter påtryckningar från LO i slutskedet av
propositionsarbetet har tagit bort denna del i förslaget.
Folkpartiet liberalerna har vid ett flertal tillfällen fört
fram nödvändigheten av en ökad samordningstid mellan
sjukpenning- och arbetsskadeförsäkringen.
Vi anser att en samordning mellan dessa måste
genomföras. Utan en samordning förblir övriga delar av
propositionen angående det som rör rehabilitering
svårgenomförbara och inkonsekventa. Vi kan därför inte
acceptera att dessa genomförs utan att det samtidigt sker en
ökad samordning mellan sjukpenning- och
arbetsskadeförsäkringen.
En samordning bör kunna genomföras så fort som
möjligt. Vi föreslår därför att samordningstiden i
arbetsskadeförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den
1 juli 1991. Samtidigt bör arbetsskadeförsäkringens
framtida kontruktion bli föremål för överväganden i en
utredning.
Det är viktigt att det finns ett nära samband mellan den
enskilde arbetsgivarens utgifter för försäkringen och det
reella skadeutfallet. Detta kan uppnås genom ökad självrisk
eller premiedifferentiering. Utöver en ökad samordning bör
det övervägas hur arbetsskadeförsäkringen kan ersättas
med en obligatorisk, lagfäst försäkring utanför
socialförsäkringen. Denna skulle kunna tecknas hos olika
försäkringsbolag. Alla arbetsgivare skulle vara skyldiga att
teckna en sådan försäkring för samtliga anställda. Denna
kan jämföras med den obligatoriska trafikförsäkringen som
alla bilägare är skyldiga att teckna. En utredning bör därför
skyndsamt ta ställning till hur en sådan försäkring skulle
kunna utformas.
I detta sammanhang är det också viktigt att se över den
praxis som tillämpas vid bedömningar av arbetsskada.
Kriterierna måste bli klarare för rätten att uppbära
arbetsskadeersättning. Praxisförskjutningar har medfört att
ca 90 %
av alla arbetsskadeanmälningar godkänns som
arbetsskada.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställer vi
1. att riksdagen beslutar att försäkringskassans skyldighet
gentemot arbetsgivare vid rehabiliteringsutredningar med
upp till 15 anställda regleras i lagtexten i enlighet med vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
arbetsskadeförsäkring i enlighet med vad i motionen
anförts,
3. att riksdagen i avvaktan på denna utredning beslutar
att samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m den 1 juli
1991.
Stockholm den 16 april 1991
Sigge Godin (fp)
Barbro Sandberg (fp)
Maria Leissner (fp)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)