Regeringens allmänna förvirring hösten 1990 speglas väl
när det gäller hanteringen av Vattenfall.
I sin skrivelse av den 26 oktober förkunnar regeringen:
Nu bör konkreta steg tas för att förbättra statens
förmögenhetsförvaltning:Vattenfall görs om till
aktiebolag. Vattenfall ges en organisationsform som är
bättre anpassad till en alltmer internationell och
kapitalintensiv verksamhet. Vattenfall kan därmed trygga
en god elförsörjning och generera en högre avkastning på
statens tillgångar. För att utveckla en effektivare handel
med el och underlätta en decentraliserad elproduktion
kommer stamnätet att ges en mera fristående
organisationsform.
Åtgärden skall ses som ett exempel på att statlig
verksamhet i framtiden skall ges den organisationsform som
är effektivast för att skapa tillväxt och förbättrat
resursutnyttjande.
Formuleringen är symptomatisk för den numera allt
överskuggande uppfattningen att det enbart skall vara
pengarna som skall styra den statliga verksamheten.
I den proposition som regeringen lade fram en vecka
senare, den 1 november, 1990/91:25 Tilläggsbudget, nämns
inte ett ord om ovannämnda storstilade planer. En liten
antydan finns dock: regeringen ville låta Vattenfall
bolagisera sin detaljdistribution.
I denna motion ger vi ett fullständigt förslag till en
grundlig omorganisation av Vattenfall med syfte att minska
maktkoncentrationen inom elproduktionen och skapa en
bättre fungerande elmarknad utan de monopolistiska
tendenser som härskar i dag.
2 Miljöpartiets grundinställning
Miljöpartiet har alltsedan partiet bildades konsekvent
drivit tre frågor när det gäller energipolitiken:
a) Kärnkraften skall snabbt avvecklas.
b) Politiken skall gå ut på resurshushållning och
effektivisering.
c) Svensk energiförsörjning skall i första hand baseras på
inhemsk och förnybar energi.
Målet för resurshushållningen har under senare år
konkretiserats till att energianvändningen skall minskas
med 2 % per år, vilket betyder en halvering på 35 år.
Speciellt skall användningen av fossila bränslen minska med
85 % på 25 år.
3 Vattenfalls inställning
Miljöpartiet begär inte att Vattenfall genomför vår
politik så länge denna inte vunnit riksdagens bifall.
Däremot kan både vi och hela riksdagen begära att
Vattenfall aktivt arbetar för att genomföra den politik som
regering och riksdag beslutat.
Så har inte varit fallet. Tvärtom har Vattenfalls ledning
vid otaliga tillfällen i ord och skrift kritiserat de politiska
besluten och i sin praktiska politik samverkat med de
krafter i samhället som propagerar för ökad
energianvändning och för kärnkraft. Man har genom
taxesättning och propaganda bidragit till ökning av
energikonsumtionen, vilket har låst fast det svenska
samhället i ett starkt kärnkraftberoende samtidigt som man
bromsat utvecklingen av alternativa energikällor,
exempelvis genom att insatserna på vindkraftområdet
inriktats på alltför storskaliga projekt. Vidare har man på
kraftvärmeområdet bedrivit en politik som kan beskrivas
som manipulativ.
Vattenfalls ambitioner att lägga under sig allt större
områden av svensk energimarknad leder till en
maktkoncentration som inte bara gör politiska initiativ
svårgenomförbara utan dessutom sätter
marknadsstyrningen på undantag till förmån för en elitstyrd
utveckling med svag demokratisk kontroll.
Det är uppenbart att varken regering eller riksdag har
mer än ytterst marginellt kunnat påverka Vattenfalls
politik. Miljöpartiet de gröna kräver att energipolitiken
skall utformas av riksdag och regering och att sabotage mot
den demokratiskt fastlagda energipolitiken med kraft
beivras.
4 Miljöpartiet de gröna föreslår
För att eliminera maktkoncentrationen och få en mera
funktionell organisation av elmarknaden och en bättre
fungerande marknadsekonomi bör Vattenfall i nuvarande
form avvecklas.
Vattenfall bedriver i huvudsak följande verksamheter:
1. Elgenerering i värme- och vattenkraftverk 2.
Högspänningsdistribution 3.
Detaljdistribution och elförsäljning (även fjärrvärme)
I framtiden bör statens verksamhet inom
elenergiområdet bedrivas på följande sätt:
1. Vattenkraftverken och de fossila värmekraftverken
försäljs till landstingen i respektive län där de finns. (Detta
ingår i miljöpartiets politik att utveckla landstingen till
länsparlament med en mångsidigare verksamhet.)
Elenergin säljs på energimarknaden. Därigenom får man en
fungerande marknadsekonomi med regional anknytning.
2. Kärnkraftverken samordnas i ett separat affärsverk
under industridepartementet.
3. Högspänningsdistributionen för hela landet
sammanförs till ett ''Statens eltransmissionsverk''. Detta
verk blir ett typiskt naturligt monopol liksom vägverket och
banverket och bör arbeta i affärsverksform.
Transmissionsverket skall åta sig att mot fastställda taxor
transmittera elenergi från producent till konsument. (Den
så kallade Common carrier-principen.) Konsument är
vanligen industri eller detaljdistributör.
4. Detaljdistribution (varav Vattenfall har 11 % i landet)
liksom all fjärrvärmeverksamhet säljs ut till lokala
distributörer, vanligtvis kommunala energiverk.
5. Projekterings- och entreprenadverksamheten
ombildas till ett separat aktiebolag som bedriver sin
verksamhet i konkurrens med andra entreprenadföretag.
6. Övrig verksamhet försäljs eller överförs till andra
statliga företag.
5 Finansiella konsekvenser
Överföringen av vattenkraftverken och de fossileldade
värmekraftverken till landstingen är ett steg i den
decentralisering och ökande länsdemokrati som
miljöpartiet i alla sammanhang har förordat. Landstingen
bör förvandlas till demokratiskt styrda länsparlament med
ansvar inte blott för sjukvård utan också för trafik, regionalt
försvar, högre utbildning, regional energiförsörjning etc.
Likaledes är överförandet av lokaldistributionen av
elenergi och värme till kommunerna önskvärt ur
demokratisk synpunkt eftersom det här rör sig om så
kallade naturliga monopol.
De sämre tiderna kommer sannolikt att leda till minskad
överflödskonsumtion och ökat sparande. Kommuner och
landsting kan därför finansiera sina köp av
energianläggningar via finansmarknaden och det rör sig här
om investeringar som har mycket låg risknivå och som
rimligen kommer att vara lönsamma redan på kort sikt.
6 Kristerapi
De medel -- det torde över några år röra sig om över 60
miljarder -- som staten tillförs på detta sätt bör användas för
investeringar i miljövänlig och energisnål teknik inom
energioch kommunikationsområdena. Detta kan användas
i krisbekämpande syfte, bland annat av det skälet bör de
föreslagna åtgärderna genomföras skyndsamt.
Sålunda bör Banverket få börja utbyggnad av järnvägar
i regioner med svag arbetsmarknad, exempelvis norra
ostkustbanan, elektrifiering av Blekinge kustbana,
västkustbanan etc.
Vidare kan rullande materiel för järnvägar och annan
kollektivtrafik beställas hos krisföretag såsom Saab och
Volvo. Vapenindustrin som möter stora
sysselsättningsproblem liksom underleverantörsindustrin
borde kunna få jobb inom området förnybar energi:
anordningar för biobränslen, vindkraftverk,
biogasanläggningar, solfångare etc. Allt detta kan helt eller
delvis finansieras genom de medel som frigjorts ur
Vattenfall.
7 Tidsplan
De omstruktureringsåtgärder som här har föreslagits bör
kunna genomföras utan en omfattande statlig utredning.
Regeringen bör tillsätta en arbetsgrupp för att utarbeta
detaljförslag som kan föreläggas riksdagen under våren
1991 så att beslut kan fattas innevarande riksmöte och
genomförandet vara till stor del klart den 1 juli 1992. Fram
till dess bör inga större omorganisationer företas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Vattenfall skall omstruktureras och delvis utförsäljas i
enlighet med de principer och med den tidsplan som angetts
i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de medel som frigörs genom utförsäljning av delar av
Vattenfall skall användas för antikrispolitik i enlighet med
de riktlinjer som anförts i motionen.
Stockholm den 15 januari 1991
Inger Schörling (mp)
Claes Roxbergh (mp)
Lars Norberg (mp)
Elisabet Franzén (mp)
Krister Skånberg (mp)
Eva Goe s (mp)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Kjell Dahlström (mp)
Carl Frick (mp)