med anledning av prop. 1990/91:142 Handel och tjänster på värdepappersmarknaden, m.m.
I förslaget till lag om värdepappersrörelse finns i 1 kap. 8
paragrafen regel om sekretess. Denna lyder enligt följande:
''En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett
värdepappersbolag eller ett utländskt värdepappersföretag,
som i den egenskapen får kunskap om en uppdragsgivares
affärsförhållanden eller personliga förhållanden, får inte
obehörigen röja vad han fått veta och inte heller utnyttja
kunskapen i strid med uppdragsgivarens intresse.''
Den som bryter mot tystnadsplikten kan dömas för brott
mot tystnadsplikten enligt 20 kap. 3 § i brottsbalken.
Av föredragandens specialmotivering framgår att i en
banks fondkommissionärsrörelse gäller föreskriften om
tystnadsplikt i 1 kap. 6 bankrörelselagen. Brott mot
tystnadsplikten är emellertid i denna ej straffsanktionerad.
Detta framgår av 9 kap. 1 § samma lag.
Här föreligger en skillnad mellan de bankanknutna
fondkommissionärsbolagen och de s.k. fristående
kommissionärerna. Det nu gällande lagförslaget ändrar
dessvärre inte på detta förhållande.
I stället kommer skillnaden mellan olika aktörer på
värdepappersmarknaden att ytterligare accentueras.
Genom att den nya lagen -- som ska ersätta den gamla
fondkommissionärslagen -- föreslås gälla inte bara
fondkommissionsbolag utan samtliga som enligt lagens
definitioner bedriver s.k. värdepappersrörelse.
Frågan om straffsanktioner togs upp av lagrådet vid
behandling av lagen (1990:749) om valutareglering.
Lagrådet framhöll därvid att straffsanktion ej fanns för
befattningshavare vid bank eller annat kreditinstitut som
bryter mot tystnadsplikten vid behandling av ärende enligt
valutaregleringslagen.
I propositionen (sid. 163) framhålls att problematiken
kring tystnadsplikt för tjänstemän vid kreditinstitut bör
övervägas i ett större sammanhang, där även frågan om
brott mot sekretessen i den allmänna bankverksamheten tas
upp. Det är enligt min mening olyckligt att detta arbete inte
kommit så långt att en likformig behandling kunnat uppnås
mellan anställda i värdepappersbolag respektive
kreditinstitut.
Den nu föreslagna lagstiftningen är på den här aktuella
punkten därför mindre lyckligt utformad. Begreppen
''obehörigen'', ''i strid mot uppdragsgivares intresse'',
''affärsförhållanden'' är dessutom oklara. Dessas innebörd
förändras dessutom successivt.
Skäl talar för att dessa frågor i ökad utsträckning
regleras av arbetsgivare -- arbetstagare från fall till fall.
Straffsanktioneringen bör sålunda på sikt tas bort för att
likabehandling av anställda inom kreditinstitut och
värdepappersbolag skall möjliggöras.
Regelverket bör ta sikte på de fall där anställda
uppenbart uppträder illojalt. Sådana fall bör lösas av
parterna utan offentlig straffsanktionering. Det sistnämnda
förfaringssättet är vid uppenbara brott mot sekretessen i
praktiken knappast ett realistiskt tillvägagångssätt för att
beivra illojalt agerande från en anställds sida.
Den översyn som för närvarande sker bör beakta de i
motionen framförda synpunkterna. Målsättningen för detta
arbete bör vara likabehandling av anställda i kreditinstitut
respektive värdepappersbolag och att straffsanktioneringen
avskaffas, för att härigenom skapa utrymme för
arbetsgivare och arbetstagare att tillsammans reglera dessa
frågor. En klarare avgränsning bör även ske mellan
medborgares meddelandefrihet och lagstiftning om
sekretess respektive möjligheterna att på frivillig väg
avtalsvägen reglera dessa frågor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om straffsanktionerad sekretess för
anställda i s.k. värdepappersbolag.