Fr.o.m. den 1 juli 1989 får en närstående som vårdar en
svårt sjuk person i hemmet, genom en ny lag, rätt till
ersättning från sjukförsäkringen och ledighet från
anställning under högst 30 dagar. Antalet dagar räknas för
den person som vårdas.
Ersättningen skall utgå med belopp motsvarande
vårdarens sjukpenning och ersättningen och ledigheten
skall kunna tas ut med hel, halv eller fjärdedels ersättning
och ledighet beroende på hur lång tid av dagen vården ges.
Ersättningen är skattepliktig och pensionsgrundande samt
även semestergrundande. Rätten till ersättning och ledighet
har man, när man vårdar en svårt sjuk, närstående i hemmet
eller i annan enskild bostad eller när vårdaren följer med
den sjuke vid de resor som äger rum i samband med att
vården i hemmet börjar eller slutar.
Närståendevården är en bra reform som var tänkt att ge
berörda personer möjligheter att vara tillsammans i svåra
situationer. Reformen hälsades därför med tillfredsställelse
när den genomfördes. Men, det finns problem.
Med uttrycket svårt sjuk person menas att
hälsotillståndet är så nedsatt att det finns risk att den sjuke
skall dö. Det behöver inte vara nära förestående och den
som vårdas kan anses vara svårt sjuk i lagens mening, även
om det finns hopp om förbättring.
I nuläge så fungerar det på följande vis, det är nästan
enbart när den person som vårdas är i livets slutskede, som
man erhåller rätten till närståendepenning. I många fall där
jag anser att det vore bifogat att erhålla ersättning avslås
ansökan p.g.a. tolkningen av lagen. Lagtexten är så strikt
skriven, att det i praktiken är ett ytterst fåtal människor som
har möjlighet att utnyttja reformen.
Jag anser att en översyn av närståendepenningen skall
ske, så att fler människor har möjlighet att använda sig av
denna, i svåra situationer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om närståendepenningen.
Stockholm den 10 januari 1991
Gunilla Andersson (s)