I olika åldrar sätter människor upp olika mål.
Ungdomen kan ännu välja och drömma, och man planerar
för en spännande framtid. I mogen ålder står arbetet i
centrum samtidigt som familj och vänner bildar livets intima
närmiljö. I samband med pensionen inträder det
lagstadgade uppbrottet från ett yrkesaktivt liv. Traditioner
och attityder från samhället ser ofta ålderdomen som ett
återtåg från livet, en scen som skall lämnas med värdighet.
Pensionsåldern är inte någon biologisk gräns. Ingen av
kroppens funktioner börjar försämras just i den åldern. För
många pensionärer återstår fortfarande en tredjedel av
vuxenlivet. Allt fler av pensionärerna har fått ett allt
friskare och mera vitalt liv.
Under senare år har vi här i landet genomgått en
folkhälsorevolution vilket medfört att det finns fler äldre i
vårt samhälle än i tidigare generationer. Vitala 65-åringar
kan se fram emot minst 10--15 år av god hälsa och aktiva
upplevelser. Hur långt upp i åren som vitaliseringen kan
fortsätta vet ingen. Men vid ca 115 år förefaller det finnas
en biologisk övre gräns för människans livslängd.
Av landets befolkning är nära 1,5 miljoner personer över
65 år. Av dessa är ca 90 % både friska och aktiva. Likväl
domineras huvuddelen av debatten om de äldre i samhället
av frågor om vård och hemtjänst. Det är viktigt att en
allmän insikt skapas om den radikalt ändrade situation vi
sedan någon tid står inför och som innebär att i många fall
dagens 65-åring i hälsa och prestationsförmåga är jämförbar
med 50-åringen för 20 eller bara 15 år sedan.
Dagens situation innebär att en stor och växande grupp
människor med kunskap, erfarenhet och aktiv förmåga på
grund av gällande regler eller praxis ofta ställs utanför
produktionssystemet och det aktiva deltagandet i olika
sammanhang.
Att erhålla ålderspension är en grundläggande rättighet.
Detta är en viktig princip och de vägar som bör sökas för att
engagera denna grupp medborgare i produktion och
samhällsliv måste därför bygga på frivillighet. Vi måste
dock skapa möjligheter för fortsatt deltagande i dessa
verksamheter. Men då måste dessa människor inte bara
accepteras utan också välkomnas som medarbetare i
angelägna uppgifter.
Denna motion syftar till att främst lyfta fram den
gruppen av av de äldre som inte är beroende av samhällets
stöd i form av vård och omsorg. Vi vill med denna motion
peka på betydelsen att ge liv till åren.
De flesta äldre kommer förr eller senare att få behov av
ökat stöd i olika omfattning. Det är då viktigt att stödet
kännetecknas av trygghet, kontinuitet och valfrihet samt att
det är tillgängligt för alla äldre som är i behov av det. Inom
detta område kommer stora förbättringar att inträda då
ansvaret för äldreomsorgen, efter förslag från folkpartiet
liberalerna, kommer att ges ett tydligt huvudmannaskap.
Denna reform genomförs 1992.
Det är viktigt att de äldre har liknande möjligheter till
ett rikt liv inom områden som kommer de yngre till del.
Folkpartiet liberalerna har nyligen i ett stort antal motioner
redovisat sina synpunkter inom så gott som alla
samhällsområden.
Inledningsvis poängterar vi att flertalet av dessa
motioner för fram förslag som medför förbättringar för alla
grupper oavsett ålder. Trots det har vi funnit det angeläget
att i en speciell partimotion lyfta fram de frågor som är
specifika för de äldre.
Som exempel presenterar vi ett antal motioner där vi har
tagit upp olika områden som är viktiga för de äldre likaväl
som för yngre.Sjukvård: De äldre har samma rätt
till sjukvård som andra grupper. Vi anser det vara ett
berättigat krav att sjukvård måste finnas att tillgå när det
behövs och att väntan på en vårdplats blir så kort som
möjligt. I år för vi dessutom fram ett krav om att ingen skall
behöva vänta mer än 100 dagar på vissa speciella typer av
operationer. För att öka kontinuiteten inom vården anser
vi att ett husläkarsystem måste införas. Ett husläkarsystem
ökar kontinuiteten mellan läkare och patient. Var och en
måste få rätt att själv välja sin läkare.Brottsoffer och
brottsbekämpning: Samhället måste ge ett bättre stöd åt
dem som utsatts för brott. Deras ställning måste stärkas.
Brotten i samhället måste bekämpas och vår
kriminalvårdslagstiftning måste bli bättre.Ekonomisk
politik: Den ekonomiska politiken har en avgörande
betydelse för alla medborgares välfärd. Endast om vi har en
god tillväxt kan pensionerna tryggas. Skattereformen är en
investering i en bättre ekonomisk utveckling och som sådan
oerhört viktig för dagens och framtidens pensionärer.
Offentlig sektor: Vår offentliga sektor måste förnyas
för att bättre klara sina uppgifter. Alla invånare har rätt att
ställa krav på den offentliga sektorn och människor måste
få valuta för skattepengarna. Äldre är den grupp som till
betydande delar byggt upp vår nuvarande välfärd. Det
måste därför vara en självklarhet att de liksom alla andra får
del av vår offentliga service. För att detta skall bli möjligt
måste valfriheten och konkurrensen öka och
detaljstyrningen och onödig byråkrati minska.
Regionalpolitik: Hela Sverige måste ges
förutsättningar att leva. Detta är ett viktigt mål, speciellt för
de äldre som bor i glesbygdsområden. Servicen, både den
offentliga och kommersiella, måste nå ut till dem som bor
ute på landet. Detta är en förutsättning för att de äldre skall
kunna bo kvar i de bostäder i vilka de kanske levt i större
delen av sitt liv.Trafikpolitik: Trafiken och
trafiksäkerheten är viktiga för de äldre. Det är viktigt att
kunna ta sig fram, både som trafikant och fotgängare.
Trafiken måste anpassas mer till de äldres och
handikappades behov. Det beslutade riksdagen 1979, men
detta beslut är inte förverkligat. Detta anser vi vara en
skandal och kräver att så måste ske. Järnvägen är ett bra
kommunikationsmedel som bör byggas ut. Inlandsbanan
vill vi bevara och det är viktigt för de äldre som bor i dessa
trakter.Miljöpolitik: Miljön vi lever i har en stor
betydelse för vår hälsa. Vi arbetar aktivt för att minska
föroreningarna i luften. Det är speciellt viktigt för de äldre
som bor i storstadsregionerna att luften där blir renare.
Handikappolitik: Inom handikappolitiken har vi fört
fram ett stort antal krav som syftar till att ge denna grupp
sin rättmätiga del av vårt välstånd. Flera av dessa förslag
berör även de äldre, t.ex bättre tekniska hjälpmedel,
utbyggd rehabilitering, ett bättre personligt stöd och
utvecklad färdtjänst.
I denna motion från folkpartiet liberalerna tar vi upp
följande områden som har betydelse för de äldre:
Möjlighet till deltagandeEtt bra boendeTrygg
ekonomiÄldres hälsaFungerande omsorgEnskilda
alternativ 2.
Möjlighet till deltagande
Arbete -- definerat som att använda sina förmågor -- kan
uppfattas både som ett syndastraff och som en välsignelse.
En människa som under lång tid utnyttjat sina förmågor för
mycket sänker så småningom taket för sin förmåga. Om en
människa istället under lång tid har för lite att göra händer
något annat. Då drabbas förmågan av hopskrumpning.
Även då sjunker taket. Både för mycket och för lite är alltså
skadligt och talesättet ''lagom är bäst'' stämmer här.
Att behövas genom att fylla en meningsfull plats i
tillvaron är lika viktigt för äldre som för yngre.
Arbetsgemenskap som innebär möjlighet att dela på
erfarenheter av arbete berikar livet. Rutiner är nödvändiga
för att ha något att hänga upp livet på, rutiner motverkar
passivisering.
Statistiken för 1988 visar att 8,8% av dem som var
mellan 65 och 74 år då förvärvsarbetade eller om man så vill
att 91,2% stod utanför arbetslivet.
Men undersökningar om de nypensionerades önskemål
visar att 20--25% helst skulle vilja stanna i sitt gamla arbete
eller ta ny anställning, i de flesta fall på deltid. Ännu fler
kan tänka sig att ställa upp frivilligt i social verksamhet som
komplement till samhälleliga insatser.
Dagens situation, då bara drygt en tredjedel av de
pensionärer som säger sig vilja arbeta verkligen gör det,
måste ses som ett slöseri med resurser. Ett exempel på detta
är utbildningen. Förr hade de flesta bara folkskola. Men på
senare år har en allt större andel en allt längre utbildning.
En stor och dyr investering används följaktligen under allt
kortare tid.
Ur många synvinklar är det således synnerligen
angeläget att förändra den nuvarande situationen, där
många kunniga och aktiva människor ställs utanför den
gemenskap som yrkesliv och samhällsarbete erbjuder.
Detta utanförstående medför många gånger sänkt
livskvalitet för pensionären och ibland en ökad och onödig
belastning på vårdsystemet som ytterligare konsekvens.
2.1 Frivilliga insatser
I många länder -- i synnerhet England och USA -- är
frivilligt socialt arbete en etablerad och självklar tradition, i
samspel med respektive myndighet.
I Sverige hade socialpolitiken under 1960- och 70-talen
som mål att bygga upp det starka samhället som skulle ta
hand om alla mänskliga behov och göra ''välgörenhet''
överflödig.
I dag vet vi att inget samhälle klarar sig utan frivilliga
insatser. Sociologer räknar med att åtminstone hälften av all
vård och omsorg utförs av anhöriga, vänner, grannar och
andra frivilliga i den informella sektorn.
Riksdag och regering har klart uttalat att
frivilligorganisationerna och deras medlemmar har en viktig
roll. Enligt socialtjänstlagen är de sociala myndigheterna
skyldiga att förmedla kontakt med samhällslivet och i sina
insatser för människor vid behov samverka med andra
samhällsorgan, organisationer och föreningar.
Frivilliga, ideella insatser har en given plats som
komplement även i det svenska samhället. Däremot saknas
ofta en gemensam uppfattning om rollfördelningen i
samarbetet mellan professionella och frivilliga krafter. Ofta
måste frågan om var gränsen går redas ut i varje enskilt fall.
Därför måste former finnas i fråga om tid och insatser så att
det passar såväl dem som vill hjälpa till som de anställda.
Speciellt inom vården och omsorgen är det viktigt att snabbt
hitta lösningar hur det frivilliga arbetet skall organiseras.
Insatser av detta slag har glädjande nog vuxit upp på en
del håll i landet. Det är viktigt att denna verksamhet får
möjlighet till utveckling och att erfarenheter av detta sprids.
Några exempelÄldreomsorg: Kontakt- och
väntjänst, ofta i samverkan med hemtjänsten eller
primärvården. Yngre äldre hjälper då äldre äldre.
Barnomsorg: Dagisfaddrar för sagoläsning, spel, lekar,
utflykter, berätta hur det var förr och hjälpa personalen.
Godmansuppdrag: Nyrekrytering av gode män för
ekonomisk och praktisk hjälp till långvarigt sjuka.
Tjänster till föreningar: Kontors- och vaktmästaruppgifter
m.m.
2.2 Äldre som förvärvsarbetar
Människor som står inför sin pensionering erbjuds
numera ofta att delta i en kurs eller studiecirkel på
arbetsplatsen eller i någon studieorganisation. Där får de
ibland tips om idéer om vad som kan göra pensionstillvaron
intressant och meningsfull. Det vore också angeläget om
arbetsgivaren i god tid före pensioneringen hade ett eller
flera planeringssamtal med den anställde. Dessa samtal
skulle syfta till att klargöra önskemål och möjligheter att
fortsätta arbeta med samma uppgifter som tidigare eller
med andra även efter pensionsdagen.
Bland de pensionärer som skulle vilja fortsätta att arbeta
tror många att de är för gamla för att gå till
arbetsförmedlingen. Men arbetsförmedlingarna har aldrig
tillämpat några åldersgränser. Därför bör speciellt de äldre
informeras om att de har rätt att vända sig till
arbetsförmedlingen om de skulle vilja söka ett arbete.
Erfarenheten har också visat att de äldre ofta är för stolta
för att själva erbjuda sina tjänster. Arbetsförmedlingen
utgör därför en neutral plats dit de vågar vända sig.
Privat arbetsförmedling är förbjuden i Sverige. Detta är
en brist i vår arbetsmarknadspolitik som även drabbar de
äldre som skulle vilja arbeta i viss utsträckning. Folkpartiet
liberalerna har under lång tid krävt att
arbetsförmedlingsmonopolet skall avskaffas.
En arbetsförmedling som enbart skulle vända sig till den
äldre arbetskraften skulle bidra till ökad flexibilitet och
anpassning på arbetsmarknaden. Arbetsgivare som skulle
vara intresserade av arbetskraft som är äldre skulle ges
bättre möjlighet att finna denna.
Några försök med arbetsförmedlingar som enbart
vänder sig till äldre drivs för närvarande. Ett sådant utgörs
av ett projekt inom AMS i Linköping som under 1989
startade en arbetsförmedling för äldre. De erfarenheter
som vunnits ur detta projekt kan i korthet sammanfattas i
följande punkter:
1. Arbetsgivare som hörde av sig var intresserade av att
få arbetskraft med erfarenhet, utan behov av lång
introduktion, personer som var beredda att arbeta deltid vid
behov.
2. De arbeten som erbjöds var av skiftande slag, såsom
försäljare, inköpare, marknadsförare, affärsbiträden,
kontorister, revisorer, lagerarbetare, vaktmästare m.m.
3. Det gick trögt i början att få in lediga arbeten, men
efter en tid strömmade förfrågningar in från arbetsgivare.
4. Många pensionärer hörde av sig omgående. En del av
dessa registrerades sedan som arbetssökande.
I vår motion om arbetsmarknadspolitiken utvecklar vi
ytterligare fördelarna med alternativ till
arbetsförmedlingsmonopolet.
Lagen om anställningsskydd, LAS, gäller f.n. fram till
dess att en person fyllt 65 år. Som ett led i arbetet att ge de
äldre möjlighet att vara kvar på arbetsmarknaden under
längre tid har riksdagen beslutat att LAS skall ge
arbetstagarna rätt att arbeta fram till 67-årsdagen. Denna
förändring träder i kraft den 1 april 1991.
Staten har en viktig roll som förebild för andra
arbetsgivare. Staten kan på flera sätt vidta olika insatser för
att öka de äldres deltagande i samhällslivet, t.ex. genom att
ge särskilda uppdrag till pensionerade arbetstagare och ta
dem i anspråk vid tillfälliga vakanser.
Det är viktigt att de äldre ges möjlighet till ett aktivt
engagemang inom de olika politiska partiernas verksamhet.
Många gånger har de stor erfarenhet och kunskap om
samhället. Det är viktigt att denna kompetens bättre tas
tillvara. De äldre måste få delta i det politiska livet på
samma villkor som de yngre. Därför måste alla oavsett ålder
kunna bli nominerade till politiska förtroendeuppdrag.
3. Ett bra boende
Under de senaste decennierna har de äldres
boendeförhållanden ägnats stort intresse. Debatten har
kännetecknats av olika trender. Under 1970-talet kom
intresset att i hög grad inriktas på servicehus. I början
byggdes stora anläggningar utan att det egentligen fanns
något underlag för en lämplig utformning. Det föreföll som
om kommunerna tävlade om att bygga fina stora
anläggningar med påkostade gemensamhetsanordningar.
Det visade sig snart att de som flyttade in i servicehusen ofta
var för skröpliga för att kunna utnyttja allt det fina
gemensamhetsutbudet. Under 1980-talet fanns en stark
tendens att lägga ner ålderdomshem. Det som gällde var att
bo kvar i egen bostad så länge som det överhuvudtaget var
möjligt. För dem som har svårigheter med minnet och
förmågan att orientera sig i tillvaron och kanske har fysiska
hinder blev varken servicehus eller egen bostad ett bra
alternativ. Som lämplig boendeform har därför
gruppboende blivit en mycket aktuell boendeform i många
kommuner. I samband med beslutet om ändrad
ansvarsfördelning inom äldreomsorgen (ÄDEL) har
betydande resurser avsatts just för att öka tillgången på
gruppboende.
Men det har inte alltid framgått av debatten att 95% av
de äldre som är över 65 år bor i helt vanliga bostäder. Denna
andel har i stort sätt varit oförändrad under de senaste 20--
30 åren. Det är först efter 80 års ålder som andelen
institutionsboende ökar. I åldersgruppen 80--84 år bor ca
10% på institution, bland dem som är över 85 år är
motsvarande andel ca 30%.
För de äldre är ofta den invanda miljön viktig. Det är
viktigt att de kan känna samhörighet med miljön och att de
känner igen sig både i fråga om yttre och inre miljö. För de
äldre är det därför viktigt att de planerar för sitt boende.
Detta ökar möjligheten att bo kvar i samma bostad eller i
närheten av denna, den dag då behovet av stöd ökar. I dag
kan det i dessa fall ofta vara svårt att ordna ett boende i
samma närmiljö. I storstäderna händer det därför ofta att
en äldre måste flytta från ena änden av stan till den andra.
Detta kan skapa stor förvirring då närmiljön är obekant.
Den dag då behovet av en annan boendeform blir aktuell
måste det finnas möjlighet att bo kvar i den egna närmiljön.
Detta förutsätter att kommunen och de äldre själva
planerar för detta.
Som ett komplement till samhällets initiativ i fråga om
äldreboendet har det särskilt under de senaste åren uppstått
många privata initiativ för s.k. seniorbostäder. De finns i
olika former, helt privata, kooperativa eller allmännyttiga
företag. Ofta bygger dessa boendeformer på att man ordnar
ett sparande från t.ex 55-årsåldern som ger rätt till bostad.
4. Trygg ekonomi
I äldre tider innebar ålderdom ofta fattigdom. Gamla
och sjuka som inte kunde försörja sig och som inte togs om
hand av familjerna eller hushållen var hänvisade till tiggeri
eller till någon form av fattigvård. Gemenskapen inom
släkten var den säkraste garantin för ekonomisk trygghet.
I Sverige liksom i det övriga Europa lades grunden för
den moderna socialförsäkringslagstiftningen i slutet av
1800-talet och i början av 1900-talet. Denna var främst
betingad av sociala och ekonomiska strukturförändringar.
Industrialiseringen och den därmed följande
urbaniseringen skapade ett ökat behov av ett socialt
skyddsnät.
Den första allmänna pensionsförsäkringen i Sverige
infördes genom lag den 30 juni 1913 och trädde i kraft den
1 januari 1914. Detta genomfördes efter förslag från den
liberala regeringen. Försäkringen var obligatorisk och
omfattade i princip hela befolkningen och var en
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. Efter denna tidpunkt
har vi haft flera reformer som förbättrat pensionärernas
grundtrygghet. En viktig milstolpe utgjordes av 1959 års lag
om försäkring för allmän tilläggspension som trädde i kraft
1 januari 1960.
Huvuddelen av den svenska pensioneringen utgörs i dag
av de allmänna pensionssystemen som administreras i
samhällets regi och regleras genom lagstiftning. Härutöver
finns olika avtalsreglerade tjänstepensionssystem som
grundas på kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter.
Slutligen kan enskilda på eget initiativ teckna privata
pensionsförsäkringar eller på annat sätt ordna sitt
ekonomiska skydd inför pensioneringen.
De allmänna pensionssystemen består av
folkpensionering, försäkring för tilläggspension (ATP) och
delpensionsförsäkring. Dessa pensionssystem är
obligatoriska och omfattar i princip hela befolkningen.
Dessa förmåner beräknas inom de allmänna systemen med
ledning av basbeloppet som årligen fastställs av regeringen
på grundval av prisutvecklingen. Grundpensionen utgör
f.n. 96% av basbeloppet.
Om pensionstagaren saknar eller har låg ATP utges
pensionstillskott till ålderspension. Denna stödform
infördes år 1969 och utgick då med högst 3% av
basbeloppet. Nivån på pensionstillskottet har höjts flera
gånger sedan dess. Senast höjdes pensionstillskottet från 50
till 54% av basbeloppet. Pensionstillskottet utgör år 1991 17 388
kr/år.
Den garanterade minimipensionen för en ensamstående
pensionstagare utgör för närvarande 150% av basbeloppet.
Detta med undantag för de egenföretagare som inte
begärde undantagande och som heller inte betalade in
avgift. För år 1991 är basbeloppet 32 200
kr. År 1990 ökade denna med 2 procentenheter och
för år 1991 har den ökat med ytterligare 4 procentenheter
av basbeloppet. Minimipensionen utgör år 1991 48 300
kr/år.
Den sammanlagda pensionen för en pensionär utan ATP
är för år 1991 4025 kr/månad. Under år 1989 var det 34%
av pensionärerna som hade pensionstillskott. Andelen har
minskat kraftigt då fler och fler får rätt till högre ATP. År
1970 var andelen som hade pensionstillskott 88%.
Rätten till ATP är relaterad till storleken av de
förvärvsinkomster som den försäkrade haft under sin
yrkesverksamma tid. De är pensionsgrundande upp till en
nivå som uppgår till 7,5 gånger basbeloppet om året. ATP
utgör 60% av medelinkomsten för de 15 bästa inkomståren
uppräknat till aktuellt penningvärde. För rätt till
oreducerad ATP krävs normalt 30 år med
pensionsgrundande inkomst.
Tjänstepensionssystemen omfattar sammantagna
i stort sett alla löntagare på den svenska arbetsmarknaden,
vilka utgör ett komplement till de allmänna pensionerna.
Huvuddelen av dessa omfattas av något av fyra
pensionsplaner:
a. pension för statsanställda b.
pension för kommunalanställda c.
industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän
och arbetsledare (ITP)
d. särskild tilläggspension (STP) för privatanställda
arbetare
Kommunalt bostadstillägg (KBT) är en förmån
som efter beslut av kommunen kan utgå till bl.a. den som
uppbär folkpension. KBT utgår enligt de grunder som
kommunen bestämmer. Den varierar därför storleksmässigt
kommunerna emellan. Avvikelse från de i lagen fastställda
inkomstprövningsreglerna får dock inte göras. Nivån på
KBT:n har höjts, både 1990 och 1991 inom ramen för
skattereformen. Statsbidrag utgår under förutsättning att
kommunernas grunder för bostadstillägg innebär att
tillägget före inkomstprövning och oberoende av bostadens
storlek täcker minst 80% av den del av den månatliga
bostadskostnaden som ligger mellan 80 och 1 900
kr för ensamstående och 2 050
kr för makar. Staten bidrar med 25% av de
bidragsberättigade kostnaderna.
År 1989 fick 28% av personerna som har någon
folkpension KBT. Denna förmån kan även utgå till
förtidspensionerade, till dem med änkepension och
hustrutillägg. Det genomsnittliga utbetalda KBT-beloppet
utgjorde år 1989 9 880 kr. Även andelen som får del av
denna förmån har minskat, år 1965 var andelen 53%.
4.1 Skillnader i de äldres ekonomiska villkor
Varje kommun har en skyldighet att tillhandahålla
kommuninvånarna viss service. Denna service betalas via
skatter och avgifter. Betydande skillnader finns mellan
kommunerna både vad gäller avgifts- och bidragspolitiken.
Dessa faktorer har ofta en stor betydelse för pensionärernas
ekonomi. Det kan skilja upp till 2 000
kr per månad i disponibel inkomst för pensionärer
med samma bruttoinkomst.
Dessa skillnader i disponibel inkomst beror främst på
skillnader i hemtjänsttaxa och olika nivåer på KBT.
Skillnaderna är stora mellan kommunernas
hemtjänsttaxor. Dessa beror både på taxetyper och
avgiftsnivåer. De största skillnaderna inom respektive
inkomstklass finns för dem som har det största
hjälpbehovet.
Skillnaderna mellan kommunerna vad gäller KBT är för
de flesta hushållstyper större än skillnaderna i
hemtjänstavgift. Dessa skillnader minskar med ökad
inkomst. Detta beror på att KBT reduceras med ökad
inkomst.
Konsumentverket räknar årligen fram s.k. ''skäliga
levnadskostnader'' för olika hushållstyper. Siffrorna för
1990 var 4 800
kr/mån för ensamstående och 7 500
kr/mån för samboende. I dessa ingår hyreskostnad 1 939
kr/mån för ensamstående och 2 521
kr/mån för makar.
Den disponibla inkomsten för vissa pensionärer var
under 1990 lägre i några fall än konsumentverkets nivå för
''skäliga levnadskostnader''. Detta enligt en rapport från
Svenska Kommunförbundet, som heter Pensionärernas
ekonomi och kommunernas taxor.
Skillnaderna utgörs således inte bara av statliga
bestämmelser utan också av kommunernas skatte-, taxe-
och bidragspolitik. Det är fel att pensionärernas välfärd
skall påverkas kraftigt av i vilken kommun de bor.
Pensionärer med bara pensionstillskott eller låg ATP har
ofta små marginaler och därmed påverkas deras ekonomi
negativt av förändringar i olika taxor och bidrag. Nivån på
KBT bör därför utgå enligt samma regler i hela landet.
En liknande utformning av KBT i hela landet skulle
underlätta uppföljningen av effekterna av olika ekonomiska
förändringar angående stödet till pensionärerna. Beslutet
nyligen om att höja KBT:n och pensionstillskottet har
förbättrat pensionärernas ekonomiska villkor. Men dessa
förändringar kan dock begränsas av kommunernas
tillämpning av KBT.
Prisökningar som kan förklaras av skattereformen utgör
för år 1990 ca 3% och för år 1991 ca 3%. För att kompensera
pensionärerna för dessa ökningar har pensionstillskottet
och KBT ökat. Pensionärerna har således fått
kompensation för de prisökningar som är orsakade av
skattereformen. Beträffande övriga prisökningar under
1990 så kompenserades pensionärerna för detta via
höjningen av basbeloppet. För år 1991 höjdes basbeloppet
mer än beräknat och utgör för närvarande 32 200 kr. Det
har dock under årets första månad framkommit att det
genomförts oväntade prisökningar, på bl.a. hyrorna. Dessa
höjningar kan inte förklaras av skatteomläggningen. Även
om det hävdas att skattereformen orsakat dessa så är det
inte sant. De kraftiga prisökningarna kan drabba
pensionärerna omotiverat hårt, särskilt de pensionärer som
bara har grundpension och pensionstillskott/låg ATP i
kombination med låg KBT. En översyn av ekonomin för
denna grupp av pensionärer är angelägen. I avvaktan på
denna översyn behövs redan under detta år speciella
insatser för att stärka deras ekonomiska situation. Detta bör
ges regeringen till känna.
4.2 Ge alla regelbunden information om antalet ATP-
poäng
Även i framtiden kommer många kvinnor troligen att
välja deltidsarbete under kortare eller längre tider. Även en
del män kan komma att jobba deltid. Den rätten skall
givetvis alla ha.
Alla som omfattas av vår allmänna försäkring bör därför
regelbundet få information om hur många pensionspoäng
vederbörande har. Många, främst kvinnor, blir både
chockade och besvikna när de ett antal år före
pensioneringen får besked om sin kommande pension.
Hemarbete och deltidsarbete ofta i kombination med låg
lön medför att de får besked om en låg pension.
Pensionsförsäkringar kan ofta utgöra ett nödvändigt
komplement för dem som haft låg lön, deltidsarbete och
hemarbete under långa perioder. Men stora grupper är
fortfarande omedvetna om vilka konsekvenser det ger för
den framtida pensionen. Därför är det viktigt att alla får
regelbunden information om detta för att eventuellt kunna
bedöma värdet av att säkerställa en hyfsad pension genom
att komplettera med en pensionsförsäkring.
Ett enkelt sätt att redovisa vars och ens intjänade ATP-
poäng kan vara att trycka upp det på den slutliga skattsedeln
som kommer varje år i december.
4.3 Ge alla utan ATP rätt att få pensionstillskott
När ATP infördes 1960 beslöts, att vissa grupper skulle
kunna begära undantag från att vara med i ATP-systemet.
Denna möjlighet är numera borttagen.
I denna grupp som begärde ett s.k. undantagande fanns
det många som levde under mycket knappa förhållanden.
Deras rätt till pensionstillskott och KBT beräknades som
om undantagande inte hade ägt rum. Under 1990 beslöt
därför riksdagen på förslag från bl.a. folkpartiet liberalerna
att denna grupp som begärt undantagande skulle få rätt till
pensionstillskott och KBT med beaktande endast av
faktiskt utgående ATP.
Men det har nu framkommit att detta beslut
uppenbarligen endast gäller dem som begärt undantagande.
Det finns dock personer som inte begärt undantagande men
heller inte betalat in sina avgifter. Bakgrunden har ofta varit
knappa ekonomiska förhållanden. De omfattas enligt
uppgift inte av de nya bestämmelserna om rätten till
pensionstillskott.
Det förefaller omotiverat att göra skillnad på personer
som faktiskt begärde undantagande och dem som inte
begärde det men ändå av olika anledningar inte betalat sina
avgifter. Vi anser att även de som inte begärde
undantagande men inte heller betalt sina avgifter skall få
rätt till de olika pensionsförmånerna med beaktande endast
av faktiskt utgående ATP.
4.4 Folkpension till utlänningar
Nuvarande regler om rätt till folkpension innebär att
flyktingar som i pensionsåldern kommit hit och beviljats
uppehållstillstånd inte förrän efter lång tid kan få svensk
folkpension. De är i stället hänvisade till socialhjälp, vilket
inte är tillfredsställande. Bestämmelserna om rätten till
folkpension för utländska medborgare som får permanent
uppehållstillstånd i Sverige bör därför ses över.
4.5 Retroaktiv rätt till vårdår och delning av
pensionspoäng
Under överblickbar tid kommer en av makarna -- hittills
i det helt dominerande antalet fall kvinnan -- ofta att ha
lägre arbetstid under den tid när barnen är små. Det ter sig
då naturligt att konsekvenserna i pensionssammanhang bärs
gemensamt.
Frågan om delning av pensionspoäng är intressant och
förtjänar att övervägas ytterligare. Det kan emellertid inte
komma i fråga att införa en tvångsvis delning av redan
intjänade ATP-poäng. En reform måste därför
kompletteras med åtgärder för de kvinnor som drabbats av
systemets tidigare utformning.
År 1982 beslutade riksdagen om rätt för
småbarnsföräldrar att tillgodoräkna sig ATP-år för vård av
egna barn. För den förälder som valt att stanna hemma hos
barnen medan de är små eller som av andra orsaker inte kan
få ett annat arbete eller kanske inte kan få barnomsorgen
ordnad på annat sätt har rätten att tillgodoräkna sig ATP-år
en mycket stor betydelse. Eftersom kravet för full pension
är att man intjänat pensionspoäng under 30 år blir också
ofta följden den att företrädesvis kvinnor som ägnat sig åt
vården av egna barn inte når upp till erforderliga 30
poängår. Detta får i sin tur den konsekvensen att pensionen
för vederbörande reduceras.
Det är därför ett rättvisekrav att de kvinnor som sedan
ATP-systemet infördes vårdat egna barn nu får rätt att
retroaktivt ansöka om att få tillgodoräkna sig ATP-år enligt
de regler som nu gäller. Frågan om hur rätten till vårdår
skall tillgodoses bör därför utredas.
Den statliga pensionsberedningen som nyligen avslutat
sitt arbete har konstaterat att möjligheten att dela poäng är
behäftad med flera svårigheter. En delning av ATP-poäng
försvåras av gällande 15/30-årsregler. Den make som vid
skilsmässa skulle dela med sig av redan intjänade ATP-
poäng skulle efter en skilsmässa kunna tjäna in 15 nya
''bästa'' år. Detta skulle kunna medföra icke obetydliga
kostnadsökningar för systemet. En annan komplikation är
de avtalspensioner som utgår efter den pensionerades
slutlön. En delning av ATP-poäng skulle därvid innebära att
arbetsgivaren fick göra en större utfyllnad av ATP-
pensionen än eljest. Medan t.ex. statstjänstemännen inte
alls skulle beröras om de skulle dela med sig av ATP-
pensionen skulle det få fullt genomslag för privatanställda
arbetare och tjänstemän. Olika former av pensionsrätt
skulle därigenom behandlas olika.
I avvaktan på att frågan löses bör makar frivilligt kunna
avtala att de samlade pensionsrättigheterna som tjänas in
under äktenskapet skall kunna delas. Denna fråga bör
närmare utredas tillsammans med andra möjliga lösningar
på det problem som här aktualiserats.
4.6 Särskilt pensionstillägg
Ett särskilt pensionstillägg till folkpension för dem som
under lång tid vårdat sjukt eller handikappat barn har
nyligen införts. Detta avser att kompensera föräldrar som
på grund av denna vård gått miste om förvärvsinkomster
och därmed fått låg ATP eller inte alls fått sådan pension.
Det särskilda pensionstilläggets storlek beräknas på
grundval av det antal vårdår som föräldern räknas till godo,
lägst 10 och högst 15. Pensionstillägget motsvarar ett
skattefritt belopp på lägst 25 och högst 50 procent av
basbeloppet.
Folkpartiet liberalerna har vid upprepade tillfällen krävt
att pensionsvillkoren för de föräldrar som vårdar
handikappade barn måste förbättras. Detta gäller både för
dem som vårdar barn under 16 år och äldre barn. Denna
pensionsform medför nu vissa begränsade förbättringar och
utgör ett steg i rätt riktning. Det är emellertid ofullständigt
och ogenomtänkt. Det krävs ett antal förbättringar och
kompletteringar av denna pensionsform för den aktuella
gruppen vårdgivare.
Kravet om att enbart en förälder som avstått från
förvärvsarbete för att vårda ett sjukt eller handikappat barn
under minst tio år och högst 15 år ger upphov till ett antal
olyckliga tröskeleffekter. Om föräldern avstått från
förvärvsarbete under nio år uteblir det särskilda
pensionstillägget. De föräldrar som är hemma och vårdar
sitt handikappade barn gör en betydande insats och
besparar samhället stora utgifter. Detta bör åtminstone ge
dem rätt till vårdår redan från första början och inte först
efter tio år. Vi föreslår därför att rätten till vårdår skall utgå
redan från det första vårdåret och för totalt 15 vårdår.
Denna förändring bör införas fr.o.m. den 1 juli 1991 och vi
anslår 7 milj.kr. för detta ändamål.
5. Äldres hälsa
Att vara äldre innebär att ha levt länge.
Livserfarenheten har växt samtidigt som kroppen har
förändrats. Många förändringar börjar redan i 20--30-
årsåldern, men dessa märks oftast inte förrän man hunnit
ganska högt upp i åren, då olika krämpor så småningom kan
göra sig påminda.
Delvis går det att hålla krämpor och besvär i schack
genom val av livsstil. Viktiga komponenter i detta
sammanhang utgörs av att äta rätt, motionera regelbundet
samt visa återhållsamhet med tobak och alkohol. Det är
därför viktigt att äldre erbjuds information om hur man kan
sköta sin hälsa och förebygga krämpor och olycksfall.
Ungefär hälften av alla mediciner som skrivs ut används
av personer över 65 år. Vanligast är mediciner mot hjärt-
kärlbesvär, mot oro och dålig sömn, mot smärta och mot
trög mage. Medicin för äldre kan emellertid innebära
speciella problem. Kroppens förmåga at ta hand om
mediciner påverkas av naturliga åldersförändringar i njurar,
lever och matsmältningsorgan. Därför är det extra viktigt
att den som är äldre tar medicinen på rätt sätt och i samråd
med läkare.
Allmänna hälsokontroller för att upptäcka ohälsa hos
personer i yrkesarbetande åldrar har visat sig ge tämligen
lite i förhållande till kostnaden. Istället satsas numera mer
på riktade kontroller för vissa grupper.
För äldre kan det dock finnas skäl att erbjuda just
allmänna hälsokontroller. Erfarenheten visar att man hittar
fler sjukdomar hos äldre än yngre vid allmänna
hälsokontroller. Tidig upptäckt kan vara viktigare på äldre
dar, så att behandlingen kan sättas in i ett tidigt skede. Det
hänger ihop med att marginalerna är mindre ju äldre vi blir.
Kroppens reservkapacitet har krympt och det kan få
betydelse vid de påfrestningar som en sjukdom innebär.
Några avancerade undersökningar är dock inte nödvändiga
vid allmänna hälsokontroller för äldre utan det gäller främst
enkla och traditionella kontroller.
6. Fungerande omsorg
Den dag då behovet av stöd och vård tar över från den
aktiva verksamheten måste de äldre erbjudas lämpliga
vårdformer anpassade efter den enskildes behov. Vården
och omsorgen måste kännetecknas av integritet, valfrihet
och kontinuitet.
Inom äldreomsorgen finns det ännu stora brister.
Insatserna har varit otillräckliga och inte svarat mot de
äldres behov. Detta har ofta tvingat anhöriga att bära en
tung börda. Vi har länge påtalat det orimliga i att
operationer inte kan utföras när det behövs, att många
gamla inte har möjlighet att få ett eget rum iom långvården
och att det endast finns en bråkdel av de gruppbostäder som
skulle behövas för dementa.
De oklara ansvarsförhållandena mellan kommuner och
landsting är en av flera orsaker till dessa brister. De som
kommit i kläm för att ansvaret varit otydligt har i första
hand varit de äldre. Det refereras ibland till absurda
situationer där personal från landstinget kommit hem till
den äldre och bistått med vårdinsatser. Mot den
bakgrunden har vi hävdat att det är angeläget att
kommunerna ges ett samlat planeringsansvar för de insatser
som inte är av specialiserad medicinsk karaktär
Frågan om äldreomsorgens framtida verksamhet har
nyligen fått sin lösning. Folkpartiet liberalerna har haft ett
betydande inflytande över att denna angelägna reform över
huvud taget skulle komma att beslutas. När regeringen
under hösten 1990 presenterade sitt förslag till förändringar
av äldreomsorgen tog vi avstånd från förslaget och menade
att det var ofullkomligt och ogenomtänkt. Vi krävde att en
reform av äldreomsorgen måste lyckas med att förbättra
verksamheten, vilket vi ansåg att regeringens förslag inte
kunde. Regeringen godtog därefter vårt förslag till hur en
reform skulle genomföras.
Riksdagen beslutade därpå att en reform skulle
genomföras i enlighet med folkpartiet liberalernas förslag.
Denna genomförs med början 1992. Här nedan presenterar
vi reformen i korthet.
Äldreomsorgsreformen -- ÄDEL
Genom reformen ges kommunerna ett samlat ansvar för
långvarig service och vård till äldre. Samtidigt stimuleras
insatser för att förbättra vården och värna om de enskildas
personliga integritet.
Det blir rejäla stimulansbidrag både till eget rum i
långvården och till gruppbostäder för senildementa.
Akutsjukvården effektiviseras, genom att ett
kommunalt betalningsansvar införs för medicinskt
färdigbehandlade. Detta bör stimulera kommunerna till
bättre omhändertagande om sina äldre.
Det finns för närvarande omkring 4 000
färdigbehandlade patienter i akut kroppssjukvård.
När kommunerna 1992 får överta betalningsansvaret för
dessa bör det bli lättare att få till stånd ökade satsningar på
hemtjänst, hemsjukvård, särskilda boendeformer och
dagverksamheter.
En viktig förändring är att större utrymme öppnas för
lokala och regionala variationer. På en del håll i landet anser
man att allt är bra som det redan är. Där ska kommun och
landsting nu kunna komma överens om att sjukhemmen
även fortsättningsvis drivs av landstingen. Men om man vill
gå längre och är överens därom blir det möjligt att överföra
hela primärvården i primärkommunal regi.
Enskild och offentlig vård ska kunna verka på lika
villkor. Därmed ges en tydlig signal om att enskild vård inte
får diskrimineras i statsbidragshänseende. Stadgan för
enskilda vårdhem ska ses över. Dessa initiativ stimulerar
förnyelsen inom äldreomsorgen.
Kommunerna får i samband med reformens
genomförande frihet att själva bestämma hur de vill bygga
upp sin nämndverksamhet på det sociala området. Det
innebär t.ex. att de kommuner som vill inrätta en särskild
''äldrenämnd'' eller nämnd för stöd åt äldre och
handikappade kan göra det.
En översyn av bostadslånenormerna skall göras. De
måste bli mer flexibla. Gruppbostäder för senildementa ska
t.ex. anpassas bättre till just senildementas behov.
Statsbidraget för att genomföra ÄDEL-reformen
omfattar 5,5 miljarder kronor och fördelas enligt
följande:2 miljarder ska användas till gruppbostäder.1
miljard ska stimulera modernisering av sjukhem och
långvårdskliniker så att alla som så önskar ska få rätt till eget
rum.1,5 miljarder ska stödja införande av kommunalt
betalningsansvar för färdigbehandlade på sjukhusen. Detta
bör leda både till ett bättre omhändertagande av dessa
patienter och till bättre utnyttjande av sjukhusens resurser
så att vårdköerna kortas.0,5 miljarder avsätts under 1992
för koncentrerade insatser mot operationsköerna.0,5
miljarder avsätts för kompetenshöjande insatser hos den
berörda personalen.
7. Enskilda alternativ
Folkpartiet liberalerna har på olika sätt arbetat för att
valfriheten inom olika sektorer borde bli större, inte minst
när det gäller äldreomsorgen.
I samband med ÄDEL-beslutet har vi lyckats att ta bort
de statliga hinder för valfrihet som hittills funnits. Olika
enskilda alternativ skall nu inte kunna diskrimineras i
statsbidragshänseende. Reglerna för hemtjänsten kommer
att påverkas vilket medger fler entreprenörer. Det kommer
att bli mindre krångligt och riskfyllt att driva ett enskilt
vårdhem.
Ett sätt att finansiera en verksamhet och samtidigt
möjliggöra en stor valfrihet för konsumenterna är att införa
det som brukar kallas servicekuponger (''vouchers'').
Systemet används redan på många håll för färdtjänst,
fotvård, pensionärsmåltider m.m. Mycket talar för att
användningen av servicekupongsystem borde bli vanligare.
Vi menar att det skulle vara av stort intresse att ett
system med servicekuponger i hemtjänsten prövades. Det
skulle innebära att en hemtjänstberättigad pensionär kunde
beställa sin hemtjänst antingen från socialförvaltningen
eller från privata hemtjänstleverantörer. Vi för också fram
detta krav i en partimotion från folkpartiet liberalerna om
den offentliga sektorns förnyelse.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frivilliga sociala insatser (avsnitt
2.1),1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om äldre som förvärvsarbetar
(avsnitt 2.2),2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de äldres möjligheter att delta i
det politiska livet (avsnitt 2.2),3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om äldres boende (avsnitt
3),4]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att KBT bör utgå enligt samma
regler i hela landet (avsnitt 4.1),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om speciella åtgärder för att
förbättra den ekonomiska situationen för
pensionärsgruppen som bara har grundpension och
pensionstillskott/låg ATP i kombination med låg KBT
(avsnitt 4.1),
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regelbunden information om
antalet ATP-poäng (avsnitt 4.2),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla utan ATP ges rätt till
pensionstillskott (avsnitt 4.3),
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rätten till folkpension för
utländska medborgare som får permanent
uppehållstillstånd i Sverige bör ses över (avsnitt 4.4),
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om retroaktiv rätt till vårdår (avsnitt
4.5),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om delning av pensionspoäng
(avsnitt 4.5),
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det särskilda pensionstillägget
i första hand skall tillförsäkra dem som redan genomfört
vårdinsatser en bättre pension (avsnitt 4.6),
9. att riksdagen beslutar att rätten till vårdår inom det
särskilda pensionstillägget fr.o.m den 1 juli 1991 skall utgå
fr.o.m. första vårdåret i högst 15 år (avsnitt 4.6),
10. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på
socialdepartementets anslag D 7. Särskilt pensionstillägg
anslår ytterligare 7 milj.kr.,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de äldres hälsa (avsnitt
5).1]
Stockholm den 25 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)