I Sverige, liksom inom EG-länderna, växer nu intresset
för kooperativa lösningar inom flera områden där det
tidigare inte funnits några kooperativa traditioner. Inom
EG har medlemsstaterna på flera sätt agerat för att stärka
förutsättningarna för att denna sektor -- Economie
Sociale -- skall kunna spela en viktig roll för människors
engagemang och delaktighet vad gäller ekonomi, arbete
och konsumtion.
När man studerar utvecklingen inom Sverige kan man se
avsevärda skillnader i denna ''nykooperativa'' utveckling
beroende på vilket stöd som lämnas till dem som önskar
starta kooperativ. Detta gäller inte minst organisatoriska
frågor, förhandlingshjälp med myndigheter och finansiärer
och allmän information. På de orter där man har uppbyggda
lokala kooperativa utvecklingcentra går utvecklingen
mycket snabbt. Där man har ett statligt grundstöd har man
också kunnat få medverkan av lokala parter som medfört
att dessa LKU:n med 2,5 milj. kr. i statligt stöd omsätter ca
10 miljoner. Det lokala stödet kommer främst från den s.k.
etablerade kooperationen, kommuner och landsting. Det
kommunala och landstingskommunala stödet utgår främst i
form av projektbidrag alltså köpta tjänster och förutsätter
att den allmänna informationen och stödverksamheten
finansieras på annat sätt.
I årets budgetproposition fördubblas stödet till LKU:n
till 5 milj.kr. vilket är bra. Väsentligt nu är att en plan för
den framtida utvecklingen utformas.
Andra företagsformer har ett omfattande stöd från
samhället via utvecklingsfonder och länsstyrelser. Dessa
borde också kunna ge service till kooperativa företag men
långt ifrån alla gör det. Vid en enkätundersökning
genomförd av KOOPI anger utvecklingsfonderna själva att
de inte har någon erfarenhet av kooperativa företag. Man
rekommenderar i stället aktiebolagsformen.
Det måste vara självklart att vissa företagsformer inte
diskrimineras av samhället såsom nu är fallet. Samtidigt
uttrycker många beslutsfattare önskvärdheten av och en tro
på kooperativa lösningar framför allt inom offentlig sektor
och i landsbygdsutveckling.
Det bör vara möjligt med ett samarbete mellan LKU:n,
utvecklingsfonder (Uf) och länsstyrelser. För att detta skall
kunna komma till stånd måste stödsystemet byggas ut så att
det finns tillräckligt många regionala LKU:n och att man
klart uttalar önskvärdheten av samarbete. Detta kan
exempelvis bestå av att Uf köper tjänster av LKU när det
gäller personer som vill driva sina företag i formen
ekonomisk förening. Dessa skall självklart också ha tillgång
till alla de stödformer som Uf erbjuder andra företag.
Denna tanke har också uttryckts av Landstingsförbundets
ordförande. Det finns alltså möjligheter till en
överenskommelse om denna förändring av Ufs inriktning.
SIND bör få i uppdrag att i samarbete med KOOPI träffa
denna överenskommelse samt informera och utbilda
Utvecklingsfondernas personal.
Viktigt är också att det finns resurser som är till för hela
landet av typ kunskapsspridning (KOOPI) och ekonomisk-
juridisk kompetens (Koopservice).
Kooperativa rådet bör få i uppdrag att omedelbart ta
fram en plan över en landstäckande utbyggnad av ett
kooperativt utvecklings- och stödsystem med statligt stöd
som täcker grundservicebehovet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en plan för utbyggnad
av det kooperativa utvecklingssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att uppdraga åt SIND att arbeta
för utvecklingsfondernas medverkan vid kooperativ
utveckling.
Stockholm den 25 januari 1991
Roland Sundgren (s)
Lisbet Calner (s)
Lars Svensson (s)
Ingrid Andersson (s)
Britta Sundin (s)