med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
Inledning
Under januari månad 1991 varslades 11 000 personer om
uppsägning. Det är den högsta siffra som noterats under en
enstaka månad sedan mätningarna startade i början av
1980-talet. Samtidigt uppges 2,3 %
av arbetskraften nu gå utan jobb. Detta innebär att
drygt 100 000
personer är arbetslösa, vilket är 30 000 fler än under
januari månad ifjol. Ungdomsarbetslösheten ökar
snabbast. Ungefär 5 %
av ungdomarna mellan 16 och 24 år är i nuläget
arbetslösa, jämfört med 4 %
för ett år sedan.
För mindre än ett år sedan betecknades den svenska
arbetsmarknaden som överhettad. Bristen på arbetskraft
var akut på många håll. Nu står vi plötsligt inför hotet om
en kraftigt stigande arbetslöshet. Regeringen pekar på
möjligheten av en arbetslöshet på närmare 4 %
under slutet av nästa år. Andra bedömare går längre
och talar om nivåer på 5--6 %.
Frågan
är vad denna plötsliga scenförändring beror på?
Åtskilliga ekonomer pekar på de senaste årens snabba
löneutveckling som förklaring. De stora lönelyften har
medfört att de svenska företagen kommit att prissätta sig ur
marknaden. Vi inom vänsterpartiet tror att förklaringen är
betydligt mer komplicerad än så. En starkt bidragande
orsak till de problem som svensk ekonomi nu står inför är
det socialdemokratiska experimentet med den tredje vägen.
1. Den tredje vägens misslyckande
Under senare år har allt fler varningsord höjts för att
tillväxten i vårt land skulle vara för låg. Åtskilliga
jämförelser har gjorts med utvecklingen i andra länder. En
inte ovanlig slutsats är att vi börjat halka efter. Svensk
industri förlorar marknadsandelar på såväl hemma- som
exportmarknaderna vilket gör att underskotten i handeln
med omvärlden växer.
Den främsta orsaken till den låga tillväxten är den dåliga
produktivitetsutvecklingen. Mellan 1980 och 1987 ökade
produktionen per arbetad timme inom den svenska
industrin med i genomsnitt 2,5 %
per år. Ungefär samma tillväxt registrerades i
Västtyskland och en rad andra industriländer. Under de
senaste åren har emellertid den svenska industrin halkat
efter. Trots högkonjunktur och en synnerligen kraftig
investeringsuppgång har produktivitetstillväxten upphört.
Produktionen per arbetad timme var t.o.m. lägre 1989 än
två år tidigare. Detta måste betecknas som en inte bara unik
utan också mycket oroande utveckling.
Den tredje vägens politik innebar höjda vinster för
näringslivet. Superdevalveringen 1982, infarten till den
tredje vägen, syftade till att upprätta avsevärda -- och som
man då också trodde bestående -- kostnadsfördelar
gentemot omvärlden. Tanken var att sänkta kostnader
skulle leda till höjda vinster som på sikt skulle ge ökade
investeringar. Härigenom skulle sysselsättningen öka.
Såväl vinsterna som investeringarna har under 1980-talet
ökat kraftigt. Problemet är bara att investeringsuppgången
inte medfört någon motsvarande uppgång i produktionen.
Istället har produktivitetstillväxten avstannat och
sysselsättningen stagnerat. Slutsatsen måste bli att en rad
felsatsningar gjorts. Samtliga investeringar har m.a.o. inte
hamnat rätt.
Under 1970-talet och början av 1980-talet växte de
forsknings- och kunskapsintensiva företagen mycket
snabbt. De arbetsintensiva och kapitalintensiva sektorerna
växte då långsammare än genomsnittet. Under andra
hälften av 1980-talet har denna utveckling svängt. Orsaken
är i hög grad devalveringarna 1981 och 1982. Den tredje
vägens politik medförde ett alltför högt vinstläge inom
traditionella industrisektorer. De senaste årens omfattande
investeringar har i stor utsträckning genomförts i
basindustrin och transportmedelsindustrin, sektorer där
den internationella efterfrågeutvecklingen varit svag.
Felsatsningarna inom transportmedelsindustrin och
satsningarna inom basindustrin är en viktig förklaring till
den sammantaget låga produktivitetstillväxten inom svensk
industri på senare år. Till detta kommer att sämre kvalitet
och färre unika produkter har medfört att priset blivit
alltmer viktigt som konkurrensmedel.
Devalveringspolitiken har inte bara hämmat nytänkande
och offensiva framtidsinvesteringar. Det alltför låga
löneläget har också resulterat i en försämrad arbetsmiljö.
Sysselsättningen har framförallt kommit att expandera
inom branscher med masstillverkning vid löpande band --
verksamheter där många av jobben är lågkvalificerade och
i allmänhet inte upplevs som särskilt stimulerande.
Sysselsättningsexpansionen inom
sammansättningsindustrin kom efterhand att hämmas
genom att efterfrågan på arbetskraft också ökade i andra
branscher. Det var inte ovanligt att jobben vid banden
ratades till förmån för intressantare och mer stimulerande
arbetsuppgifter på annat håll. De tilltagande
rekryteringsproblemen och den snabba omsättningen på
arbetskraft resulterade i en snabb kostnadsutveckling för
sammansättningsindustrin.
Ofta framställs de senaste årens snabba löneutveckling
som roten till alla problem. Det måste emellertid
understrykas att de omfattande lönelyften är ett resultat av
en tilltagande obalans på den svenska arbetsmarknaden och
att denna obalans i huvudsak är en produkt av den tredje
vägen. Superdevalveringen 1982 innebar att priset på
arbetskraft hamnade för lågt. Härigenom ökade efterfrågan
på arbetskraft inom framförallt arbetsintensiv industri. Med
en arbetslöshet i utgångsläget på 3 %
var det inte svårt att få folk. Efterhand ökade
emellertid svårigheterna. För att kunna konkurrera med
andra, attraktivare arbetsuppgifter måste lönerna därför
höjas.
För verksamheter som i huvudsak avsätter sin
produktion på exportmarknaderna fungerar en sådan
strategi bara till en viss gräns. Vi har nu nått en punkt där
det framstår som alltmer uppenbart att delar av
sammansättningsindustrin inte längre kan konkurrera om
arbetskraften på detta sätt. Flera företag måste struktureras
om och arbetsuppgifterna göras mer attraktiva för att
rekryteringen av personal på sikt skall kunna tryggas.
Den tredje vägens politik syftade till att skapa ett högre
vinstläge i Sverige än i andra jämförbara länder. Detta
uppnåddes genom superdevalveringen 1982, då kronan
skrevs ner med 16 %.
Löneläget i Sverige kom härigenom att hamna under
vad som kan betraktas som långsiktig jämvikt. Detta
resulterade i omfattande investeringar i arbetsintensiva
verksamheter typ masstillverkning vid löpande band --
verksamheter med en hög andel lågkvalificerade jobb. Det
alltför låga löneläget innebar ett slöseri med arbetskraften
som resurs.
Stora delar av svensk industri står nu inför omfattande
omställningsproblem. Företagens kostnader har ökat
snabbt. Återupprättandet av de kostnadsrelationer som
rådde före infarten till den tredje vägen har inneburit att en
lång rad av de satsningar som genomfördes under mitten av
1980-talet blivit olönsamma. Speciellt gäller detta de
arbetsintensiva delarna av tillverkningsindustrin. Den
tredje vägen måste betecknas som en återvändsgränd. Det
går inte att sänka löneläget under vad som kan betraktas
som långsiktig jämvikt i ett land där man samtidigt vill
prioritera målet om full sysselsättning.
2. Ökade satsningar på infrastruktur
Vänsterpartiet står för en rättvis fördelningspolitik. En
jämn inkomst- och förmögenhetsfördelning har inte bara ett
värde i sig, utan ett jämlikt samhälle gynnar också den
ekonomiska tillväxten.
Ekonomisk tillväxt skapar möjligheter att öka välfärden,
men all tillväxt ökar inte välfärden. Den ekonomiska
tillväxten är inget självändamål. Produktion som leder till
onödig lyxkonsumtion, hög energiförbrukning, ökande
avfallsproblem samt nedslitning av människor och miljö, är
i själva verket raka motsatsen till ökad välfärd.
Vänsterpartiet intar ett klart ställningstagande mot
miljöförstöring och resursslöseri. Den ekonomiska
utvecklingen måste vara ekologiskt balanserad samt
uppfylla kravet på allas rätt till ett meningsfullt arbete. En
sådan utveckling förutsätter en väl fungerande
infrastruktur.
2.1 Tillväxtpropositionen
Omvandlingen av det svenska samhället från industri- till
informations- och kunskapssamhälle har inneburit att
begreppet infrastruktur vidgats. Vid sidan om de
traditionella fysiska infrastrukturinvesteringarna i bl.a.
transportnät och energisystem räknas också de sociala
investeringarna såsom utbildning, forskning och
informationsspridning in. En väl fungerande infrastruktur
förutsätter också ett ändamålsenligt trygghetssystem, samt
en effektiv arbetsmarknads- och regionalpolitik.
Infrastruktursatsningarna har under 1980-talet varit
klart otillräckliga. Samtidigt som investeringarna inom
såväl industri som finansbolag ökat med 60 %
har statens och kommunernas satsningar på forskning
och utbildning minskat. Investeringarna i vägar och
järnvägar har visserligen återhämtat sig något under senare
år, men nivån är trots detta inte nämnvärt högre än i slutet
av 1960-talet.
Efter att ha försummat infrastrukturen i 15 års tid
presenteras nu en tillväxtproposition. Förslaget presenteras
som en kraftfull satsning. Tyvärr är mycket av förslaget
fortfarande bara luft. Vi skulle velat se var man tänker sätta
spaden i marken först. Här behövs inte fler utredningar och
prat utan konkreta handlingsåtgärder. Tyngdpunkten ligger
på kommunikationerna med ett investeringsprogram på
drygt 100 miljarder kronor under 1990-talet. Det är dubbelt
så mycket som under föregående decennium. Till stor del är
det emellertid enbart frågan om en viljeinriktning.
Konkreta förslag saknas. Mest anmärkningsvärt är
regeringens glidningar kring hur de ökade investeringar
skall finansieras. Det allmänna talet om alternativa
finansieringskällor, en effektivare finansförvaltning och
medverkan från näringslivet måste betecknas som inte bara
oprecist utan också ansvarslöst.
Även tidningen Affärsvärlden ställer sig kritisk till
regeringens privatiseringssträvanden. ''Infrastrukturen
tillhör basverksamheten i den offentliga sektorn. Den kan
inte utan olägenheter överlåtas till privata marknaden...
Staten har alltid skött infrastrukturen, därför att man är
bäst på det. Det krävs samhällsekonomiska kalkyler, som
väger in miljö, trängselkostnader, regionala aspekter etc,
för att motivera en väg eller en järnväg. Sådana ofta
omätbara värden kan aldrig ingå i en företagsekonomisk
kalkyl.'' (Affärsvärlden nr 8/1991, sid 6.)
Vänsterpartiet
delar tidningen Affärsvärldens
uppfattning att infrastrukturen ''inte utan olägenheter kan
överlåtas till den privata marknaden''. Denna uppfattning
överenstämmer för övrigt också med Långtidsutredningens
(sid 18) analys om att: ''rena marknadslösningar på dessa
områden tenderar att medföra en alltför låg investerings-
och aktivitetsnivå''. En utgångspunkt för vänsterpartiet är
att infrastrukturen bör såväl finansieras som skötas inom
den offentliga sektorns ramar. Rena marknadslösningar
avvisas därför bestämt.
Det är dock inte bara Sverige som har eftersatt sina
investeringar. I USA är exempelvis elnäten överbelastade.
Under perioden 1970--85 har en minskande andel av BNP
gått till offentliga investeringar i nästan alla OECD-länder.
Däremot har Japan satsat mest och visar också den bästa
produktivitetsutvecklingen. I Sverige har speciellt vägar,
järnvägar och VA-nätet förfallit.
2.2 Trafik
Investeringar i trafiknätet är i allmänhet av mycket
långsiktig karaktär. Vårt nuvarande järnvägsnät är till viss
del ett resultat av mer än hundra år gamla beslut. Stor
hänsyn måste därför tas till långsiktiga bedömningar vid
investeringsbeslut i trafiknätet. Det gäller att inte enbart
kunna förutse infrastrukturens utveckling i vår omvärld,
utan att hänsyn också tas till de eventuella
investeringsbeslutens betydelse för den framtida miljön.
Finansieringen av investeringar i trafiknätet utgör även
det ett problem. En debatt finns -- inte enbart i vårt land --
om hur stor del av investeringarna som ska finansieras via
statsbudgeten, av näringslivet, av brukarna av specifik
infrastruktur eller av mark- och fastighetsägare som
tillgodogör sig värdestegringar på fast egendom vid
investeringar i trafiknätet.
Vänsterpartiet anser att samhället och dess valda
församlingar ska ha det avgörande inflytandet över
investeringarna i infrastruktur. Huvuddelen av
finansieringen bör ske över offentliga budgetar. Detta bör
kompletteras med uttag av mark- och trafikavgifter.
Näringslivet, markägare och brukare av trafiknätet bör
bidra till finansieringen av denna. För att detta ska ske på
ett organiserat, effektivt och rättvist sätt föreslår
vänsterpartiet att möjligheten av inrättandet av ett
infrastrukturorgan, med rätt att ta ut markavgifter som
motsvarar värdestegringen som en infrastrukturinvestering
ger upphov till, skall undersökas noggrannare. I vår motion
(T241) från den allmänna motionstiden januari 1991
redovisas dessa tankegångar närmare.
Regeringens proposition analyserar, enligt vår
uppfattning, infrastrukturen betydelse på ett alltför ensidigt
sätt. Det talas om infrastrukturens inverkan på landets
produktionsförmåga och möjligheten att därmed
upprätthålla den internationella konkurrenskraften. Dessa
resonemang är visserligen i stort sätt korrekta men det
saknas en analys av trafiknätets inverkan på olika delar av
näringslivet, regional påverkan, påverkan på olika
branschers produktivitet, långsiktig påverkan etc. Inte
minst upplever vi en avsaknad av jämförelser mellan olika
trafikformer. Det talas om stora penningbelopp och
underförstått finns väl en förhoppning om att denna
omfattande kraftansträngning skall ge ett lyckat
slutresultat. Men någon samlad strategi för att gynna
särskilda regioner eller branscher finns inte. Den
allmänna -- och dåligt underbyggda -- viljeinriktningen att
satsa på Europavägar är ett utmärkt exempel på detta.
Den kanske allvarligaste bristen är emellertid den
närmast totala avsaknaden av en strategi för en snabb
reducering av trafiksektorns negativa hälso- och
miljöeffekter. Propositionen konstaterar på sid 70 att:
Infrastrukturen påverkar resmönstren och därmed
transportsektorns belastning på miljön. Genom konsekvent
hänsynstagande till miljö- och hälsoaspekter vid beslut om
investeringar i infrastruktur kan samhället påverka denna.
Detta konstaterande följs emellertid inte upp med några
konkreta krav eller åtgärder för att uppfylla målsättningen.
Denna kritik av propositionen delas för övrigt av en enig
svensk miljörörelse. Socialdemokratin missar återigen
tillfället att i konkreta åtgärder visa att man tar
miljöhänsynen på allvar. Detta är djupt oroande.
Vänsterpartiet vill -- till skillnad från regeringen --
kombinera de stora, ackumulerade behoven av
infrastrukturinvesteringar med en vettig miljöpolitik. Detta
innebär att vi vill verka för en utveckling av
kommunikationssektorn där inte bara behovet av fysiska
transporter begränsas utan att också de miljöskadliga
transportmedlen ersätts av avancerade, energi- och
miljöanpassade kommunikationsmedel. Vi vill därför
gynna kollektivtrafiken och sjöfarten samt snabbt få fram
icke fossilbaserade bränslen. Allt detta på bekostnad av
bilismen och flyget.
Om vi menar allvar med att kommunikationssektorn ska
bli miljöanpassad krävs det antagligen investeringar i enbart
järnvägssektorn på närmare 100 miljarder inom en
tioårsperiod. Det krävs också satsningar i
storstadsregionerna, i vägnätet och i data- och
telekommunikationerna.
Närmare beskrivning av vänsterpartiets förslag till
infrastruktursatsningar finns i de motioner som enbart rör
infrastrukturen. Som grund för vänsterpartiets satsning
hänvisar vi till banverkets 30 miljarders-plan.
Utöver detta krävs speciella åtgärder för
storstadsområdena. De överenskommelser som nu
föreligger innehåller en förhoppning om att 40 miljarder
kronor ska satsas under 15 år på vägsystemet och
kollektivtrafiken i storstadsregionerna. Vänsterpartiet
menar att huvuddelen av dessa pengar bör tillfalla
kollektivtrafiken. Våra förslag redovisas närmare i de
motioner som berör storstadsregionerna.
2.3. Utbildning
Ekonomisk tillväxt har alltför länge och alltför ensidigt
handlat om ökad produktionsvolym. Den tredje vägens
politik utgick från att mer arbetstimmar och maskiner måste
till för att den svenska ekonomin skulle kunna växa fortare.
Massproduktion av enkla, standardiserade varor och
tjänster prioriterades. Kunskap och kompetens fick komma
i andra hand.
Sverige påstås ofta ha en högt utbildad arbetskraft. I
Statens industriverks (SINDs) utredning ''Långt kvar till
kunskapssamhället'' framgår att detta är en myt. Hälften av
de anställda i de svenska industriföretagen saknar
gymnasiekompetens vilket är en betydligt högre andel än i
länder som t.ex. Västtyskland, USA och Japan. SIND
konstaterar att ''också när vi jämför andelarna
högskoleutbildade hamnar Sverige i bakvattnet till flera av
våra viktigaste konkurrentländer''.
Att nära hälften av industrins arbetskraft enbart har
folkeller grundskola innebär att kunskaperna i basämnen
som svenska, matematik och engelska är svaga hos stora
delar av arbetskraften. Ny produktionsteknik ställer ofta
ökade krav på de anställda. Att kunna läsa instruktioner,
förstå ritningar och kunna programmera maskiner blir allt
viktigare. Ökad utbildning behövs för att stärka
baskunskaperna hos många av industrins anställda. Kunnig
personal med specialutbildning gör också företagen mer
motiverade till att stanna i Sverige.
Parallellt med att ökade resurser satsas på utbildning
måste en förändring av arbetsorganisationen ske.
Devalveringarna i början av 1980-talet innebar att
polariseringen ökade mellan å ena sidan mer kvalificerade
jobb för tjänstemännen och å andra sidan sänkta
kvalifikationskrav för arbetarna. Sysselsättningen kom,
som tidigare sagts, framför allt att öka i industribranscher
som kännetecknas av masstillverkning vid löpande band.
Det har under senare år visat sig allt svårare att rekrytera
ungdomar till dessa verksamheter. Den grundutbildning
som dagens ungdom genomgår står i allmänhet inte i
samklang med de krav som ställs på dem utmed det löpande
bandet. Den höjda kompetensen måste därför resultera i att
arbetsuppgifterna graderas upp. Sker ingen förändring av
arbetsinnehållet kan den höjda utbildningsnivån i stället
leda till frustration och tilltagande svårigheter för industrin
att behålla sin personal.
SIND påpekar mycket riktigt att ''ytterst handlar det om
vilken typ av samhälle som skall skapas. När industrin i
dagsläget har stora problem att få arbetskraft kan detta ses
som ett tecken på att arbetsuppgifterna inom industrin inte
har utvecklats i takt med människornas krav på ett
utvecklande och stimulerande arbete. På 2000-talet blir
också arbetskraften en allt knappare resurs. Den
kompetens som arbetskraften besitter måste i utökad grad
tas till vara.'' (Långt kvar till kunskapssamhället, SIND
1991:2, sid 16.)
Vänsterpartiet har under en följd av år föreslagit
ytterligare satsningar inom hela utbildningssektorn. Vi har
gjort detta i medvetande om att kunskaper är en av
samhällets viktigaste och mest strategiska uppgifter.
I samband med regeringens budgetproposition i januari
föreslog vi en ytterligare satsning på forskningen och den
högre utbildningen med drygt en halv miljard kronor. Vår
föreslagna uppdimensionering av den högre utbildningen
motsvarade ungefär 8 000
platser.
Vi har i en annan motion i anslutning till
''Tillväxtpropositionen'' föreslagit bland annat följande
åtgärder:50 miljoner för att främja initiativ och projekt i
syfte att utveckla en decentraliserad högskoleutbildning.
40 miljoner per år fram till 1993 för att främja
internationaliseringen inom högskolan.150 miljoner för
nybyggnation inom högskolesektorn för att möjliggöra
ytterligare expansion av den högre utbildningen.105
miljoner anvisas för att finansiera de nysatsningar som
regeringen föreslår i tillväxtpropositionen och som
regeringen vill finansiera genom minskningar av annan
högskoleutbildning.
Beträffande vuxenutbildningen föreslår vi i denna
motion att riksdagen beslutar om ett program för att under
en femårsperiod bygga upp en heltäckande nationell
vuxenutbildningsstruktur. För den gymnasiala
utbildningen, komvux och folkbildningsverksamheten
återkommer vi med mera heltäckande förslag i anslutning
till propositionerna ''Växa med kunskaper'' 1990/91:85 och
''Folkbildningen'' 1990/91:82.
2.4. Industripolitik
Underleverantörernas situation har en oerhörd
betydelse för den framtida tillväxten i hela Sverige. Men de
måste få en starkare ställning. Internationella jämförelser
visar att storindustrin fungerar bäst i de länder där det finns
en tät och kunnig underleverantörsgrupp. I Sverige har
underleverantörerna under det senaste decenniet förbättrat
sina produkter både vad gäller kvalitet och leveranstid.
Detta har i allmänhet medfört stora interna kostnader.
Storindustrin har pressat sina underleverantörer hårt
jämfört med utländska konkurrenter. Det har varit bra och
betytt förbättringar, men man kan inte pressa hur hårt som
helst. Vi har en känsla av att t.ex. bilindustrin ersatt teknisk
utveckling med en alltför stor press på sina
underleverantörer. Den japanska bilindustrin har i stor
utsträckning i stället gått över till ''mager produktion'',
vilket betyder att man lyckats minska antalet handgrepp,
delar och verktyg kraftigt. Här ligger svensk bilindustri
långt efter.
Många underleverantörer uppvisar idag alltför dåliga
resultat och har därför inte råd att göra de investeringar som
är nödvändiga. Underleverantörsindustrin, som finns på en
mängd orter över hela landet och därmed bidrar till en
jämnare regional utveckling, kommer sakta men säkert att
malas sönder om ingen förändring sker. Pressen från den
svenska storindustrin bör i detta läge minska så att
underleverantörerna får utrymme till nödvändiga
investeringar. Ett väl fungerande nät av underleverantörer
är en nödvändig förutsättning för att på sikt kunna trygga
jobben även inom storindustrin. Staten bör därför gå in med
regionalpolitiska medel, speciellt för forskning och
utbildning, för att stärka de underleverantörer som ligger i
utsatta regioner.
AP-fonderna bör också ges en vidgad roll i det svenska
näringslivet. Ökade möjligheter för dessa att köpa aktier
innebär ett ökat nationellt ägande av produktionsmedlen.
Härigenom ökar förutsättningarna för en stabil ekonomisk
utveckling. Detta innebär en minskad sårbarhet för den
svenska ekonomin.
2.5. Småföretagens roll
Nyligen kom beskedet att Alfa Laval flyttar sitt
huvudkontor utomlands. En internationaliseringsvåg pågår
bland svenska storföretag av ett tidigare inte skådat slag.
Man flyttar ut tillverkning, forskning och ledning.
I ett sådant läge får de medelstora och små företagen en
allt större betydelse för Sverige. I detta läge fungerar
plötsligt inte penningmarknaden. På grund av ett ohejdat
utlånande till oseriösa finansbolag som sedan har fått slå
vantarna i bordet, med mångmiljardförluster som följd, har
bankerna infört ett idiotstopp i utlåningen till seriösa
småföretagare. I vissa fall har bankerna t o m sagt upp
företagets lån med någon veckas varsel. En sådan
penningpolitik kan inte leda till något annat än ökat antal
konkurser och därmed ett ökat antal arbetslösa. Vi har i en
motion under allmänna motionstiden uppmärksammat
problemet och krävt att riksdagens revisorer skulle se över
den ansvariga myndigheten, bankinspektionen. Detta
kommer nu att ske. Den förändring inom
bankinspektionen, som nu förhoppningsvis kommer, kan
kanske dämpa svängningarna i bankernas utlåningspolitik.
När botten går ur penningmarknaden och ett läge
uppstår som här ovan beskrivits, får som vanligt staten
ikläda sig rollen som riskkapitalförsörjare. Vänsterpartiet
har stött bildandet av sex regionala riskkapitalbolag som
egentligen inte kommer igång förrän hösten 1991. I denna
prekära situation bör riskkapitalbolagens verksamhet
startas tidigare, för att försörjningen av kapital till
småföretagen skall kunna tryggas och arbetslösheten hållas
tillbaka.
2.6. Konkurrenslagstiftning
Konkurrensens betydelse för ett starkt näringsliv har
alltmer uppmärksammats. Vi har i en motion under
allmänna motionstiden visat på hur tandlös den svenska
konkurrenslagstiftningen är. Vi har där redovisat hur NO
förlorat fall efter fall i marknadsdomstolen trots, som det
verkar, solklara bevis på att en monopolsituation har
uppstått. Det senaste fallet är när marknadsdomstolen
godkände Eka Nobels köp av Stora Kemi, vilket har gjort
att Eka idag kontrollerar 92 %
av den svenska marknaden för blekmedel för
massaindustrin. Det skulle leda för långt att här gå igenom
de regler som leder till sådana domslut. Vi kan bara
konstatera att den konkurrenskommitté som nu sitter måste
komma med kraftiga skärpningar av vad som är tillåtet ur
konkurrenssynpunkt för ett godkännande. Storföretagen
hävdar att uppköp av konkurrenter på hemmamarknaden
är nödvändigt för att stärka sig internationellt. Det leder
dock till problem för underleverantörerna. Inom t ex
skogsnäringen finns det snart bara två företag att
leverera till. Undersökningar visar också att företag som
blir ensamma på hemmamarknaden ofta hamnar i en statisk
situation, där den dynamik som ett företag lever av
förtvinar och dör.
2.7 Låna till tillväxt
Arbetslösheten ökar. Samtidigt är behovet av
investeringar i infrastruktur stort. I propositionen kan man
läsa att ''en stram finanspolitik får inte innebära att de
investeringar som krävs för ett ansvarsfullt
samhällsbyggande eftersätts. Budgetarbetet har därför
inriktats på att inom ramen för en balanserad budget skapa
utrymme för offensiva investeringar som främjar den
ekonomiska tillväxten''.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning om värdet
av offensiva framtidsinvesteringar. Vad vi däremot inte kan
ställa upp på är att dessa investeringar nödvändigtvis måste
innebära besparingar på andra områden i statsbudgeten. I
ett läge då konjunkturen viker finns det all anledning att
överväga en underbalansering av budgeten i syfte att hävda
sysselsättningen. Vänsterpartiet skiljer sig från regeringen i
det att vi anser att rätten till arbete inte enbart är ett
långsiktigt mål utan också ett mål i det korta perspektivet.
Vänsterpartiet föreslår mer omfattande
infrastruktursatsningar än regeringen. Redan i vårt
budgetförslag under allmänna motionstiden avsatte vi 4,5
miljarder kronor mer än regeringen till offentliga
investeringar. Våra anslag till utbildningen översteg
regeringens med en dryg miljard. Nu fyller vi på med
ytterligare pengar till bl.a. trafiksystemet och högskolan.
Inte heller dessa satsningar är finansierade fullt ut.
Vänsterpartiets sammantagna budgetförslag uppvisar
därför ett underskott.
Vi har medvetet valt att prioriotera målet om full
sysselsättning framför balansen i statsbudgeten. Det är
enligt vår uppfattning inget fel i att staten lånar pengar till
nödvändiga framtidsinvesteringar i ett läge då
sysselsättningen hotas. I nuvarande läge är det tvärtom ett
krav om man på ett trovärdigt sätt vill kämpa för målet om
rätten till arbete.
3. Ekologisk näringspolitik -- en del av tillväxten
Vårt samhälle har för länge sedan sprängt ramarna för
ett fungerande ekologiskt system. Vi tär på jordens ändliga
resurser och vi fördelar användandet av dem ytterst
orättvist sett i ett globalt perspektiv.
Framtidsfrågorna när det gäller miljön måste handla om
kamp mot resursslöseri, sparande som livsform och
alternativ som är förnyelsebara. Detta gäller all mänsklig
verksamhet, således även industrin. Vid forskning för nya
produkter måste som en självklar del frågan om hur mycket
och vilka råvaror som ingår och vilka material som används
finnas med. Råvaru- och materialbalanser måste upprättas
och en livscykel- och kvittblivningsspecifikation måste
göras. Allt måste mynna ut i miljökonsekvensanalyser och
miljökonsekvensbeskrivningar av de varor man vill
producera.
Ledstjärnan måste vara att genom samhällsutveckling,
ekonomi och forskning inlemma industrisamhället i ett
fungerande ekologiskt system.
Tillväxt kan innebära en förnyelse av industrin och kan
leda till miljöförbättringar. Tyvärr kan tillväxt också skapa
en större miljöförstörande enskild konsumtion. Ökad
konsumtion leder ofta till resurs- och miljöförstörande
verksamheter. Flygsektorn växer, bilarna blir allt fler,
lyxkonsumtionen ökar. Däremot får konsumtion av
lågresursområden som kultur, vård, omsorg och utbildning
stå tillbaka. Tjänsteproduktionens tillväxt tillhör även den
lågresurssamhället, speciellt om en del av detta eviga
konferensande begränsas och ersätts av telefonkonferenser,
faxkommunikation m.m. Industriproduktionen tillhör
sorgligt nog ännu inte lågresurssamhället.
Ekologins slagskugga hänger över svensk industri på
mer än ett sätt.Hur förändrar man industriproduktionen
i den riktning som skisseras ovan?Hur förvaltar svensk
industri de möjligheter som idag finns för tillväxt inom en
av de mest expansiva sektorerna -- miljöteknik?
Så gott som all produktion är i dag linjär, vilket betyder
att råmaterial omvandlas till produkter som sedan blir
avfall. En ytterst liten del recirkuleras. Exempelvis går
endast 1 %
(en procent!) av världens plastproduktion till
återvinning. Industrins miljöinvesteringar har fördubblats
mellan 1985 och 1988. Men det betyder ändå att endast 6 %
av investeringarna är miljöinvesteringar. Fortfarande
är utsläppen från industrin ett problem, om än inte lika stort
som tidigare. Mycket positivt har hänt. Men det är nu
viktigt att gå vidare. Kraven på att nå ner till
belastningsgränserna i naturen måste skärpas. Utsläppen av
giftiga metaller och persistenta organiska föreningar skall
vara så låga att miljöeffekten är noll. Utsläppen av naturligt
förekommande ämnen skall bara tillåtas upp till den
belastningsgräns som olika ekosystem kan tåla. På sikt
måste vi acceptera driftsnedläggningar av verksamhet som
inte har den långsiktiga överlevnadsmöjligheten och som
inte klarar miljökraven.
Vi föreslår att del av medel från miljöavgifter fonderas
för att skapa nya arbetstillfällen som ersätter de som fallit
bort i företag som inte klarar ovanstående krav.
Uppstädandets epok är över
Nu måste industrin i ökad utsträckning satsa på
förebyggande verksamhet på miljöområdet. Från-vaggan-
till-graven-planering måste genomsyra all produktion. När
man gör en teknikförändring är det viktigt att försöka se
konsekvenserna. Det gäller naturligtvis de tekniska och
ekonomiska konsekvenserna, men även de medicinska,
biologiska och sociala konsekvenserna. Varje nytt
investeringsbeslut måste betyda att man gör en långtgående
utredning av den miljöpåverkan som sker. När nya
produkter introduceras på marknaden skall
miljökonsekvenserna ha utretts. Företaget skall också vara
klar över de eventuella skyddsåtgärder som behövs. Man
skall också följa upp sin produkt och förebygga
miljöproblem i produktionen och på marknaden. Företaget
skall även ställa krav på sina underleverantörer att de lever
upp till det miljöprogram företaget har. Ett samarbete
mellan myndigheter, miljöorganisationer, fack och industri
måste till eftersom oftast de verkliga experterna på
produkterna och tillverkningsprocessens miljöfarlighet
finns hos det tillverkande företaget. Hela denna
övervakande process måste kompletteras med externa
miljörevisorer som kan ge information till konsumenter,
aktieägare, försäkringsbolag, kreditgivare och allmänhet
om hur det står till med miljön i företaget. Interna
miljörevisorer blir allt vanligare, speciellt bland de större
företagen. Dessa kan fungera som ett internt
ledningsinstrument tillsammans med annan verksamhet
som juridik, finans, produktion m.m., men det räcker inte.
En bra start på verksamheten med externa miljörevisorer
kan vara att börja med de koncessionspliktiga företagen.
Miljöteknik som tillväxt
I dag omsätter världsmarknaden för miljöteknik
uppskattningsvis 1 800
miljarder. Tillväxten ligger på 20--25 %
per år, vilket påminner om databranschen när den
gick som bäst. Hur har de regeringar vi haft under de
senaste 15 åren understött och hjälpt fram
spjutspetsteknologin inom t ex industrin för miljövänlig,
inhemsk och förnybar energi? I energipropositionen 1979
stod det:
Det krävs även en bedömning av utsikterna till nya
tekniska lösningar och system samt till utnyttjande av
energislag som hittills inte haft någon nämnvärd betydelse i
Sverige. Särskilt intresse bör, som framhålls i
regeringsförklaringen, ägnas åt möjligheterna att utnyttja
de förnyelsebara energikällorna.
Energiproposition årgång 1981:
En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i
huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara och
inhemska energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.
Årgång 1987:
Ekonomiska och industriella skäl talar för att vi så snabbt
som möjligt sätter igång processen att utveckla alternativa
energiformer och förbättra hushållning med energi.
1991:
Landets elförsörjning skall tryggas genom ett
energisystem som i största möjliga utsträckning grundas på
varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor samt
en effektiv energihushållning.
I drygt 15 års tid har man i ord haft samma mål. Vissa
resultat har uppnåtts men de har i huvudsak sin grund i
prissättning och privata företagsinsatser. I dag är det t.ex.
fortfarande så att Sverige inte ens får en procent av sitt
energibehov tillgodosett av de inhemska, förnybara
energislagen vind-, sol- och vågenergi. I Danmark står
enbart vindenergin för 2 %
av den danska elkonsumtionen. Svensk
energitillförsel består idag av 70 %
importerad energi -- på 20 år har importtillförsel
endast sjunkit med 10 %!
Energihushållning m.m. har ej heller medfört att
energikonsumtionen har minskat.
Av dessa och en rad andra fakta framgår att Sverige
tappat åtskilliga år i utvecklingen av miljöanpassad teknik
och system som inte enbart är miljövänliga utan också på
sikt helt ofrånkomliga. Dessutom utgör de framtida goda
exportbranscher.
På en rad områden har Sverige möjlighet att bli ett
ledande land när det gäller miljöanpassad produktion.
Inom kommunikationssektorn gäller det dels utveckling av
kollektiva färdmedel och utveckling av en mer
miljöanpassad bil, och dels utveckling av elektroniska
kommunikationsmedel. Även framtagandet av förnybara,
miljövänliga bränslen är en sektor där Sverige -- i samband
med bl.a. jordbrukets omstrukturering -- kan bidra.
Demokratiseringen och den nya öppenheten i öst har
avslöjat ett gigantiskt behov av investeringar i ny,
miljövänlig teknik och anläggningar inom i stort sett alla
områden. Med hänsyn till den labila politiska situationen
bör investeringar göras i infrastruktur m.m. som är
grundläggande och som kvarstår även efter ett mer eller
mindre kaotiskt förhållande i samhället, t.ex. utbildning.
Även anläggningar som vi vet kommer att behövas oavsett
hur samhället utvecklas bör förberedas och genomföras i
största möjliga utsträckning, t.ex. reningsverk och nya
kollektiva transportmedel. ABB Fläkt tillhör ett av de
företag som borde ha lysande möjligheter att hjälpa till i
uppstädandet av Östeuropa.
Av ren självbevarelsedrift borde företag som Electrolux,
Volvo och Saab skynda på med sina freonfria kylskåp och
miljöbilar. Konkurrenterna utomlands väntar inte. Eller
tänker svensk industri hamna i samma läge som Facit gjorde
när japanerna kom med sina miniräknare? Företag som
idag låter miljöaspekterna integreras i företagets olika delar
kan vända detta till en konkurrensfördel. Företaget arbetar
på med olika åtgärder för att skona miljön. När reglerna
sedan ändras av myndigheterna har företaget redan lagt
pengarna på investeringen och har dessutom skaffat sig
kunskaper och erfarenhet på miljöområdet som gör att
företaget har en bättre position än sina konkurrenter. Det
kan dessutom vara lönande på andra sätt. Företaget 3
M har ett miljöprogram kallat ''Prevent Pollution Pays''.
Detta miljöprogram har pågått sedan 1975 och har sparat
motsvarande 3 miljarder kronor åt företaget.
Vad görs då internationellt? Japan har med sedvanlig
noggrannhet satsat nationellt. Japans handelsministerium
har engagerat 100 företag i jätteprojekt kring
växthuseffekten. Projektet skall pågå i 100 år. I Tyskland
satsar bilindustrin. Volkswagen har investerat i en
experimentfabrik i Leer, där försök görs med att
återanvända plast- och glaskomponenter -- och även
färgen -- från en del bilmodeller. BMW har gått längre med
ett program kallat DFD (Design for disassembly) där man
på prov jobbar med en sportvagn, Z 1,
som kan tas isär ungefär som man skalar en banan.
Där skiljer man plastkroppen från metallchassit på bara 30
minuter. Är detta början till slutet för bilkyrkogårdarna?
Som en miljöexpert på tyska handelskammaren i Bonn
säger: ''Made in Germany'' har stått för kvalité och
pålitlighet. I framtiden kommer det att stå för ''Made with
a green sensibility''.
Vänsterpartiet begär att regeringen tar fram ett program
för hur sektorn för miljöteknik skall främjas i en framtid.
4. Andra frågor om tillväxten
Vattenfall och domänverket
Regeringen säger om televerket: ''att med hänsyn till
verkets omfattande sociala och regionala betydelse bör man
innan man tar slutlig ställning till associationsformen
analysera möjligheterna att bedriva verksamheten inom
ramen av en utvecklad affärsverksform''. Detta uttalande
tolkar vi så att affärsverken generellt sett kan utvecklas mot
större effektivitet och flexibilitet och att fördelarna med
aktiebolagsformen inte är så stora att vi anser att en
övergång till bolag för Vattenfall och domänverket är
motiverad.
Affärsverken påverkas redan idag av statens strävan att
förvalta sitt kapital effektivare. Vänsterpartiet anser att det
är önskvärt med ett effektivare resursutnyttjande i
samhället, bl.a uttryckt i en korrekt värdering av de statliga
kapitaltillgångarna och i ett ökat avkastningskrav på dessa.
Detta kan leda till en rättvisare prissättning och därmed
också skapa bättre förutsättningar för en långsiktig
lönsamhet inom de aktuella branscherna. Utdelningen på
det samhällsägda kapitalet kan också användas för
angelägna investeringar, t.ex. i infrastruktur.
Affärsverken har av tradition tagit på sig ett antal
angelägna uppgifter av social, regionalpolitisk,
konsumentpolitisk och försvarspolitisk natur. Det är viktigt
att dessa åtaganden fortsätter. Övergång till
aktiebolagsformen kan ge intrycket att det är frågan om
första steget i en process mot utförsäljning och privatisering
av Vattenfall och domänverket. Det kan också ge intrycket
att man avsvärjer sig sitt sociala och regionalpolitiska
ansvar.
Aktiebolagsformen har också den nackdelen att
riksdagens direkta politiska inflytandet över verksamheten
försvinner. Mot denna bakgrund avvisar vänsterpartiet
regeringens förslag att verksamheten vid statens
vattenfallsverk utom storkraftnätet överförs till ett
aktiebolag vid årsskiftet 1991/92.
Vänsterpartiet har i energipolitiska sammanhang
betecknat Vattenfall som en koloss på lerfötter och som ett
avgörande hinder för en resurssnål och småskalig
energipolitik. Vi har framhävt behovet av att dela upp
Vattenfall i ett antal regionala enheter. Detta är betydligt
viktigare än associationsformen i sig.
Det är också angeläget att Vattenfall, som ägare av
svenska kärnkraftverk, förbjuds att göra sådana
investeringar i kärnkraftverken att kapaciteten påtagligt
ökar eller som i praktiken innebär att man stegvis ersätter
ett åldrande kraftverk med ett nytt. Förbud måste också
finnas mot investeringar i utländsk kärnkraft.
Även om riksdagen skulle besluta om bolagisering av
Vattenfall måste skyddet av de naturskyddade älvarna och
deras fallhöjder garanteras.
Vad gäller domänverket avvisar vänsterpartiet med
hänvisning bl.a. till näringsutskottets ställningstagande
hösten 1990 förslaget om försäljning av skogs- och
jordbruksmark till ett värde av 950 miljoner kronor.
Vi anser också att även om domänverket bolagiseras
måste frågan om de fjällnära skogarna, domänreservaten
m.m. av naturvårdsintresse få en tillfredsställande lösning.
Vidare måste åtaganden om virkesleveranser till mindre
sågverk i Norrlands inland fullföljas.
Industrifonden
Mot bakgrund av den uppmärksamhet som
småföretagens svårigheter att få tillgång till riskvilligt
kapital fått under våren 1991 ter det sig minst sagt
egendomligt att, som regeringen gör, hänvisa till banker och
andra finansieringsorgan för medverkan vid
riskfinansiering. Dessa har påtagligt visat sin oförmåga att
fylla denna viktiga uppgift. Det är därför inte motiverat att
minska industrifondens stiftelsekapital med 350 milj.kr. på
det sätt som regeringen föreslår, även om fonden får
möjlighet att ge statliga garantier för banklån.
Forskningsbaserade småföretag
Vi delar i stort regeringens positiva bedömning av s.k.
forskningsbyar, industriparker och kuvöser som vuxit fram
i anslutning till universitet och högskolor. Vänsterpartiet
anser emellertid att den framställning som gjorts av Umeå
universitet och Umeå kommun om att SIND och STU
skulle ges uppdrag att utarbeta en modell för
näringslivsutveckling baserad på bioteknik borde få en
mera konstruktiv behandling. Vänsterpartiet anser att
biotekniken är ett område med en stor utvecklingspotential
som kan omsättas i företagsamhet av alla storlekar. Mot den
bakgrunden bör den nya myndigheten som skall ersätta
SIND, STEV och STU ges i uppdrag att ta fram ett program
för bioteknik som också utnyttjar erfarenheterna från IT-
programmen.
Förändring av lagen om utländska förvärv av svenska
företag m.m.
I proposition 1989/90:88 redogjorde regeringen utförligt
för frågor om internationella investeringar och förordade en
förändring av svenska regler för utländska företagsförvärv
mot större likhet med EGs regler på området. I december
1990 beslöt riksdagen att Sverige bör eftersträva att bli
medlem i den Europeiska gemenskapen med bibehållen
neutralitetspolitik. Nu återkommer man med förslag till
principuttalande att den svenska
företagsförvärvslagstiftningen bör anpassas till EGs regler
så snart som möjligt. Dessa innebär att begränsningar i
möjligheterna att förvärva företag endast får finnas för att
säkerställa allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa.
Vi vill i detta sammanhang hänvisa till vårt
ställningstagande i samband med prop. 1989/90:88 i motion
1989/90:N59 och till att vi avvisat svenskt medlemskap i EG
och upprepar vårt krav på sådant förslag till ändring av
företagsförvärvslagstiftningen som gör det möjligt att
bevara de största och viktigaste företagen i svensk ägo och
som garanterar de fackliga organisationerna stort inflytande
vid företagsköp och försäljning.
Effektivare myndighetsstruktur
Det är viktigt att statliga myndigheter är effektivt
organiserade och att dubbelarbete undviks. En
myndighetsstruktur som en gång varit ändamålsenlig kan
givetvis på grund av ändrade förutsättningar bli föråldrad.
Vänsterpartiet accepterar regeringens bedömning att en för
nya näringspolitiska uppgifter ändamålsenlig
myndighetsstruktur bäst uppnås genom att STEV, SIND
och STU läggs ner och ersätts med ny myndighet för
näringspolitiska frågor. Vi anser att det är självklart att
denna omorganisation sker på ett sådant sätt att den
berörda personalens önskemål om nyanställning i statlig
verksamhet och/eller utbildning m.m. tillgodoses. Vi vill
också understryka vikten av ett starkt och effektivt stöd till
teknisk FoU och till energi FoU.
Det är också betydelsefullt att den nya myndigheten
snabbt kommer igång med sin verksamhet så att inget glapp
uppstår mellan den nya och de gamla myndigheterna.
Jordförvärvslagen
En förändring av jordförvärvslagen är nödvändig. Vi
anser dock att vissa särskilt attraktiva områden (exempelvis
Stockholms skärgård, Bohuslänskusten och Östergötlands
skärgård) måste undantas från liberaliseringen av
jordförvärvslagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tredje vägens misslyckande,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillförsel av regionalpolitiska
medel till underleverantörerna för forskning och
utbildning,1]
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om AP-fondernas roll,
3. att riksdagen beslutar att de regionala
riskkapitalbolagen bör startas omedelbart enligt vad som
anförts i motionen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljökonsekvensanalyser och
miljökonsekvensbeskrivningar,2]
4. att riksdagen beslutar att medel från miljöavgifter skall
fonderas för nya arbetstillfällen i enlighet med vad som
anförts i motionen,
5. att riksdagen av regeringen begär ett program om
miljöteknik i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen avslår regeringens begäran att omvandla
statens vattenfallsverk och domänverket till aktiebolag,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om regional
uppdelning av Vattenfall,
8. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som
förbjuder investeringar i svensk och utländsk kärnkraft i
enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de naturskyddade älvarna,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag om
försäljning av skogs- och jordbruksmark för domänverket,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de fjällnära skogarna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om virkesleveranser,
13. att riksdagen avslår regeringens begäran att minska
industrifondens stiftelsekapital,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om program för bioteknik,
15. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag till
ändring av företagsförvärvslagstiftningen i enlighet med vad
som anförts i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om effektivare myndighetsstruktur,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jordförvärvslagen.2]
Stockholm den 6 mars 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)