med anledning av prop. 1990/91:119 Särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension
Liberal politik för de äldre
De äldre har rätt till ekonomisk trygghet, fungerande
omvårdnad och en högklassig sjukvård utan köer när hälsan
börjar svikta.
Ett samhälle som skall kunna hävda dessa värden måste
bygga på solidaritet mellan generationerna. Men
pensionsåldern får aldrig ses som en gräns när individer
förvandlas till kollektiv, när ett aktivt liv byts mot passivitet,
när valfrihet och integritet ersätts med
myndighetsberoende. Gamla som unga -- alla har rätt att bli
behandlade som individer med egna önskemål, drömmar
och livsmål.
Detta är viktiga utgångspunkter för folkpartiet
liberalernas politik på områden som berör de äldre i
Sverige. Det handlar både om aktivitet och om trygghet. Vi
vill peka på betydelsen av att ge liv till åren.
I vår partimotion i januari underströk vi sambandet
mellan äldres situation och den politik som förs på områden
som inte traditionellt brukar räknas till vad som ibland
kallas ''pensionärsfrågor''.
Detta samband är alldeles uppenbart i fråga om Sveriges
ekonomiska framtid.
Den ekonomiska politiken har en avgörande betydelse
för alla människors välfärd. Bara om vi kan bryta den
ekonomiska stagnation som den socialdemokratiska
regeringen lett Sverige in i har vi en möjlighet att långsiktigt
trygga de värden ett gott samhälle bygger på.
För det första måste kampen mot inflationen vinnas.
Den leder inte bara till urholkad konkurrenskraft och en
snabbt stigande arbetslöshet. Den orsakar också en
godtycklig och orättvis omfördelning av ekonomiska
tillgångar i samhället, ofta till nackdel för äldre. Den leder
vidare till höga räntor som nu bidragit till de hyreshöjningar
som skapar ekonomiska problem för vissa
pensionärsgrupper.
För det andra måste den ekonomiska tillväxten öka.
Detta är av central betydelse för möjligheterna att trygga
pensionerna för framtiden. Det nuvarande
pensionssystemet förutsätter en genomsnittlig tillväxt på 2
procent per år. Eftersom BNP i år beräknas sjunka är vi för
närvarande långt från den tillväxttakt som är långsiktigt
nödvändig.
När vi från liberalt håll förespråkar en ekonomisk politik
som kan skapa en uthålligt högre tillväxt tar vi i hög grad
vår utgångspunkt i socialpolitiska ambitioner. Vi vill skapa
resurser som gör det möjligt att trygga pensionerna,
förbättra sjukvård och äldreomsorg samt genomföra
reformer för de grupper som vi kallar det glömda Sverige.
Skattereformen är en investering i en bättre ekonomisk
utveckling och som sådan oerhört viktig för dagens och
framtidens pensionärer. I vår ekonomisk-politiska
partimotion har vi presenterat ett omfattande program som
kan bidra till att höja tillväxten. Men få beslut betyder mer
för att skapa resurser till socialpolitiska insatser under 90-
talet än den skattereform som nu genomförs. Genom att det
lönar sig bättre att arbeta och spara och sämre att
skatteplanera uppmuntras människor till initiativ,
företagande och arbetsinsatser som skapar resurser och
bygger en sundare ekonomi.
Den känsla för rättfärdighet och solidaritet som var
vägledande när liberaler genomdrev den allmänna
folkpensionen 1913 har satt sin prägel på en lång rad
initiativ också under senare tid. På 70-talet var folkpartiet
pådrivande för en flexiblare pensionsålder och rätt till
delpension. Under den ekonomiska krisen kring 1980, när
borgerliga regeringar hade ansvaret, medverkade vi till att
pensionärer med bara folkpension och pensionstillskott fick
en betydande höjning av sin levnadsstandard. Statsbidrag
infördes också till KBT.
Låt oss från dagens politiska arbete framhålla följande.
Först och främst vill vi understryka skattereformens
betydelse för tillväxten och möjligheterna att långsiktigt
trygga pensionerna samt för möjligheterna att garantera
resurser till bl.a. sjukvården.
I detta sammanhang har pensionärernas
marginaleffekter också minskat. Reduktionen av
pensionärernas grundavdrag mot arbetsinkomster, aktiv
näringsverksamhet och inkomst från privat
pensionssparande har tagits bort. Vidare kommer
pensionärernas grundavdrag inte längre att reduceras mot
ränteinkomster och förmögenhet fr.o.m. 1993.
I vår partimotion ''Liv till åren'' beskrivs en rad andra
förslag med sikte på äldre som inte är i behov av samhällets
stöd i form av vård och omsorg. Där behandlas bl.a. frågan
om förbättrade möjligheter för de äldre som kan och vill
att förvärvsarbeta.
Vi vill vidare lyfta fram följande liberala initiativ:
Förslaget om en 100-dagarsregel mot köerna inom
sjukvården. Det innebär att ingen skall behöva vänta mer
än 100 dagar på vissa speciella typer av operationer.
Äldreomsorgsreformen (Ädel) som bl.a. genom införandet
av ett kommunalt betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade patienter innebär krafttag mot köerna
i sjukvården. Arbetet för att ge gamla människor i
långvården rätten till ett eget rum. I Ädel-beslutet
bifölls vårt förslag om ett särskilt stimulansbidrag för att
skynda på utbyggnaden. Förslaget om en egen
husläkare till alla -- ett system som ökar tryggheten
och kontinuiteten mellan läkare och patient och ger var och
en rätt att själva välja läkare. Arbetet för att ge
demenssjuka en värdig vård, främst genom en
satsning på gruppboende. I Ädel-beslutet bifölls vårt förslag
om ett särskilt stimulansbidrag i detta syfte. Ökat
utrymme för enskilda alternativ i bl.a. sjukvård och
hemtjänst vilket skulle ge större möjligheter för människor
att själva välja vilken service och omsorg de vill ha. Vårt
förslag om att skapa enhetliga regler för kommunalt
bostadstillägg i hela landet vilket skulle innebära att
standarden för pensionärer med små marginaler inte skulle
vara så beroende av i vilken kommun de bor. Vi
återkommer till detta förslag senare i motionen. Vårt
förslag om att avskaffa de nuvarande reglerna där KBT
inte bara prövas mot inkomst utan också mot
ränteinkomster och förmögenhet vilket skapar mycket
höga marginaleffekter för en del pensionärer. Det
nyligen genomförda förslaget att ge pensionstillskott till de
s.k. undantagandepensionärerna. Vårt förslag om
förbättringar av reglerna för särskilt pensionstillägg
till folkpension för den som vårdat sjukt eller handikappat
barn bl.a. genom slopad 10-årsgräns. Vi har också
deklarerat att utsatta grupper som riskerar att komma i
kläm -- antingen på grund av oförutsedda effekter av
skattereformen eller av andra skäl -- måste kunna skyddas.
Vi har förklarat oss beredda att ta ytterligare sådana
initiativ.
Det förslag som regeringen nu framlägger har sitt
ursprung i ett sådant initiativ från folkpartiet liberalerna i
januari.
Regeringens förslag
Regeringen föreslår att det införs ett särskilt kommunalt
bostadstillägg som komplement till det nuvarande
kommunala bostadstillägget, KBT. Förslaget syftar till att
kompensera de pensionärer som inte har någon ATP eller
mycket låg sådan för de ökade boendekostnaderna utöver
dem som skattereformen medfört.
Det extra bostadstillägget skall betalas ut under 1991,
och utges retroaktivt fr.o.m. den 1 januari
1991. Det skall administreras av
försäkringskassorna och betalas ut på den vanliga
pensionsavin. Kostnaden antas uppgå till 300 milj.kr. per år.
Av detta föreslås hälften betalas av kommunerna,
resterande av staten.
Folkpartiet liberalernas syn på propositionen
Det bör starkt understrykas att det problem som
propositionen avser att angripa inte har något samband med
skattereformen. Hyreshöjningarna fr.o.m. februari 1991
ligger på ca 24 %.
Ca 13 %
är en följd av skattereformen. Resten är i allt
väsentligt resultatet av en felaktig ekonomisk politik som
under fjolåret bl.a. ledde till allvarliga räntechocker. De
höga räntorna slår snabbt igenom som ökade
bostadskostnader.
Det stora flertalet pensionärer kompenseras för
skattereformens fördyring av boendet genom att de -- i
likhet med löntagarna -- får sänkt inkomstskatt. De
pensionärer som inte betalar inkomstskatt, dvs. de som
uppbär folkpension och pensionstillskott (eller
motsvarande ATP), har i stället fått höjt pensionstillskott.
Efter den höjning från 48 till 50 %
av basbeloppet som vi medverkade till 1990 har
pensionstillskottet i år höjts till 54 %
av basbeloppet (sammanlagt med ca 200 kr i
månaden) genom beslut i samband med skattereformen.
Därtill höjdes taket för statsbidrag till KBT med
ytterligare 200 kr i månaden (utöver den höjning med 200
kr som genomfördes 1990).
Det bör vidare sägas att hyreshöjningar utan samband
med skattereformen i efterhand kommer att påverka
konsumentprisindex och därför bidrar till höjt basbelopp
och höjda pensionsförmåner under 1992.
De allra flesta pensionärer vinner på skattereformen --
inte bara genom dess långsiktiga effekter utan också på kort
sikt. Och för flertalet pensionärer innebär skattereformen
att de åtminstone kompenseras för hyres- och prishöjningar
som beror på reformens finansiering. Om skattereformen
inte hade finansierats ordentligt skulle stora nedskärningar
inom den offentliga sektorns verksamheter ha blivit
nödvändiga -- nedskärningar som skulle ha drabbat
pensionärerna extra hårt.
Skattereformen innebär att pensionärerna som grupp
tillförs fyra miljarder kronor, utöver kompensationen för
prisökningarna. Många pensionärer har alltså i onödan
oroat sig för skatteomläggningens effekter.
I början av detta år blev det klart att hyresökningarna
skulle bli stora och att ett antal kommuner samtidigt inte
höjde taket för KBT. Något sådant underlag fanns inte att
tillgå tidigare under 1990, bl.a. eftersom kommunernas
beslut beträffande KBT fattades på senhösten.
Från folkpartiet liberalernas sida vill vi slå fast att det är
självklart att pensionärer med låg pension och hög hyra
måste få kompensation för de fördyringar som inträffat. Vi
vill från vår partimotion i januari citera följande:
De kraftiga prisökningarna kan drabba pensionärerna
omotiverat hårt, särskilt de pensionärer som bara har
grundpension och pensionstillskott/låg ATP i kombination
med låg KBT. En översyn av ekonomin för denna grupp av
pensionärer är angelägen. I avvaktan på denna översyn
behövs redan under detta år speciella insatser för att stärka
deras ekonomiska situation. Detta bör ges regeringen till
känna.
Samma budskap framfördes från vårt håll i en
direktkontakt med företrädare för regeringen.
Mot den här bakgrunden välkomnar vi att ett förslag i
denna anda nu har förelagts riksdagen.
Från socialliberal synpunkt är det en central ambition att
äldre inte skall behöva ansöka om socialbidrag via
socialtjänsten för att klara livets nödtorft.
Det förslag som nu framläggs är en tillfällig åtgärd för
1991. Dess förtjänst är att det ger en omedelbar förbättring
för de mest utsatta pensionärerna. Stödet utgår genom
försäkringskassans försorg som en pensionsförmån utan
särskild ansökan från de berörda personerna. Det är
utomordentligt angeläget att man därmed kan undvika den
integritetskänsliga behovsprövning som beviljande av
socialbidrag innebär.
Det föreslagna bidraget bör betalas ut utan dröjsmål.
Det är naturligtvis också angeläget att pensionärer som kan
vara berättigade till KBT men av olika skäl inte sökt KBT
informeras om sina rättigheter. De bör givetvis då ansöka
om KBT och blir därmed också berättigade till det nu
aktuella särskilda kommunala bostadstillägget om de
uppfyller övriga krav.
Den främsta svaghet vi ser med propositionen är att den
inte tydligare klargör ambitionerna för kommande år.
Hyrorna kan inte rimligen förväntas sjunka och behovet av
mer pengar kvarstår därför. Vi ger i det följande vår syn på
denna fråga.
Enhetliga regler för KBT
Varje kommun har en skyldighet att tillhandahålla
kommuninvånarna viss service. Denna service betalas via
skatter och avgifter. Betydande skillnader finns mellan
kommunerna både vad gäller avgifts- och bidragspolitiken.
Dessa faktorer har ofta en stor betydelse för pensionärernas
ekonomi. Det kan skilja upp till 2 000 kr per månad i
disponibel inkomst för pensionärer med samma
bruttoinkomst.
Dessa skillnader utgörs inte av statliga bestämmelser
utan av kommunernas skatte-, taxe- och bidragspolitik. Det
är fel att pensionärernas välfärd skall påverkas kraftigt av i
vilken kommun de bor. Pensionärer med bara
pensionstillskott eller låg ATP har ofta små marginaler och
därmed påverkas deras ekonomi negativt av förändringar i
olika taxor och bidrag.
Kommunalt bostadstillägg, KBT, är en förmån som efter
beslut av kommunen kan utgå till bl.a. den som uppbär
folkpension. KBT utgår enligt de grunder som kommunen
bestämmer. Den varierar därför storleksmässigt
kommunerna emellan. Avvikelse från de i lagen fastställda
inkomstprövningsreglerna får dock inte göras. Nivån på
KBT har höjts, både 1990 och 1991 inom ramen för
skattereformen. Statsbidrag utgår under förutsättning att
kommunernas grunder för bostadstillägg innebär att
tillägget före inkomstprövning och oberoende av bostadens
storlek täcker minst 80 %
av den del av den månatliga bostadskostnaden som
ligger mellan 80 och 1 900
kr. för ensamstående och 2 050
kr. för makar. Staten bidrar med 25 %
av de bidragsberättigande kostnaderna.
År 1989 fick 28 %
av personerna som har någon folkpension KBT.
Denna förmån kan även utgå till förtidspensionerade och
till dem med änkepension och hustrutillägg. År 1989
utgjorde det genomsnittliga utbetalda KBT-beloppet 9 880
kr. En likartad utformning av KBT i hela landet
skulle förenkla uppföljningen av effekterna av olika
ekonomiska förändringar i samhället. Detta skulle
underlätta arbetet med att stödja de sämst ställda
pensionärerna. Ett första steg togs under de borgerliga
regeringsåren då statsbidrag infördes till KBT. Då skedde
en kraftig ökning av KBT i de kommuner som hade betalat
ut låg KBT. Det finns nu anledning att gå vidare i denna
anda.
Vi har därför vid flera tillfällen föreslagit att samma
regler för KBT ska gälla i alla kommuner. Detta har
socialdemokraterna motsatt sig. Konsekvenserna av detta
ser vi nu. Vore reglerna för KBT enhetliga så skulle det vara
mycket lättare att hjälpa de pensionärer som hamnat i en
svår ekonomisk situation i det rådande ekonomiska läget.
Den genomförda höjningen av KBT och pensionstillskottet
vid årsskiftet har förbättrat pensionärernas ekonomiska
villkor. Men dessa förändringar kan begränsas av de
kommunala besluten beträffande KBT.
Vi anser därför att frågan om KBT:s konstruktion skall
bli föremål för en utredning som ges i direktiv att skyndsamt
utarbeta ett förslag till enhetliga regler för hela landet.
Ambitionen skall vara att dessa nya regler för KBT skall
införas den 1 januari 1992.
Det ekonomiska ansvaret för 1991 års lösning
Vi motsätter oss regeringens förslag att kommunerna
skall betala halva räkningen för det särskilda kommunala
bostadstillägg som skall utgå under 1991.
Vi vill inte bestrida att vissa skäl kan anföras för en sådan
modell.
Förslaget har som tidigare framhållits inte sitt ursprung i
problem som haft samband med skattereformen. Därför
finns det inga sådana motiv för staten att ta hela det
ekonomiska ansvaret.
Det kan vidare hävdas att propositionen förhindrar att
den berörda gruppen på 50 000--60 000
pensionärer tvingas söka socialbidrag. Denna
kostnad skulle i så fall berörda kommuner ha fått ta på sig.
Det är samtidigt svårt att bedöma hur stora dessa utgifter
skulle ha blivit. Åtskilliga pensionärer skulle sannolikt ha
avstått från att söka sådana bidrag och i stället sökt klara sig
ändå.
Från kommunalt håll har starka invändningar riktats
mot regeringens förslag i denna del. Man har pekat på att
det har framlagts efter det att kommunala budgetar gjorts
upp och att det därför försvårar kommunernas ekonomiska
planering i en redan trängd situation.
Det är visserligen inte självklart att ett statligt ansvar för
1991 innebär fullständig rättvisa mellan kommunerna.
Vi har för vår del emellertid tagit intryck av den
argumentation som företrädare för kommunsektorn
framfört. Landets kommunalpolitiker brottas med svåra
problem och möter viktiga utmaningar, inte minst vad gäller
den förnyelse av den offentliga sektorn som är en av 90-
talets politiska huvuduppgifter. Landets ekonomiska
svårigheter förstärker ytterligare motiven för att alla
möjligheter att rationalisera och effektivisera den
kommunala verksamheten tas till vara, så att utrymme kan
skapas såväl för ett successivt sänkt skattetryck som för
angelägna reformer -- inte minst inom äldreomsorgen.
I detta läge är det av central betydelse att staten
undviker att agera på ett sätt som bland kommunalpolitiker
skapar en känsla av att staten lägger på kommunerna
ekonomiska bördor utan förvarning och utan att ge
kommunerna möjligheter att anpassa sin verksamhet till
nya villkor.
Mot den bakgrunden föreslår vi att staten för denna
tillfälliga åtgärd tar hela det ekonomiska ansvaret. Det
innebär att ytterligare 150 milj.kr. bör anslås utöver
regeringens förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställer vi
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det särskilda kommunala
bostadstillägget till folkpension skall betalas ut utan
dröjsmål,
2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag
till enhetliga regler för kommunalt bostadstillägg för hela
riket i enlighet med vad som i motionen anförts,
3. att riksdagen beslutar att det särskilda kommunala
bostadstillägget i sin helhet finansieras av staten,
4. att riksdagen på tilläggsbudget II till statsbudgeten för
budgetåret 1990/91 under femte huvudtiteln anslår 150
000
000 kr. utöver regeringens förslag eller således 300
000
000 kr.
Stockholm den 20 mars 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)