Genom lagstiftning är kärnkraftverkens ägare
förpliktigade att, till fonder för omhändertagande av
kärnkraftens högaktiva avfall samt för rivning av och
rivningsprodukter från kärnkraftverken, inbetala en avgift
som utgår per kilowattimme levererad effekt från
respektive företag.
Principen är givetvis god. Det är sällan som den levande
generationen i praktisk handling visar sådan hänsyn till
kommande generationer. Men så är också den börda som
vi, nu levande, lägger på kommande generationer i form av
efterlämnat kärnenergiavfall unik.
Även om principen är riktig anser vi, att tillämpningen
har allvarliga brister.
För det första utgår kärnkraftsindustrin och statens
kärnbränslenämnd ifrån, att kärnkraften skall användas
fram till år 2010. Men därom vet vi intet. Allvarliga
kärnkraftsolyckor kan när som helst framtvinga en tidigare
avveckling.
Ett slutförvar för kärnkraftsavfall kräver först en hög
kostnad för etableringen av själva anläggningen, vilken är
tämligen oberoende av mängden avfall. Därefter kommer
en rörlig kostnad för varje ton avfall som skall förvaras.
Därför är det motiverat, att så snabbt som möjligt bygga
upp ett kapital som möjliggör direktfinansiering av hela den
fasta och rörliga kostnaden för etablerandet av ett slutförvar
för det hittills producerade avfallet jämte kostnaderna för
kärnkraftverkens rivning.
Vidare utgår man ifrån att fonderade medel kommer att
förräntas med en positiv realränta. Detta är inte moraliskt
acceptabelt av två skäl:
1. Vår generation, som utnyttjar kärnenergin, kan inte
vara säker på att realräntan under kommande år kommer
att vara positiv. Därför bör den nu levande generationen
uppoffra minst så mycket, som man räknar med att man i en
framtid behöver för att ta hand om avfallet. Detta kan
enklast omskrivas till att man bör räkna med realränta noll.
2. Genom att räkna med en positiv realränta finner man,
att ju längre man uppskjuter omhändertagandet av avfallet
desto mindre behöver man inbetala till de fonder som skall
täcka kostnaderna. I dag räknar kärnkraftsföretagen med
att det avfall som produceras under perioden 1972--2010
skall slutförvaras under perioden 2020--2060. D.v.s.: Vad
som produceras under 38 år skall slutgiltigt hanteras under
40 år varvid tyngdpunkten ligger på slutet av perioden. Om
det visar sig att pengarna inte räcker till, kan man bara
skjuta på omhändertagandet tills medlen vuxit med ränta på
ränta. Genom att kalkylera med realränta noll undviks
sådana spekulationer.
Med anledning av vad som ovan anförts föreslår vi, att
avgiften för omhändertagandet av kärnkraftens avfall från
och med den 1 juli 1991 ungefärligen fördubblas till 4
öre/kWh levererad effekt från landets kärnkraftverk.
Vidare föreslår vi att statens kärnbränslenämnd och
Svensk Kärnbränslehantering AB instrueras att alla
kalkyler för omhändertagandet av kärnkraftens avfall skall
baseras på kalkylränta noll.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att avgiften till de lagstadgade fonderna för
omhändertagande av kärnkraftens avfall fr.o.m. den 1 juli
1991 höjs till 4 öre/kWh,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kalkyler för omhändertagandet av kärnkraftens avfall
skall grundas på kalkylränta noll.
Stockholm den 23 januari 1991
Lars Norberg (mp)
Rolf L Nilson (v)