ATP-systemet utarbetades på 1950-talet. Det trädde i
kraft 1960. Då var samhället ett helt annat än i dag.
Likalönsprincipen hade t.ex. inte börjat tillämpas. Kvinnor
förutsattes vara värda mindre lön än män, även om de
utförde samma arbete. ATP-pensionen utformades för att
trygga den familjeförsörjande mannens ekonomi. Detta
underströks också av änkepension och hustrutillägg, som
inte kunde tillfalla män, även om de var helt beroende av
makan för sin försörjning. Makar förutsattes också ha
gemensam ekonomi livet ut.
I dag är det annorlunda. Skilsmässofrekvensen är hög.
Kvinnor förvärvsarbetar i nästan lika hög grad som män.
Kvinnorna får betala ett högt pris för detta, eftersom de
utför merparten av det oavlönade arbete som måste till för
att familjen skall fungera. Familjer med två försörjare som
har en hygglig inkomst väljer ofta att kvinnan arbetar
deltid, för att hon skall hinna med hemarbetet och för att
barnen skall få kortare dagar i barnomsorgen. Kvinnan
betalar emellertid då både sin arbetstidsförkortning och
avstår från pensionspoäng som kommer att påverka hennes
framtida levnadsstandard som pensionär. Kvinnor har trots
likalönsprincipen ofta lägre bruttolön än män, dels därför
att de arbetar i ''kvinnoyrken'', vilka värderas lägre, men
också för att de har lägre lön än män med samma
arbetsuppgifter. Detta gör det svårare för kvinnor att tjäna
in ATP-poäng.
Sedan ATP-systemet börjat fungera fullt ut 1980 får
männen ut nästan dubbelt så mycket i pension som kvinnor
i samma situation, trots att änkepensionen är medräknad.
Männens ATP-pension är ca tre gånger så stor som
kvinnornas. Detta beror inte bara på de arbetslivs- och
lönemässiga skillnaderna som nämnts ovan, eller på
samhällsstrukturen, som gör att många kvinnor fortfarande
delvis måste stanna hemma på grund av brist på
barnomsorg. Det beror också på reglerna för beräkning av
pensionspoäng. Innan inkomsten blir pensionsgrundande
drar man nämligen bort ett basbelopp för alla. Detta slår
naturligtvis hårdare ju lägre inkomst man har.
Klyftan mellan mäns och kvinnors pensioner kommer att
fortsätta att vidgas fram till ett par decennier in på 2000-
talet.
Gruppen lågavlönade män missgynnas också av ATP-
systemet, eftersom deras pension beräknas på en låg
medelpoäng trots att de bidragit till ATP-systemet under en
lång tid, eftersom de på grund av kort utbildningstid i
skolväsendet debuterat tidigt i arbetslivet.
1960--1973 var inte sjukpenning och
arbetslöshetsersättning pensionsgrundande. Detta har
bidragit till att möjligheten att tjäna in ATP-poäng är sämre
för dem som inträtt i arbetslivet före 1960, men inte så tidigt
att de haft nytta av särbestämmelserna för de grupper som
beviljades kortare intjänandetid.
Modellen med intjänandeåren, att man måste ha 30 år
med pensionsgrundande inkomst för att få full pension,
reducerar pensionen nästan uteslutande för kvinnor och
mest för dem som kommer att pensioneras fram till början
av 2000-talet. Många av dem har förvärvsarbetat före 1960,
men sedan under intjänandeåren tvingats gör
förvärvsavbrott. Barnomsorgen började inte byggas ut
förrän på 1970-talet. 1980 skulle 80 %
av behovet vara täckt, vilket det inte blev. 1991 skall
barnomsorgen enligt planerna vara fullt utbyggd. För de
unga föräldrarna, främst kvinnorna, är det viktigt att så
sker, inte bara för deras situation i dag, utan också för deras
pensioner på 2030-talet.
Den som inte lyckats få ihop sina 30 intjänandeår får sin
pension reducerad med 1/30 för varje år mindre än 30. Det
är inga små reduktioner. Tre missade år betyder en
minskning med 10 %,
sex år 20 %
osv. I början av 1980-talet infördes ett system där man
får räkna år i ATP-systemet för vård av barn under tre år.
Anmälan skall göras till försäkringskassan och vårdtid får
inte tillgodoräknas retroaktivt. På grund av systemets
krånglighet har många gått miste om denna rättighet. Värst
har de drabbats som inte själva aktivt skaffar sig
information om samhällets funktioner.
Gruppen pensionärer utan ATP utgörs nästan helt av
kvinnor. För dem har pensionstillskottet och det
kommunala bostadstillägget stor betydelse. För dem som
har mycket låg ATP, nästan bara kvinnor, kvittas denna till
stor del mot pensionstillskottet och kan reducera
bostadstillägget, så att de kvinnor som i många år varit med
i arbetslivet och avstått löneutrymme till ATP-systemet får
ut mindre i pension än den, som inte varit med i systemet.
Vi anser, att nuvarande regler om 30 års intjänandetid
för full ATP och en medelpoängsberäkning på de 15 bästa
åren skall vara kvar som grundnorm för ATP-pensionen,
eftersom en förlängning ytterligare skulle drabba
kvinnornas pensioner. Förslaget till förlängning av
intjänandetiden sägs motiveras av att det skulle skapa större
rättvisa mellan dem, som efter kort utbildning bidrar under
ett långt arbetsliv till sin på låg inkomst grundade låga ATP-
pension, och högavlönade personer med lång utbildning
som härigenom skulle få lägre pensioner än nu. Om man vill
förbättra de lågavlönades pensioner borde förslag kunna
utarbetas som ger bonus för många år i systemet. Likaväl
som man nu får reducerad pension för år färre än 30, borde
man kunna få ett procentuellt tillägg för år fler än t.ex. 40.
De kvinnor som pensioneras de närmaste 10--15 åren har
svårt att få ihop 30 år med PGI. I dagens läge är det endast
20 %
av de kvinnor som beviljats ålderspension som har
erforderligt antal år med pensionspoäng. Därför skulle det
behövas någon form av övergångslösning, t.ex. en
retroaktiv beräkning av ATP-år för vård av barn under tre
år, förslagsvis tre år för varje barn.
Vi kan inte heller acceptera förändringar som innebär att
taket för intjänande av ATP-poäng höjs, i alla fall inte
förrän de som i dag får få ATP-poäng får ett bättre och mer
rättvist pensionsutfall i systemet. Detta kan ske med olika
metoder. Det först intjänade basbeloppet, som i dag inte är
pensionsgrundande för ATP kan bli det. Det skulle gynna
låginkomsttagarna. Om ATP-systemet alls skall vara
omfördelande skall det vara från högre till lägre inkomster.
Inte som i dag tvärt om.
I Pensionsberedningens huvudbetänkande SOU 1990:76
kan man finna visst stöd för dessa tankar. I ett av
beredningens förslag kallat C:1 föreslås att hela
förvärvsinkomsten från första kronan, upp till 7,5
basbelopp i princip blir pensionsgrundande under
förutsättning att årsinkomsten uppgår till minst ett
basbelopp. Folkpensionens grundbelopp,
pensionstillskottet och det extra skatteavdraget ersätts av
en garanterad miniminivå inom ATP. I ett nytt system enligt
dessa principer skulle pensionärer med låg ATP få högre
pension än i dag, eftersom en viss del av den intjänade
tilläggspensionen alltid skulle utges utöver
minimipensionen.
Det är viktigt att den enskilde upplever att det finns ett
samband mellan inkomst och ATP-poäng för att inte
förtroendet för ATP skall undergrävas. Som det nu är ger
tre intjänade ATP-poäng nästan ingen utdelning, eftersom
folkpension och pensionstillskott räknas av mot ATP,
bostadstillägget minskar liksom det extra skatteavdraget
och ATP-pensionären hamnar på ungefär samma
ekonomiska nivå som den som inte tjänat in några ATP-
poäng. I denna grupp befinner sig en stor andel av de
kvinnliga pensionärerna och gruppen består till sin merpart
av kvinnor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnor och ATP-pension.