Tillgång till en god sjukvård när den behövs är en
förutsättning för trygghet och välfärd.
I dag brister det mycket; många människor får inte alls
vård eller vård i tid, köer och väntetider är ofta långa.
Patienterna har en begränsad valfrihet. Det är svårt att
upprätthålla kontakt med samma läkare. Personalen har
litet inflytande och känner ofta vanmakt inför sitt arbete.
Tillgängliga resurser utnyttjas inte på det sätt som bäst
främjar patientens intresse. Enbart genom
försäkringskassorna betalas miljardbelopp ut för på grund
av väntetiderna onödig sjukskrivning eller t.o.m.
förtidspensionering.
För att säkerställa att sjuka får den vård de behöver i tid
måste landstingens vårdmonopol brytas. Flera vårdgivare
måste få möjlighet att bidra till medmänniskors hjälp.
Valfrihet ger bättre förutsättningar för vård i tid.
Finansieringen tryggas genom en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring.
Moderata Samlingspartiet vill bygga en ny
sjukvårdspolitik på följande principer: Alla skall vara
tillförsäkrade god sjukvård i tid. Patienten skall ha rätt
att välja sjukvård. Finansieringen av sjukvården skall
vara gemensam och solidarisk.Enskild och offentlig
sjukvård skall kunna konkurrera på lika villkor.Den
gemensamma och solidariska finansieringen skall
säkerställas genom en allmän och obligatorisk
sjukvårdsförsäkring.För att bedöma och säkerställa en
högsta möjlig kvalitet och service inom sjukvården
tillskapas ett oberoende nationellt organ.
Svåra brister i dagens sjukvårdssystem
Patienten har i dagens monopoliserade sjukvårdssystem
mycket begränsade valmöjligheter. Patienten anvisas hur,
när och av vem vården skall erbjudas. Inte ens svårt sjuka
är garanterade vård i tid. Många invalidiseras eller till och
med dör i vårdköerna. Planhushållningen fungerar inte.
Patienten är rättslös när det gäller att disponera de
pengar han eller hon genom sina skatter betalat in för
sjukvården. Många människor tvingas själva betala en
andra gång för att klara hälsan eller livet. På grund av det
höga skattetrycket har emellertid de allra flesta inte den
möjligheten. Det är oetiskt med ett system som tar upp
skatt för sjukvården och samtidigt kan vägra betala för eller
ge nödvändig vård.
Mycket onödigt lidande orsakas av vårdköerna. I
Stockholms län stod t.ex. mer än 30 000 patienter i någon
typ av operationskö i slutet av november 1990. För många
leder köerna till allvarliga komplikationer med högre
vårdkostnader, högre sjukpenningutbetalningar eller
onödig förtidspension som följd. För andra erfordras extra
stöd och hjälpinsatser. Uppskattningsvis 10 miljarder
kronor om året förloras genom vårdköerna, till följd av
kostnader för sjukskrivning, förtidspensionering,
mediciner, social hemtjänst och andra kostnader för det
allmänna. Till detta kommer kostnader för
produktionsbortfall under väntetiden. Detta enligt ESO-
rapporten ''Integrering av sjukvård och sjukförsäkring'',
uppräknat i dagens penningvärde. Enligt uppgifter från
bl.a. riksrevisionsverket kan de totala kostnaderna vara
ännu högre.
Lång väntetid kan också fördyra sjukvårdskostnaderna
genom att komplikationer tillstött.
Sjukvårdskostnaderna är höga. Samtidigt som
skattetrycket har höjts kraftigt under 1980-talet har
sjukvårdsköerna blivit längre.
Sjukvårdspersonalens intresse, engagemang och
kunnande tas dåligt tillvara i monopolsjukvården. Lönerna
är ofta inte konkurrenskraftiga.
Möjligheten att byta arbetsgivare eller att starta eget
inom sitt yrke är mycket begränsad.
I den amerikanska tidskriften Health Affairs redovisas
resultatet av en opinionsundersökning som genomförts
samtidigt i tio länder våren 1990. De svarande har fått ta
ställning till bl.a. påståendet ''sjukvårdssystemet fungerar
ganska bra''. I Sverige är andelen som instämmer i detta
påstående markant lägre än i flera andra länder.
''Sjukvårdssystemet fungerar ganska bra''
Andel som instämmer i procent
Kanada
56 %
Nederländerna
47 %
Västtyskland
41 %
Australien
34 %
Sverige
32 %
Japan
29 %
Storbritannien
27 %
Att siffrorna för t.ex. Kanada och Nederländerna är så
mycket bättre än för t.ex. Sverige och Storbritannien beror
på att de två förra har ett sjukvårdssystem som bygger på
valfrihet och mångfald genom ett
sjukvårdsförsäkringssystem, medan det i fallen Sverige och
Storbritannien är frågan om planstyrda, offentliga
monopolsystem. I Storbritannien lever man fortfarande
med det av Labour införda National Health System (NHS),
som kan liknas vid ett enda stort nationellt landsting.
Sjukvårdens problem bottnar i ett felaktigt
sjukvårdssystem. Sjukvårdens institutioner styrs inte av
människornas sjukvårdsbehov utan av landstings och
kommuners politiska beslut. Om en patient efterfrågar viss
vård, och landstinget har en annan uppfattning, gäller
landstingets mening.
Erfarenheterna från de forna socialiststaterna i
Östeuropa visar de katastrofala följderna av monopol och
planstyrning: inte bara otillräcklig tillväxt och förlamande
byråkrati utan också bristande valfrihet, köer och stora
orättvisor. Trots detta tillåts ett sådant system fortsätta i
Sverige på sjukvårdens viktiga område.
Sjukvårdens problem kan inte lösas utan att besluten
förskjuts från den politiska nivån till patienten.
Sjukvårdsmonopolet är huvudorsaken till sjukvårdskrisen
och måste därför brytas.
Svårt sjuka skall ha vård i tid
Det kan inte accepteras att man söker lösa sjukvårdens
ekonomiska problem genom långa köer till för hälsa och
välbefinnande viktiga behandlingar eller operationer. Svårt
sjuka skall ha vård i tid. Bästa garantin för detta uppnås
genom den allmänna obligatoriska sjukvårdsförsäkring vi
föreslår. I avvaktan på detta bör landstingen vara skyldiga
att tillhandahålla en sjukvårdsgaranti. Vi återkommer till
denna.
Rätt att välja
Patienten skall ha rätt att välja. Denne skall själv kunna
avgöra vilken läkare, sjukgymnast eller distriktssköterska,
vilket sjukhus, klinik eller sjukhem han eller hon vill vända
sig till, utan att det kostar mer. Rätten att välja läkare ger
möjlighet till kvalificerad rådgivning vid valet av specialist
eller sluten vård. Vi föreslår att rätten till valfrihet skrivs in
i Hälso- och sjukvårdslagen.
Den mångfald som är valfrihetens andra sida innebär
också att sjukvårdens resurser utnyttjas bättre. Stordrift
ersätts av mindre och flera enheter.
Valfriheten förverkligas genom att sjukvården -- i stället
för genom skatt till landstingen -- betalas genom en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Systemet innebär att den
i dag strikta avgränsningen mellan sjukvårdens och
sjukpenningens finansiering försvinner. Den helt
dominerande delen av dagens landstingsskatt överförs till
försäkringskassan eller andra organisationer som i sin tur
betalar patientens vård, oberoende av vårdgivare.
Kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen skall, liksom
dagens landstingsskatt, tas ut efter betalningsförmåga och
oberoende av risk. Den som är gammal och sjuklig betalar
inte mer än den som är ung och frisk. Var och en -- även den
som helt saknar inkomst -- omfattas av försäkringen och har
samma rätt till god vård.
Privat sjukvård och offentlig sjukvård kommer genom
en sådan förändring att verka på lika villkor.
Genom att ansvaret för finansieringen av sjukvården
skiljs från produktionen av sjukvården kan sjukvårdens
institutioner bli självstyrande. Landstingens budgetstyrning
försvinner. Besluten tas inom verksamheten och inte på
politisk nivå. Sjukvårdspersonal får bättre möjlighet att ta
initiativ, förverkliga nya idéer eller starta eget. Det
förbättrar situationen också för den som vill vara kvar inom
landstingens sjukvårdsinrättningar. Personalen kan välja
olika arbetsgivare inom sitt eget yrke.
Onödigt lidande och onödiga sjukskrivningar eller
förtidspensioneringar minskar när sjukvårdsförsäkringen
betalar vården. Ingen behöver, som i dag, av ekonomiska
skäl avstå från vård när landstinget inte kan ställa upp i tid.
Valfriheten är den viktigaste garantin för god kvalitet
inom vården. Med fler alternativ kan till exempel
behandlingsresultat mellan olika kliniker jämföras.
Patienter får möjlighet att välja den vård som hon eller han
finner mest omtänksam och effektiv. Sjukvården blir
gränslös, eftersom rätten att välja inte hindras av
upptagningsområden, landstings- eller kommungränser.
Även de s.k. sjukvårdsregionerna, som hindrar ett fritt
val av högspecialiserad vård, måste bort.
Många vill ha en mer permanent kontakt med en egen
läkare -- en familjeläkare eller husläkare. Ett nytt
sjukvårdssystem öppnar nya möjligheter till detta.
Familjeläkaren kommer ofta att fungera som rådgivare i
medicinska frågor. Det stärker också förebyggande insatser
och hälsoupplysning. Dagmarsystemet, som hindrat många
läkare och sjukgymnaster att etablera praktik, måste därför
snarast avskaffas. Den egna läkaren kan vara allmänläkare
men också specialist om patienten så önskar. För många
patienter med kroniska besvär kan det vara naturligt att ha
en specialist som sin fasta läkarkontakt. Vid val av klinik,
sjukhus eller sjukhem lämnar den egna läkaren råd och
hjälp. Därmed kan också samarbetet mellan primärvården,
specialister och den slutna vårdens institutioner förbättras.
Samverkan sker på patientens villkor.
För främst många äldre, men också för andra med
bestående medicinska problem, är möjligheten att välja
distriktssköterska viktig. Ett nytt sjukvårdssystem öppnar
möjligheter också för detta. Det ger trygghet och kvalitet.
Övergången till en allmän, obligatorisk
sjukvårdsförsäkring
Den nödvändiga förändringen av sjukvården genomförs
så snabbt som möjligt, i takt med att ett ersättningssystem
för sjukvården kan utarbetas. Samtidigt överförs
motsvarande skattepengar från landstingen till
försäkringskassan eller annan försäkringsorganisation, som
successivt betalar all sjukvård. Landstingsskatten minskar i
motsvarande mån.
Framväxten av ett DRG-system (diagnosrelaterade
grupper) för olika behandlingar och operationer innebär ett
viktigt instrument för en god prissättning. Den öppna
vården kan bygga på höjningar av privatläkartaxan. Den
offentliga öppenvården måste under en övergångsperiod få
en högre ersättning än den privata.
Hemsjukvårdstaxan måste utformas så att den ger
möjlighet till etablering av privat
distriktsköterskeverksamhet. Sjukvårdsförsäkringen skall
också ersätta psykologisk och psykoterapeutisk behandling
om den ges av legitimerade psykologer eller
psykoterapeuter. Sjukhemsvården betalas med olika taxor
beroende på vårdtyngden. Patienter med omfattande
vårdbehov måste ha samma möjlighet som andra att få god
vård och att kunna välja sjukhem. Särskild ersättning skall
utgå för olycksfallsberedskap och jour.
Tvångsvård och övrig sluten psykiatri bör komma i sista
hand vid en kommande förändring av sjukvården. Här finns
särskilda problem, främst vad det gäller rättssäkerhet, som
måste övervägas särskilt.
I glesbygd kan ersättningsnivån bli högre för att
möjliggöra primärvård också där befolkningsunderlaget är
litet.
Redan på kort sikt kan köerna minskas och kvaliteten i
sjukvården öka.
Lagstadgad sjukvårdsgaranti
I avvaktan på att systemet är fullt utbyggt skall
landstingen vara skyldiga att tillhandahålla en
sjukvårdsgaranti. Den innebär att landstinget blir skyldigt
att ersätta vård hos andra vårdgivare om landstinget självt
inte kan erbjuda vård i rimlig tid. Sjukvårdsgarantin tas
över av försäkringen i takt med att denna byggs ut. Denna
garanti bör regeringen återkomma till riksdagen med i form
av ett lagförslag.
Kvaliteten i centrum
Förändringen av sjukvården skall ske med höjd kvalitet.
I samband med att andra myndigheter, bl.a. Socialstyrelsen,
ses över och effektiviseras skapas utrymme för att bättre
tillgodose behovet av andra tillsynsfunktioner. Moderata
Samlingspartiet har i tidigare motioner påpekat
nödvändigheten av att öka den medicinska kompetensen
centralt genom återinrättandet av en Medicinalstyrelse. På
regional nivå är behovet av en tillsynsfunktion uppenbar.
Ett viktigt led i strävan efter högsta möjliga kvalitet är
inrättande av ett nytt, oberoende nationellt organ för att
bedöma sjukvårdskvalitet och sjukvårdsservice, inklusive
köer. Med ett sådant organ får patienterna tillgång till ett
särskilt organ som tar till vara deras rätt. Detta riktar
uppmärksamheten på kvalitet och prestation i stället för på
kvantitet och pengar som gäller i dag. Sjukvårdens
kvalitetsorgan skall vara fristående från alla
producentintressen. Dagens sammanblandning av
sjukvårdsproduktion och kontroll måste upphöra.
Försäkringskassan får en aktiv roll för att främja ett
hälsoekonomiskt synsätt. Behovet av att i tid få behandling
och förebyggande åtgärder tillgodoses genom att samma
instans i detta fall svarar för betalning av sjukvård,
sjukpenning och förtidspension. En effektiv och samordnad
rehabilitering underlättas. Det är viktigt för dem som är
eller annars skulle bli handikappade. Genom att
försäkringskassan inte är sjukvårdsproducent möjliggörs en
kompetent fristående bedömning. Sammanblandningen av
roller som finansiär och producent kan därmed upphöra.
En annan viktig uppgift för sjukvårdsförsäkringen är att
stimulera förebyggande vård. Detta sker i flera liknande
system i Europa. Ideella organisationer som arbetar för
folkhälsan skall stödjas. För att människor skall kunna ta ett
ökat ansvar för sin hälsa behövs information om hur man
undviker ohälsa och ökade kunskaper om hur man
behandlar lindrigare sjukdomstillstånd och påskyndar
tillfrisknande.
En patientstyrd sjukvård
Dagens välskötta sjukvårdsinstitutioner kommer med
vårt förslag i framtiden att verka inom ramen för
sjukvårdsförsäkringen. Sjukhus, sjukhem, vårdcentraler
och andra sjukvårdsinstitutioner kommer att bli
självstyrande. Intäkterna blir beroende av den service de
ger.
Skillnaden gentemot dagens skattefinansierade sjukvård
blir att den i stället får sina intäkter via försäkringskassan
eller annan försäkringsorganisation och i förhållande till
den sjukvård den bedriver. Utför den offentliga sjukvården
behandlingen får den ersättning av försäkringen. Vänder sig
patienten i stället till ett privat eller kooperativt drivet
sjukhus, får detta sjukhus samma belopp genom
försäkringen. I båda fallen betalar patienten enbart
patientavgiften.
Sjukvårdsförsäkringen skall ge ersättning till vårdgivare
efter fastställd taxa och med en viss högsta patientavgift.
Internationella erfarenheter visar att allmänna
sjukvårdsförsäkringar har lägre egenavgifter än
skattefinansierade system. Högkostnadsskydd för patienten
bör även fortsättningsvis finnas.
De olika vårdgivarna kommer inom ramen för den
allmänna sjukvårdsförsäkringen att konkurrera om
vårdkvaliteten, inte om priset, som är samma för samma
sjukvårdsbehandling. Kvalitetskonkurrens gagnar
sjukvården.
Avveckla sjukvårdsmonopolet snabbt 1990-talet
kommer att bli ett krisdecennium för de
planekonomiskt styrda delarna av svenskt samhällsliv. Det
är därför angeläget att snabbt avveckla
sjukvårdsmonopolet.
Förändringarna kommer att kräva vissa investeringar.
Det skall inte uteslutas att dubbleringar av kostnader kan
uppkomma under en övergångstid. I gengäld kommer de
mänskliga och samhällsekonomiska vinsterna snabbare.
Det brukar ibland anföras att en sjukvårdsförsäkring
skulle stimulera till överefterfrågan. Det finns inget
erfarenhetsmässigt stöd för detta. Tvärtom tyder
erfarenheter här i Sverige på att besöksfrekvensen totalt
kan gå ner när utbudet ökar. Det är erfarenheterna från
Malmöhus län efter några års verksamhet med nya
privatläkaretableringar. Få människor söker komplicerad
sjukvård av okynne. Svårutredda fall, som till exempel onda
ryggar och psykosomatiska sjukdomar, kommer alltid att
finnas.
Möjligheten till en egen läkare leder erfarenhetsmässigt
till mer rationell sjukvård och mindre rundspringning i
systemet. Den egna läkaren har också ansvaret för att
patienten kommer rätt i sjukvården. Många onödiga
sjukvårdsbesök kan härigenom undvikas.
Genom att eliminera sjukvårdsköer kan de
överkostnader som beror på dröjsmål i behandlingen
däremot försvinna.
Kostnaderna för behandling hos privatpraktiserande
läkare är väsentligt lägre än kostnaden vid en offentlig
vårdcentral. Privata sjukhem har också visat sig vara
billigare än offentliga. Även om underlaget är begränsat
tyder mycket på att privata kliniker står sig väl vad gäller
kostnaderna för sluten sjukvård och planerade
behandlingar eller operationer.
I ett sjukvårdsförsäkringssystem kommer det att vara
naturligt att jämföra kostnaderna. Taxorna kommer att
sättas med utgångspunkt från kostnader för god vård hos
effektiva sjukvårdsproducenter. Skillnaden mot i dag är att
hela sjukvården inkluderas. I dag är den offentliga
sjukvården till stor del undandragen denna typ av
jämförelse.
Det är en fördel att sjukvårdsförsäkringen är nationellt
heltäckande. Därmed blir riskerna utspridda på många och
över hela landet.
Bristerna i det nuvarande sjukvårdssystemet är så
uppenbara att många olika reformförslag nu lagts fram, till
exempel förändrat huvudmannaskap för delar av
äldresjukvården, uppgifter för vårdcentraler att ''köpa''
sjukhusvård samt särskilda anslag från sjukförsäkringen till
landsting för att förkorta köer. Förslagen kan innebära
marginella förbättringar. De leder dock inte till att
grundproblemen, monopolet och politikerstyrningen,
upphör. Faktum är att om hela sjukvårdskostnaden för en
patient läggs på hans vårdcentral blir riskspridningen alltför
liten. Det innebär att många tunga vårdbehov inom en
vårdcentral kan göra att alla inte får den vård de behöver
och har rätt till. Det räcker inte heller med att
vårdcentralerna (eller politikerna) blir beställare av vård
vid sjukhem och sjukhus. Det leder inte till den mångfald
och konkurrens i produktionen som man säger sig
eftersträva. Det är hög tid att inse att det är medborgarna
som måste vara beställare av vården, om än efter råd från
''sin'' läkare.
Sverige måste nu lösa upp de offentliga vårdmonopolen,
så att hälso- och sjukvården kan bedrivas på patienternas
villkor. Införandet av sjukvårdsförsäkringen i kombination
med överförandet av verksamheter till andra huvudmän än
stat och kommun är det enda sättet att snabbt skapa de
praktiska förutsättningarna för att kunna bryta
vårdmonopolet och avskaffa landstingen i sin nuvarande
form. Det nya systemet skall undanröja de brister som finns
och behålla och utveckla allt det som i dag är bra i vården.
En allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring ger både
vården, patienten och personalen större möjligheter.
Fyra invändningar
Socialistiskt ransoneringstänkande
Inte sällan kan man möta föråldrade socialistiska
föreställningar om att köer behövs för att ransonera
sjukvård. Den ofta outtalade förutsättningen bakom detta
resonemang är att vården inte räcker till för alla. Äldre
patienter skulle med ett sådant synsätt ha mindre rätt till
adekvat sjukvård än yngre.
Enligt detta synsätt har ett offentligt organ rätt att neka
sjukvård om behovet bedöms vara oprioriterat. Den
enskildes rätt får underkastas den nyttobedömning som
offentliga organ gör.
Detta synsätt strider mot den västerländska
rättsuppfattningen att individens rätt har företräde.
Sjukvården skall organiseras så att personalens
engagemang tas till vara, att det råder faktisk
etableringsfrihet och att medicinsk och teknisk utveckling
stimuleras.
''Patienten inkompetent -- planering behövs''
En annan invändning mot en patientstyrd sjukvård är
argumentet att den vanlige patienten inte är kompetent att
besluta om sin egen sjukvård. Valda företrädare skulle vara
bättre skickade att förutse sjukvårdsbehovet och genom
planering tillgodose att sjukvård finns tillgänglig och att
''rätt'' sjukvård erbjuds.
Detta synsätt förutsätter att det skulle finnas
planeringsorgan som på ett jämfört med marknaden
överlägset sätt kan förutse behoven och genom ett
kommandoadministrativt system tillse att behoven också
tillgodoses.
Erfarenheterna från landstingens och statens förmåga
att planera och genomföra är negativa. Politiskt
modetänkande har lett till ensidiga och nyckfulla
kommandon. Under en tidsperiod gällde till exempel
principen att alla läkare skulle vara specialister. Den
efterträddes av föreställningen att all primärvård skulle
utförs av allmänläkare. I ett av de centrala
planeringsdokumenten under 1980-talet utdömdes i
praktiken länsdelssjukhusen, det vill säga de något mindre
sjukhus som inte ligger i residensstäderna.
Följden av planeringstänkandet har blivit en stark
centralisering med ofta mycket stora enheter. En svensk
vårdcentral eller ett sjukhem har tyvärr sällan det format
som lämpar sig för en så människonära och intim
serviceverksamhet som sjukvården utgör. En konsekvens är
t.ex. att läkare lämnar primärvården efter i genomsnitt tio
år, därför att det är svårt att ta hand om patienter på rätt
sätt och svårt att påverka sin arbetsmiljö.
Planeringstänkande har också lett till att sjukvårdsbehov
som inte har förutsetts inte heller kan tillgodoses. I detta
sammanhang är det intressant att konstatera att den sedan
länge patientstyrda sjukvården i t ex Tyskland och
Nederländerna har inneburit att nya möjligheter att
behandla och bota kunnat tas tillvara långt snabbare än i
plansystem som dem vi har i Sverige eller som finns i
Storbritannien.
Den som inte får sin livsnödvändiga operation i tid
förutsätts i nästa landstingsval rösta på en företrädare som
kan prioritera vederbörandes sjukvårdsbehov i den
kommande sjukvårdsplanen.
Planstyrningen gör att människor med rätta känner
vanmakt i sjukvården. Politikerstyrning måste därför
ersättas med patientstyrning av vården.
''Kostnaderna skjuter i höjden med en försäkring''
Med tanke på vårdköerna hävdas att en försäkring som
ger människor rätt att få vård i tid driver upp
vårdkostnaderna. Ofta hänvisas till diskussioner i andra
länder om sjukvårdskostnadernas utveckling, samt till att
patient och läkare har ett gemensamt intresse som gör att
kostnaderna drivs upp.
Först och främst bör påpekas att dagens system är det
mest ineffektiva. Med en sjukvårdsförsäkring kan de bortåt
tio miljarder kronor som väntetiderna beräknas kosta det
allmänna i stället komma sjukvården till del för att ge vård
i tid. Genom sjukvårdsförsäkringen fördelar patienterna
själva resurserna utan en kostnadskrävande och långsam
politisk process. Alternativet är planhushållningens köer.
Den av oss föreslagna sjukvårdsförsäkringen bör
konstrueras så att den uppmuntrar till god
kostnadskontroll. Det kan gälla ersättningsnivåer, rabatter
och avtalskonstruktioner. Taxan kan med s.k. DRG-system
utformas så att en god kostnadseffektivitet uppnås.
Kvalitetskontrollen ser också till att vårdinrättningar inte
ger medicinskt omotiverad vård för att få högre intäkter.
Också med en allmän sjukvårdsförsäkring kan det
uppkomma tendenser till kostnadsökningar som inte beror
på ökningar av det faktiska vårdbehovet. Det är därför
angeläget att ta tillvara erfarenheterna från andra länders
sjukvårdsförsäkringar, t.ex. Tyskland, Nederländerna och
Kanada. I Tyskland kan t.ex. frånvaron av patientavgifter i
öppenvård vara en viktig förklaring till det höga antalet
läkarbesök per individ. Tyskland överväger dessutom ett
system med diagnosrelaterade grupper för att höja
kostnadseffektiviteten.
Ökar det faktiska vårdbehovet är det däremot inte
rimligt att politiker med ransoneringar och köer försöker
hindra människor från att söka nödvändig vård med
hänvisning till att ''sjukvårdens andel av BNP är för hög''.
''Monopol ger besparingar''
I det mycket korta perspektivet kan monopol ibland
förefalla rationella och resursbesparande.
Inte sällan framförs åsikten att staten genom
Socialstyrelsen eller Landstingsförbundet skulle bestämma
dimensioneringen och lokaliseringen av högspecialiserad
vård. Tanken är att onödig och kostsam dubblering
därigenom skulle undvikas.
Detta synsätt bygger på ett statiskt tänkande.
Utvecklingen och den stimulerande konkurrensen förbises.
Möjligheten att en ny thoraxkirurgisk klinik genom
skickligare verksamhet kan introducera bättre metoder och
till exempel pressa ned frekvensen av komplikationer är
alltid stor. Den potentiella konkurrens som alltid finns vid
etableringsfrihet är viktig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att
rätten till valfrihet i vården skrivs in i hälso- och
sjukvårdslagen,1]
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag
som innebär att Dagmarsystemet avskaffas till förmån för
ett system för ersättningar från sjukförsäkringen med
generellt fri etableringsrätt för privatpraktiserande läkare
och sjukgymnaster och anslutningsrätt för fritidspraktiker,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär
att hemsjukvårdstaxan utformas så att den ger möjlighet till
etablering av enskild distriktssköterskeverksamhet,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
vårdgaranti i enlighet med vad som anförts i
motionen,1]
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar
till att legitimerade psykologer och psykoterapeuter får rätt
att ansluta sig till den allmänna sjukförsäkringen,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återinrättande av en medicinalstyrelse,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett oberoende och
fristående organ för bedömning av högsta möjliga kvalitet
och service inom sjukvården,1]
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de allmänna
försäkringskassornas roll i samordningen av allt
rehabiliteringsarbete,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av förebyggande vård,1]
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostnadskontroll i
sjukvårdsförsäkringen.
Stockholm den 22 januari 1991
Sten Svensson (m)
Gullan Lindblad (m)
Görel Bohlin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Hans Dau (m)
Ingvar Eriksson (m)
Karin Falkmer (m)
Margit Gennser (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Bertil Persson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Per Stenmarck (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Göran Åstrand (m)