Det svenska ATP-systemet bygger på löften och
förutsättningar som ingen politiker eller någon regering kan
garantera: på tillväxt och nativitet. Om någon av dessa
förutsättningar inte fyller måttet, så som vi nu nödgas åse i
ekonomisk statistik, urholkas systemet successivt.
Systemet är otryggt både därför att risken är stor att
många inte kommer att få ut på långt när vad de betalat in
och därför att det kräver allt större resurser. Inte minst har
riksdagsmajoriteten gång på gång beviljat sin egen
generation nya förmåner.
Konstruktionen av det offentliga pensionssystemet
förenat med världens högsta totala skattetryck gör att det
som lämnas till den enskilde att använda för att skapa en
trygghetsbuffert för ålderdomen mer och mer kan liknas vid
en allmosa. Utrymmet krymper för människor i normala
inkomstlägen att bygga upp egen ekonomisk trygghet för
ålderdomen, en trygghet som är skyddad från
konfiskatoriska, kollektiva ingrepp.
ATP-systemet kommer inte långsiktigt att kunna
tillgodose de ekonomiska behoven för de äldre om inte
Sverige kommer att uppleva en tillväxtexplosion. Det gäller
att börja förbereda övergången till ett mer hållbart system.
Den rimliga tanke som fanns då ATP startades, att
pensionen skall stå i proportion till inkomsten, skall vara
möjlig att upprätthålla för dem som vill göra motsvarande
pensionsavsättningar. Prestation och utfall skall ha ett
påtagligt samband. I botten skall finnas en ekonomisk
grundtrygghet. Avgifter för pensionssparande för vilka
ingen prestation ges är orimliga. Kombinerade med kraftigt
försämrade villkor för privat pensionssparande leder dessa
långt från de grundprinciper för vilka svenska folket uttalat
sig i de olika förslagen vid ATP-omröstningen. Systemets
avigsidor kommer successivt att framstå allt tydligare.
Svensk pensionsålder, 65 år, är högt internationellt sett.
Vissa yrkeskategorier och kvinnor har redan fått sin
pensionsålder höjd från 63 till 65 år för några år sedan. I
många andra länder pensioneras kvinnor vid 60 eller 55 års
ålder, exempelvis i Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike,
England, Ungern, Japan, Australien och Venezuela för att
ta exempel från olika världsdelar.
Man måste noga skilja på att i praktiken tvinga fram
höjd pensionsålder till exempel genom indragna utlovade
förmåner som ändrade intjänandetider och att erbjuda dem
som så önskar att fortsätta förvärvsarbeta med förbättrade
villkor. Det ena är tvång, det andra är valfrihet.
ATP-pensionen utvecklas nu till en enhetspension, lika
för alla, genom pensionstaket. Felaktigt är att avgiftsuttaget
inte motsvarar prestationen.
Straffbeskattningen på privat pensionssparande kan inte
tillåtas bestå. Enskilt pensionssparande i
premiereservsystem skall gynnas. Det kommer att
underlätta möjligheten att ta svenskarna ur ett från början
ekonomiskt feltänkt system.
Kvinnorna har generellt sett ett sämre pensionsläge än
männen. Detta trots att kvinnorna i varje åldersgrupp över
16 år har en längre total arbetstid än männen. De betalar
också mer skatt än männen, oavsett vilket inkomstläge man
jämför. De får helt enkelt mindre ut av sin samhällsinsats.
Samhället är totalt beroende av den arbetsinsats kvinnorna
lägger ner på de nya uppväxande pensionsbetalarna. Därför
bör också kvinnor ha rätt till familjens samlade pension,
liksom givetvis män, det vill säga möjlighet till gemensam
delaktighet skall gälla i familjens pensioner, privata och
offentliga.
Detta kan ske på flera olika sätt, genom möjlighet till
frivilliga föravtal om ATP-poäng och genom rätt att dela
ATP vid bodelning. Frivilliga föravtal skall, enligt m-fp-c
och mp, kunna träffas om privata pensionsförsäkringar. Det
vore konsekvent att öppna möjligheten, för dem som så
önskar, att även kunna göra detta i ATP-systemet. För dem
som inte vill eller bryr sig om att träffa avtal bör möjlighet
öppnas att dela de samlade pensionsförmånerna, precis som
giftorätt gäller för övriga ting eller investeringar som lönen
spenderas på. Pensionsavsättningen är att betrakta som
uppskjuten lön och kan jämföras med andra investeringar
och sparande.
Så länge ATP-systemet fyller nuvarande roll krävs att
det tillämpas så att inte ena könet missgynnas. När ATP-
systemet sedermera utvecklats till en folkpension har dessa
regler med automatik tjänat ut.
Det är helt orimligt att bibehålla ett system som inte ens
ger möjlighet för de familjer som så vill att rättvist fördela
sitt pensionssparande. Nuvarande regelsystem förefaller
omodernt för många unga människor som ser familjen som
en helhet. En faktasammanställning som visade
möjligheten i detta avseende i Belgien, Tyskland och
Kanada skulle kunna utgöra ett underlag i diskussionen och
borde därför tas fram.
1.2 Diskriminering av makar
Det är inte rimligt att diskriminera makar i
socialförsäkringssystemen. Vare sig den sjukpenning eller
den pension som betalas ut bör påverkas av om
vederbörande är gift eller inte. Den nuvarande
konstruktionen att betala lägre folkpension till make är inte
längre i överensstämmelse med moderna människors syn.
På sikt bör denna orättvisa, att betala pension efter
civilstånd, helt avskaffas och pensionerna mellan olika
civilstånd jämnas ut inom samma totalram så att
grundpensionen blir densamma för varje individ oavsett
civilstånd.
2. Intjänandetiden
När förändringarna angående
efterlevandepensioneringen beslutades den 10 juni 1988
villkorade moderata samlingspartiet sitt medgivande till
förändringarna med att 15/30-årsreglerna inom den
allmänna pensioneringen skulle bibehållas.
15/30-årsreglerna. Regeln att
genomsnittsinkomsten under de 15 bästa inkomståren av de
totalt 30 ATP-år som erfordras för oreducerad pension
bestämmer pensionens storlek skall bibehållas. Om denna
regel sägs ingenting i propositionen. Vi anser den så viktig,
att riksdagen bör göra ett uttalande om dess bibehållande.
Att den bibehålls måste anses vara en förutsättning för
reformen. --
--
-- En förutsättning för riksdagens bifall till den nu
föreslagna förändringen av reglerna för den allmänna
försäkringens efterlevandeförmåner skall uttryckligen vara
att 15/30-årsreglerna inom ATP bibehålles för framtiden
och att pensionsberedningen i sitt fortsatta arbete utgår från
denna förutsättning.
Första att-satsen i hemställan löd ''att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts, att
en förutsättning för den nu föreslagna förändringen av
reglerna för den allmänna försäkringens
efterlevandeförmåner är att 15- och 30-årsreglerna inom
ATP bibehålles för framtiden och att pensionsberedningen
i sitt fortsatta arbete utgår ifrån denna förutsättning''.
Vid utskottsbehandlingen betonades intjänandetidens
betydelse för kvinnor:
Utskottet instämmer i vad motionärerna anfört om att de
nämnda reglerna är av stor betydelse för särskilt kvinnornas
möjligheter att skapa sig en trygghet i form av egen ATP-
pension. Reglerna kan komma att få ökad betydelse genom
de föreslagna förändringarna i efterlevandeskyddet som
medför att kvinnornas behov av att bygga upp en trygghet
genom en egen ATP-pension ökar. Enligt utskottets mening
är det dock inte möjligt att nu besluta att reglerna för
intjänande av rätt till ATP skall kvarstå oförändrade för all
framtid. Pensionsberedningen skall i sitt fortsatta arbete
göra en översyn av ATP-systemet i övrigt, och av betydelse
för intjänandereglerna kan härvid bli beredningens
ställningstagande i bl a frågan om delning av pensionspoäng
mellan makar. Utskottet utgår emellertid från att
pensionsberedningen i sina fortsatta överväganden beaktar
vad utskottet ovan anfört om betydelsen av nuvarande
intjänanderegler.
Diskussioner har förekommit att förändra
intjänandetiden till 20/40 år, dvs. 40 års intjänandetid och
pensionen beräknad på de 20 bästa åren. En sådan
förändring skulle vara förödande för många kvinnor. Redan
i dag når endast en kvinna av hundra upp till full pension,
medan en man på tio når full pension enligt
försäkringsbolagens information.
Skulle kraftigt förlängda intjänandetider kombineras
med en i sig välkommen flexibel pensionsålder skulle det i
praktiken innebära att många kvinnor finge en höjd
pensionsålder. Redan när pensionsåldern fastställdes till 65
år innebar det höjd pensionsålder för en hel del
yrkeskategorier med mest kvinnliga anställda.
Någon egentlig utjämnande fördelning mellan män och
kvinnor har inte visat sig, vare sig vad gäller inkomster,
yrkesfördelning eller pension. Kvinnor har fortfarande ett
påtagligt sämre läge. En lagstiftning som utgår från rådande
jämställdhet överensstämmer inte med verkligheten och
drabbar kvinnor.
Skattesystemet gör att båda föräldrarna måste
förvärvsarbeta för att klara familjeekonomin. Detta kräver
barntillsyn. De flesta föräldrar vill ha en kvalitativt god
sådan. Mot bakgrund av den förda politiken och den
beräknade platsbristen för daghemmen finns det anledning
att fråga sig hur framtiden blir för alla barn som i dag föds.
Skulle intjänandereglerna förlängas minskas möjligheterna
drastiskt för föräldrar att själva ta hand om sina barn.
Ekonomin skulle bli dålig, inte bara under småbarnsåren
utan dessutom i pensionsåldern. Detta gäller även de
familjer som vill men inte kan få en god barnomsorg utom
hemmet. Det är nödvändigt att behålla 15/30-årsreglerna,
inte minst för barnens skull. Viktigt är därför att familjerna
i landet vet, att 15/30-årsreglerna ligger fast.
Om de förutsättningar som ligger till grund för beslutet
om efterlevandepensioneringen skulle ändras innebär det
att vad som måste anses vara en oundgänglig förutsättning
för beslutet dragits undan.
3. Avdragsrätt
Avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar
begränsas till ett basbelopp eller tio procent av inkomsten
mellan ett och två basbelopp. Varje make har således
oavsett inkomst rätt att dra av var sitt basbelopp för privat
pensionsförsäkring.
Män har fler och större privata pensionsförsäkringar än
kvinnor på grund av sin starkare ekonomiska position.
Många gånger grundar sig ena makens ekonomiska
ställning bland annat på familjeinsatser från andre maken.
I sådana fall finns många gånger anledning för ena
maken att även betala en privat pensionsförsäkring för sin
make/maka. Om ena maken har pensionsförsäkring är det
rimligt att även den andre maken har en sådan. I en familj
har ju makarna gemensamt ansvar för barnens tillsyn,
uppväxt och försörjning. Den ekonomiska tryggheten i
familjen bör då också vara gemensam. Skulle parterna en
dag gå skilda vägar bör båda ha rätt till en framtida trygghet
som grundar sig på insatserna under de år som gått.
Det är därför rimligt att makar kan betala
pensionsförsäkringar för varandra. Fördelningen av
pensionsavdragen mellan makarna bör avgöras inom
familjen -- makarna skall ha möjlighet att stödja och hjälpa
varandra. Familjen är en gemenskap och lagen skall inte
stimulera till att den ena parten kan berika sig på den andres
bekostnad.
Den nuvarande begränsningen av avdragsbeloppet för
privat pensionsförsäkring till ett basbelopp eller tio procent
av inkomsten missgynnar de kvinnor som på grund av
ansvar för barn har mycket ojämna inkomster, knappast
över miniminivå för ATP under många år och senare kanske
en bra bit över högsta nivå för ATP.
Det är en myt att det skulle vara möjligt att på ett
ansvarstagande sätt uppfostra en stor barnaskara och sköta
ett fungerande hem, samtidigt som en topprestation på
arbetsmarknaden kan utföras. Denna myt gynnar män och
missgynnar kvinnor när avdragssystemet, som i dag,
grundar sig på denna tanke.
Istället är det ofta så att kvinnor får sitt livs bästa
inkomster senare i livet, då barnen är större. Eftersom
kvinnorna då ofta har ett mycket lågt pensionsskydd är det
angeläget att då spara för ålderdomen, så att man i någon
mån kompenserar de förluster man gjort tidigare i livet på
grund av att kraften gått till vården av de nya
pensionsbetalarna och inte till den egna karriären.
Kvinnan har sällan så höga inkomster att hon med tio
procent av inkomsten kommer över ett basbelopp, medan
samma kvinnas man oftare gör det och därvid kan skaffa sig
en ytterligare förstärkt pension i ett jämförelsevis gått
utgångsläge. Kvinnan förlorar igen. Det vore därför rimligt
att den som under några år på grund av ett tungt vårdansvar
haft en låg inkomst, finge rätt att försäkra sig för mer än ett
basbelopp, även om vederbörande inte har så hög inkomst
som detta enligt nuvarande regler skulle kräva.
Staten bör stimulera sparande och premiera människors
vilja att trygga sin ålderdom. Det är samhälls- och
privatekonomiskt försvagande att som nu hämma
människors sparvilja. Bäst vore att helt slopa
avdragsgränsen när det gäller privata pensionsförsäkringar,
men om det inte går att nå enighet om detta, borde det ändå
finnas en övergripande politisk förståelse för att öka
möjligheten att på egen hand förbättra tryggheten på gamla
dar för grupper som har en påtagligt låg ATP-poäng på
grund av ett tungt vårdansvar.
4. Pensionsförsäkringar
Kvinnors trygghet har försvagats på flera olika sätt de
senaste åren, till exempel vid beslutet av förändringen i
giftermålsbalken vad gäller bodelning och underhåll, vid
beslutet om en ny äktenskapsbalk varefter privata
pensionsförsäkringar inte längre skulle räknas in i
giftorättsgodset och då änkepensionerna avskaffades för
framtida änkor över 65 år.
Lagstiftningen utgår från en gällande jämställdhet.
Eftersom jämställdheten inte är genomförd i verkligheten
riskerar kvinnor att drabbas av lagstiftningen.
Löneskillnaderna visar inga tecken till utjämning.
Kvinnor är alltjämt i mycket större utsträckning än män
hänvisade till en monopoliserad arbetsmarknad med därav
följande begränsade möjligheter till löneförbättringar.
Statistiken visar att de flesta fortfarande gör ett traditionellt
yrkesval.
Det försvagade skyddet i äktenskapsbalken tillsammans
med kvinnors svagare ekonomiska ställning har lett till en
oro bland kvinnor, inte minst i pensionshänseende. Allt fler
kvinnor har insett att de behöver ett förstärkt
pensionsskydd. De har därför tagit privata
pensionsförsäkringar. Kvinnor är i majoritet bland de nya
försäkringstagarna. De drabbas således hårt av åtgärder
som försämrar deras möjligheter att spara till ålderns höst,
eftersom många inte får ihop de 30 år som behövs för full
ATP och dessutom ofta har för många år med inkomster
under 60 000 kronor, det vill säga inkomsten ger ingen
pension över folkpension och pensionstillskott. De flesta
kvinnor som deltidsarbetat har gjort det för att även hinna
ta hand om och fostra sina barn. De som därvid lyckats få
fram harmoniska människor, som fungerar i sin yrkes- och
familjeroll, har därvid gjort samhället stora ekonomiska
tjänster. För detta får kvinnorna dessutom betala dyrt på
ålderns höst.
Sparandet i privata pensionsförsäkringar drabbades av
den så kallade engångsskatten. Därefter infördes en årlig
permanent avkastningsskatt på 15 procent.
Det var glädjande när regeringen tog ett steg i en ny
riktning genom att möjliggöra att jämkning av bodelning nu
kan ske med hänsyn tagen till privat pensionsförsäkring.
Steget är dock alldeles för kort. Lagen är att betrakta som
en undantagsregel som skall tillämpas restriktivt, till
exempel i fall där maken som inte har försäkringen skulle
komma att stå egendomslös eller näst intill egendomslös
efter bodelningen. I normalfallet kommer
pensionsförhållandena inte att beröras vid bodelning.
Flera remissinstanser riktar kritik mot den tolkning
regeringen givit den regeln. Uppsala universitets juridiska
fakultetsnämnd anför bland annat:
Fakultetsstyrelsen motsätter sig inte den i promemorian
valda lösningen med en oskälighetsregel om inskränkning
av en rätt till undantagande av p-försäkring från bodelning.
Styrelsen kan emellertid inte acceptera uppfattningen i
promemorian, att oskälighetsbedömningen skall uppfattas
som enbart en ventil och tillämpas restriktivt. Vad man bör
sträva efter är faktisk rättvisa i det enskilda fallet, om
presumtion slår fel, och man bör inte redan i utgångsläget
sätta någon spärr för denna strävan.
--
--
-- Synpunkten att försäkringen kan ses som anskaffad
med stöd av båda makarnas gemensamma ekonomi under
äktenskapet, får då särskild relevans. Den sistnämnda
synpunkten ligger för övrigt bakom den rätt till delning
mellan makar av alla typer av pensionsanspråk, som
förekommer i Väst-Tyskland genom reglerna om
''Versorgungsausgleich'' och som också i allt högre grad
tillämpas i olika delstater i USA under begreppet ''pension
splitting''. Det kan dessutom noteras att frågan om delning
av makars egenpension enligt socialförsäkringssystemet för
närvarande övervägs av pensionsberedningen. Ett
beaktande av synpunkten inom ramen för ÄktB 10:2 är
sålunda ganska naturlig.
Även Fredrika Bremer-förbundet är kritiskt mot
förslaget och har anfört bland annat:
Att, som nu föreslås, införa en undantagsregel kan vid
första påseende förefalla vara en rimlig minimiåtgärd. Men
den har försetts med en restriktivitet för tillämpningen som
är stötande. Specialmotiveringarna bör åtminstone skrivas
om i en anda som överensstämmer med vad förslaget till
lagtext vid normal läsart ger intryck av.
Genom sina motiv har departementschefen kraftigt
inskränkt möjligheterna att tillämpa den nya regeln. Den
restriktiva tillämpning av den nya regeln som införts bör
snarast ändras så att möjlighet öppnas att skapa rättvisa i
det enskilda fallet.
De gifta par som sinsemellan vill och kan ordna sina
inbördes pensions- och ekonomiska förhållanden på ett sätt
som motsvarar deras livssituation bör kunna få göra det.
Varken politiker eller domare vet generellt bättre än de
enskilda familjerna vad som bäst passar respektive familj.
Därför bör det vara möjligt att i förväg fritt kunna träffa
avtal om de privata pensionsförsäkringarnas fördelning
inom familjen. I konsekvens med detta skall makarna
kunna dra av försäkringspremier för varandra. Så länge
man och hustru inte själva kan göra upp om sina
ekonomiska förhållanden, som att avtala om pensionens
fördelning, är de omyndigförklarade.
De fall där avtal inte finns eller man inte kan enas måste
givetvis liksom tidigare avgöras i domstol. Bodelningen bör
då kunna jämkas med hänsyn till eventuell
pensionsförsäkring. Detta skall dock kunna ske utan
inskränkning i tillämpningsmöjligheten. I vissa fall skulle
även kunna finnas skäl att väga in makarnas kollektiva
pensionsrättigheter (via kollektivavtal och ATP), men då ej
till dess fulla värde, mot bakgrund av urholkningen av ATP-
systemet, vilket belyses längre fram i motionen.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
rekommenderar att möjligheten att träffa sådana föravtal
öppnas:
Är makarna överens och vill omfördela rätten till en
pensionsförsäkring bör de också ha rätt att göra det på ett
enkelt sätt i form av ett föravtal.
Riksförbundet anser således att -- vid sidan om
jämkningsregeln -- en rätt att ingå föravtal bör tillåtas.
Denna rätt bör även utsträckas till att omfatta redan
tecknade pensionsförsäkringar. (Motionärens
kursivering)
Att makarna kan omfördela rätten till en
pensionsförsäkring genom bodelning under äktenskapet är
visserligen korrekt men detta rekommenderar inte
försäkringsbolagen eftersom skatteeffekterna för ej
slutbetalda försäkringar för närvarande inte är helt
klarlagda.
En smidigare lösning vore om makarna i ett
äktenskapsförord kunde förordna om försäkringen på
lämpligt sätt. Riksförbundet föreslår således att
lagstiftningen ändras så att makar genom äktenskapsförord
kan bestämma att en privat pensionsförsäkring skall ingå i
kommande bodelning.
Rätten enligt 10 kap 3 § 3 st ÄktB att kräva att pension
på grund av en försäkring som någon av makarna äger helt
eller delvis skall ingå i bodelning bör vara en rättighet som
är förbehållen maken personligen. Vid bodelning i
anledning av dödsfall bör inte den avlidnes arvingar kunna
åberopa nämnda paragraf. Detta bör framgå av lagtexten.
Försäkringar som tagits före äktenskapsbalkens
ikraftträdande borde också kunna bli föremål för avtal
mellan makarna. Argumentet att makarna måste ha
kunskaper om lagens innehåll stöder inte en negativ
hållning till fri avtalsrätt. Detta gäller för all lagstiftning.
Om det vore att anses som ett problem kunde presumtionen
giftorätt gälla för behandling av privat pensionsförsäkring.
Då kunde de makar som önskar att försäkringen skall vara
enskild egendom avtala om detta, precis som det nu görs i
andra fall när det gäller makarnas ekonomiska
mellanhavanden.
Det vacklande ATP-systemet visar allt tydligare att de
utfärdade pensionslöftena inte kommer att uppfyllas. År
2035 har 74 procent av befolkningen passerat ATP-taket,
vid två procent tillväxt. Tillväxten har starkt avtagit ned till
en så kallad negativ tillväxt under socialdemokraternas
regeringsinnehav. Om tillväxten i stort sett uteblir och som
nu fortsätter kring 0--1 procent skulle ATP-avgiften år 2035
uppgå till 30--40 procent av lönen. Mycket talar för att ATP
då utvecklas till en folkpension som måste kompletteras
med försäkringar grundade på sparade premier, det vill säga
linje tre i pensionsomröstningen 1957.
Det är inför dessa stora förändringar på
pensionsområdet som sannolikt ligger framför oss
nödvändigt att ha en fri avtalsrätt på pensionsområdet såväl
för enskilda som för kollektiv.
Det är därför väsentligt att möjliggöra olika lösningar
inom fri avtalsrätt och att även överväga detta på hela
pensionsområdet, det vill säga att öppna möjligheten att i
förväg kunna avtala även om fördelning av ATP-poäng
mellan makarna. Poängen fastställes då varje år på samma
sätt som nu. Detta system tillämpas med god erfarenhet i
Kanada. Det finns därför anledning att till en vidare krets
sprida information om det kanadensiska delningssystemet.
En fri avtalsrätt är en väsentlig del för att klara de
framtida pensionsfrågorna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information om regler i länder
där makar kan fördela sitt pensionssparande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om missgynnande av make i
pensionshänseende,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att 15/30-årsreglerna inom ATP-systemet bör bibehållas,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring
i enlighet med vad i motionen anförts avseende gemensam
avdragsrätt inom familjen för privata
pensionsförsäkringar,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till
komplettering av gällande lagtext så att makar ges möjlighet
att i förväg avtala om fördelning av privata
pensionsförsäkringar inför eventuell framtida
bodelning,2]
[att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts,
uttalar att 10 kap 3 § tredje stycket Äktenskapsbalken inte
skall ges en restriktiv tolkning,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående bedömningen av samtliga
pensioners fördelning vid bodelning.2]
Stockholm den 24 januari 1991
Charlotte Cederschiöld (m)