Skattereformen innebär genomgripande förändringar för enskilda, företag och sammanslutningar, kort sagt för hela det svenska samhället. Reformen kommer i ett antal väsentliga avseenden att positivt påverka samhällsekonomin samtidigt som den bidrar till att viktiga fördelningspolitiska mål uppfylls.
En så här stor och omfattande reform kräver en noggrann och seriös uppföljning och att dess effekter analyseras ingående. Skulle det vid en sådan genomgång visa sig att icke avsedda effekter uppkommer ska självfallet motverkande åtgärder vidtas. En särskild kommitté har tillsatts som ska följa upp skattereformens effekter och föreslå eventuella åtgärder.
Hyreshöjningarna 1991 blev avsevärt större än beräknat. I propositionen om särskilt kommunalt bostadstillägg uppskattas den genomsnittliga hyreshöjningen till ca 24 procent, därav faller ca 14 procent på skattereformen och resterande hänförs sig till mer ''normal'' hyreshöjning.
I flertalet områden i Göteborg ligger hyrorna för en lägenhet på 60 kvadratmeter i intervallet 2 200 till 3 000 kronor per månad före höjningen den 1 februari 1991. I många andra kommuner i landet finns en liknande prisbild.
För en mindre grupp pensionärer med enbart folkpension och pensionstillskott eller liten ATP kan hyreshöjningarna medföra lägre ekonomisk standard 1991 i jämförelse med 1990.
I samband med skattereformen vidtogs vissa åtgärder för att kompensera de pensionärer som inte får del av skattesänkningarna, nämligen de med endast folkpension och pensionstillskott eller motsvarande ATP. Pensionstillskottet justerades upp och den övre hyresgränsen för KBT höjdes.
De totala hyreshöjningarna har emellertid väsentligt överstigit höjningen av KBT och detta gäller även i de kommuner som höjde den övre hyresgränsen i KBT. Ett problem är dock att vissa kommuner inte har ökat KBT på ett sätt som motsvarar höjningen av KBT, något som har lett till att den samlade effekten blivit en annan än den förväntade. Särskilt besvärligt har det blivit för många av de sämst ställda pensionärerna.
En förstärkning av bostadsstödet är därför motiverad för denna grupp av pensionärer. Regeringens förslag till särskilt KBT har innebörden att pensionären utan särskild framställning ska garanteras en skälig levnadsnivå med utgångspunkt i socialbidragsnormen i den egna kommunen. Detta är bra, men det löser inte helt de problem som de höga hyrorna medfört.
För de pensionärer som trots denna höjning får en sänkt levnadsnivå, vilket torde vara en mycket liten grupp, bör kommunerna inleda ett samarbete med försäkringskassorna i linje med intentionerna i regeringens proposition. Ett sådant samarbete ska självfallet utgå från kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen.
Det behövs dock en mer långsiktig lösning av de här frågorna. Den av regeringen aviserade översynen av KBT som snabbt ska leda till nya regler är utomordentligt viktig. En sådan översyn bör leda till att reglerna blir enhetliga och på ett likartat sätt skyddar alla KBT-berättigade pensionärer mot kraftiga hyreshöjningar. Den övre hyresgränsen bör motsvara det aktuella hyresläget för en normalstor lägenhet.
I det nuvarande systemet får de kommuner som höjt KBT utöver de statliga miniminivåerna för att motverka effekten av hyreshöjningar en relativt sett sämre kompensation än de kommuner som varit återhållsamma med KBT. Särskilt tydlig blir denna effekt genom införandet av det tillfälliga särskilda bostadstillägget.
KBT-reglerna måste så snart som möjligt utformas så att alla landets kommuner på ett likformigt och neutralt sätt är med och tar sitt ansvar för pensionärerna. En sådan förändring som här skisserats torde vara den bästa garantin för att pensionärerna får en skälig levnadsnivå.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av KBT.
Stockholm den 20 mars 1991 Marianne Carlström (s) Inga-Britt Johansson (s) Ingegerd Sahlström (s) Anneli Hulthén (s) Torgny Larsson (s) Sten Östlund (s)