med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
En ekologisk och solidarisk näringspolitik 1.
Utgångspunkter och övergripande mål (Prop. kap. 2)
1.1 Regeringens tillväxtmål och miljöpartiets mål
Rubriken på propositionen betyder rimligtvis att
ekonomisk tillväxt är det övergripande målet för
näringspolitiken. Sverige skall bli rikare. Texten överflödar
av värderingsord såsom välfärd, framåtskridande,
produktivitet, miljövänlig teknik. Man talar om att det är
tillväxtens innehåll som är det eftersträvansvärda, men
återgår snabbt till att diskutera vilka medel som främjar all
slags ''ekonomisk tillväxt''. På flera ställen i texten anges
hög tillväxt rent ut som ett centralt ekonomiskt mål (t.ex. s.
33).
De hästar som skall spännas framför tillväxtekipaget är:
utbildningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken,
kommunikationspolitiken, industristödspolitiken,
energipolitiken och jordbrukspolitiken.
Teorin är den klassiska. Tillväxt åstadkoms genom ökad
arbetsinsats, ökat kapital, god råvaruförsörjning och ökad
produktivitet. Genom skattereformen hoppades regeringen
som bekant på ökad arbetsinsats, genom ökat kapital inom
kommunikationssektorn hoppas man på ökad produktivitet
inom näringslivet i stort. Ökad satsning på teknisk-
naturvetenskaplig utbildning skall uppenbarligen också
hjälpa till, liksom diverse stödåtgärder genom de statliga
verken.
Och när man hunnit så långt så är man tillbaka i den
gängse nationalekonomiska tankegången: all tillväxt är bra
och skall främjas.
Tillväxt är ett av alla de gamla grå partierna prioriterat
mål. Detta är inte förvånansvärt. Genom tillväxt kan man
tala om för alla att de kan få det bättre, konsumera mer, få
mer fritid, mer omsorg o.s.v. Är man inställd på utjämning
kan man säga att de sämst ställda skall få lite större andel av
tillväxten än de bättre lottade. Det brukar också accepteras.
Men utan materiell tillväxt blir det däremot eländigt. Om
någon skall få det bättre så måste någon annan uppoffra sig.
Därför är ''nolltillväxt'' ett förhatligt ord för den gamla
sortens politiker.
Därtill kommer ju att politikerna ofta lyckas inbilla
publiken att det är de, och då framför allt det makthavande
partiet, som genom sin visa styrning av landet åstadkommit
tillväxten. Det saknas inte spår av sådana antydningar heller
i denna proposition.
Mycket av den ekonomiska tillväxt som
nationalekonomerna och kapitalintressena prisar är på väg
att utarma och förstöra mänsklighetens livsbetingelser.
Nedanstående citat klargör i ett nötskal vad det är frågan
om:
En nyfödd svensk baby är ett mellan 10 och 50 gånger
större hot mot jordens resurser än ett barn fött i
Bangladesh. Det är ett faktum som vi ofta glömmer när vi
talar om miljökrisen. (Paul Erlich, USA. 1990 års
Crafoordpristagare.)
Svensk produktion och konsumtion i genomsnitt är inte
förenliga med global solidaritet och solidaritet med
kommande generationer. Om de gamla partierna erkände
detta kunde en konstruktiv politisk debatt uppstå där även
miljöpartiet kunde delta.
Vi upprepar för fullständighetens skull de fyra
solidaritetskrav som vi menar skall vara vägledande för
politiken:
Solidaritet med djur och natur
Solidaritet med kommande generationer
Solidaritet med andra folk -- främst u-länderna
Solidaritet med vårt eget folk -- främst svaga grupper
Med den bakgrunden är det viktigare att tala om vad som
inte bör växa utan i stället minska, samtidigt som det
naturligtvis är önskvärt med tillväxt på vissa områden. Men
utgångspunkten är att politiken skall styra både reduktion
och tillväxt där det ur solidaritetssynpunkt är nödvändigt.
1.2 Konkretisering
När vi kritiserar regeringen för dess oprecisa
tillväxtfixering bör vi klargöra vad miljöpartiet anser skall
växa och vad som tvärtom skall minska.
I våra energimotioner har vi entydigt redogjort för hur
vi menar att energianvändningen skall reduceras genom
effektivare teknik, sparsamhet och en mer
energihushållande samhällsstruktur. Målet skall vara
fyrfaldigt:
a. Eliminering av kärnenergin.
b. Minskning av total energianvändning med 2 % per år
tills en halvering uppnåtts.
c. Minskning av fossilbränsleanvändningen med 85 % på
25 år.
d. Energiförsörjningen på sikt skall i huvudsak grundas
på inhemska förnybara energikällor, som är det enda som
får växa.
I våra trafikmotioner har vi gång på gång klargjort att
energislösande transportslag som bil och flyg måste minskas
till förmån för kollektiv trafik och transport med järnväg,
spårväg, trådbuss, fartyg etc.
Samtidigt har vi angivit att målet skall vara en
samhällsstruktur som minskar arbetsresor och
varutransporter. Närproduktion av sådana varor som
behövs för det dagliga livet bör eftersträvas. Varje statlig
eller kommunal åtgärd som leder till ökat pendlande eller
transporterande bör bli föremål för diskussion.
I motioner om livscykelspecifikation, avfallshantering
etc. har vi klargjort hur dagens produktion skall förändras
från linjära resursflöden -- från råvara till sopstation -- till
cirkulära flöden. Där är produktionen inriktad på:
hållbarhet, reparerbarhet samt återanvändning när
produkten slutligen kasseras. Det betyder en minskad
mängd varor.
Detta betyder att med miljöpartiets politik blir
exempelvis tillväxten negativ inom vägtrafiksektorn och
positiv inom kollektivtrafiksektorn. Tillväxten blir negativ
inom den traditionella energisektorn men positiv för dem
som levererar energieffektiv utrustning, och för dem som
arbetar med förnybar energi. Negativ för dem som
tillverkar köp-och-släng-produkter och positiv för dem som
levererar slitstarka, reparerbara och återvinningsbara
produkter.
1.3 Internationaliseringen
Regeringen konstaterar att frihandeln har varit gynnsam
för Sverige vilket säkert är korrekt. Vidare konstaterar man
att internationaliseringen medfört ''ökad faktorrörlighet''.
Därmed avser man väl främst kapital.
Internationaliseringens positiva följder understryks:
specialisering och stordriftfördelar, exportmöjligheter. Alla
dessa fenomen hälsas med tillfredsställelse.
Utrikeshandelsteorin skapades av nationalekonomerna
Adam Smith och David Ricardo och en av dess
grundförutsättningar är att varor är rörliga över
nationsgränserna, medan arbetet och kapitalet är nationella
produktionsfaktorer. Ricardo påpekade också att handeln
måste vara balanserad, annars kommer utnyttjandet av de
komparativa fördelarna att leda till exploatering.
I EG:s inre marknad kommer både arbetskraften och
kapitalet att bli rörliga produktionsfaktorer. Företagen
kommer att lägga tillverkningen i de områden där de totala
kostnaderna blir lägst. Man kommer att söka sig dit där
arbetskraften är billig och miljökraven är låga, och
''arbetskraften'', d.v.s. de som vill ha arbete, kan tvingas
flytta. Det kommer att leda till både ekologisk och social
dumping om politikerna inte skapar spelregler som hindrar
detta.
I regeringspropositionen talar man bara om det man
anser vara internationaliseringens positiva följder:
specialisering och stordriftfördelar samt exportmöjligheter.
Alla dessa fenomen hälsas med tillfredsställelse av de
borgerliga och deras nya stödparti.
Miljöpartiet menar att den syn som regeringen framför
präglas av storindustrins trossatser som regeringen numera
okritiskt tycks svälja. De bör bli föremål för kritisk analys.
För det första är storskalighetens och specialiseringens
fördelar väsentligt överdrivna, vilket en analys av svensk
industri jämförd med de stora ländernas industri torde
kunna visa.
Vi menar vidare att nackdelarna med
företagskoncentrationen nonchaleras: minskad
konkurrens, maktkoncentration och därav följande
maktlöshet, alienation, sårbarhet och energislöseri, bl.a. på
grund av en kraftig ökning av transporterna, speciellt med
bil. Den socialdemokratiska regeringen väljer att tiga om
att specialisering och stordrift i kombination med
internationell rörlighet och utflyttning till områden med
låga kostnader också kommer att leda till ökande utarmning
av det lokala och regionala näringslivet och av människors
kunskaper och erfarenheter. Självtilliten och
självförsörjningsförmågan kommer att minska med denna
ökande ensidighet. Det kommer att bli en kraftigt ökad
sårbarhet i många regioner och lokalsamhällen. Det blir
många förlorare i en sådan jättelik omställning som
förvandlar människorna till produktionsfaktorer på en
marknad med stor arbetslöshet.
Genom den intensiva debatten om livsmedelspriserna
har det avslöjats att inte ens förefintligheten av fyra stora
kedjor för livsmedelsförsäljning garanterar effektiv
konkurrens. Och det har påvisats att Elektroluxkoncernens
ställning på marknaden för ''vitvaror'' i Sverige är sådan att
konkurrensen blir mindre effektiv.
Vi menar vidare att det är naivt att tro att man skall
kunna ha en öppen världsmarknad för jordbruksprodukter.
Livsmedelsförsörjningen är för varje folk ett så vitalt
intresse att den med all säkerhet kommer att omgärdas med
nationella skyddsåtgärder.
Det tycks inom regeringen finnas en föreställning om att
jordbruk kan betraktas som vilken industri som helst. Vi
menar att det är fel. Både socialt och biologiskt är
jordbruket en mycket speciell verksamhet som måste
behandlas med en helt annan varsamhet. Det mest
utpräglade försöket att betrakta jordbruket som en
industri -- kolchossystemet -- har visat sin totala
ineffektivitet. Men även teknifieringen och specialiseringen
har lett till förödande resultat i många länder inte minst i
USA.
Redan nu beräknar man att de alltför industriliknande
brukningsmetoderna inom jordbruket har utarmat våra
svenska jordar till ett värde av 90 miljarder kronor. För
detta är den socialdemokratiska jordbrukspolitiken i
samarbete med den jordbrukstekniska utvecklingen, ledd
av kemikalieindustrin, ansvarig. Regeringen förebådar en
proposition om jordförvärvslagen. Miljöpartiet har redan
redovisat sin politik i motion Jo252 ''Bo- och brukarplikt''.
Av motionen framgår att vi accepterar förvärv av
jordbruksfastighet även av utländska medborgare så länge
de uppfyller kraven på booch brukarplikt.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
1.4 EG-anslutningen
Den entusiasm som regeringen visat för såväl EG-
harmoniseringen som GATT-utvecklingen är påtagligt styrd
av starka kapitalintressen. De starkaste betänkligheterna
när det gäller EG ligger visserligen enligt miljöpartiets
uppfattning på andra områden än näringspolitikens: det
gäller demokratin, supermaktsambitionerna,
uppbyggandet av nya murar kring Västeuropa,
miljölagstiftningen. Men betänkligheterna när det gäller
näringspolitiken är stora. Och de sammanhänger med den
drastiska förändring av maktförhållandena som EG-
harmoniseringen medför och som redan i dag framgår av
hur regeringen avvisar miljövänliga förslag med hänvisning
till att de strider mot EG-lagar.
I själva verket har regeringen redan försatt landet i ett
läge där den demokratiska staten i stor utsträckning är den
odemokratiska storindustrins fångar. Det gäller energin,
men också skatter, arbetsmarknad och lagstiftning, vilket
med all önskvärd tydlighet framgår av nedanstående citat ur
tidningen Ny Teknik nr 50/1990:
--Kärnkraften i Sverige kommer inte att avvecklas,
försäkrar Storas chef Bo Berggren i en intervju i den franska
affärstidningen La Tribune de l'Expansion i förra veckan.
--Att avveckla kärnkraften skulle skada vår industrigren
och den är alltför viktig för Sverige för att detta skulle få
ske, fortsätter Bo Berggren och pekar på att branschen har
en nettoexport värd 50 miljarder kronor per år.
--Sveriges välstånd beror i första hand på oss. Just därför
kommer kärnkraften inte att avvecklas, skatterna och
arbetsgivaravgifterna kommer att sänkas och vi kommer att
bli medlemmar i EG.
Så regeringen är er gisslan? frågar den franska tidningen.
--Ja, just det, svarar Bo Berggren.
Storföretagens inflytande över svensk politik är sådant
att demokratin sätts på undantag. Detta är dock snarast
normalt inom EG. Industrins lobbygrupper har ett
dominerande inflytande i EG-högkvarteret i Bryssel. Det är
dubbelt betänkligt eftersom EG som organisation dessutom
lider av ett stort ''demokratiskt underskott''.
Därför kommer regeringen inte att ha någon svårighet
att få igenom sin politik. Moderaterna och folkpartiet
liberalerna är ju än mer övertygade om att ''det som är bra
för storföretagen, det är bra för Sverige''.
De statliga företagen och verken har ju dessutom
anammat samma ideologi som den privata företagsamheten
vilket också framgår av denna proposition vars
grundinställning är att den statliga företagsamheten så
mycket som möjligt skall efterlikna den privata.
Miljöpartiet betraktar denna utveckling som farlig. För
det första skapas här maktförhållanden som gör att folkets
breda massa och särskilt de marginaliserade grupperna blir
mer maktlösa än någonsin. Storföretagen har aldrig varit
intresserade av demokrati. I jobbet har deras ledare aldrig
tillämpat den, de behöver inte demokrati för att göra sig
gällande. Tvärtom är demokratin ofta ett hinder: trög och
ineffektiv enligt deras mening.
Demokratin är till för de många och de svaga. Här sker --
i marknadens namn -- en gigantisk maktförskjutning i
Europa. En maktförskjutning som sedan länge kunnat
iakttas i USA där demokratin sedan länge är mer formell än
reell.
För det andra har storföretagen ''inget samvete'' och inga
andra ideal än vinst och växt. Företagsledarna ansvarar
inför aktieägarna för vinst och växt och inget annat.
Aktieägarna ansvarar inte inför någon. Frågor som jordens
resurser, miljön, Bangladesh's barn, angår företagen bara
om staten genom lagar modifierar deras uppträdande.
Därför krävs starka demokratiska motkrafter för att en
rimlig maktbalans skall uppstå i samhället.
Därtill kommer den i Västerlandet förhärskande
tekniktron. Tekniktron liksom tillväxttron är en populär
lära. Den försäkrar, att man genom teknisk utveckling kan
lösa alla problem. Det gäller särskilt på miljöns område.
Genom teknisk rening med filter etc. löser tekniken alla
obehagliga problem utan att någon behöver uppoffra något
eller förändra sin privata livsstil. Därför blev
katalysatorerna när de väl infördes en mycket populär
produkt. Att de inte löser CO2-problemet är något som
man systematiskt förtränger -- inte minst på
kommunikationsdepartementet.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
2. Samband med andra politikområden (Prop. kap. 3)
2.1 Miljöpolitiken
Vi har ovan citerat de fyra solidaritetskraven som bör
vara utgångspunkten för den konkreta politiska
planeringen. Eftersom näringslivet är det redskap med
vilket vi människor begagnar de materiella resurserna är
näringspolitiken av stor betydelse för solidariteten både
med naturen, kommande generationer, fattiga folk och
svaga grupper i vårt eget land. Vi har gång efter annan
framhållit att miljö- och resurspolitiken måste vara med
som en utgångspunkt inom varje departements
ansvarsområde.
Ur denna synpunkt är propositionen usel.
Förbrukningen av ändliga råvaror tas inte upp, relationen
till världssamhället i stort och framför allt de fattiga folken
omnämns inte. Miljöfrågorna tas visserligen upp men
enbart som ett tekniskt problem som kan lösas med ökade
ekonomiska resurser. Man säger visserligen att ''Ett
långsiktigt mål är att all produktion skall vara ren från
början'' men endast för att konstatera att det målet ligger
mycket långt bort. Inga idéer framläggs hur man skall nå det
målet. Det är för övrigt symptomatiskt att man säger ''all
produktion''. Man har uppenbarligen inte upptäckt att ur
miljösynpunkt är konsumtionen i dag ett lika stort problem
som produktionen. Miljöpartiet har i sina motioner
framhållit att det är lika viktigt att produkterna blir föremål
för granskning och tillståndsgivning som
produktionsprocesserna.
Vår syn på miljöpolitiken i snäv bemärkelse och dess
samband med andra politikområden redovisas vidare i vår
motion som avges i anslutning till regeringens
miljöproposition.
2.2 Utbildningspolitiken
Miljöpartiet behandlar i en separat motion de förslag
som framläggs inom utbildningspolitiken. Vi vill dock även
här framhålla att regeringen har ett snävt materialistiskt
synsätt på utbildning. Det förefaller som om man betraktar
forskningen som hönan som lägger guldägg d.v.s. ökad
tillväxt. Vi har ju redan ovan klarlagt att detta synsätt inte
bara är snävt materialistiskt utan också farligt, den typ av
tillväxt som man här i samförstånd med industrin söker
frambesvärja har endast ett kriterium: den skall vara
lönsam på marknaden och det är ett otillräckligt kriterium.
Den måste också kritiskt granskas med utgångspunkt från
solidaritetskraven. Därför satsar man alltför ensidigt på
teknisk och naturvetenskaplig utbildning och forskning.
Humaniora tycks vara ointressanta.
Miljöpartiet ser gärna ökade insatser på
utbildningsområdet, men det skall då röra sig om
grundläggande utbildning och forskning som bland annat
kan användas för att medvetandegöra och avvärja de stora
hot som mänskligheten står inför.
2.3 Arbetsmarknadspolitiken
Arbetsmarknadspolitiken är enligt vår uppfattning
alltför snävt inriktad. Vi accepterar i stort sett insatserna på
arbetsmiljöområdet sedan nu arbetsmiljöfonden har
skapats. I fortsättningen vill vi dock se ett system för
arbetsmiljöinsatser inom företagen utan den stora statliga
administration som nu byggts upp. AMS-politiken med
beredskapsarbeten, omskolning och utbildning är nog
värdefull, men om det inte finns några jobb så finner
människor naturligtvis omskolningen och utbildningen
tämligen meningslös. Vi menar att det är riktigt att släppa
loss de allmänna investeringsreserverna på 20 miljarder
kronor även om man naturligtvis inte vet om de
investeringar som kommer till stånd är förenliga med en god
miljö- och resurspolitik eftersom statens styrmedel är
otillräckliga.
Utöver detta har vi i tidigare motioner föreslagit att 10
miljarder om året skall göras tillgängliga genom försäljning
av delar av Vattenfall. Dessa medel skall användas för att
öka tillväxten inom de områden som vi menar bör
prioriteras: kollektivtrafik och inhemsk förnybar energi och
energieffektivisering. Genom att stå som beställare av ny
miljövänlig teknik ger staten ett mycket verkningsfullt stöd
till näringslivet samtidigt som arbetslösheten bekämpas. Vi
återkommer till detta.
2.4 Energipolitiken
Energiförsörjningen har ett intimt samband med
näringslivet. Därom är vi eniga med regeringen. Vi menar
dock att energipolitiken ej skall ha det överordnade målet
att tillfredsställa industrins energibehov till
konkurrenskraftiga priser, vad nu det kan vara. Det vore i
varje fall rimligt att industrin betalade lika höga
energipriser som i våra viktigaste konkurrentländer. Det
gör man inte nu. Miljöpartiets uppfattning är att
energiskatterna skall vara höga för att energianvändarna
skall betala sina miljökostnader och för att driva fram
energihushållning. Alla energianvändare skall betala
samma skatt. Leder detta till energipriser som allvarligt
drabbar företagens konkurrenskraft bör staten för varje fall
ta upp frågan om denna industri är så viktig att man bör gå
in med särskilda åtgärder för att stödja företaget, vilket då
inte bör rikta sig mot energikostnaden utan snarare bör vara
ett stöd till arbetskraften jämte stöd till
energieffektivisering. Vi återkommer till detta i vår
energimotion.
3. Utbildning och infrastruktur (Prop. kap. 4 och 5)
Dessa delar av propositionen behandlas i separata
motioner.
4. Statens affärsdrivande verksamhet (Prop. kap. 6)
4.1 Allmänna synpunkter
Propositionen diskuterar verksamheten vid de viktigaste
affärsdrivande verken. Den har dock stora brister. De
viktigaste skälen för staten att en gång upprätta affärsverk
var att politiker av olika schatteringar ansåg det väsentligt
att stora naturtillgångar skulle förvaltas gemensamt för
medborgarnas räkning samt att verksamheter av
monopolkaraktär skulle stå under demokratisk kontroll.
Detta berörs endast flyktigt.
Propositionen är slarvigt utförd. Det saknas en
djupgående diskussion av det önskvärda i att staten skall stå
som ägare av väsentliga naturtillgångar. Likaså saknas en
djupgående analys av monopolsituationen i de olika
verken. Det är slarvigt att man utförligt diskuterar
soliditetsmålen för vissa verk men inte alls behandlar dem
för andra.
Ett viktigt element som helt försummas är statens roll
som beställare av ny riskfylld teknik genom affärsverken.
Denna roll har varit av stor betydelse för utvecklingen inom
Telefon AB L M Ericsson och inom ASEA både på
energisidan och järnvägssidan. Denna funktion av statlig
näringspolitik borde ha varit värd uppmärksamhet. Det har
för företagen varit mycket värdefullt att ha staten som
beställare av viktiga referensanläggningar. Hade staten inte
ställt upp hade kanske företagens utveckling sett helt
annorlunda ut. Är det ånyo EG-harmoniseringen som gör
att denna aspekt förtigs?
Genom bokföringsmässiga ändringar -- uppskrivning av
tillgångar -- skall enligt propositionen medel frigöras som
skall tillföras investeringar inom kommunikationsområdet:
vägar, järnvägar, storstadstrafik. Härigenom skall miljarder
kunna inlevereras till statsverket. Detta är givetvis möjligt.
Verken har stora dolda reserver. Samtidigt sänks givetvis
verkens soliditet och resultatet riskerar att försämras.
Naturligtvis är det både önskvärt och möjligt att
affärsverken effektiviseras och förbättrar sin lönsamhet.
Hur detta skall kunna ske framgår dock ej av propositionen.
Organisationsändringar är inget universalmedel att uppnå
effektivitet, särskilt inte i monopolverksamheter. Eftersom
verken trots allt huvudsakligen är monopolföretag finns det
dock medel att upprätthålla avkastningskravet: ökade taxor
eller minskade insatser när det gäller samhällsservice som
man anser olönsam. Det finns risk att det blir en dold
beskattning som dessutom gärna drabbar glesbygden
hårdast.
Eftersom en orientering mot en mera snävt
marknadsmässig lönsamhetsmålsättning är påtaglig inom
affärsverk med monopol blir en naturlig följd av
bolagiseringen att statens service gentemot glesbygd och
svaga grupper kommer att försvåras. Det som tidigare varit
en naturlig del av verkets policy blir nu föremål för debatt
och förhandlingar mellan staten och det nya helt
lönsamhetsstyrda företaget.
Genom den bolagisering och ökade självständighet, som
regeringen föreslår när det gäller de statliga affärsverken,
försvagas den demokratiska kontrollen över statens
egendom. Genom regeringens åtgärder under 1980-talet
har redan riksdagens makt och inflytande över den statliga
egendomen och affärspolicyn stegvis minskats. När verkens
kapitalförsörjning fått ske direkt på marknaden har statens
budget formellt förstärkts utan att någon reell förändring
skett. Vi har nyligen noterat hur staten genom Nordbanken
gjort en spekulationsförlust på c:a 5 miljarder, vilket
uppenbarligen inte angår riksdagen. Däremot gör
regeringen ett stort nummer av att man satsar 750 miljoner
per år på energipolitiken -- pengar som dessutom till stor del
redan var beviljade av riksdagen.
Det är uppenbarligen angeläget att den demokratiska
insynen i statliga aktiebolag förbättras. Det är särskilt
viktigt när det gäller bolag som arbetar med viktiga
områden inom samhällsservicen. Detta kan ske genom
koncessionsvillkor och avtal men även genom andra
regeländringar. Regeringen bör presentera förslag om hur
detta skall ske.
Man kan inte frigöra sig från intrycket att regeringen
tämligen slaviskt följer de signaler som kommer från
verken. Mycket tyder på att verken i fråga om kompetens
och inflytande håller på att bli regeringskansliet
kunskapsmässigt och intellektuellt så överlägsna att
regeringen har svårt att hävda ståndpunkter som strider mot
verkens uppfattning.
Ekonomisk demokrati -- d.v.s. de anställdas möjlighet
att få inflytande när det gäller företagens ekonomi -- har
tidigare varit ett viktigt slagord för socialdemokratin. I
regeringens proposition finns dock inte längre detta
begrepp med. Det skulle vara värdefullt om regeringen
klarlade om de planerade ändringarna inom de statliga
verken har någon betydelse för den ekonomiska
demokratin eller om detta är ett mål som i dag är förpassat
till ''historiens skräpkammare''.
Som angivits ovan är frågan om monopol ofullständigt
belyst. Det är naturligt att de statliga verken i sin önskan att
bli mer självständiga och få ökad makt systematiskt söker
nedtona de reella monopolsituationer som existerar inom
deras ansvarsområden. De hänvisar vanligen i allmänna
ordalag till att deras monopol urholkas genom den tekniska
utvecklingen. Ingenstans nämns den ökade
monopolverksamhet som de samtidigt bygger upp och
ägnar sig åt.
Regeringens tystnad på denna punkt sammanhänger
möjligen med dess önskan att i större utsträckning kunna
använda verken som mjölkko för statliga inkomster. Man
föreskriver lönsamhetsvillkor samtidigt som man påstår att
verksamheten är konkurrensutsatt. I en konkurrensutsatt
verksamhet kan man knappast föreskriva en viss lönsamhet
annat än som en målsättning som kan infrias om marknaden
är gynnsam och företagsledningen har full frihet att
omstrukturera och köpa och sälja delar av verksamheten.
Detta gäller uppenbarligen inte de statliga verken. När det
gäller monopolverksamheter kan man däremot lätt
föreskriva en viss lönsamhet. Den kan i allmänhet -- inom
vida gränser -- uppnås genom taxesättning.
Vi menar att den maktkoncentration som uppstår när de
statliga verken utvidgar sitt arbetsområde och tar upp nya
produkter i konkurrens med andra företag inom nya
områden bör bromsas. Utvecklingen av de statliga verken
till stora koncerner med en blandning av
monopolverksamheter och konkurrensutsatta
verksamheter är enligt vår uppfattning osund och bör
stoppas. De konkurrensutsatta verksamheterna bör
avskiljas från monopolverksamheterna. De kan med fördel
överföras till den statliga koncernen Fortia, eller ännu
hellre säljas till de anställda och lokalbefolkningen enligt de
principer som miljöpartiet framfört i tidigare motioner.
Samtidigt bör regering och riksdag ta ställning till hur
den demokratiska kontrollen skall se ut för de nya monopol
som verken upprättar. Vi nämner här tre viktiga exempel:
Televerkets kabel-TV-nät, Vattenfalls övertagande av lokal
eldistribution, Vattenfalls ägandeposition i
fjärrvärmebolag.
Frågan om monopolverksamhet är ett försummat
område och vid sidan av de statliga verken aktualiseras det
på många andra områden i samhället såsom upprättandet av
regionala och nationella nät för fossilgas samt ett stort antal
tekniska monopol på kommunal nivå: vatten- och
avloppsnät, kabel-TV-nät, fjärrvärmenät, eldistribution,
sophantering, planverksamhet. Utmärkande är att man av
dessa verksamheter kräver ökad affärsmässighet och
marknadsanpassning men samtidigt försummar den
problematik som ligger i att de utgör monopol och svårligen
kan utsättas för konkurrens.
Vid sidan av de tekniska monopolen finns även andra
statliga monopol som nämns i propositionen:
Apoteksbolaget och Bilprovningen. Det finns inga tekniska
skäl för att dessa skall vara monopol men kanske sociala
skäl. Den demokratiska kontrollen över dessa
verksamheter är enligt vår uppfattning svag. Andra
verksamheter som drivs i verksform såsom Patent- och
registreringsverket och Styrelsen för teknisk ackreditering
innehåller betydande element av monopol samtidigt som
verksamheten förutsätts vara självbärande.
Vi menar att det är hög tid att regeringen tillsätter en
parlamentarisk monopolutredning med uppdrag att
klarlägga hela monopolproblematiken och hur den
demokratiska kontrollen av monopol -- privata,
kommunala och statliga -- skall ske. Marknaden är
härvidlag oanvändbar.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
4.2 Televerket
Vi har avgivit en separat motion angående telepolitiken.
Vi vill här komplettera den med några principiella
synpunkter. Mycket av vad som ovan sagts generellt om
lönsamhet, soliditet, monopolverksamhet och demokratisk
kontroll gäller i allra högsta grad Televerket. Vi menar att
staten bör avveckla Televerkskoncernen. De
konkurrensutsatta verksamheterna bör avskiljas från
affärsverket i separata bolag eller eventuellt i en
sammanhållen koncern. Frågan om staten skall äga dessa
företag bör aktualiseras.
Monopolverksamheten, det nationella telenätet och
rundradio- och TV-näten, bör även i fortsättningen drivas
i verksform under riksdagens och regeringens kontroll. De
lokala kabel-TV-näten som är av typisk monopolkaraktär
bör lämpligen försäljas till kommunerna eller på annat sätt
ställas under demokratisk kontroll (se utredningskravet
ovan).
Regeringen avser att förändra Televerkets
associationsform fr.o.m. den 1 juli 1992. Vi yrkar på att
regeringen vid utformandet av sina förslag tar hänsyn till
vad ovan anförts.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
4.3 Postverket
Även när det gäller postverket sopar regeringen
monopolproblematiken under mattan. Postverket har
alltfort monopol på brevbefordran över hela landet och med
hänsyn till landsbygdens behov bör enligt vår uppfattning
detta monopol kvarstå.
Regeringen anger totalkostnaden för ett rikstäckande
kontorsnät till 6 miljarder årligen varav 2,8 miljarder för
landsbygds- och glesbygdsservice. Regeringen anger att
postverkets regionalpolitiska och sociala åtaganden bör
vidare analyseras. Man antyder härigenom att landsbygd
och glesbygd skulle vara tärande och en belastning på
folkhushållet. Vi menar att detta är en felsyn.
Vi är positivt inställda till att posten utvidgar sin service
till att omfatta all slags bankservice. Detta är framför allt en
fråga av stor betydelse för landsbygden. I städerna är
samordningen av liten betydelse eftersom det finns tillgång
till både bank- och postkontor. Vi ser vissa svårigheter med
den av regeringen förordade ordningen att alla banker skall
kunna kräva tillgång till postens kontorsnät. Sparbankerna
och Föreningsbankerna har av tradition en stark ställning på
landsbygden och borde därför rimligen prioriteras i
samarbetet. Därtill borde ett begränsat antal affärsbanker
kunna komma i fråga för samarbete. Det är inte givet att
det skall vara samma affärsbanker som finns med över hela
kontorsnätet. Regeringen bör efter samråd med postverket
återkomma till riksdagen med förslag till hur samarbetet
mellan posten och bankerna bör utformas.
Regeringen föreslår att Postens Diligenstrafik skall
överlåtas till Swebus AB. Vi instämmer med riksdagens
revisorer i att det inte alltid är rationellt att två företag
konkurrerar inom ett område som är sådant att det lämpar
sig för ett tekniskt monopol, i all synnerhet inte om båda
företagen har samma ägare.
Nu föreslår emellertid regeringen att ett sådant
konkurrensproblem skall lösas genom att en verksamhet
överförs från affärsverket posten med dess speciella ansvar
för en rikstäckande service till ett statligt bolag som inte har
sådana förpliktelser. Detta kan vi inte acceptera med
mindre än att regeringen klargör vilka garantier som
fortsättningsvis skall finnas för en god glesbygdsservice.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
4.4 Statens järnvägar
I enlighet med vad vi tidigare anfört bör SJ-koncernen
uppdelas så att järnvägsverksamheten separeras från
landsvägstrafiken. De delar av Swedcarrier-gruppen, som
inte innebär direkta samordningsfördelar för
järnvägstrafiken, överförs till Fortiakoncernen och
aktualiseras eventuellt för försäljning.
På sikt kan vi tänka oss att det skall kunna finnas
konkurrens även på banverkets stomnät, men så länge detta
inte är fallet bör SJ arbeta som ett normalt affärsverk.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
4.5 Statens vattenfallsverk
Miljöpartiet har alltsedan partiet bildades konsekvent
drivit tre frågor när det gäller energipolitiken:
a. Kärnkraften skall snabbt avvecklas.
b. Politiken skall gå ut på resurshushållning och
effektivisering.
c. Svensk energiförsörjning skall i första hand baseras på
inhemsk och förnybar energi.
Målet för resurshushållningen har under senare år
konkretiserats till att energianvändningen skall minskas
med 2 % per år, vilket betyder en halvering på 35 år.
Speciellt skall användningen av fossila bränslen minska med
85 % på 25 år.
Miljöpartiet begär inte att Vattenfall genomför vår
politik så länge denna inte vunnit riksdagens bifall.
Däremot kan både vi och hela riksdagen begära att
Vattenfall aktivt arbetar för att genomföra den politik som
regering och riksdag beslutat. Så har inte varit fallet.
Tvärtom har Vattenfalls ledning vid otaliga tillfällen i ord
och skrift kritiserat de politiska besluten och i sin praktiska
politik samverkat med de krafter i samhället som
propagerar för ökad energianvändning och för kärnkraft.
Man har genom taxesättning och propaganda bidragit till
ökning av energikonsumtionen, vilket har låst fast det
svenska samhället i ett starkt kärnkraftsberoende samtidigt
som man bromsat utvecklingen av alternativa energikällor,
exempelvis genom att insatserna på vindkraftområdet
inriktats på alltför storskaliga projekt. Vidare har man på
kraftvärmeområdet bedrivit en politik som kan beskrivas
som manipulativ.
Vattenfalls ambitioner att lägga under sig allt större
områden av svensk energimarknad leder till en
maktkoncentration som inte bara gör politiska initiativ
svårgenomförbara utan dessutom sätter
marknadsstyrningen på undantag till förmån för en elitstyrd
utveckling med svag demokratisk kontroll.
Det är uppenbart att varken regering eller riksdag mer
än ytterst marginellt har kunnat påverka Vattenfalls politik.
Miljöpartiet de gröna kräver att energipolitiken skall
utformas av riksdag och regering och att sabotage mot den
demokratiskt fastlagda energipolitiken med kraft beivras.
För att eliminera maktkoncentrationen och få en mera
funktionell organisation av elmarknaden och en bättre
fungerande marknadsekonomi bör Vattenfall i nuvarande
form avvecklas.
Vattenfall bedriver i huvudsak följande verksamheter:
1. Elgenerering i värme- och vattenkraftverk 2.
Högspänningsdistribution 3.
Detaljdistribution och elförsäljning (även fjärrvärme)
I framtiden bör statens verksamhet inom
elenergiområdet bedrivas på följande sätt:
1. Vattenkraftverken och de fossila värmekraftverken
försäljs till landstingen i respektive län där de finns.
Alternativt kunde verken övertas av ett kommunförbund
bestående av länets kommuner. Elenergin säljs på
energimarknaden. Därigenom får man en fungerande
marknadsekonomi med regional anknytning.
2. Kärnkraftverken samordnas i ett separat affärsverk
under industridepartementet.
3. Högspänningsdistributionen för hela landet
sammanförs till ett ''Statens eltransmissionsverk''. Detta
verk blir ett typiskt naturligt monopol liksom vägverket och
banverket och bör arbeta i affärsverksform. Staten bör
inlösa de högspänningsledningar på över 200 kV som finns
i annan ägo än Vattenfalls. Transmissionsverket skall åta sig
att mot fastställda taxor transmittera elenergi från
producent till konsument. (Den så kallade Common
carrierprincipen.) Konsument är vanligen industri eller
detaljdistributör.
4. Detaljdistribution (varav Vattenfall har 11 % i landet)
liksom all fjärrvärmeverksamhet säljs ut till lokala
distributörer, vanligtvis kommunala energiverk.
5. Projekterings- och entreprenadverksamheten
ombildas till ett separat aktiebolag som bedriver sin
verksamhet i konkurrens med andra entreprenadföretag.
Det kan inordnas i Fortiakoncernen och på sikt försäljas.
6. Trollhätte kanalverk organiseras som ett statligt verk
direkt under kommunikationsdepartementet.
7. Övrig verksamhet försäljs eller överförs till andra
statliga företag.
Överföringen av vattenkraftverken och de fossileldade
värmekraftverken till landstingen är ett steg i den
decentralisering och ökande länsdemokrati som
miljöpartiet i alla sammanhang har förordat. Landstingen
bör förvandlas till demokratiskt styrda länsparlament med
ansvar inte blott för sjukvård utan också för trafik, regionalt
försvar, högre utbildning, regional energiförsörjning etc.
Likaledes är överförandet av lokaldistributionen av
elenergi och värme till kommunerna önskvärt ur
demokratisk synpunkt eftersom det här rör sig om så
kallade naturliga monopol.
De sämre tiderna kommer sannolikt att leda till minskad
överflödskonsumtion och ökat sparande. Kommuner och
landsting kan därför finansiera sina köp av
energianläggningar via finansmarknaden och det rör sig här
om investeringar som har mycket låg risknivå och som
rimligen kommer att vara lönsamma redan på kort sikt,
samtidigt som dessa nationella tillgångar och monopol
stannar i det allmännas ägo men förs närmare de lokala
intressena.
De medel -- det torde över några år röra sig om över 50
miljarder -- som staten tillförs på detta sätt bör användas för
investeringar i miljövänlig och energisnål teknik inom
energi- och kommunikationsområdena. Detta bör som vi
redan tidigare anfört användas i krisbekämpande syfte
samtidigt som det betyder tillväxt på områden där tillväxt
verkligen är önskvärd. Bland annat av det skälet bör de
föreslagna åtgärderna genomföras skyndsamt.
Sålunda bör banverket få börja utbyggnad av järnvägar
i regioner med svag arbetsmarknad, exempelvis
upprustning av norra stambanan, stambanan genom övre
Norrland, byggande av norra ostkustbanan, elektrifiering
av Blekinge kustbana etc.
Vidare kan rullande materiel för järnvägar och annan
kollektivtrafik beställas hos krisföretag såsom Saab och
Volvo. Insatser för förbättrad kollektivtrafik i
storstadsområdena kan också ingå i programmet.
Vapenindustrin som möter stora sysselsättningsproblem
liksom underleverantörsindustrin borde kunna få
''alternativ sysselsättning'' inom området förnybar energi:
anordningar för biobränslen, vindkraftverk,
biogasanläggningar, solfångare etc. Allt detta kan helt eller
delvis finansieras genom de medel som frigjorts ur
Vattenfall.
De omstruktureringsåtgärder som här har föreslagits bör
kunna genomföras utan en omfattande statlig utredning.
Regeringen bör tillsätta en arbetsgrupp för att utarbeta
detaljförslag som kan föreläggas riksdagen under våren
1991 så att beslut kan fattas innevarande riksmöte och
genomförandet vara till stor del klart den 1 juli 1992.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
4.6 Domänverket
Regeringens utpräglade materialistiska syn på tillvaron
manifesteras i förslagen om Domänverket. Domänverket
uppfattas som en kapitaltillgång bestående huvudsakligen
av produktiv skogsmark och jordbruksmark ur vilken man
skall klämma fram så stor vinst som möjligt. Att
Domänverkets markinnehav till största delen består av den
svenska fjällvärlden som främst bör betraktas som ett
enastående naturvärde, som varken bör eller kan omsättas
i ekonomiska termer, finner regeringen inte värt en
kommentar. Att stora delar av de ur naturskyddssynpunkt
utomordentligt viktiga fjällskogsområdena berörs finner
man inte heller värt att diskutera.
Miljöpartiet har vid flerfaldiga tillfällen föreslagit att
skogs- och jordbruksmark skulle försäljas av Domänverket
till brukare som med bo- och brukarplikt själva vill ägna sig
åt markens skötsel. Liknande förslag har även ställts av
andra partier. Alla sådana förslag har avvisats av
socialdemokraterna och regeringen. Nu föreslår man
plötsligt att Domänverket skall få sälja ut mark för 950
miljoner som i första hand skall avse mindre
skogsfastigheter och jordbruksmark. Vi betvivlar att detta
förslag är grundat på omsorgen om småskaligt jord- och
skogsbruk utan snarare på en önskan att förstärka
Domänverkets likviditet inför aktiebolagsbildningen. Vi
betvivlar också att det finns tillräckligt många köpare av
mindre fastigheter för att täcka den föreslagna ramen inom
ett budgetår. Risken är däremot stor att Domänverket
försäljer vissa större innehav till stora företag för att fylla
den föreslagna ramen.
Vi avvisar med skärpa regeringens förslag att den
svenska fjällvärlden, fjällskogarna och många andra
områden av stort naturvärde skall överlåtas till ett
aktiebolag med enbart vinst och växt som mål. Vi vidhåller
våra förslag att Domänverket skall sälja brukningsenheter
till brukare som vill bruka marken med bo- och brukarplikt.
Vi kräver att staten skall redovisa hur den bättre än hittills
på sitt eget markinnehav skall vårda naturen och hotade
arter men också de stora kulturvärden i form av kulturmark
och kulturbyggnader som förvaltas av Domänverket.
Domänverkets mark som en källa till rekreation och
naturupplevelse både för svenska folket och utländska
gäster bör också beaktas.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vi föreslår vidare att Göta Kanal avskiljs från
Domänverket och blir en självständig stiftelse med
intressenter från de enheter i Götaland som har ett positivt
intresse av att utveckla kanalverksamheten. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag härom.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
5. Konkurrens och samarbete (Prop. kap. 7)
5.1 Allmänt
Även om vi inom miljöpartiet ansluter oss till
marknadshushållningens princip så vill vi varna för en
övertro på marknaden och konkurrensen som enda medel
att styra samhällsutvecklingen. Vi menar att en av staternas
viktigaste uppgifter är att modifiera marknadens styrning,
eftersom den är kortsiktig och materialistisk. Men sedan de
modifieringar genomförts som staten kan finna motiverade
i frågan om marknadspriser exempelvis på energi, råvaror
och utsläpp, med hänsyn till kraven på långsiktig solidaritet,
bör tillgång och efterfrågan styras av marknaden.
Konkurrensen är därvid det effektivaste verktyget att sörja
för en god avvägning mellan tillgång och efterfrågan.
En mycket viktig synpunkt som saknas i regeringens
framställning är att konkurrens endast är moraliskt
försvarbar när den sker mellan någorlunda jämnstarka
parter. Det finns många fall då konkurrensen skulle leda till
att den svagare parten går under vilket ur många
synpunkter kan vara skadligt. Det kan dels leda till att
monopol uppstår, dels till att självförsörjning och självtillit
drabbas. Därför är det, som vi redan tidigare framhållit,
förmodligen fel att föreställa sig att en totalt avreglerad
internationell livsmedelsmarknad skulle vara vare sig
önskvärd eller möjlig.
Regeringen sätter sitt hopp till en avreglerad,
internationell livsmedelsmarknad för att uppnå lägre
livsmedelspriser i stället för att använda de verktyg som
direkt står till regerings och riksdags förfogande.
Miljöpartiet har sedan åratal föreslagit att mervärdeskatten
skall tas bort på basmat, och för att reformen skall vara
skattemässigt neutral skall den höjas i motsvarande mån på
andra varor. Detta har i detalj klargjorts i andra motioner
som kommer att behandlas av riksdagen.
Även om konkurrens kan vara ett medel till ökad
effektivitet och produktivitet är det värt att framhålla dels
att, som ovan sagts, konkurrens också kan leda till
ineffektivitet (monopol), dels att samarbete i många fall kan
vara ett minst lika effektivt medel till framåtskridande.
Detta tycks behöva påpekas eftersom det inte omnämns i
propositionen. Av tradition har socialdemokratin varit
mycket positivt inställd till kooperationen. Kooperation
betyder samarbete. Detta tycks vara helt bortglömt inom
regeringen i dag. Samarbete är en minst lika verksam metod
för att åstadkomma kreativitet och utveckling som
konkurrens.
Regeringen säger sig vilja fullfölja den avreglering som
redan skett på den svenska marknaden och åberopar de
förändringar som skett på de finansiella marknaderna.
Exemplet är inte särskilt väl valt om man vill demonstrera
avregleringens välsignelser. Just på de finansiella
marknaderna har denna avreglering uppenbarligen varit
ansvarig för de kreditförluster på 18 miljarder som skett
inom det svenska penningmarknadssystemet under 1990
och som nu låntagare och småsparare inom landet kommer
att få betala. 18 miljarder är faktiskt inga småpengar. Det
rör sig om över 1 % av den svenska ekonomin, d.v.s. siffror
av samma storlek som de som intensivt diskuteras när det
gäller tillväxt eller förlust i BNP.
Lika väl som regleringar bör analyseras med stor
försiktighet finns det också skäl att analysera avregleringar
så att de inte får så förödande konsekvenser som angivits
ovan.
Vi instämmer med regeringen att den offentliga sektorn
kan må väl av att utsättas för ett rimligt mått av konkurrens.
Vi hoppas att det leder till att det av miljöpartiet föreslagna
systemet med ''skolpeng'' och ''omsorgspeng'' snarast införs
när det gäller stöd till alternativa skolor och alternativ
barnomsorg.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
5.2 Konkurrens på livsmedelsområdet
Ur miljöpartistisk synpunkt är det viktigt att små lokala
producenter får tillfälle att utveckla sin verksamhet. Särskilt
på livsmedelsområdet, som ingalunda är och bör vara en
högteknologisk verksamhet, bör lokal produktion främjas.
Det är därför viktigt att stora företag, svenska eller
multinationella, aktiebolag eller kooperativa, inte får
tillfälle att genom ekonomiskt otillbörliga åtgärder hindra
små företag att växa upp. Åtgärder som prisdumping och
uppköpserbjudanden i akt och mening att förhindra
konkurrens bör därför förhindras genom en effektivare
lagstiftning och övervakning. Detta bör dock gälla generellt
och vi motsätter oss därför en speciallagstiftning riktad mot
jordbrukskooperationen men förordar en förstärkt
lagstiftning mot konkurrenshämmande aktiviteter.
Den tolkning av plan- och bygglagen som lett till att
kommunerna fördelat livsmedelsbutikslägen till ett fåtal
stora företag har varit olycklig. Även ''prispirater'' måste få
en rimlig chans att etablera sig. Samtidigt måste
planmyndigheterna få bibehålla en kontroll så att inte
bilberoendet ökar när det gäller livsmedelshandeln.
Miljöpartiet har i tidigare motioner yrkat att
prisinformation skall ges på varan i alla snabbköpsbutiker.
Från handelns sida motsätter man sig detta med hänvisning
till merkostnaden. Det är vår uppfattning att kunderna är
villiga att betala denna merkostnad för att få korrekt
prisinformation.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
5.3 Inrikesflyget
Vi har avgivit en särskild motion där vi framhåller att
regeringen borde anlägga ett samhällsekonomiskt synsätt
på flyget och att det ur miljösynpunkt orimliga förhållandet
att flygets energikonsumtion skall vara obeskattad måste
upphöra. Vi anger vidare att vi inte har något att erinra mot
ökad konkurrens så länge säkerhetskontrollen inte
eftersätts samt att flygets expansionsperiod måste vara
avslutad.
Utöver detta vill vi framhålla att riksflygplatserna bör
kvarstå i statlig ägo under det att regionala flygplatser kan
vara lokalt ägda eller samägda av stat och kommun. Under
alla förhållanden är de monopol och måste som sådana stå
under demokratisk kontroll. Regeringen bör precisera hur
detta skall ske. Kommunerna bör ej genom kapitaltillskott
eller annat stöd subventionera flygplatser. Sådana
subventioner ger en snedvridande effekt på konkurrensen
mellan trafikslagen.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
5.4 Träfiberlagen
Vi har motionerat om träfiberlagens avskaffande och
utgår ifrån att regeringen kommer att föreslå detta.
Samtidigt inser vi att avskaffandet kan leda till svårigheter
för träplattsindustrin. Vi förutsätter att regeringen
återkommer med förslag om hur dessa svårigheter skall
lösas.
5.5 Jordförvärvslagen
Vi anser, som redan tidigare angivits, att vår motion
Jo252 ''Bo- och brukarplikt'' bör ligga till grund för den
förändrade jordförvärvslagstiftningen.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
5.6 Fisket
Vårt ställningstagande framgår av en separat motion.
5.7 Sockerindustrin
Vårt ställningstagande framgår av en separat motion.
5.8 Byggstandardisering
Vi är positivt inställda till en harmonisering av
byggstandarden. Samtidigt bör det framhållas att svensk
byggstandard har hög kvalité och att en anpassning nedåt för
att åstadkomma en harmonisering inte utan vidare kan
accepteras. Vi avvaktar regeringens förslag.
5.9 Näringstillstånd för utländska företag
Vi ser inga större behov för förändringar av lagen om rätt
för utländska företag att bedriva näringsverksamhet i
Sverige. Vi känner inga fall där seriösa utländska företag
hindrats att etablera verksamhet i Sverige. Vi vill dock ej
generellt motsätta oss vissa förenklingar i nu gällande
lagstiftning. Vi avvaktar regeringens förslag.
6. Näringslivets förnyelse (Prop. kap. 8)
6.1 Allmänt
Regeringen hyllar marknadens och konkurrensens
dominerande betydelse för näringslivets utveckling utan att
någonsin fråga om det som utvecklas är acceptabelt med
hänsyn till de långsiktiga krav på resurshushållning inom
naturens ramar och på solidaritet, som enligt miljöpartiets
uppfattning bör vara styrande för statens insatser på detta
område.
Samtidigt finns det uppenbarligen en stark tro på att
staten genom diverse stödåtgärder kan påskynda den så
kallade tillväxten. Historien ger föga belägg för denna
uppfattning.
Under de årtionden då BNP-tillväxten var stark, 1950-
och 1960-talen, var tillväxten ungefär dubbelt så hög som
under 70- och 80-talen. Samtidigt kan vi konstatera att
under 50och 60-talen hade Sverige inget
industridepartement, inget industriverk, ingen styrelse för
teknisk utveckling, inget energiverk, inga
utvecklingsfonder och mycket obetydliga etableringsstöd.
Det kan naturligtvis finnas många samverkande orsaker till
den låga tillväxten under senare årtionden, men
uppenbarligen har ambitionen att genom statlig
administration frambesvärja industriell tillväxt och stark
BNP-tillväxt misslyckats.
Det är säkert ett steg i rätt riktning att regeringen nu
börjar avveckla vissa delar av detta system. Vissa av de
skickliga medarbetare som finns i ovannämnda statliga verk
kan säkert bättre arbeta för utveckling direkt genom
produktivt arbete i näringslivet. Vi har för övrigt i vår
motion 1990/91:N317 föreslagit att även
industridepartementet borde minska sin verksamhet. Vi
återkommer till detta i avsnitt 7 nedan.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Miljöpartiets grundinställning är att priset på arbete
genom beskattningen har drivits upp till alldeles för höga
nivåer. Mänskligt arbete är ju inte någon knapp tillgång.
Tvärtom, det är många som inte kan få lönearbete --
arbetslösheten, ett av mänsklighetens värsta gissel, kommer
att i ökande utsträckning drabba även Sverige. Arbetskraft
är en förnybar tillgång. Samtidigt har staten gjort priset på
arbetskraft mycket högt. Sedan 1950 har det i reala termer
ökat med 400 %
medan priset på energi endast har ökat med 25 %,
vilket bland annat sammanhänger med att energi
varit lågbeskattad. Detta har gynnat rovdrift på energi och
råvaror och lett till ett växande sopberg, de vanliga
nackdelarna med de linjära resursflödena.
Miljöpartiet har systematiskt yrkat på att priset på
arbete skall sänkas och priset på energi och råvaror höjas
genom en omlagd beskattning. Detta har vi framfört i våra
skatteförslag där vi föreslagit betydligt högre energiskatter
och samtidigt kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter. Vi
upprepar nu detta yrkande.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Småföretagens utveckling är viktig.Näringspolitiken
skall präglas av en lokal inriktning, småskalighet och tro på
det personliga engagemanget. Småföretag står för en
idérikedom och livskraft som är nödvändig för förnyelsen
och utvecklingen av vårt näringsliv.Staten måste med
skatteregler och lagstiftning aktivt stödja små företags
utveckling -- de har ofta sämre möjligheter både att få
personal och riskkapital än de stora företagen.Den
kooperativa företagsformen bör få mer aktivt stöd.Det
behövs en ny företagsform med åtminstone visst
ägaransvar!Miljöpartiet har i motion 1990/91:N227
''Inrättande av lokala näringslivsfonder (Närfonder)''
föreslagit att lokala närfonder byggs upp i varje kommun.
De skall medverka i det lokala samarbetet, bistå med att ge
och förmedla råd och finansiering av lokala projekt och
företag och vid behov också själva kunna satsa riskkapital.
Vi har samtidigt velat differentiera sänkningen av
arbetsgivaravgifterna så att den största sänkningen inträffar
i glesbygd. Vi menar att detta är en bättre, generellt
verkande regionalpolitik än den gängse metoden med
diverse riktade bidrag. I vår motion 1990/91:N227 har vi
också föreslagit införandet av egenkapitallån till
småföretagare som vill starta eller utvidga en verksamhet.
Så som framgår av vår skattemotion vill vi också
skattemässigt underlätta uppbyggandet av det egna
kapitalet i småföretag.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vi har också pekat på vikten av att aktiebolagsformen
inte bör vara den enda företagsformen utan att producent-
och konsumentkooperativ bör få det allmännas stöd
framför allt genom en bättre genomarbetad lagstiftning för
dessa företagsformer. Särskilt behöver metoderna för att
förse kooperativa företag med eget kapital utvecklas. Även
inom kooperativ borde exempelvis egenkapitalhjälp till
delägarna kunna förekomma.
Dessa förslag är enligt vår mening att föredra framför de
statliga riskkapitalbolagen som gör staten till delägare i
småföretagen, och som vi alltjämt avvisar. Däremot kan vi
godta att industrifonden i större utsträckning inskränker sitt
företagsstöd till enbart bankgarantier.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
6.2 Produktutveckling
Vi säger ja till den nya uppläggningen av STU:s insatser
för utveckling av nya projekt som föreslås i propositionen,
men menar att de senare faserna av utvecklingen av nya
produkter i huvudsak bör finansieras genom normala
kapitaltillskott från närfonder och utvecklingsfonder.
6.3 Teknikspridning
Statens satsning på konsult- och rådgivningsverksamhet
och på teknikspridning bör gälla områden som ur samhällets
synpunkt är särskilt angelägna, d.v.s. sådana som främjar
småföretagsverksamhet, ekologisk balans och energi- och
resurshushållning. Vi menar att det klart bör uttalas att de
statliga insatserna skall ha denna inriktning.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
6.4 Forskningsbaserade småföretag
Det är viktigt att underlätta bildandet av företag som tar
vara på och vidareutvecklar de goda idéer och uppfinningar
som föds i forsknings- och utvecklingsarbetet vid högskolor
och universitet. Det bör vara en viktig uppgift för det nya
näringslivsverk som regeringen föreslår en uppgift som i
första hand kan skötas av högskolornas kontaktsekreterare
i samarbete med de regionala utvecklingsfonderna, som ett
led i deras löpande arbete och inom deras kostnadsramar.
De närfonder vi föreslår kan också medverka i detta.
6.5 Utländska företagsförvärv
Vi har tidigare uttalat skepsis inför regeringens okritiska
inställning till näringslivets internationalisering. De
problem som vi påpekat med maktkoncentration,
alienation, storskalighet, minskande konkurrens, minskad
självtillit, ökat transportarbete etc. bör beaktas i det vidare
harmoniseringsarbetet med EG.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
6.6 Främjande av utländska investeringar
Vi är övertygade om att utländska företag kommer att
söka sig till Sverige om de finner marknadsmässiga skäl
härtill och helt utan en statlig insats av 8,5 miljoner.
6.7 Regional balans
I propositionen finns cirka två sidor under rubriken
''Åtgärder för tillväxt och regional balans''. Visserligen kan
de förslag som läggs inom ramen för näringslivspolitiken på
en rad områden, bl.a. infrastrukturinvesteringar,
arbetsmarknads- och utbildningspolitik, också innefattas i
begreppet regionalpolitik. Näringslivspolitik och
regionalpolitik har mycket gemensamt. Det är ändå
överraskande att skrivningen om regional balans i
propositionen ges så litet utrymme och är så tunn både vad
det gäller analys/resonemang och konkreta åtgärder.
I själva verket är de så kallade infrastrukturförslag som
framläggs ensidigt inriktade på att kanalisera stora resurser
till de redan överhettade områdena i vårt land under det att
de områden som ligger längre bort från de stora tätorterna
blir styvmoderligt behandlade. Vi är övertygade om att
regeringens politik bygger på den felaktiga analys och
grundinställning som vi påtalat i inledningen till denna
motion. Därför kommer regeringens förslag att förvärra
den regionala obalansen i vårt land.
Den 9 mars 1990 presenterade regeringen sitt förslag till
''Regionalpolitik för 90-talet''. Även denna proposition kan
karaktäriseras som ''ensidigt tillväxtvänlig'', d.v.s.
ekonomisk tillväxt förespråkas på bekostnad av miljö,
kultur och andra mer mjuka värden. Bland annat betonades
att både regional- och näringslivspolitik skall främja den
ekonomiska tillväxten. Med ett sådant resonemang är det
inte överraskande att den ekonomiska tillväxten
överordnas regional balans och en långsiktigt hållbar
ekologisk utveckling i vårt land. I den nu lagda
propositionen om ''näringspolitik för tillväxt'' har
formuleringen ställts i förgrunden och det heter att
''regionalpolitiken bör även framdeles medverka till att
främja den ekonomiska tillväxten bl.a. genom att
samhällets resurser tas tillvara på ett effektivt sätt och att
strukturomvandlingen underlättas.'' Vidare sägs i
propositionen: ''...outnyttjade resurser skall aktiveras och
tas i anspråk på ett sätt som bidrar till ökad tillväxt i landet.''
Miljöpartiet de gröna menar att regionalpolitiken och
näringslivspolitiken, liksom alla övriga politikområden
måste inriktas på att skapa ett miljövänligt, resurssnålt
och ett i längden ekologiskt hållbart samhälle. Tillväxten
i sig kan inte vara ett mål -- i stället bör man precisera vad
som bör växa och vad som tvärtom bör minska. Målet måste
vara ett energi- och resurssnålt samhälle, där människan
lever i samklang med ekosystemet. 90-talets politiker måste
börja agera efter kunskaper om landets tillstånd och inte
fortsätta att nonchalera forskarrapporter och
internationella överenskommelser.
I anslutning till propositionen lägger vi flera motioner
inom kommunikationsområdet där vi konkret föreslår
åtgärder för en decentraliserad utveckling i hela landet. Det
investeringsprogram, som vi föreslår, bör bli ett verksamt
medel för en allsidig regional utveckling. Satsningar på
miljövänlig kollektivtrafik, inhemsk energi och andra
ekologiskt angelägna projekt, ingår i ett
investeringsprogram som kan skapa regional balans -- ge
arbetstillfällen, samtidigt som investeringarna leder till ett
på sikt ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhällssystem.
Problemanalys
Vi anser att regeringens problemanalys när det gäller
regional utveckling -- i den mån den existerar -- utgår från
felaktiga grundantaganden. Man föreställer sig att det är de
perifera delarna av landet som är problemet. Det är
emellertid här som huvuddelen av de realvärden skapas som
är grunden för landets försörjning. Storstäderna är minst
lika stora regionalpolitiska problem. I analyser som bland
annat förekommer i regeringens egna propositioner uttalar
man förvåning över att BNP-tillväxten är så låg trots en hög
investeringsnivå och en kraftig modernisering av
näringslivet, bland annat en snabb datorisering. Det finns
ingenting som tyder på att industrin och jordbrukets
produktivitet inte tilltagit på väntat sätt.
Däremot finns det skäl att misstänka att administration
och diverse så kallade serviceverksamheter som är
koncentrerade till storstäderna inte har ökat
produktiviteten. Vidare har åtskilliga områden som är mera
tärande än närande vuxit påtagligt. Exempel som kan
nämnas är bankväsendet, där trots stora investeringar
personalen knappast har minskat. Reklambranschen har
svällt våldsamt. Dessa och andra serviceverksamheter har
dessutom kunnat omge sig med dyrbara lokaler och annan
kringutrustning. De har på allt sätt kunnat organisera sitt
arbete så att det passar privatlivets krav. Därför finner man
att det är praktiskt taget omöjligt att träffa några s.k.
beslutsfattare på sina kontor en fredagseftermiddag.
Det talas mycket om den offentliga sektorns
ineffektivitet men få ifrågasätter att man inom vård, omsorg
och skola utför ett nyttigt arbete. Det finns däremot skäl att
ifrågasätta om åtskilliga verksamheter i storstäderna inom
administration och s.k. service över huvud taget är
produktiva. Därtill kommer att de stora städerna med alla
sina kommunikationsproblem, miljöproblem och trängsel
skapar hälsoproblem och sliter ned människor vilket också
framgår av exempelvis cancerstatistiken. Genom sin storlek
skapar de också energikrävande kommunikations- och
transportbehov.
Miljöpartiet menar alltså att när det gäller
regionalpolitiken så måste perspektivet ändras. Eftersom
beslutsfattarna -- inklusive regeringen -- sitter i centrum har
man ett förvrängt perspektiv.
De problem som behöver angripas är sålunda:
storstadskoncentrationen, den överstora servicesektorn och
administrationen. Genom att bara studera de ekonomiska
resursflödena och inte de verkliga har man fastnat i ett
förvrängt perspektiv.
Miljöpartiet välkomnar alla förslag som kan bidra till att
minska överhettningen i storstadsområdena samtidigt som
en förstärkning av de mindre orternas arbetsmarknad kan
uppnås. Även storstäderna behöver en rejäl förnyelse.
Genom att stoppa befolkningstillväxten och snarare
åstadkomma en viss mindre befolkningsminskning i
storstäderna kan man skapa en god livsmiljö för dem som
bor och verkar där.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Decentralisering
Regeringen föreslår i propositionen att regionalpolitiskt
företagsstöd skall kunna lämnas för att utlokalisera
ytterligare verksamheter inom den privata tjänste- och
servicesektorn från Stockholmsområdet. Som exempel
nämns ideella organisationer och intresseorganisationer.
Detta rör sig dock om småpengar i jämförelse med det stöd
som regeringen föreslår till väg- och järnvägsinvesteringar i
de tättbefolkade delarna av landet som till stor del
motiveras av storstädernas trafik och
kommunikationsbehov. Det bör fastslås att det stora
regionalpolitiska stödet i Sverige går till storstadsregionerna
även om det budgettekniskt uppträder under andra
beteckningar. Vi vill påminna om de förslag vi framfört i
andra motioner om rätt för kommunerna att ta ut regionala
drivmedelsskatter och rätt till företagsbeskattning för att
skapa resurser för bättre kollektivtrafik.
Regeringen måste även ta initiativ till att fler statliga
verk och företag utlokaliseras. Samtidigt måste företag och
organisationer ges förutsättningar för en utlokalisering som
gynnar företagens ekonomi. Miljöpartiet de grönas förslag
om nedsättning av arbetsgivaravgifterna med 10
procentenheter främst i Norrland och 3 procentenheter i
övriga landet, utanför storstäderna, menar vi är ett sådant
effektivt medel.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Regionalpolitiskt stöd
Som framförts i miljöpartiets partimotion 1990/91:A485,
anser vi att en mer generell ekonomisk stimulans framför
de riktade regionala insatserna långsiktigt skulle gynna den
regionala balansen. Vi ger en rad förslag i den riktningen:
sänkta arbetsgivaravgifter, kommunala närfonder, grön
skattepolitik, jordbrukspolitik, energipolitik och
trafikpolitik.
Vi anser att stöd och bidrag ibland kan uppfattas som
nådegåvor och att de som verkar och bor inom områden,
som för den regionala balansen behöver stöd, själva i större
utstäckning skulle förfoga över tillgångarna som t.ex.
vattenkraft, malm och skog.
I proposition 1990/91:87 (sid. 237) aviseras att
förhandlingarna mellan EFTA och EG kan komma att
innebära förändringar för möjligheterna att ge
transportstöd. Sådana stöd kan ses som tekniska
handelshinder. Ett noggrant beredningsarbete anser
regeringen nödvändigt. I samband med ett sådant
beredningsarbete anser miljöpartiet de gröna att
kostnaderna för telekommunikation i hela landet måste
utredas.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
6.8 Bilindustrin
Bilindustrin i Sverige inger i dag stor oro. Miljöpartiets
grundinställning är att bilismen medför stora resurs- och
miljöproblem och vi har i många motioner yrkat på att den
bör begränsas och åtskillig biltrafik ersättas med
miljömässigt bättre transportsätt. Detta hindrar inte att vi
känner stort ansvar för alla de anställda inom de stora
bilföretagen och deras underleverantörer runt om i landet
som nu drabbas av permitteringar och friställningar.
Som nämnts tidigare föreslår vi att medel som frigörs
från Vattenfall skall användas för att skapa alternativ
sysselsättning genom statliga och kommunala beställningar
av miljövänliga energi- och transportanordningar.
Vi vill också påminna om att vi varje år har motionerat
om att problematiken kring bilindustrin borde bli föremål
för en grundlig utredning. Vi hänvisar till våra motioner:
1988/89:N386 Bilindustrins framtid, 1989/90:N287
Bilindustrins framtid och 1990/91:N243 Bilindustrins
framtid. Vi är sorgsna och besvikna över riksdagens och
regeringens passivitet när det gäller att förbereda sig på den
kris som varit i annalkande och som nu drabbar landet med
stor kraft. Vi är övertygade om att de anställda inom
bilbranschen delar denna besvikelse.
Vi yrkar ånyo att riksdagen med anledning av motion
1990/91:N243 ger regeringen till känna att den där begärda
utredningen skall tillsättas och för ändamålet anslår 5
miljoner kronor.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
7. Effektivare myndighetsstruktur (Prop. kap. 9)
7.1 Allmänt
Miljöpartiet noterar med tillfredsställelse den
rationalisering som sker inom statsförvaltningen bland
annat genom ADB. En varning för alltför höga ambitioner
kan dock vara på sin plats. Rapporterna från införandet av
tulldatasystemet är oroande. Det är också av vikt att man
tar till vara datasystemens möjligheter till en småskalig,
decentraliserad verksamhet. Genom att
informationsflödena sker så mycket snabbare med
elektroniska hjälpmedel minskar rationaliseringseffekten
av att de administrativa enheterna centraliseras. I stället
kan de verka lokalt i små enheter, nära sina ''kunder''.
De statliga myndigheterna verkar dels som serviceorgan
men dels också som övervakare av att lagar och
förordningar följs. Det är en grannlaga uppgift att på ett rätt
sätt kombinera dessa uppgifter. Tidigare har myndigheterna
alltför mycket betonat sitt ''överhetsansvar''. Det gäller nu
att man inte går för långt åt andra hållet genom den
serviceanda som skall prägla verken.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
7.2 Myndighet för teknik-, industri-, energi- och
regionalpolitik
Miljöpartiets förslag i tidigare motioner att anpassa
verksamheten inom dessa områden till behoven
överensstämmer ganska väl med regeringens förslag. Vi
hänvisar till vad vi sagt om att generellt verkande medel bör
föredras framför riktade bidrag, exempelvis inom
regionalpolitiken.
Det är svårt att bedöma hur mycket STU:s verksamhet
har lett till framgångsrik industriell verksamhet och vilken
utdelning samhället får på de pengar som STU:s
verksamhet har kostat.
Det är lättare att se vad energiverket inte har gjort än
vad det gjort för att på något verkningsfullt sätt bidraga till
utvecklingen av inhemska bränslen, energihushållning eller
förberedelserna för kärnkraftavveckling. Det är nödvändigt
att man nu satsar helhjärtat på att ge stöd till och utveckla
marknaden för energieffektivisering, hushållning och
förnybara bränslen!
Huruvida det är rationellt att sammanföra de tre verken
STU, energiverket och SIND till en stor enhet kan
diskuteras. Risken finns att de effektivitetsvinster som
eventuellt uppnås genom samordningen äts upp genom
ökad byråkrati och sämre arbetsklimat som ofta följer med
ökande storlek. Vi vill dock ej motsätta oss
sammanslagningen utan endast peka på att de olika
enheterna får arbeta självständigt och att den gemensamma
administrationen huvudsakligen verkar för att smidigare
överföra kunskap och resurser mellan
verksamhetsområdena.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Samtidigt vill vi påminna om vårt förslag att inrätta en
särskild Delegation för ekologisk teknik enligt vår motion
1990/91:N317. Vi menar att det är nödvändigt att starta en
särskild utvecklingsenhet för ekologisk teknik eftersom vi
inte tror att den företagskultur som finns vid STU och som
kommer att finnas i den nya industripolitiska enheten
kommer att passa för den utveckling av ekologisk teknik
som vi menar bör komma till stånd. Det programråd för ett
avfallssnålt samhälle och miljöanpassad produktutveckling
som föreslås i statsverkspropositionen bör överföras till
delegationen.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
7.3 Myndigheter på fiskets område
Vi hänvisar här till en separat motion.
8. Ärenden till riksdagen (Prop. kap. 10)
Dessa frågor behandlas under rubriken hemställan
antingen i separata motioner eller här nedan.
9. Anslagsfrågor (Prop. kap. 11)
9.1 Nionde huvudtiteln
Dessa frågor behandlas i separata motioner.
9.2 Tolfte huvudtiteln
A3. Utredningar
Anslaget ökas med 5 miljoner kronor med hänsyn till
den av oss i avsnitt 6.8 ovan föreslagna utredningen om
bilindustrins framtid till 21 615 000 kronor.
A6 och A7. Näringspolitisk myndighet
Regeringens förslag under anslagspunkterna A6 och A7
beträffande den nya näringspolitiska enheten
överensstämmer tämligen väl med den ram som vi föreslagit
i vår motion 1990/91:N317, hemställanspunkterna 6 och 10,
vilka sålunda inte längre är aktuella. Vi godkänner
regeringens förslag.
B7. Småföretagsutveckling
Vi föreslår liksom tidigare i motion 1990/91:N317 att
anslaget reduceras till 193 500 000 kronor.
F1. Teknisk utveckling m.m.
Liksom tidigare föreslår vi att 25 miljoner överförs till
anslaget F20, Delegationen för ekologisk teknik. I övrigt
föreslår vi att anslaget reduceras med ytterligare 175
miljoner. Det motiveras med att anslagsverksamheten bör
minska, genom att sådana områden som ändå är under
snabb teknisk utveckling, exempelvis mikroelektronik, bör
bära sina egna utvecklingskostnader. Det har visat sig att de
statliga anslagen till det nationella
mikroelektronikprogrammet i realiteten har utvecklat sig
till anslag till enskilda storföretags utvecklingsarbete, vilket
inte stämmer med de av riksdagen fattade besluten.
Vidare befarar vi att en icke obetydlig del av stöden till
teknisk utveckling går till sådana områden där ekonomisk
tillväxt över huvud taget inte är önskvärd. Anslaget bör
sålunda minskas med 200 miljoner till 651 157 000 kronor.
Budgetramen för åren 1992/93 och 1993/94 bör minskas
med totalt 100 miljoner, 50 miljoner för vart och ett av
budgetåren.
F4. Teknikvetenskapliga forskningsrådet
I vår motion N317 har vi föreslagit oförändrat anslag. Vi
anser inte att den våldsamma expansion av anslaget som
regeringen föreslår är motiverad. Vi tror inte att man så
snabbt kan kanalisera forskningen till sådana områden som
enligt miljöpartiets uppfattning bör prioriteras: teknik som
samarbetar med de ekologiska systemen och leder till
cirkulära resursflöden. Med hänsyn till inflationen kan vi
dock tänka oss en uppräkning. Vi föreslår en uppräkning till
74 000 000 kronor.
F7. Europeiskt forsknings- och utvecklingssamarbete
Samma tvekan som vi anfört ovan beträffande
teknikvetenskapliga forskningsrådets inriktning gäller i än
högre grad inriktningen av detta anslag. Vi menar att en stor
del av forskningen är felaktigt inriktad; den är inte inriktad
på resurshushållning och cirkulära resursflöden, mycket
satsas på en energiineffektiv vägtrafik. Slutligen rör det sig
om områden där konkurrensen och lönsamheten är sådan
att företagen själva har all anledning att satsa på forskning.
Sverige skall inte delta i EG:s industriella kapprustning med
USA och Japan. Vi har i motion N317 accepterat
oförändrat anslag 61 000 000 kronor. Vi står fast vid detta
belopp.
Statens vattenfallsverk
Vi har redan i avsnitt 4.5 framlagt våra förslag om hur vi
anser att Vattenfall skall uppdelas och delvis försäljas.
Liksom regeringen är vi därför inte beredda att ta ställning
till något långsiktigt investeringsprogram. Vi noterar att det
i tabell 11:8 förekommer en felräkning på 500 000 000
kronor och i tabell 11:10 en annan felräkning på 109 000 000
kronor. I båda fallen gäller det år 1991. Sådant är inte ägnat
att skapa förtroende för regeringens förslag. Eftersom vi
föreslår att viktiga delar av Vattenfall skall försäljas anser vi
det olämpligt att Vattenfall planerar för större investeringar
i verksamheter som skall avyttras. Vi anser därför att
investeringsplanen skall reduceras med 1 000 000 000
kronor och statens borgensåtagande med motsvarande
belopp.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts under avsnitt 1.1 beträffande kritik av
tillväxttron,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i avsnitt 1.2 beträffande önskvärdheten av
både positiv och negativ tillväxt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i avsnitt 1.3 anförts om storskalighet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 1.3 anförts om internationaliseringen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 1.4 anförts om EG-anslutningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 4.1 anförts om bolagisering av de statliga
affärsverken,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 4.1 anförts om ekonomisk demokrati,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 4.1 anförts om monopolproblematiken,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda
monopolproblematiken och föreslå principer för kontroll av
monopol,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 4.2 anförts om televerket,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 4.3 anförts om postverket,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 4.4 anförts om statens järnvägar,1]
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Vattenfall skall omstruktureras och delvis utförsäljas
enligt vad som anförts i avsnitt 4.5,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de medel som frigörs vid försäljning av delar av
Vattenfall skall användas i krisbekämpande syfte när det
gäller såväl sysselsättningskrisen som den ekologiska krisen
enligt vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 4.6 anförts om domänverket,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 4.6 anförts om Göta kanal,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 5.1 anförts om konkurrens och samarbete,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 5.2 anförts om konkurrens på
livsmedelsområdet,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 5.3 anförts beträffande ägande av
flygplatser,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att motion 1990/91:Jo252 bör ligga till grund för den
förändrade jordförvärvslagen,2]
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 6.1 anförts beträffande villkoren för
konventionell ekonomisk tillväxt,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 6.1 anförts beträffande principerna för stödet
till småföretagen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 6.1 anförts beträffande den kooperativa
företagsformen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 6.3 anförts beträffande inriktningen på statliga
åtgärder för teknikspridning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 6.5 anförts beträffande utländska
företagsförvärv,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 6.7 anförts beträffande principerna för
regionalpolitiken,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 6.7 anförts beträffande åtgärder för
decentralisering,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 6.7 anförts beträffande principerna för
regionalpolitiskt stöd,3]
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 6.8 anförts om utredning om bilindustrins
framtid,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 7.1 anförts beträffande myndigheternas ansvar
och utveckling,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 7.2 anförts beträffande den nya
näringspolitiska myndigheten,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i avsnitt 7.2 anförts beträffande behovet av en
delegation för ekologisk teknik,
[att riksdagen avslår regeringens förslag under kap. 10,
punkt 26,1]
[att riksdagen avslår regeringens förslag under kap. 10,
punkt 27,1]
[att riksdagen avslår regeringens förslag under kap. 10,
punkt 28,1]
[att riksdagen avslår regeringens förslag under kap. 10,
punkt 29,1]
[att riksdagen avslår regeringens förslag under kap. 10,
punkt 30,1]
[att riksdagen avslår regeringens förslag under kap. 10,
punkt 34,1]
[att riksdagen avslår regeringens förslag under kap. 10,
punkt 37,1]
25. att riksdagen avslår regeringens förslag under kap.
10, punkt 39,
26. att riksdagen avslår regeringens förslag under kap.
10, punkt 40,
27. att riksdagen avslår regeringens förslag under kap.
10, punkt 43,
28. att riksdagen avslår regeringens förslag under kap.
10, punkt 44,
29. att riksdagen avslår regeringens förslag under kap.
6.6 att domänverket skall få fritt upplåna medel intill ett
belopp av 2
000
000
000 kr.,
30. att riksdagen avslår regeringens förslag under kap.
10, punkt 50,
31. att riksdagen avslår regeringens förslag under kap.
10, punkt 57,
32. att riksdagen avslår regeringens förslag under kap.
10, punkt 58,
33. att riksdagen beslutar att anslaget under tolfte
huvudtiteln A
3 skall vara 21 615 000 kr.,
34. att riksdagen beslutar att anslaget under tolfte
huvudtiteln B
7 skall vara 193 500 000 kr.,
35. att riksdagen beslutar att anslaget under tolfte
huvudtiteln F
1 skall vara 651 157 000 kr.,
36. att riksdagen beslutar att budgetramen för teknisk
utveckling minskas i enlighet med vad som anförts i
motionen,
37. att riksdagen beslutar att anslaget under tolfte
huvudtiteln F
4 skall vara 74 000 000 kr.,
38. att riksdagen beslutar att anslaget under tolfte
huvudtiteln F
7 skall vara 61 000 000 kr.,
39. att riksdagen beslutar att budgetramen för Vattenfalls
investeringar 1991 minskas till 4 050 000 000 kr.
Stockholm den 6 mars 1991
Inger Schörling (mp)
Claes Roxbergh (mp)
Lars Norberg (mp)
Elisabet Franzén (mp)
Krister Skånberg (mp)
Roy Ottosson (mp)
Carl Frick (mp)