med anledning av prop. 1990/91:51 Vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
Den s.k. Dagmarpropositionen redovisar i år
ingen överenskommelse mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen om storleken på den
allmänna sjukvårdsersättningen. Parterna har inte
kunnat komma överens om den generella
höjningen för år 1991. Därför har staten ensidigt
bestämt ökningen av ersättningen till 100 miljoner
kronor. Detta motsvarar en uppräkning med tre
procent att ställas mot den av finansdepartementet
beräknade inflationen på nio procent.
Vänsterpartiet tycker att staten i och med
uppgörelsen gör det ännu svårare för landstingen
att ge en kvantitativt och kvalitativt god sjukvård.
Ovanpå landstingens upprättade sparmål läggs nu
ytterligare besparingskrav. Uppräkningen täcker
inte ens den av staten beräknade
lönekostnadsökningen för år 1991 på fyra procent.
Vi förordar en ytterligare uppräkning av
sjukvårdskostnadsersättningen så att den
åtminstone täcker de förväntade löneökningarna.
I övrigt redovisas i propositionen en rad
överenskommelser. Sjukvårdshuvudmännen har
förbundit sig att utföra ett visst utvecklings- och
förändringsarbete. Det gäller utvärdering av
vårdens kvalitet, utformning av väntelistor,
gemensam listning av diagnoser som ska föreligga
vid behandling eller operation samt en utvärdering
av primärvårdens resurser, köer och väntetider. Till
dessa ändamål ska landstingen få 10 miljoner. I
detta sammanhang ska man också utreda om inte
sjukvårdshuvudmännen ska ta kostnadsansvaret
för läkemedel även inom den öppna hälso- och
sjukvården.
Vänsterpartiet är positivt till ett
utvecklingsarbete som är inriktat på att de som
använder sjukvården ska få en bättre och
effektivare vård och behandling. Vi hoppas därför
att kommande projekt inte så ensidigt som hittills
ska ägna sig åt att anpassa sjukvården till en
marknad för privat företagsamhet utan efter
patienternas behov och resurser, två oftast
diametralt motsatta intressenter.
När det gäller patienternas egna avgifter så är
man nu överens om att ge huvudmännen
möjligheter att införa ett differentierat
avgiftssystem och ett högre högkostnadsskydd. Det
senare skall ha ett egenkostnadstak på 1 500
kr./år. Det ska baseras på antalet vårdbesök
eller läkemedelsinköp.
Vänsterpartiet vill ha en annan konstruktion för
avgiftssättningen inom sjukvården. Vi vill att den
dels ska vara patientvänlig, dels ha prispressande
effekt på de starkt ökande kostnaderna inom
sjukvårdssektorn. Med det nuvarande systemet
drivs kostnaderna upp och bidrar till inflationen. Vi
anser därför att vårdavgifterna ska indexregleras.
Under nästa år kommer sjukvårdens avgifter,
sedan den s.k. sjukronan infördes år 1970, att ha
tredubblats i förhållande till den allmänna
prisnivån. Avgiftsnivån kommer, i de flesta
landsting, att vara så hög att människor av
ekonomiska skäl avstår från att söka sjukvård.
Preliminära bedömningar visar att de flesta
landsting nästa år kommer att ta ut 100 kronor för
ett läkarbesök och 60 kronor för en sjukvårdande
behandling. Under jourtid och vid hembesök
kommer avgiften att vara ännu högre, omkring 150
kronor, vilket är ett av resultaten av
differentieringsmöjligheterna. En indexreglering, i
linje med vad vänsterpartiet föreslog i fjolårets
motion med anledning av Dagmarpropositionen,
hade på sin höjd inneburit en höjning av avgifterna
med tio kronor. I en sådan höjning ligger även
effekten av skatteomläggningen.
Avgiftstaket beräknas, för de flesta landsting,
att höjas till 1 200
kronor. Två landsting -- Jämtland och
Värmland -- planerar att ha kvar det tidigare taket
på 900 kronor.
Vänsterpartiet anser att det nuvarande taket för
sjukvård och läkemedel på 900 kronor per år ska
bibehållas. Vänsterpartiet har tidigare motionerat
om att hänsyn ska tas till människor som periodvis
får höga månadskostnader på grund av sjukdom,
exempelvis dialyspatienter. När nu
egenkostnadstaket höjs till 1 500 kronor ger detta
ett än mer otillräckligt skydd för dessa patienter.
De öronmärkta pengar, som i dag ges till
ersättning för avinstitutionalisering, förebyggande
åtgärder samt hjälpmedel åt handikappade, ska nu
föras in i den allmänna sjukvårdsersättningen.
När det gäller pengar för hjälpmedel till
handikappade skall 42,5 miljoner tillföras en
särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet.
Institutet har för närvarande två huvudmän --
landstingen och staten. I dess styrelse har
landstingen f.n. majoritet. Vänsterpartiet anser att
denna konstruktion är olycklig.
Handikappinstitutet ska ha en central och
pådrivande roll i utvecklingen av den framtida
hjälpmedelsverksamheten. Vi vill att
handikapporganisationerna ska få ett ökat
inflytande genom en ökad representation i
styrelsen på bekostnad av landstingens. Vi anser
också att det ankommer på staten att ensam vara
huvudman för institutet. Vi tror att en sådan
omorganisation mot ett ökat användarinflytande
mer gagnar utvecklingen av olika hjälpmedel till
handikappade.
Under året erhöll landstingen 400 miljoner
kronor till förebyggande arbete. Från nästa år ska
dessa ingå i den allmänna sjukvårdsersättningen
och fördelas av sjukvårdshuvudmännen. Det finns
en viss fara med att det förebyggande arbetet
kommer att bli eftersatt. Några garantier för att det
ska finnas ett förebyggande arbete inom
primärvården finns inte längre. De
friskvårdssatsningar som gjorts runt om i landet kan
bli till en olönsam investering om landstinget i det
nu så kärva läget använder dessa pengar till andra
verksamheter. Att pengar inte öronmärks för detta
ändamål kan också innebära att det av staten
uppsatta målet om att få ner ohälsotalet med två
dagar inte kan nås. Vänsterpartiet anser att
särskilda pengar även i fortsättningen ska avsättas
till det förebyggande arbetet.
För att få en jämnare fördelning av de privata
vårdresurserna är landet indelat i två stödområden.
Ett av dem har en fri anslutning till
sjukförsäkringen. För nästa år gäller detta
kommuner eller delar av kommuner i Norrlands
kustland. I Norrbottens läns landsting har den fria
etableringen inneburit en problem. I kommunerna
Boden, Luleå och Piteå har det skett en omfattande
etablering av privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster. Bara i Luleå har antalet
privatpraktiserande läkare ökat med 18 och antalet
sjukgymnaster med 22 sedan den 1 juli 1990. Detta
överstiger behovet. Av den allmänna
sjukvårdsersättningen går i år 15 miljoner till
privatpraktiker, under nästa år kommer den
summan att öka till 22 miljoner för att år 1992 stiga
till 35--40 miljoner. Denna avtappning av pengar
kan medföra en utarmning av sjukvården.
Vänsterpartiet anser därför att den fria
anslutningen till sjukförsäkringen för
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster i
kommunerna Boden, Luleå och Piteå bör bli
föremål för en omprövning.
Vi kan anta att tillgången på sjukgymnaster för
närvarande är relativt god. Att mot den
bakgrunden och i ett läge där sjukvården brottas
med en rad problem, inte minst av ekonomisk
karaktär, komma med ett förslag om
praktiktjänstgöring för kiropraktorer är
anmärkningsvärt. Enligt propositionen ska det
avsättas 85 000
kronor för att blivande kiropraktorer ska
auskultera inom allmän eller privat hälso- och
sjukvård. Då detta inte tillför sjukvården något nytt
utöver vad som kan rymmas i den nuvarande
fysikaliska terapin, utom möjligen omätbara
psykologiska effekter, vill vänsterpartiet att dessa
pengar överförs till den allmänna
sjukvårdsersättningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en uppräkning
av den allmänna sjukvårdsersättningen så att den
täcker de förväntade löneökningarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om indexreglering
av avgifterna inom sjukvården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ett
bibehållande av ett högkostnadsskydd där taket är
satt till 900 kronor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ökat inflytande
för handikapporganisationerna i
Handikappinstitutets styrelse,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att staten
ensam ska vara huvudman för Handikappinstitutet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
specialdestinerat bidrag till det förebyggande
arbetet inom sjukvården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en omprövning
av stödområdesindelningen avseende läkares och
sjukgymnasters fria anslutning till sjukförsäkringen
i kommunerna Boden, Luleå och Piteå,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om överföring av
det ekonomiska bidraget för praktiktjänstgöring
för kiropraktorer till landstinget.
Stockholm den 20 november 1990
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)