Kostnaderna för sjukförsäkringen har ökat
explosionsartat på senare år. Kostnadsökningarna har stigit
från ca 23 miljarder kronor år 1983 till ca 40 miljarder
kronor år 1990.
Under de senaste åren har utgifterna för
sjukförsäkringen vuxit med i genomsnitt 8,7 procent per år,
medan reallönesumman vuxit med i genomsnitt 1,6 procent.
Ökningstakten i sjukförsäkringen har således varit betydligt
högre än ökningen av de samlade lönerna.
Kostnadsökningen inom sjukförsäkringen har främst
berott på att det s.k. sjuktalet -- antalet sjukpenningdagar
per försäkrad och år -- stigit mycket kraftigt på senare år.
År 1984 var sjuktalet 18,4 dagar för att på senare år ha legat
omkring 26 dagar. En dags ökning av sjuktalet beräknas
kosta försäkring och statsbudget ca 1,5 miljarder kronor.
Orsakerna till ökningen av sjuktalet har varit flera:
Regeländringar, t.ex. borttagandet av
karensdagen och införandet av det s.k.
timsjukpenningsystemet,
Förändrad praxisutveckling, t.ex. att en stor del
arbetslösa har gått sjukskrivna,
Hög sysselsättningsgrad, vilket
erfarenhetsmässigt leder till ökad sjukskrivningsfrekvens,
Attityderna till försäkringen, vilka har enligt flera
studier förändrats på grund av genomförda regler och
praxisutvecklingen.
Från moderata samlingspartiets sida pekade vi även på
följande faktorer:Att sambandet mellan kostnader och
förmåner försvunnit, varför det är svårt att se helheten i
systemet,Att försäkringskassornas totala ansvar för
sjukersättning, kontroll etc. minskat företagens
information om sambandet mellan arbetsmiljö,
arbetsledning och sjukfrånvaro,Att sjukpenningen
utbetalas snabbare än motsvarande lön, som numera i regel
utbetalas en gång i månaden,Att timsjukpenningen med
sina komplicerade och svårtolkade regler i ett mycket stort
antal fall ger högre ersättning än motsvarande lön, vilket
uppmuntrar till missbruk.
Besparingsåtgärder
Redan i 1988/89 års budgetproposition och finansplan
framhölls nödvändigheten av besparingar i
socialförsäkringssystemen. Trots detta och trots att
motionskrav om besparingar inom bl.a. sjukförsäkringen
lagts fram av moderata samlingspartiet har inga mer
betydande besparingsförslag lagts fram av regeringen förrän
den 8 november 1990 i prop. 1990/91:59 Om vissa ändringar
i sjukförsäkringen m.m. Regeringen framhöll i
propositionen att det var nödvändigt att hejda
kostnadsutvecklingen genom sänkta kompensationsnivåer
inom bl.a. sjukförsäkringen.
I en partimotion från moderata samlingspartiet i
anledning av denna proposition framhölls att konkreta
åtgärder var nödvändiga för att öka produktiviteteten i
näringslivet, motverka ''friskfrånvaron'', skapa incitament
för förbättringar i arbetsmiljön och minska
kostnadsutecklingen i sjukförsäkringen.
Vi erinrade om att vi i flera års tid lagt fram förslag om
sänkta kompensationsnivåer, men att förslagen
regelmässigt avslagits av riksdagsmajoriteten. Vi
konstaterade med tillfredsställelse att regeringen till slut
insett behovet av besparingar samt att våra motiv för
besparingarna accepterats.
Vi beklagade emellertid att regeringen frångått sitt
tidigare förslag om en arbetsgivarperiod i försäkringen utan
att något egentligt motiv för denna ändrade inställning
angetts.
Efter utskottsbehandlingen av regeringens proposition
beslutade riksdagen att:En arbetsgivarperiod skall vara
införd senast den 1 januari 1992,Kompensationsnivån
inom sjukpenningförsäkringen de tre första dagarna skall
vara 65 procent,Kompensationsnivån därefter skall vara
80 procent under de första 90 dagarna,
Kompensationsnivån skall vara 90 procent fr.o.m. den 91:a
dagen.
Den som lider av sådan sjukdom som kan antas medföra
ett större antal sjukperioder skall kunna få kompensation
med 80 procent redan från första dagen. Detta skall
tillämpas restriktivt.
När sjukpenning utges med 65 respektive 80 procent
skall denna minskas om den försäkrade samtidigt får lön
eller AGS-ersättning som överstiger dessa nivåer med 10
procent. När sjukpenning utgår med 90 procent minskas
sjukpenningen med sådana ersättningar som överstiger
denna.
Vi beklagar att en arbetsgivarperiod inte kunde införas
fr.o.m. den 1 juli 1991, men noterar med tillfredsställelse att
en proposition i ärendet aviserats till april månad 1991.
Detta bör innebära att en arbetsgivarperiod kan införas
fr.o.m. den 1 januari 1992.
Regeringen har tidigare ansett att det finns starka skäl
för en arbetsgivarperiod. De skäl som då angavs var att en
arbetsgivarperiod skulle:
1. ''medverka till en förbättrad arbetsmiljö''
2. ''förbättra möjligheterna till rehabilitering''
3. ''medföra rättvisare kompensation för
inkomstförluster''
4. ''minska den administrativa belastningen på
kassorna''
5. ''förstärka arbetsgivaransvaret för de anställdas
hälsa''
Moderata samlingspartiet delar helt dessa bedömningar
och förutsätter att den aviserade propositionen läggs fram
under vårriksdagen. Till de ovan nämnda fördelarna med en
arbetsgivarperiod bör också läggas att den enligt vår
bedömning kommer att innebära en ytterligare sänkning av
sjuktalet med minst två dagar.
Ett sjuklönesystem innebär en god trygghet för
arbetstagaren samtidigt som arbetsgivaren ges ett ökat
incitament till att motverka arbetsskador genom
arbetsmiljöförbättrande åtgärder. En ökad satsning på bl.a.
företagshälsovård kan ske från arbetsgivarens sida.
Sänkta socialavgifter
Förutsättningen för införandet av en arbetsgivarperiod
bör vara att motsvarande nedsättning av
sjukförsäkringsavgiften sker.
Egenföretagare och företag med få anställda skall ha
möjlighet att teckna tilläggsförsäkring även för de första två
veckorna. Gränsen för möjligheten till tilläggsförsäkring
bör sättas högre än de 50 basbelopp som tidigare varit
aktuella i regeringens lagrådsremiss.
Vid beredningen av frågan om sjuklön bör även
övervägas om de tre första dagarna med 65-procentig
kompensationsnivå kan ersättas med karensdagar.
Ytterligare besparingar möjliga
Sjukpenning under rehabilitering är en särskild form av
sjukpenning som kan utgå under tid för rehabilitering.
Denna typ av sjukpenning skiljer sig från vanlig
sjukpenning genom att samma krav på arbetsförmågans
nedsättning inte föreligger. Villkoret är enligt AFL 2 kap.
11 § att rehabiliteringsåtgärden är ''ägnad att förkorta
sjukdomstiden.''
Praxisutvecklingen har utsträckts när det gäller
försäkringens räckvidd vad gäller sjukpenning under
rehabilitering. Tidigare ''följde försäkringen med'' under
viss tid för rehabilitering men numera kan sådan
sjukpenning utgå under mycket lång tid, bl.a. för högre
studier. Den försäkrade skall kunna direktplaceras i arbete
innan sjukpenningen upphör och sjukpenning utgår även
under väntan på rehabilitering. Denna väntan kan inför
t.ex. högskoleutbildning bli mycket lång.
Riksrevisionsverket har uppmärksammat denna fråga
och riksförsäkringsverket har grovt uppskattat betydelsen
av praxisändringen till 1--2 sjuktalsenheter. Detta innebär
att sjukförsäkringen genom ändrad praxis på detta område
orsakat merutgifter på många miljarder kronor.
RFV har i skrivelse till regeringen ansett att en prövning
bör ske om inte kravet på direktplacering i arbete kan
upphöra. Verket ifrågasätter om inte
sjukpenningutbetalningen kan upphöra efter två terminers
utbildning, d.v.s. enligt den praxis som tillämpades före år
1983.
Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att
sjukpenning vid rehabilitering och utbildningsbidrag kan
utgå till snarlika grupper. I en vuxenutbildningskurs kan
t.ex. två personer med samma fysiska och psykiska status ha
helt skilda ekonomiska villkor. Den som går sjukskriven har
full sjukpenning, medan den andre eleven endast har
utbildningsbidrag på grund av arbetslöshet. Orättvisan
upplevs ännu större vid t.ex. högskoleutbildning där övriga
kursdeltagare får försörja sig genom att ta studielån.
Vi anser att en återgång till tidigare praxis är att förorda
och delar riksrevisionsverkets åsikt att en sådan åtgärd
snarast skulle vara ägnad att ge en skjuts åt
ansträngningarna att genomföra ''arbetslinjen'', samtidigt
som en rejäl besparing inom sjukförsäkringen kan göras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att en nedsättning av
sjukförsäkringsavgiften motsvarande kostnaden för
arbetsgivarperioden skall ske i samband med
arbetsgivarperiodens införande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att egenföretagare och företag med få anställda skall ha
möjlighet att teckna tilläggsförsäkring även för de första två
veckorna i en arbetsgivarperiod och att gränsen skall sättas
högre än 50 basbelopp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att karensdagar bör övervägas i samband med utarbetandet
av en arbetsgivarperiod,
4. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 2 kap. 11
§ AFL att villkoren och maximaltiden för sjukpenning
under rehabilitering anges på sådant sätt att senare tids
praxisutveckling motverkas i enlighet med vad som anförts
i motionen.
Stockholm den 21 januari 1991
Gullan Lindblad (m)
Hans Dau (m)
Margit Gennser (m)
Bertil Persson (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)