med anledning av prop. 1990/91:141 Rehabiliering och rehabiliteringsersättning m.m.
Propositionen
I den nu aktuella propositionen föreslås att
försäkringskassornas verksamhet skall förändras och att
kassorna skall få ett övergripande samordningsansvar för
rehabiliteringsverksamheten. Försäkringskassorna skall ta
ansvar för att ett regionalt och lokalt samarbete mellan
olika myndigheter och organ med uppgifter på
rehabiliteringsområdet kommer till stånd. Initiativ till och
samordning av utredande och andra insatser skall också
företas av försäkringskassan.
I ansvaret skall ingå stöd till den enskilde i kontakter
med andra rehabiliteringsansvariga. Gentemot
arbetsgivaren skall försäkringskassorna ha ett tillsynsansvar
så att denne fullgör rehabiliteringen.
Arbetsgivaren föreslås få ett förstahandsansvar för
arbetsmiljön och för rehabiliteringen och skall bl.a. ansvara
för att en utredning görs där rehabiliteringsbehovet
fastställs.
En särskild rehabiliteringsersättning införs enligt
förslaget för den som deltar i arbetslivsinriktad
rehabilitering.
Arbetsgivarens ansvar
Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i
propositionen att arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön
och rehabiliteringen måste slås fast. Vi konstaterar dock att
arbetsgivarens ansvar inte tillräckligt tydligt klargjorts i
förhållande till försäkringskassans. Ansvarsfördelningen
dessa parter emellan är oklar. Arbetsgivaren skall enligt
propositionen svara för att utreda behovet av
rehabilitering medan försäkringskassan skall ta
ansvar för utredningen. Försäkringskassan får
möjlighet att göra individuella bedömningar av
förutsättningar och behov i varje enskilt fall och utöva
tillsyn över sig själv och andra aktörer. Arbetsgivarens
ansvar har inte ändrats jämfört med vad som gäller idag.
Enda skillnaden består i att arbetsgivaren nu skall åläggas
att påbörja ett rehabiliteringsarbete hos sig själv efter fyra
veckor. Vi anser mot denna bakgrund att arbetsgivarens
ansvar måste definieras klarare. Detta bör ges regeringen
till känna.
Arbetsgivaren skall enligt förslaget bland annat
medverka till att en rehabiliteringsutredning företas i nära
samråd med den enskilde. Det framgår inte vad denna
utredning kan komma att innehålla för uppgifter.
Föredraganden framhåller visserligen att utredningen i vissa
fall kan vara av mycket enkel beskaffenhet medan den i
andra fall behöver göras betydligt mer omfattande. Vi vill
särskilt uppmärksamma frågan om vilken sorts information
som skall ingå i de fall arbetsgivaren skall få tillgång till
utredningen. Individens rätt till integritet måste särskilt
betonas i dessa sammanhang. Av den anledningen vill vi
särskilt framhålla att information om orsaken till
sjukfrånvaron, t ex sjukdomsdiagnos, endast får ges ut efter
den försäkrades samtycke. Vad här anförts om individens
rätt till integritet i rehabiliteringsarbetet bör ges regeringen
till känna.
Propositionen tar inte någon hänsyn till de mindre
företagens situation. Deras möjligheter att upprätta
exempelvis rehabiliteringsplaner åtföljs inte av förslag som
leder till att arbetet inom arbetsskadeområdet och
arbetsmiljöområdet premieras. Det merarbete som uppstår
för arbetsgivaren måste också leda till en differentiering av
arbetsgivaravgiften som tar hänsyn till företagets sjuktal.
Detta bör genomföras med stor skyndsamhet.
Individens medverkan i rehabiliteringsarbetet är av
avgörande betydelse för att rehabiliteringen skall vara
effektiv. Det krävs ett gott förtroende de inblandade
parterna emellan. Det krävs också att rehabiliteringen
upplevs som en frivillig åtgärd som företas för den enskildes
bästa. Att som föredraganden föreslår villkora rätten till
ersättning enligt lagen om allmän försäkring 22 kap. 16 §
mot ett aktivt deltagande i rehabiliteringen, bör därför inte
godtas. Med ett sådant förslag kan rätten till ersättning lätt
komma att bli viktigare än viljan att seriöst medverka till sin
egen rehabilitering. Vi yrkar således avslag på prop.
1990/91:141 såvitt avser förslag om ändring i lagen om
allmän försäkring 22 kap.
16
§.
Försäkringskassornas roll
En första förutsättning för att försäkringskassornas roll
skall förändras i det rehabiliterande arbetet är att
sjuklön/arbetsgivarperiod införs. Regeringen har fått
riksdagens uppdrag att framlägga ett förslag som kan leda
till att sjuklön införs från den 1 januari 1992. Om detta inte
blir fallet finns det inte några förutsättningar med
nuvarande personaltillgång inom försäkringskassan att
förändra arbetssättet i den av regeringen föreslagna
riktningen. Det är en stor svaghet att den föreliggande
propositionen inte åtföljs av ett förslag om införande av
sjuklön.
En andra förutsättning för att genomföra en förbättrad
rehabilitering är att arbetsskadeförsäkringen förändras vad
gäller arbetsskadebegreppet. Den allt generösare
bedömningen i praxis av kravet på samband mellan skadlig
inverkan och uppkommen skada har lett till att allt fler
sjukdomar och skador bedöms som arbetsskada. Den höga
ändringsfrekvensen i försäkringsrätter och
försäkringsöverdomstolen bidrar till en ohållbar situation.
Frågan om vad som skall räknas som arbetsskada måste
enligt vår mening få en snar lösning. Stora resurser kan då
tillföras rehabilitering, sjukvård samt åtgärder för att
förbättra arbetsmiljön. Livräntornas utformning måste
naturligtvis beaktas i detta utredningsarbete. Vi förordar
således en skyndsam översyn av lagstiftningen vad avser
arbetsskadebegreppet.
När regeringen nu inte finner det möjligt att förändra
och samordna sjukersättningen och
arbetsskadeersättningen anser vi det skäligt att avlasta
arbetsskadeförsäkringen genom en förlängning av
samordningstiden. Den bör i ett första skede utökas med tre
månader från och med den 1 juli 1991. Detta bör riksdagen
besluta om.
Vi kan inte acceptera förslaget om försäkringskassornas
stärkta roll som samordnare av rehabiliteringsarbetet. Vi
utvecklar i denna motion ett annat förslag för att förbättra
rehabiliteringsmöjligheterna. Redan befintliga
organisationer med stor vana vid rehabiliteringsarbete --
däribland företagshälsovården -- bör användas. På så sätt
kan en mindre byråkratisk organisation uppnås. Ansvaret
för rehabiliteringsinsatserna bör i första hand läggas på
primärvården och den behandlande läkaren.
Företagshälsovården och yrkesinspektionen har självklart
del i rehabiliteringsarbetet. Vi yrkar därför avslag på
regeringens förslag om en ändring av lagen om allmän
försäkring 1 kap
1
§.
Försäkringskassorna föreslås få befogenhet att upprätta
en rehabiliteringsplan när den försäkrade är i behov av en
åtgärd som kan berättiga till rehabiliteringsersättning. Vi
ställer oss tveksamma till behovet av en sådan plan av olika
skäl. Ett skäl är att en rehabiliteringsutredning skall företas
där behovet av rehabiliteringsåtgärder bedöms som
nödvändiga. Med en sådan utredning som grund för det
fortsatta arbetet torde en särskild plan inte behövas och ett
omfattande merarbete kan därmed undvikas. Planen skall
enligt föredraganden tjäna två syften. Den kommer dels att
vara ett instrument för försäkringskassornas bevakning av
att åtgärderna genomförs, dels ett underlag för beslut om
rehabiliteringsersättning. Med vårt förslag om ändrade
aktörsförhållanden kommer försäkringskassan inte att ha
hela detta ansvar. Ett annat skäl emot tvånget att upprätta
en rehabiliteringsplan är att det inte tar hänsyn till
arbetsplatsernas skiftande förhållanden, bland annat vad
avser arbetsplatsernas storlek. Särskild hänsyn måste tas till
de små företagen som kan ha svårigheter att genomföra
denna byråkratiska uppgift utan ekonomisk ersättning för
insatsen. Förslaget om genomförandet av en
rehabiliteringsplan leder ofrånkomligen till ökad byråkrati
och administration vid kassorna.
Rehabiliteringsplanen bör i de flesta fall kunna utgöras
av en mycket enkel utredning. Det är överhuvudtaget
angeläget att arbetet med att upprätta en sådan plan sker så
individuellt och flexibelt som möjligt. Företagshälsovården
eller primärvården bör enligt vår mening vara det organ
som står för genomförandet av rehabiliteringsplanen. Vad
här anförts om upprättandet av en rehabiliteringsplan bör
ges regeringen till känna.
Rehabilitering omfattar såväl medicinsk behandling,
medicinsk rehabilitering som arbetsmässig rehabilitering.
För att nå ett lyckat resultat måste en samordning av dessa
tre insatser ske. Det är vidare uppenbart att det inte enbart
är fysiska tillstånd som kräver rehabiliterande insatser.
Sociala faktorer kan vara starkt bidragande till en
funktionsnedsättning.
Idag bedrivs medicinsk rehabilitering främst på någon av
landets rehabiliteringskliniker. Lindrigare fall med tillfällig
funktionsnedsättning rehabiliteras på lokal nivå inom
primärvården. Riksförsäkringsverket förfogar över tre
sjukhus. Inom vissa företag finns särskilda
rehabiliteringsanläggningar. Ett ökat intresse för denna
verksamhet har visats med tillkomsten av arbetslivsfondens
medel samt de särskilda medel som försäkringskassan ställt
till förfogande. Inom de flesta landstingsområden finns
även någon rehabiliteringsklinik.
Inom primärvården möter man de flesta sjuka som
behöver rehabiliterande insatser. Det finns därför starka
skäl för ökade satsningar på primärvårdens läkare så att de
får huvudansvaret för det rehabiliterande arbetet. De äger
kunskapen om personens sjukdomsbild och känner väl vilka
vägar som finns för att både medicinskt och arbetsmässigt
återföra patienten till en bättre livssituation. En god
primärvård avlastar utan tvekan den slutna vården och ger
därmed utrymme för besparingar. Primärvården måste
förstärkas kraftigt för att kunna möta de olika kraven.
Primärvården bör enligt vår uppfattning utvecklas. Den kan
organiseras i olika driftformer och utföras av olika utövare
i offentlig, privat eller kooperativ regi. En fortsatt
utbyggnad av primärvården är således angelägen. Vad här
anförts om behovet av resursförstärkning till primärvården
bör ges regeringen till känna.
När det gäller den arbetslivsorienterade rehabiliteringen
har den visat sig ge låga effekter. Detta främst beroende på
bristande samordning mellan sjukvårdande insatser och
arbetsvårdande, arbetsorienterade insatser. Ett undantag
kan dock vara den sjukvård som bedrivs inom
företagshälsovårdens ramar. Här är ofta samspelet mellan
den sjukvårdande och arbetsvårdande insatsen intim och
just därför finns här goda möjligheter att skapa den
nödvändiga kontinuiteten i rehabiliteringen.
Genom den förändrade roll som företagshälsovården
skall spela enligt regeringens prop. 1990/91:140 anser vi det
därför vara rätt väg att också i företagshälsovårdens arbete
lägga ansvaret för den arbetsorienterade rehabiliteringen. I
propositionen föreslås bland annat att företagshälsovården
skall vara en brygga mellan arbetsplatsens och samhällets
insatser samt att den skall vara en kontaktpunkt för olika
funktioner såväl inom som utom arbetsstället som ofta
behöver medverka i rehabiliteringsprocessen.
Företagshälsovården omfattar närmare 90 procent av
alla företag och på sikt kommer ännu flera att anslutas.
Företagshälsovården tillsammans med yrkesinspektionen
har goda kunskaper om arbetslivets förhållanden.
Individens hela situation kan därmed beaktas.
Enligt förslaget till tillägg i lagen om allmän försäkring
22 kap.
5
§ skall försäkringskassan utöva tillsyn över de insatser
som behövs för rehabiliteringsverksamheten. Då
yrkesinspektionens systemtillsyn även innefattar att se över
de insatser som här avses, skapas i praktiken två
tillsynsmyndigheter. Det krävs därför ett förtydligande på
den punkten.
Rehabiliteringsersättning
I propositionen föreslås att rehabiliteringsersättning
skall kunna utges fram till den månad man fyller 65 år.
Genom de rehabiliteringsinsatser som görs idag finns det
erfarenheter som tyder på att vinsten med rehabiliterande
åtgärder så nära i tiden innan pensionen är mycket dålig.
Dessa åtgärder upplevs dessutom som föga meningsfulla av
den enskilde. I de flesta fall beror sjukskrivningarna i
åldrarna över 60 år på utslitningssymptom. Motivet att i den
åldersgruppen satsa alltför intensivt på rehabiliterande
insatser saknas därmed. De stora resurserna måste i stället
läggas på förebyggande insatser på åldersgrupperna under
60 år. Sjukvårdande behandling skall naturligtvis ges i
samma omfattning som hälso- och sjukvårdslagen
förutsätter. Sjukpenningen bör därför i dessa åldersgrupper
ersätta rehabiliteringsersättning. Detta bör ske i ett
inledningsskede till dess erfarenheter nåtts om vilka resultat
det föreslagna rehabiliteringsarbetet får. Ersättningen bör
enligt vår mening utgå till den månad man fyller 60 år. Vi
yrkar därför avslag på förslaget om tillägg till lagen om
allmän försäkring 22 kap.
7
§ 4 st.
Rehabiliteringspenningen
föreslås utgöra 100 procent av
den sjukpenninggrundande inkomsten. Centerpartiet har i
tidigare motioner fört fram kravet att det alltid skall löna sig
att arbeta. Den ersättning som erhålls för kortare
arbetsfrånvaro skall inte överstiga lönen vid arbete. Vi
finner därför skäl att även vad gäller denna typ av ersättning
reducera rehabiliteringspenningen med den eventuella
ersättning som utges via avtalsbundna ersättningar. Vad här
anförts om rehabiliteringsersättningens storlek bör ges
regeringen till känna.
Övergång från sjukpenning till förtidspension
Enligt föredraganden skall tidsgränsen för en
sjukskrivning maximeras till ett år. När sjukpenning har
utbetalats under ett års tid och rehabiliteringsåtgärder inte
kan komma ifråga samt att nedsättningen av
arbetsförmågan bedöms varaktig eller bestående bör
ersättningen utges i form av sjukbidrag eller förtidspension.
Som en brasklapp tillfogar föredraganden att regeln inte
kan få absolut giltighet.
I socialdemokraternas valplattform från januari i år står
bl a att läsa: ''Socialdemokratin accepterar inte ett samhälle
som passivt åser att medborgare slås ut från arbetslivet.
Kraftfulla åtgärder måste sättas in för att förhindra
utslagning och för att de som trots allt slås ut skall kunna
återgå till arbetet.''
Vi efterlyser de kraftfulla åtgärderna i detta
sammanhang. Gång på gång har centerpartiet konstaterat
att förtidspensionering för många orsakar ett stort lidande
samtidigt som ökningen av antalet förtidspensionerade är
samhällsekonomiskt oförsvarbart. Det är inte enligt vår
mening försvarbart att låta sparivern gå ut över de svagare
grupperna i arbetslivet; äldre kvinnor, unga handikappade
och invandrare. Vi yrkar därför avslag på propositionen i
den delen.
Kvinnors arbete
Det är ofta kvinnor som utför arbeten som t ex
sjukvårdsbiträden, lokalvårdare och industriarbetare och
som drabbas av utslitning. De får i första hand
belastningsskador p g a ensidiga och monotona
arbetsuppgifter. Kvinnors möjligheter att påverka sin
situation är sämre genom att många kvinnor arbetar deltid,
har huvudansvaret för hem och familj och engagerar sig
mindre än män i fackligt arbete. Inslaget av
invandrarkvinnnor i utsatta arbeten är stort. Det krävs
ökade insatser för att hjälpa dessa kvinnor att få en tryggare
arbetsmiljö.
Det finns enligt vår uppfattning starka skäl att i
rehabiliteringsarbetet beakta kvinnors hela sociala
situation. Den yrkesrådgivande verksamheten som bedrivs
i skolorna måste betydligt mera handfast informera unga
kvinnor om vikten av en god arbetsmiljö. En förbättrad
studievägledning och införande av tjänstbarhetsintyg är
exempel på åtgärder för att förhindra ett felaktigt yrkesval.
Vad här anförts om behovet av att beakta kvinnors hela
livssituation i arbetslivet och i rehabiliteringssammanhang
bör ges regeringen till känna.
Missbruksproblem
Ett stort antal sjukskrivningar beror många gånger på ett
begynnande missbruksproblem. När detta beroende väl
manifesterats är det ofta för sent med rehabilitering. Den
största vinsten görs därför genom tidiga insatser. Tyvärr
saknar ofta både arbetsgivare och arbetskamrater kunskap
om hur man bemöter dessa problem. Här krävs massiva
insatser för att förverkliga målet om att arbetslivet skall
vara drogfritt. Många frivilligorganisationer har stora
erfarenheter som bör utnyttjas effektivare på
arbetsplatserna. Missbruksproblemen måste ges en
framskjutande plats i det rehabiliterande arbetet, där
frivilligorganisationernas kunskaper tas till vara. Vad här
anförts om behovet av åtgärder mot drogmissbruk på
arbetsplatser bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en klarare definition
av arbetsgivarens ansvar i rehabiliteringsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om individens rätt till integritet i
rehabiliteringsarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en differentiering av
arbetsgivaravgifterna,
4. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt
avser förslag om ändring i 22
kap. 16
§ lagen om allmän försäkring i enlighet med vad i
motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppdrag att skyndsamt föreslå ändringar i
arbetsskadebegreppet i enlighet med vad i motionen
anförts,
6. att riksdagen beslutar att samordningen mellan
arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen förlängs till
180 dagar fr o m den 1 juli 1991,
7. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt
avser förslag om ändring i 1
kap. 1
§ lagen om allmän försäkring i enlighet med vad i
motionen anförts,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upprättandet av en
rehabiliteringsplan,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av resursförstärkningar
till primärvården,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av klargöranden mellan
yrkesinspektionens och försäkringskassans tillsynsroll,
11. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt
avser förslag om tillägg till 22
kap. 7
§ fjärde stycket lagen om allmän försäkring i enlighet
med vad i motionen anförts,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rehabiliteringsersättningens
storlek,
13. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt
avser regler om övergång från sjukpenning till
förtidspension i enlighet med vad i motionen anförts,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att beakta kvinnors
hela livssituation i arbetslivet och i rehabiliteringsarbetet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder mot
drogmissbruk på arbetsplatser.
Stockholm den 16 april 1991
Karin Israelsson (c)
Rune Backlund (c)
Ulla Tillander (c)
Rosa Östh (c)
Göran Engström (c)
Marianne Jönsson (c)
Kersti Johansson (c)
Gunnar Björk (c)