med anledning av prop. 1990/91:141 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m.
Inledning
Under hela 1980-talet har socialförsäkringssystemet
debatterats och ifrågasatts. Störst kritik har riktats mot vår
sjukförsäkring och arbetsskadeförsäkring för att dessa
skulle bidra till att människor passiviseras och väljer bidrag
i stället för arbete. Ofta har debatten förts som om de flesta
av oss enbart använder socialförsäkringssystemet för att
lura till oss förmåner. Kritiken från de borgerliga partierna
mot socialförsäkringssystemet måste bedömas utifrån att de
har en annan syn på fördelningspolitiken. På så sätt blir den
förståelig eftersom socialförsäkringarna är en viktig del av
fördelningspolitiken och innebär en inkomstomfördelning
till förmån för människor med låga inkomster.
Regeringens förslag för att skapa bättre möjligheter att
få människor tillbaka till arbete efter sjukdom är påverkade
av den borgerliga kritiken. Vänsterpartiet motsätter sig inte
alla förändringar i vårt nuvarande system men vi anser att
förändringarna skall ske från den grundläggande principen
om att människors beroende av och utlämnande till
arbetsgivarna inte får öka. Vi anser också att förändringar
inte får medföra att människor med kroniska sjukdomar
och handikapp får sina möjligheter på arbetsmarknaden
ytterligare försämrade. Enligt vår mening är det inte heller
acceptabelt att ytterligare försämra villkoren i
sjukförsäkringen genom att tidsbegränsa rätten till
sjukpenning.
Propositionen utgår med all tydlighet från att en
arbetsgivarperiod införs i sjukförsäkringen och att det
därmed skall finnas tillräckliga resurser på
försäkringskassorna för de ökade arbetsuppgifter som blir
följden av propositionens förslag. Vänsterpartiet har i annat
sammanhang yrkat avslag på förslaget om arbetsgivarperiod
i sjukförsäkringen men även om det blir riksdagens beslut
så är det oklart om den förändringen verkligen medför att
försäkringskassans utökade ansvar kan genomföras i
praktiken.
Arbetsgivarens ansvar för rehabiliteringsutredning
När arbetsgivaren får ansvaret att utreda och bedöma
behovet av rehabiliteringsåtgärder finns det en uppenbar
risk för att den anställdes integritet inte skyddas.
Visserligen är det meningen att läkarutlåtande skall skickas
till försäkringskassan men det är svårt att förstå hur en
utredning av eventuellt rehabiliteringsbehov rent praktiskt
skall gå till utan att den anställde behöver tala om vilken
sjukdom eller vilka problem som är grunden för
funktionsnedsättningen. Propositionen berör inte ens
frågorna om integritet eller att det behövs något skydd för
den enskilde arbetstagaren.
I propositionen framhålls vikten av att den anställde
samarbetar aktivt i rehabiliteringen och för att klarlägga
rehabiliteringsbehoven. Det är inte omöjligt att det kan
uppstå situationer där den anställde har en annan
uppfattning om sina behov och möjligheter än vad
arbetsgivaren och eventuellt försäkringskassan har. Och för
den enskilde kan det vara svårt att hävda sina rättigheter
gentemot en arbetsgivare som man är beroende av för att
över huvud taget få en chans till arbete. Den anställde måste
därför garanteras rätt att den fackliga organisationen ges
möjlighet att företräda en medlem inför arbetsgivare och
myndighet om den enskilde så begär.
Många sjukskrivningar och särskilt de långvariga har en
grund i arbetets art, organisation eller arbetsförhållandena
i övrigt på arbetsplatsen. Det finns därför skäl att
arbetsgivaren får ett ökat ansvar för rehabiliteringen. Men
i propositionen förs ingen diskussion om behovet av
rehabilitering och arbetsanpassning för människor med
funktionsnedsättningar som står utanför arbetsmarknaden
och handikappade som önskar byta arbete. Förslaget om
arbetsgivarens ansvar för rehabilitering får inte leda till att
kroniskt sjuka och handikappade får ytterligare svårigheter
att komma in på arbetsmarknaden eller byta arbetsgivare.
Den risken är uppenbar då arbetsgivaren vet att om
människor som redan har funktionshinder anställs, så är
risken större för att arbetsgivaren i framtiden skall få ansvar
för eventuell omplacering och rehabilitering. Det finns
också risk för att arbetsgivarna inte anser att de har
möjlighet att ställa arbetsträningsplatser till förfogande för
dem som står utanför arbetsmarknaden då de i första hand
måste ha kapacitet för eventuella omplaceringar för den
redan anställda personalen. Regeringen bör därför
återkomma med förslag, exempelvis förstärkning av
främjandelagen så att den kan användas enligt vad som var
avsikten när lagen tillkom.
Försäkringskassans ansvar
Försäkringskassans rehabiliteringsansvar uttrycks i
propositionen som ett samordningsansvar och utövande av
tillsyn över de olika insatserna för de försäkrade. I speciella
fall skall försäkringskassan överta ansvaret för att en
rehabiliteringsutredning kommer till stånd. Någon egentlig
specificering av i vilka speciella fall som det är
försäkringskassans ansvar att till alla delar svara för
rehabiliteringen framgår inte av propositionen. Det finns
inte heller några förslag om sanktionsmöjligheter gentemot
arbetsgivare som inte fullgör sina skyldigheter.
Men förutsättningarna för arbetsgivare att klara
rehabiliteringsansvaret är givetvis oerhört olika beroende
på hur stor arbetsplatsen är och variationen i
arbetsuppgifter. För att undvika onödig tidsfördröjning i
rehabiliteringen för den enskilde och ett rent godtyckligt
tillämpande av reglerna om rehabilitering måste
arbetsgivarens ansvar preciseras ex.vis om ansvaret gäller
fullt ut även på små arbetsplatser med en eller ett par
anställda. Även försäkringskassans ansvar för att
rehabilitering påbörjas när arbetsgivaren inte fullgör sin
åligganden bör preciseras.
Rehabiliteringsersättningen
Rehabiliteringsersättning skall enligt förslaget normalt
endast betalas ut för ett år. Endast om synnerliga skäl
föreligger, ex.vis att rehabiliteringen väntas vara färdig
inom kort och leda till ett arbete skall ersättningstiden
kunna förlängas. Enligt vår mening är ett års rehabilitering
i många fall alldeles för kort tid. Erfarenheten visar att det
inte är ovanligt att människor som är i behov av
rehabilitering och byte av arbetsuppgifter har en dålig
skolunderbyggnad.
För att arbetsrehabiliteringen skall kunna fungera
tillfredställande behövs det då även komplettering i vissa
grundläggande baskunskaper. Då krävs det betydligt längre
tid än 365 dagar. Utan en komplettering av baskunskaper
kan i många fall hela projektet med rehabiliteringen
förfelas. Riksdagen bör därför ändra förslaget i denna del
till att om särskilda skäl föreligger, ex.vis behov av
kompletterande utbildning så kan rehabiliteringsersättning
utgå längre tid än ett år.
Övergång från sjukpenning till förtidspension
Enligt regeringen är det grundläggande syftet med
förslaget om ändrade regler vid rehabilitering att förhindra
att människor slås ut från arbetsmarknaden och att antalet
förtidspensionärer på så sätt ökar. Mot den bakgrunden är
det märkligt att regeringen föreslår att rätten till
sjukpenning skall tidsbegränsas till ett år och därefter skall
sjukpenningen omvandlas till sjukbidrag eller
förtidspension om det bedöms som det heter i förslaget att
arbetsförmågan är nedsatt för avsevärd tid.
Tidsbegränsningen av sjukpenningen måste få till
konsekvens ett ökat antal förtidspensionärer i stället för ett
minskat antal. Visserligen uppnås på så sätt besparingar i
statsbudgeten på sjukförsäkringen genom att den enskilde
får lägre ersättning som förtidspensionär, men utslagningen
från arbetslivet kommer att öka. Det är givetvis mycket
svårare att få någon tillbaka till arbetslivet som redan är
pensionerad än vad det är att rehabilitera någon efter en
lång sjukskrivning. En tidsbegränsning till ett år av rätt till
sjukpenning är också ett mycket stort ingrepp i
sjukförsäkringen. Förslaget bör därför avslås av riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att om den enskilde så begär
skall den fackliga organisationen ges möjlighet att företräda
den enskilde gentemot arbetsgivare och myndigheter i
rehabiliteringsutredning och rehabiliteringsplanering,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag för att
stärka kroniskt sjuka och handikappades rätt till
arbetsrehabilitering, enligt motionens förslag,
3. att riksdagen hos regeringen begär en precisering av
arbetsgivarens resp. försäkringskassans ansvar i
rehabiliteringen,
4. att riksdagen beslutar att om särskilda skäl föreligger,
exempelvis behov av kompletterande utbildning, skall
rehabiliteringsersättning utgå under längre tid än ett år,
5. att riksdagen avslår förslaget om att sjukpenning som
regel bara skall kunna utgå under ett år.
Stockholm den 16 april 1991
Margó Ingvardsson (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)