Från den 1 juli 1989 har en närstående, som vårdar en
svårt sjuk anhörig i hemmet, rätt till ersättning från
försäkringskassan och ledighet från anställning under 30
dagar. Antalet dagar räknas för den person som vårdas och
ersättningen är skattepliktig och pensionsgrundande.
Närståendevården är en bra reform, men lagtexten är så
strikt skriven att det i praktiken är ett ytterst litet antal
människor som har möjlighet att få del av reformen. Det är
nästan bara när en persons dagar är räknade som man
erhåller rätten till närståendepenning. Livets slutskede kan
vara långsamt och ett utdraget lidande både för den sjuke
och de anhöriga, inte minst i samband med senildemens och
Alzheimers sjukdom. I vissa fall kan bara några dagars
vårdinsats i hemmet behövas. Reformen skall naturligtvis
inte användas för att avlasta landsting och kommuner deras
ansvar att ge vård och stöd. Den tid då hemmadöttrarna
avstod från ett eget liv för att ta hand om sina gamla
föräldrar vill väl ingen heller ha tillbaka. Verkligheten är
dock den, att det kan uppkomma situationer där lagen och
tolkningen är för restriktiv.
Jag anser att en översyn av närståendepenningen skall
ske så att fler människor i svåra situationer skall ha
möjlighet att utnyttja reformen. Den har nu varit i kraft i ett
och ett halvt år, och erfarenheterna av lagens tillämpning
bör räcka till en utvärdering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om närståendepenning.