med anledning av prop. 1990/91:119 Särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension
Regeringen föreslår ett särskilt kommunalt
bostadstillägg som komplement till det nuvarande
kommunala bostadstillägget till folkpension. Bestämmelser
härom tas in i en särskild lag, som avses träda i kraft 1 maj
1991 och gälla till utgången av samma år. Åtgärden är
föranledd av regeringens tidigare föreslagna skattereform,
där konsekvensinsikt uppenbarligen saknats vad avser
denna kategori pensionärer, som blir lidande på
''århundradets skattereform''.
I årligen återkommande motioner har kostnadsanalyser
förgäves efterlysts i de förslag, som regeringen förelägger
riksdagen och som drabbar kommunerna. ÄDEL-reformen
är ett exempel på kommunala kostnadsövervältringar,
lärarnas kommunalisering och sexåringars skolstart ett par
andra. Inga av dessa åtaganden har kommunerna ännu
kunnat beräkna konsekvenserna av. Det är därför nu föga
berättigat att kommunerna skall betala regeringens misstag
i form av obefintliga ekonomiska analyser.
Motionsyrkandena om ekonomiska konsekvensanalyser
förefaller därför ha fått ett stärkt motiv och stöd i anledning
av det förslag, som regeringen nu förelägger riksdagen.
Riksdagen borde därför reagera med ett bifall till denna
motions yrkande.
Kommunerna har förelagts ett skattestopp -- med rätta.
Det förutsätter emellertid att regeringen därpå respekterar
kommunernas ekonomiska situation och sålunda inte
ålägger dem ytterligare pålagor -- vare sig från staten eller
indirekt från landstingssidan. Nu har KBT-förslaget blivit
ännu en sådan pålaga, som kommunerna ej kunnat förutse.
Regeringen avser att under löpande budgetår belasta dem
med oförutsedda utgifter på ytterligare 300 miljoner kronor.
Ändå vet regeringen att kommunerna (landstings- och
primärkommuner) i dagsläget har ett negativt sparande,
motsvarande 25 miljarder kronor under två år!
Ett exempel från kommunfältet: Kinda kommun har i
Dagens Nyheters undersökning om kommunernas
ekonomiska styrka tilldelats platsen 282 av landets 284
kommuner. Något utrymme för skattehöjning existerar
inte. Under fjolåret hade kommunen landets högsta
kommunalskatt. Den förmådde inte heller i sitt senaste
budgetbeslut att återföra skattenivån till den utlovade
nivån. Skatten är därför alltjämt hög. Ändå intar
kommunen den ekonomiska bottenposition, som angivits.
Avvikelsen från kommungenomsnittet visar ett negativt
utrymme för en skattehöjning på -1,25. Detta oavsett att en
skattehöjning ej är tillåten. Verksamhetsresultatet för 1989
uppges vara -0,14. Den ekonomiska ''styrkan'' -0,23
renderar kommunen platsen 282. Regeringens föreslagna
KBT-höjning beräknas kosta kommunen oplanerade 1,3
milj.kr., vilket motsvarar en skattehöjning på 0:20 kronor --
som ju inte får tas ut. Pensionärernas andel av
kommunbefolkningen är 22 procent.
Till den anförda situationen må läggas, att kommunen
just abrupt förlorat ett företag med 174 anställda, vilket
hotar att utplåna en hel ort. Flera varsel, som berör
kommuninvånarna, har följt i spåren. Till detta skall läggas,
att kommunen har en jordbruksbefolkning, som utgör
omkring en femtedel av invånarna med de oerhörda
omställningsproblem, som det livsmedelspolitiska beslutet
medför för en glesbygdskommun. Kommunen står sålunda
mitt uppe i stora befolkningsmässiga och
arbetsmarknadsrelaterade problem. Det är otänkbart och
oförsvarligt, att kommunen under sådana premisser skall
tvingas betala regeringens misstag.
Av de anförda exemplen framgår att de enskilda
kommunerna näppeligen bör förväntas reparera
regeringens misstag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen, för att för 1991 kompensera
pensionärerna, hos regeringen begär ett sådant förslag som
lägger betalningsansvaret på beslutsfattarnivå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att beslut, som påverkar kommunernas ekonomi från
begynnelsen, skall förses med tillfredsställande och
uttömmande kostnads- och konsekvensanalyser.