Det finns en ganska allmänt utbredd uppfattning om att den som har ett funktionshinder, inte dessutom ska behöva drabbas av extra kostnader på grund av detta. Denna uppfattning har också deklarerats av flera politiska partier. Icke desto mindre är det just så att det är dyrare att leva för den som har ett funktionshinder. Förutom kostnader som alla andra människor har, så tillkommer dessutom kostnader som direkt beror på handikappet.
Dessa handikapprelaterade kostnader tenderar för närvarande att öka fullständigt okontrollerat. Stat, landsting och kommun höjer var för sig och oberoende av varandra avgifter som enbart eller särskilt hårt drabbar handikappgrupperna.
Den breddade momsen slår mot sjukresorna på ett horribelt sätt. Den justering regeringen lovat göra kommer att mildra effekten men tar inte bort den.
Egenavgifterna för färdtjänst ökas kraftigt och ligger i nästan hela landet skyhögt över de kostnader som kollektivtrafikresenärer har. Som exempel kan nämnas att en färdtjänstresa från Lerum till centrala Göteborg och tillbaka kostar 190 kronor. Motsvarande resa, dyraste alternativet dvs. utan månadskort eller annan rabattering kostar 70 kronor. Det är ungefär lika mycket som färdtjänstresenären fått i avgiftsökning vid årsskiftet 1990/91.
Regeringens förslag till höjda avgifter för vård, behandling och läkemedelsinköp, liksom höjningen av gränsen för högkostnadsskyddet, kommer självfallet att slå mot de grupper som har stort behov av sådana insatser och dit hör många bland handikappgrupperna.
Borttagandet av det fria sjukåret för förtidspensionärer riktar sig även mot handikappgrupperna.
Kommunerna höjer avgifterna för hemtjänst och personlig assistens och ledsagarservice.
Landstingen inför nya avgifter på hjälpmedel eller höjer redan tidigare införda. Man kallar det olika saker som depositionsavgift, besöksavgift o s v, men det ska ändå betalas och det är handikappade som får betala.
Situationen för många människor med funktionsnedsättningar är sådan att de drabbas av samtliga dessa höjda avgifter. För en person med förtidspension och dubbla pensionstillskott är det inte möjligt att klara denna ekonomiska situation utan inskränkningar. Man tvingas avstå från att söka vård och behandling. Man tvingas avstå från nödvändig personlig service. Man tvingas avstå från att delta i samhällslivet. De kostnader som tornar upp sig för ett flertal människor med funktionshinder, och det är de som har de mest omfattande funktionshindren som drabbas hårdast, håller på att förvandla samhällets handikappolitik, så som den bl a uttrycktes i det gemensamma handlingsprogrammet i handikappfrågor från 1982, till ett stort fiasko.
För att ytterligare klarlägga allvaret i situationen och för att finna verksamma motåtgärder, bör riksdagen hos regeringen begära en skyndsam utredning av handikappades ekonomiska situation, särskilt med avseende på effekterna av avgifter på olika slag av handikappolitiska åtgärder inom stat, landsting och kommuner, samt avgifter inom verksamheter av vilka handikappade är i högre grad beroende än andra medborgargrupper.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om effekten av ökade avgifter för handikappades ekonomiska situation enligt motionen.
Stockholm den 22 januari 1991 Lars Werner (v) Berith Eriksson (v) Lars-Ove Hagberg (v) Bo Hammar (v) Margó Ingvardsson (v) Ylva Johansson (v) Bertil Måbrink (v) Rolf L Nilson (v)