För handikappade personer i vårt samhälle innebär
handikappet ofta inte bara att den handikappade hamnar i
ett psykosocialt underläge utan mycket ofta också en
ekonomisk belastning som idag inte alltid kompenseras via
socialförsäkringens handikappersättning.
Av lagtext, regler och andra direktiv vad gäller
handikappersättning framgår att den ska kompensera de
merkostnader den handikappade har för att kunna fungera
optimalt i sin dagliga livsföring.
Medicinska gränsdragningar och för få
ersättningsnivåer, 36 %,
53 %
eller 69 %
av basbelopp/år, innebär att många handikappade
drabbas av merkostnader för att kunna fungera optimalt.
För få ersättningsnivåer medför att en sökande med ett
medicinskt handikapp får avslag på sin ansökan p.g.a. att
merkostnaderna för t.ex. glutenfri kost, diabeteskost etc.
inte överstiger fastställda kostnadsgränser för nu gällande
lägsta ersättningsnivå.
De medicinska gränsdragningarna för syn- respektive
hörselhandikapp medför att en sökande kan få avslag på sin
ansökan om handikappersättning trots att sökandens
kostnader är lika höga som den vars handikapp hamnar på
''rätt'' sida om medicinsk gräns.
Ett exempel för att belysa detta:
För att sökande med hörselhandikapp ska vara
berättigad till handikappersättning gäller att denne skall
vara gravt hörselskadad dvs. ha en hörselförlust
överstigande 70 dB
eller inte kunna höra på 1 meters håll utan
läppavläsestöd i normal miljö. Hörselförlusten räknas på
medelvärdet av 500, 1 000
och 2 000
Hz
enligt de direktiv som utfärdats.
Någon hänsyn tas inte till om den sökande har i stort sett
normal hörsel på 500
Hz men sedan har en hörselkurva som stupar brant ner i
området 1 000--4 000
Hz
och p.g.a. detta är att räkna som gravt hörselskadad.
Enligt medelvärdesberäkningen är den sökande lätt till
måttligt hörselskadad medan tonaudiogrammet i sin helhet
visar en nedsättning som kan betecknas som grav och som
medför stora svårigheter att kommunicera i normal miljö.
Att notera här är att kostnaderna för hjälpmedlen,
hjälpmedlens drift och övrigt hjälpbehov i stort sett är
desamma oavsett vilken sida om den medicinska gränsen 70 dB
i hörselförlust den handikappade hamnar.
I det kärva ekonomiska klimat som idag råder drabbas
handikappade extra hårt av höjningar och införande av nya
avgifter i såväl landsting som kommun. Höjning av
patientavgifter och av taket för högkostnadsskydd för
läkarvård och behandling, införandet av ordinations- och
andra avgifter för hjälpmedel medför ökade kostnader för
den handikappade. Avgifter för hjälpmedel står i strid mot
vad som uttalas i ''Handlingsprogram i handikappfrågor''
och är inte heller högkostnadsskyddade.
Högre avgifter för färdtjänst och kommunal
socialtjänstservice medför också de ökade kostnader för
handikappade.
De regler som idag gäller är inte tillräckligt flexibla för
att tillförsäkra en handikappad kompensation för de
merkostnader handikappet medför, något som också
påpekas i ''Handlingsprogram i handikappfrågor'' SOU
1982:46 där det står:
Tidigare har påpekats att ingen på grund av handikapp
skall behöva generellt sett leva på sämre ekonomisk och
social standard än andra. Handikappersättningen har
tillkommit för att kompensera för de merutgifter och det
ökade hjälpbehov som en funktionsnedsättning kan ge
upphov till. Många handikappade kompenseras emellertid
inte till fullo för det merstödbehov och de merutgifter som
funktionsnedsättningen medför. Vissa handikappgrupper
står också helt utanför ersättningssystemet.
Målet för handikappersättningens utformning i
framtiden måste vara ett mer flexibelt system där det
faktiska stödbehovet är avgörande för rätten till
handikappersättning.
I kommittédirektiven (1988:53) till den av riksdagen
tillsatta handikapputredningen finns ingenting uttalat om
att utredningen även skall omfatta översyn av reglerna för
handikappersättning, varför handlingsprogrammets
ståndpunkter måste anses gälla.
En parlamentarisk utredning pågår som skall utreda det
samlade förmånssystemet för försäkrade med betydande
kostnader för sjukdom och handikapp (Dir 1990:29).
Utredningen har ännu inte redovisat några resultat eller
förslag till ändringar i regler och direktiv.
Införandet av flera (lägre) ersättningsnivåer och ett
system där det faktiska stödbehovet är avgörande för rätten
till handikappersättning måste därför införas.
Hemställan
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ändring i beräkningsgrunden
för handikappersättning genom att införa fler lägre nivåer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det faktiska stödbehovet skall
vara avgörande för rätten att erhålla handikappersättning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att tidigare riksdagsbeslut och handlingsprogram vad gäller
avgifter och kostnader för handikapphjälpmedel skall gälla
och följas för att undvika ytterligare merkostnader för den
handikappade.