Under 1980-talet har den svenska torvnäringen utvecklats till en livskraftig, expansiv och lönsam industri. Staten har aktivt bidragit till utvecklingen med bl.a. investeringsstöd till torvanvändarna och genom att satsa på forskning och utveckling.
Satsningen på torv har varit en del av energipolitiken som syftat till att utveckla inhemska förnybara energikällor. Torv är idag ett av de största biobränslena och erbjuder dessutom den kanske största tillväxtpotentialen under den närmaste tioårsperioden. Så länge uttaget inte överskrider tillväxten kan torv betraktas som förnybar. Torvbruket ger då inte något nettotillskott av koldioxid till atmosfären. Detta är samma grundprincip som tillämpas för skogsråvaran.
Torvbruket skulle innebära att ca. 1 % av torvarealen skulle tas i anspråk. Det är alltså möjligt att undanta alla torvmossar som befinns vara skyddsvärda. Efter uttaget av torv kan t.ex. skog planteras på mossen. Koldioxidbindningen i skogen blir då större än i den ursprungliga torvmossen. Liksom all annan beskogning bidrar den till att begränsa koldioxidhalten i luften.
25 TWh/år utgör ca. 6 ggr dagens produktionskapacitet. Torv kommer i första hand att ersätta importerat kol. 25 TWh/år motsvarar 2/3 av dagens kolimport. Att stärka torvens konkurrenskraft gentemot stenkol innebär därför stora samhällsekonomiska vinster. Den sysselsättning som torvindustrin skapar innebär också en statsfinansiell förstärkning genom skatter som industrin och de anställda betalar. Om torven konkurreras ut av kol kommer dessa pengar i stället att gå ut ur landet.
Sverige måste i ökad grad förlita sig på inhemska biobränslen. Torvindustrin har tekniken och den ekonomiska basen för att klara den kraftiga expansion som detta kräver. Det är därför viktigt att fastställa förutsättningarna för det framtida torvbruket; nämligen att torv skall betraktas och klassas som biobränsle med begränsningen att det totala uttaget inte får överskrida den sammanlagda torvtillväxten. Med nuvarande bedömningar motsvarar detta tak 25 TWh/år.
Det är därför naturligt att någon som är väl förtrogen med torvens speciella förutsättningar bereds plats i den bränsleenergikommission som aviseras i propositionen. Torvindustrin ger idag sysselsättning till ca. 1000 personer, främst i glesbygden. Många av dessa är bönder som genom torvbruket får kompletterande sysselsättning till jordbruket. För att kommuner och industrier skall kunna satsa långsiktigt på torv och på så sätt behålla dessa sysselsättningstillfällen, måste torven entydigt behandlas som biobränsle. Mot denna bakgrund är det av stor principiell betydelse att torv skall berättiga till investeringsstöd på samma grunder som övriga biobränslen enligt propositionens förslag till investeringsstöd för värmeproduktion med biobränsle.
Det bör också slås fast att torv skall klassas som biobränsle när en strategi för minskad klimatpåverkan skall utarbetas.
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om torv som biobränsle,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sammansättningen av den planerade bioenergikommissionen.
Stockholm den 12 mars 1991 Åke Selberg (s) Iréne Vestlund (s)