med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
Innehåll 1.
Sammanfattning3 2.
Sveriges
ekonomiska kris4 2.1
Krisens
tecken4 2.2
Skulden:
Den tredje vägens politik7 3.
Europavägen
ger ny fart åt Sverige8 3.1
Sänkta
skatter8 3.1.1
Sänkta
arbetsgivaravgifter8 3.1.2
Sparstimulanser9 3.1.3
Avskaffad
omsättningsskatt på värdepapper9 3.1.4
Beskattningen
av riskkapital9 3.1.5
Slopad
dubbelbeskattning9 3.1.6
Slopad
förmögenhetsbeskattning10 3.1.7
Förbättrad
riskkapitalförsörjning10 3.2
Bättre
företagarvillkor11 3.3
Utbildning
och forskning11 3.4
Bättre
kommunikationer12 4.
Regeringens
proposition -- en halvmesyr14 4.1
Högskolan14 4.2
Trafikens
infrastruktur15 4.2.1
Infrastrukturfonden16 4.2.2
Finansiering
av statliga investeringar17 4.2.3
Ökade
statliga investeringar18 4.2.4
Reformerad
investeringsplanering21 4.3
Statens
affärsdrivande verksamhet21 4.3.1
Luftfartsverket22 4.3.2
SJ22 4.3.3
Televerket22 4.3.4
Postverket23 4.3.5
Vattenfall24 4.3.6
Domänverket28 4.4
Ökad
konkurrens28 4.4.1
Utländska
investeringar29 4.4.2
Inrikesflyget29 4.5
Offentliga
stödåtgärder30 4.5.1
Teknisk
forskning30 4.5.2
Teknikspridning31 4.5.3
Industrifonden31 4.6
Myndighetsstrukturen31 4.6.1
STU32 4.6.2
STEV
och SIND32 5.
Hemställan33 1.
Sammanfattning
Regeringens s.k. tillväxtproposition är en halvmesyr.
Propositionen är till sitt omfång omfattande, men den
saknar till stor del konkreta tillväxtfrämjande förslag.
Sverige har under flera år haft den sämsta ekonomiska
tillväxten bland de industrialiserade länderna. Den låga
tillväxten är ett tecken på att den svenska ekonomin inte
fungerar tillfredsställande. Under andra hälften av 1980-
talet doldes problemen av en temporärt hög sysselsättning
förorsakad av en internationell konjunkturuppgång i
kombination med de tillfälliga effekterna av de svenska
devalveringarna vid 1980-talets början.
Nu är krisen uppenbar för alla. Inflationen stiger och
arbetslösheten ökar. Industriproduktionen sjunker. Den
socialdemokratiska ''tredje vägens'' ekonomiska politik har
misslyckats.
Regeringen har erkänt detta misslyckande, men det är
uppenbart att den saknar förmåga att skapa en ny och
trovärdig ekonomisk politik. I såväl budgetpropositionen
som i de därefter framlagda propositionerna saknas den
nödvändiga helhetssynen.
Tillväxtförutsättningarna för den svenska ekonomin
måste förbättras. Den viktigaste enstaka åtgärden är ett
sänkt skattetryck -- så länge nuvarande världsunika nivå
bibehålls kommer inte tillväxtfaktorerna att vara tillräckligt
starka.
Sveriges ekonomi är redan till stor del integrerad med
den internationella ekonomin. När det nu skapas ett
dynamiskt ekonomiskt tillväxtområde i form av den
gemensamma inre marknaden i EG måste även svenska
företag kunna verka där på lika villkor. Det kräver ett
svenskt EG-medlemskap. Sverige måste ansöka om
medlemskap innevarande år. Härigenom kan Sverige bli
medlem från årsskiftet 1994/95.
EG-medlemskap kräver avregleringar på ett antal
områden. Det finns ingen anledning att såsom regeringen
dröja med viktiga avregleringsåtgärder. Beträffande t.ex.
utländskt ägande av företag i Sverige behöver inte ett EEA-
avtal avvaktas -- ändringar av lagen kan ske redan nu.
I en marknadsekonomi är statsmakternas viktigaste roll
i förhållande till näringslivet att bestämma spelreglerna för
verksamheten. Regering och riksdag bör inte -- och kan
inte -- styra näringslivets utveckling.
Socialdemokratisk näringspolitik har emellertid präglats
av ett socialistiskt synsätt. Med tal om aktiv näringspolitik
har socialdemokraterna velat skapa medel för statligt
inflytande över näringslivet. Medlen har skiftat över åren.
Fortfarande -- trots att även socialister erkänner
socialismens misslyckande -- talar regeringen om en aktiv
näringspolitik. Som ett led i denna vill den nu skapa en stor
näringspolitisk myndighet genom en sammanslagning av tre
befintliga myndigheter. I sig är det bra att minska
administrationskostnader, men det är viktigare att avveckla
onödig myndighetsutövning. Statens stöd till teknisk
utveckling, som förmedlas av styrelsen för teknisk
utveckling (STU), bör, enligt vår mening, behållas i en
särskild organisation.
De senaste decenniernas dynamiska utveckling i bl.a.
Västeuropa samtidigt med Sveriges relativt svaga
ekonomiska utveckling har efter hand lett till att Sverige
förlorat sin tätposition på områden som är av
grundläggande betydelse för utvecklingen av vårt land.
Detta gäller bland annat det svenska utbildningssystemet.
Satsningen på högre utbildning har minskat såväl
kvantitativt som kvalitativt. Sverige har varken elit- eller
massutbildning. År efter år har moderata samlingspartiet
påtalat problemen inom den högre utbildningen. Vi har
särskilt betonat behovet av långsiktiga lösningar. För att
råda bot på de omedelbara bristerna har vi i samband med
budgetpropositionen föreslagit ökade anslag till högre
utbildning och forskning på nästan 900 miljoner kronor. I
denna motion föreslås dessutom att anslaget till europeiskt
forsknings- och utvecklingssamarbete ökas med 20 miljoner
kronor utöver regeringens förslag.
I propositionen görs ett stort nummer av att 100
miljarder kronor skall satsas på investeringar i infrastruktur.
Ett närmare studium visar att endast 20 miljarder kronor av
denna summa är tillkommande budgetmedel eller med
andra ord skattepengar. Därutöver förutsätts bland annat
ytterligare 30 miljarder kronor tillkomma i form av avgifter
från brukarna. Det sistnämnda innebär en ökad belastning
som kan jämföras med en skattehöjning på trafiken.
Mot detta förslag ställer vi en modell där redan befintliga
statliga realtillgångar omvandlas till investeringskapital.
Genom att sälja hela eller delar av statliga verk, sedan de
ombildats till bolag, kan stora investeringar i vägar och
järnvägar genomföras utan tillskott av nya skattepengar.
Statens uppgift är inte att bygga upp stora
förmögenheter på medborgarnas bekostnad, utan att se till
att Sverige kan fungera på ett bra och effektivt sätt i enlighet
med människors önskemål.
Vårt förslag innebär större statliga investeringar under
1990-talet än regeringens, ca 125 miljarder kronor jämfört
med ca 100, och det utan höjning av skattetrycket. På så sätt
ges de välståndsskapande krafterna helt andra möjligheter,
till fromma för vår framtida välfärd.
Regeringen lägger förslag om förändrade
organisationsformer för flera affärsdrivande verk. En
övergång till bolagsform kan öka effektiviteten, men enligt
vår mening är den viktigaste åtgärden att utsätta
affärsverken för konkurrens. Därefter kan de statliga
affärsdrivande verken omvandlas till privatägda bolag.
Merparten av de frågor regeringen avhandlar i
föreliggande proposition, liksom de för tillväxten centrala
företagsskattefrågorna, vilka inte berörs, har vi behandlat i
parti- och kommittémotioner under den allmänna
motionsperioden i januari. Vi hänvisar till dessa. Nedan
redovisas emellertid översiktligt också en del av dessa
förslag.
2. Sveriges ekonomiska kris 2.1
Krisens tecken
Sverige befinner sig i en allvarlig ekonomisk kris.
Arbetslösheten ökar snabbt.
Tabell 1
Arbetssökande och arbetsmarknadspolitiska åtgärder (i
tusen personer)
Jan 1990
Jan 1991
Arbetssökande (Af)
67,7
107,6
Arbetsmarknadsutbildning
41,2
45,0
Beredskapsarbete
8,8
8,7
Ungdomslag
2,5
6,4
119,7
167,7
(Källa: AMS)
Ekonomiska prognoser spår en allt svårare situation på
arbetsmarknaden. Seriösa ekonomer talar om 4--6 procents
arbetslöshet inom ett år.
Arbetslösheten är det tydliga tecknet på att svenska
produkter inte är tillräckligt konkurrenskraftiga, vare sig på
exportmarknader eller på den svenska marknaden.
Anledningen till att detta inte kan utläsas i en kraftig
försämring av handelsbalansen är den minskade import av
insatsvaror och investeringsvaror som följer av den
ekonomiska krisen.
Tillväxten har under ett antal år varit anmärkningsvärt
låg i Sverige. Inför 1991 förväntar sig OECD att Sverige
kommer att vara det enda industrialiserade land som
uppvisar negativ tillväxt.
Diagram 1
Förväntad tillväxt i OECD-länderna 1991
Industriproduktionen har sedan mars 1989 fallit med 6
procent. Nu finns stor risk att denna nedgång ytterligare
accentueras. I jämförelse med Sveriges främsta
konkurrentländer är inflationen mycket hög. Sverige har
haft den, med undantag för Turkiet, högsta inflationen
bland OECD-länderna.
Diagram 2
Produktivitetstillväxten har varit mycket låg under större
delen av 1980-talet. Det goda sysselsättningsläget under
andra hälften av 1980-talet kan delvis förklaras av detta
faktum. Samtidigt ökade frånvarotalen under hela 1980-
talet. Svenska företag utnyttjade den tillfälliga
marknadsfördel som devalveringarna och den
internationella konjunkturuppgången gav och ökade
antalet anställda för att klara produktionen.
Under ett par år förhållandevis goda vinsterna i svenska
företag har endast delvis avspeglats i investeringar i Sverige.
Osäkerheten om den framtida politiken på ett antal
områden, främst beträffande energipolitiken och Sveriges
relation till EG, har medfört att svenska företag i stor
utsträckning har investerat i utlandet. Sverige har på grund
av dels den förda politiken, dels institutionella hinder inte
heller varit intressant för utländska investeringar. Det
föreligger därför en kraftig assymetri mellan svenska
investeringar i utlandet och utländska investeringar i
Sverige.
Under 1990 uppgick de svenska investeringarna i
utlandet till ca 90 miljarder kronor. Ett annat tecken på att
nya idéer inte utvecklats i Sverige är att royaltyintäkterna
stiger. Det är ett tecken på att svenska företag hellre säljer
rättigheterna till nya produkter till utländska tillverkare än
startar egen produktion. Beräkningar tyder på att detta
motsvarar ett potentiellt produktionsvärde på ca 25
miljarder kronor.
2.2 Skulden: Den tredje vägens politik
Den huvudsakliga orsaken till dagens ekonomiska kris
står att finna i regeringens politik. Efter det att den
socialdemokratiska regeringen tillträtt 1982 och genomfört
en kraftig devalvering försökte den mynta begreppet ''den
tredje vägens ekonomiska politik''.
Socialdemokraterna försökte framställa denna politik
ömsom som en tredje modell mellan ren marknadsekonomi
och planekonomi, ömsom som ett antal ekonomisk-
politiska åtgärder som kunde förena låg arbetslöshet med
låg inflation.
Vi kunde från moderat sida snabbt konstatera att den
tredje vägens ekonomiska politik ledde i en cirkel tillbaka
till utgångspunkten före devalveringen. Det fanns ingen
substans i politiken förutom effekterna av den kraftiga
devalvering som regeringen redan hade genomfört.
Arbetslösheten sjönk visserligen, men det berodde på de
ovan beskrivna orsakerna. Inflationen ökade i förhållande
till OECD-genomsnittet. Medan andra länder växlade ner
till en låg inflationstakt låg inflationstakten i Sverige kvar på
en hög nivå.
Lönebildningen i Sverige har fungerat dåligt.
Regeringen har försökt med kafferep på Rosenbad och
Haga-överläggningar i syfte att förmå parterna på
arbetsmarknaden att sluta låga avtal. I slutändan har likväl
den årliga löneökningstakten blivit alldeles för hög.
En viktig orsak till de höga lönekraven och
arbetsgivarnas beredskap att acceptera kostnadsökningar
som medfört undergrävd konkurrensförmåga har varit en
tro på att statsmakterna i slutändan skulle justera
konkurrensläget genom en ny devalvering. Den svenska
valutakorgen utgör en valutaregim vars trovärdighet
förutsätter förtroende för regeringen. Eftersom regeringen
inte fört en trovärdig ekonomisk politik har inte heller
marknadens aktörer haft full tilltro till att Sverige avser att
vidmakthålla nuvarande växelkursrelationer. Denna
bristande tilltro avspeglas i det höga ränteläget. Den höga
realräntan i förhållande till omvärlden avspeglar förväntad
devalveringsrisk.
Den höga räntan drabbar såväl privatpersoner som
näringslivet. Investeringskalkyler förändras. Särskilt för
mindre företag blir det nödvändigt att avstå från
investeringar som i andra länder vore lönsamma.
Några av de märkligaste inslagen i regeringens
ekonomiska politik är de åtgärder som har varit direkt
avsedda att bromsa den ekonomiska tillväxten.
De straffskatter på byggnadsinvesteringar i
storstadsområden som regeringen genomdrev har inneburit
att investeringar för miljarder kronor inte har genomförts.
Regeringens motiv för att hindra investeringar i dessa
områden har varit att genom att motverka ''överhettningen''
i Stockholmsområdet kunde andra delar av vårt land
gynnas. Det är ett i grunden felaktigt resonemang --
alternativet till att investera i Stockholm är inte Sollefteå,
utan snarare Amsterdam eller Frankfurt.
Investeringsavgifterna har, tillsammans med den extra
löneskatten och andra socialdemokratiska påfund, skadat
Sveriges ekonomi.
Regeringen har nu erkänt att den s.k. tredje vägens
ekonomiska politik har misslyckats. Någon annan
ekonomisk-politisk strategi för framtiden förefaller
regeringen emellertid inte att ha.
3. Europavägen ger ny fart åt Sverige
Sverige behöver en i verklig mening tillväxtfrämjande
politik. Kortsiktiga åtgärder, som t.ex. devalveringar eller
näringspolitiska ''paket'', skapar inte goda
tillväxtförutsättningar -- tvärtom leder sådana åtgärder till
att företag i större utsträckning ägnar sig åt att försöka tolka
regeringens politik än att tillfredsställa världsmarknadernas
krav.
Statsmakterna skall, enligt vår mening, reglera
företagens uppträdande på sådana områden där ett
regelverk är nödvändigt, t.ex. av hänsyn till miljö och hälsa.
Statsmakterna skall också tillse att det finns en väl
fungerande infrastruktur. I övrigt måste näringslivet i så stor
utsträckning som möjligt, inom ramen för fasta spelregler,
få utvecklas på egen hand.
En sådan utveckling, där onödig reglering avvecklas och
protektionism och subventioner utmönstras, pågår nu inom
ramen för den Europeiska Gemenskapen. Moderata
samlingspartiet har under lång tid förespråkat ett svenskt
medlemskap i EG. För oss är det också naturligt att Sverige
ansluter sig inte bara till de formella medlemskapskraven
utan även till tanken på en fri europeisk ekonomi.
Det innebär att Sverige ekonomi under de kommande
åren måste förändras i syfte att återvinna konkurrenskraft.
Under senare år har ett antal andra europeiska länder i vissa
avseenden skapat bättre ekonomiska förutsättningar för
långsiktig ekonomisk tillväxt. Sverige måste tillvarata
erfarenheter, både positiva och negativa, från andra
länder -- främst från länder inom EG. Svensk politik måste
i fortsättningen utformas i ett europeiskt perspektiv. Endast
Europavägen ger ny fart åt Sverige.
3.1 Sänkta skatter
Den otillräckliga tillväxten har starkt samband med det
extremt höga skattetrycket. Sverige har med 57 procent av
BNP världens högsta skattetryck. I en alltmer avreglerad
och internationaliserad ekonomi kommer
produktionsfaktorerna att söka sig till de regioner där
villkoren sammantaget uppfattas som mest fördelaktiga.
Detta gäller såväl arbetskraft som kapital. Att konsekvent,
som i Sveriges fall, avvika negativt vad gäller olika
skattesatser leder till att lättrörliga resurser som
kvalificerad arbetskraft och finansiellt kapital lämnar
landet.
En av de viktigaste uppgifterna för en politik som syftar
till att främja ekonomisk tillväxt blir därför att successivt
sänka skattetrycket till den europeiska nivån. De
skattemässiga villkoren för produktionen kan i Sverige inte
i längden avvika negativt från dem som gäller i övriga länder
i Europa.
3.1.1 Sänkta arbetsgivaravgifter
Sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt kapitalbeskattning
måste utgöra centrala inslag i skattesänkningspolitiken.
Moderata samlingspartiet har i år lämnat förslag till
riksdagen om sänkta arbetsgivaravgifter med minst 4,5
procentenheter. Denna generella åtgärd förstärker
konkurrenskraften hos företagen, men måste kompletteras
med bland annat åtgärder inom företagsbeskattningen som
ger rätt till resultatutjämning, förbättrar
konsolideringsmöjligheterna för egenföretagare samt
återinför rätten till kvittning av underoch överskott mellan
olika förvärvskällor.
3.1.2 Sparstimulanser
För att företagen skall kunna få tillgång till riskkapital
till ett lågt pris måste det inhemska sparandet öka. De stora
underskotten i svensk bytesbalans är ett tecken på att det
inhemska sparandet inte är tillräckligt. För att stimulera till
ökat sparande måste de långsiktiga sparmålen göras
skattemässigt lika intressanta som i andra europeiska
länder. Det gäller främst sparande i riskkapital samt
boende- och pensionssparande. Genom att sänka fastighets-
och förmögenhetsskatten samt skatten på avkastning av
pensionssparande ökar intresset för eget ägt boende och
individuellt utformade pensionslösningar vilket leder till
ökat inhemskt sparande. Detta förbättrar den svenska
ekonomin och bidrar till lägre räntenivåer, vilket i sin tur
stimulerar företagen till ökad investeringsaktivitet.
3.1.3 Avskaffad omsättningsskatt på värdepapper
Ett lågt pris på kapital är fundamentalt för en
tillväxtpolitik. Det skall inte vara dyrare att skaffa kapital
eller att göra önskade omplaceringar på svenska marknader
jämfört med t.ex. i London. I linje med detta bör
omsättningsskatten på handel med värdepapper slopas.
3.1.4 Beskattningen av riskkapital
Kapitalvinster beskattas efter skatteomläggningen
nominellt med 30 procent. Motiveringen för detta baseras
på den felaktiga utgångspunkten att kapitalvinster kan
likställas med kapitalinkomster. Medan kapitalinkomster
uppkommer under vanligen begränsat risktagande och
normalt med utbetalning av avkastningen årligen
uppkommer kapitalvinster regelmässigt under risk och över
en längre tidsperiod.
Sverige bör snarast genomföra en anpassning till de
regler som gäller i huvuddelen av Europa. En första åtgärd,
som bör genomföras omedelbart, är att endera genomföra
en indexering av anskaffningsvärdena för såväl aktier som
fastigheter, eller en motsvarande sänkning av den nominella
skattesatsen till högst 15 procent. I bägge fallen bör
schablonregler som alternativ till de faktiska
anskaffningsvärdena införas. Realisationsförluster bör få
dras av till sitt fulla värde mot i vart fall realisationsvinster.
Sverige bör införa skattefrihet för kapitalvinster,
åtminstone för långa innehav.
3.1.5 Slopad dubbelbeskattning
Dubbelbeskattningen av aktieutdelningar har allvarliga
negativa verkningar genom de inlåsningseffekter som
uppstår. Den leder dessutom till att det blir mindre kostsamt
för bolagen att skaffa nytt kapital genom lån än genom
ökning av det egna kapitalet. Detta tenderar till att minska
soliditeten. Dubbelbeskattningen bör successivt slopas.
Den teknik som bör väljas är den som kommer att gälla eller
redan gäller i flertalet europeiska länder, nämligen att den
erlagda bolagsskatten får räknas av vid beskattningen av
utdelningen hos aktieägaren.
3.1.6 Slopad förmögenhetsbeskattning
Den svenska förmögenhetsskatten är extremt hög vid en
internationell jämförelse. Särskilt beskattningen av
tillgångar som investerats i företag av olika slag, så kallat
arbetande kapital, ger kraftigt negativa effekter för Sveriges
ekonomi. Förmögenhetsskatten svarar för endast 0,3
procent av det totala skatteuttaget. Huvuddelen tas från
små förmögenheter.
En småföretagare har oftast ingen nämnvärd
förmögenhet utanför företaget. För att betala
förmögenhetsskatten på företagets värde måste han i stället
ta pengarna ur företagets överskott. Härigenom kommer
förmögenhetsskatten att belasta företaget och inkräkta på
dess möjligheter till investeringar och tillväxt. Rent tekniskt
blir de flesta småföretagare tvungna att använda
arbetsinkomstbeskattade medel för att täcka
förmögenhetsskatten, vilket med socialavgifter och
inkomstskatt ger en företagsbelastning på 2,7 gånger
förmögenhetsskatten. För egenföretagare existerar inte ens
formellt någon annan möjlighet.
Finansdepartementet har i en promemoria (Ds 1990:91)
lagt fram förslag om reformerad förmögenhetsbeskattning.
Utgångspunkten är i stort sett oförändrade statsintäkter.
Den formella skattesatsen sänks, samtidigt som en
betydande basbreddning vid värderingen av
företagsförmögenheten sker. Dessutom avskaffas den
reduceringsregel som begränsar det arbetande kapitalets
skattepliktiga värde. De nuvarande reglerna, som innebär
att skatteunderlaget för arbetande kapital i rörelser och
jordbruk reduceras till 30 procent, har införts därför att fullt
uttag av förmögenhetsskatt inte skulle kunna bäras av
flertalet företag.
Finansdepartementets olika förslag skulle, i nästan alla
förmögenhetslägen, innebära en fördubbling av
förmögenhetsskattekostnaden för företagen.
Förmögenhetsskatten slår hårt mot småföretagares
möjligheter att expandera genom investeringar, eftersom de
är hänvisade till den internt genererade vinsten samt
upplåningsmöjligheterna. De senare styrs av
bolagskapitalets utveckling. En tumregel är att varje
vinstkrona ökar lånemöjligheterna med lika mycket. Enligt
finansdepartementets förslag kostar förmögenhetsskatten
företaget två procent av substansvärdet, vilket minskar
företagens tillväxtmöjligheter med hela fem procent av det
egna kapitalet.
Förmögenhetsskatten är ett direkt hot mot tillväxten och
bör därför slopas.
3.1.7 Förbättrad riskkapitalförsörjning
I partimotionen 1990/91:N255 (m527) om effektiva
finansiella marknader har vi lagt sådana förslag som skulle
göra de svenska finansiella marknaderna mera effektiva,
bland annat genom en större mångfald i ägarstrukturen.
De skattemässiga villkoren för nyföretagandet är av
strategisk betydelse för en framgångsrik tillväxtpolitik. I
bland annat Storbritannien och USA finns ett system som
har möjliggjort de s.k. Venture Capital-företagens
verksamhet. Det liknar till en del de svenska ''villkorslån''
som lämnas av bland annat industrifonden, men som inte
kan lämnas av privatpersoner eller företag.
Det är angeläget att enskilda företag och personer kan
lämna villkorslån/ vinstandelslån. Lånen bör vara
skattepliktiga för mottagaren -- och bör följaktligen vara
avdragbara för långivaren -- och kan därmed kvittas mot
t.ex. utvecklingskostnader. För mottagaren är fördelen att
lånen återbetalas i form av royalty eller vinstandelar endast
i den mån de uppstår. Fördelen för långivaren är att lånen är
avdragbara och att skatt erläggs först när vinsterna uppstår.
3.2 Bättre företagarvillkor
I motion 1990/91:N254 (m525) har vi presenterat en rad
andra förslag som sammantaget syftar till att förbättra
förutsättningarna för företagande: Förstärkt
grundlagsskydd för äganderätt och näringsfrihet.
Avreglering -- borttagande av ej nödvändiga regleringar och
konsekvensanalyser vid införande av all ny lagstiftning.
Förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen.
3.3 Utbildning och forskning
På lång sikt är den intellektuella tillväxten avgörande för
den ekonomiska tillväxten. Sveriges framtidsutsikter är
därför i stor utsträckning avhängiga kvaliteten på svensk
utbildning och forskning.
I Västeuropa görs nu stora ansträngningar för att
förbättra utbildningsväsende och forskningsverksamhet.
Inom EG utgör forskning och utveckling ett viktigt
samarbetsområde. Man håller bland annat på att bygga upp
ett utbytesprogram för universitetsstuderande. Svenska
studenter och forskare måste få möjlighet att på lika villkor
med studenter och forskare i resten av Europa få delta i de
olika europeiska samarbetsprojekten.
Det kräver att det svenska utbildningsväsendet och
svensk forskning håller hög kvalitet. Socialdemokratisk
utbildningspolitik riskerar emellertid att leda till
motsatsen.
Sverige har en relativt god position bland världens
länder i fråga om resurser för utbildning och forskning per
capita. Problemen för utbildning och forskning i Sverige är
inte främst en fråga om ekonomiska resurser utan i hög grad
orsakade av politiska ingripanden. Det svenska
utbildningssystemet har under efterkrigstiden givits en
jämfört med andra länder unik enhetlighet i kombination
med en stark politisk styrning.
Kunskapsinstitutionerna, skolan och högskolan, har
under några decennier varit utsatta för en ständigt pågående
socialdemokratisk experimentverksamhet parad med
politisk detaljstyrning av verksamheten. Under samma tid
har vi moderater konsekvent argumenterat för och lagt
förslag om förstärkningar av den fria kunskapsutvecklingen
och kunskapsförmedlingen. Enligt vår mening är det nu
absolut nödvändigt att beslut tas som leder till långsiktiga
och varaktiga förändringar i förutsättningarna för
kunskapsinstitutionernas verksamhet.
De regionala högskolorna fyller väsentliga funktioner.
Den geografiska tillgängligheten -- och i praktiken därmed
även den sociala -- i högre utbildning har ökat genom dessa
enheter. Ofta spelar högskolorna en viktig roll som centra i
ett nätverk av kunskapsinstitutioner och kan därmed bidra
positivt till det lokala näringslivets utveckling. Det är
emellertid inte meningsfullt att likställa verksamheten vid
de regionala högskolorna med den som bedrivs vid
universiteten, eftersom förutsättningar och verksamhet i
många hänseenden är olikartade.
Medan utbildning är huvuduppgiften, oftast den helt
dominerande, för de regionala högskolorna är bilden
mycket mer sammansatt för universiteten. Dessa är såväl
kunskapsinstitutioner, där både forskning och utbildning
bedrivs, som kulturinstitutioner av väsentlig betydelse för
samhället. Den internationella referensramen är en
självklarhet, och ett universitets verksamhet har i många
fall grundläggande betydelse för såväl näringslivets
växtkraft som samhällsutvecklingen i övrigt på ett nationellt
plan.
En av de grundläggande utgångspunkterna för moderat
politik är att begränsa det allmännas detaljstyrning av
utvecklingen. Detta är inte minst viktigt i frågor rörande
forskning och högre utbildning. Det fria kunskapssökandet,
vars kvalitet och resultat ständigt värderas i ett
internationellt samspel, skall värnas och stödjas.
Moderata samlingspartiet har i sin partimotion
1990/91:Ub801 (m519) ''Utbildningens och forskningens
frihet'' lagt förslag som innebär att universitetens och de
tekniska högskolornas beroende av statsmakterna kraftigt
minskas. Genom en för universiteten ändrad juridisk status
skapas nya fristående institutioner som själva svarar för
beslut om utbildningens och forskningens inriktning,
antagning, ekonomi, personal etc.
Vi har också lagt förslag som sammantagna skulle tillföra
högre utbildning och forskning nästan 900 miljoner kronor
för nästa budgetår i syfte att stärka kvaliteten i undervisning
och forskning samt att väsentligt öka antalet
högskolestuderande.
3.4 Bättre kommunikationer
Europas olika regioner knyts nu närmare varandra inte
bara genom politiska och mänskliga band utan även genom
att det skapas nya integrerade kommunikationsstrukturer.
Nya eller förbättrade järnvägs- och vägnät skall binda
samman olika regioner. Sverige får varken i politiskt eller i
praktiskt hänseende stå utanför EG-samarbetet.
Goda transportmöjligheter är en förutsättning för det
svenska välfärdssamhället. Utan väl fungerande transporter
hade vi i Sverige inte haft möjlighet att bygga upp den starka
industri som ligger bakom det svenska välståndet. Vi hade
inte heller haft så stor personlig rörelsefrihet, eller så stora
möjligheter att välja var vi skall arbeta och bo.
Järnvägsutbyggnaden vid sekelskiftet bidrog till att
Sverige kunde bli världsledande inom stål- och
skogsindustrin, och den omfattande utbyggnaden av
vägarna under efterkrigstiden var en förutsättning för den
verkstadsindustri som länge varit en dominerande faktor i
svenskt näringsliv.
Utbyggnaden av ett tätt förgrenat inrikesflyg och ett
tekniskt utvecklat telenät har inneburit att företag har
kunnat etableras och upprätthållas spritt i landet och
därigenom aktivt kunnat bidra till förbättrade
förutsättningar för att alla delar av Sverige skall fungera väl
och utvecklas positivt. Väl fungerande kommunikationer i
alla avseenden är en nödvändig förutsättning för att
människor i framtiden skall kunna bo på landsbygden eller
i mindre tätorter.
Staten har ett särskilt ansvar för infrastrukturen,
eftersom denna i stor utsträckning ägs av staten, drivs/byggs
av statliga verk eller myndigheter, och eftersom staten
utformar reglerna även för privata aktörer.
Infrastrukturen har avgörande betydelse för vilka
förutsättningar och villkor som gäller för människor och
deras olika verksamheter. Det är centralt att infrastrukturen
får ett utseende och en uppbyggnad som överensstämmer
med människors önskemål och behov, och att den inte
anpassas till någon centralt skapad byråkratisk vision om
hur samhället bör se ut.
I den mån det går att finna marknadsanpassade
mekanismer för att styra och finansiera infrastrukturen bör
dessa mekanismer utnyttjas.
I andra fall går det, åtminstone för närvarande, inte att
bygga upp sådana marknadsanpassade system. Då måste
tills vidare den politiska styrningen och finansieringen
finnas kvar.
Förhållandena är mycket olika i skilda delar av vårt land,
både vad gäller den infrastruktur som är lämplig och den
som faktiskt finns. Biltrafiken kan orsaka betydande skador
på miljön, vilket måste motverkas bland annat genom att
den tekniska utvecklingen ytterligare stimuleras.
Biltrafiken har också blivit ett problem i några större städer,
framför allt Stockholm, Göteborg och Malmö, till följd av
trängsel och köer. I övriga landet är bilen än mer än i
storstaden ofta en förutsättning för det dagliga livet,
samtidigt som den orsakar väsentligt mindre problem i
bland annat miljöhänseende.
Kollektivtrafiken kan lösa många transport- och
trafikproblem i större tätorter, medan den kan vara en
förhållandevis dyr, opraktisk och inte ens särskilt
miljövänlig lösning i mindre samhällen och på landsbygden.
Kollektivtrafiken kommer till sin rätt huvudsakligen när
många människor skall ta sig från en gemensam startpunkt
till ett gemensamt mål, och/eller om många människor skall
färdas delar av denna gemensamma sträcka. I mindre orter
och på landsbygden är detta sällan fallet. En handfull
människor i en buss är inte bättre från vare sig miljö- eller
trafiksynpunkt än om de färdas i egna bilar.
Teletekniken har utvecklats mycket och snabbt, inte
minst transmissionstekniken. Tidigare var samtal över långa
avstånd betydligt dyrare att producera än lokalsamtal,
vilket också avspeglades i teletaxorna. Denna prisskillnad
är ännu inte helt avvecklad, trots att kostnadsrelationerna
har utjämnats kraftigt.
Tredjepartstrafik skall enligt vår mening vara tillåten,
d.v.s. att såväl televerket som andra nätoperatörer tillåts
driva telenät och hyra ut dem till den som önskar sälja
teletjänster på nätet. Detta kräver dock att televerkets
priser blir marknadsmässiga och avspeglar de verkliga
kostnaderna för varje tjänst.
För landsbygden och de mindre tätorterna är i allmänhet
kommunikationerna mellan olika orter mer problematiska
än kommunikationerna inom orterna. För större tätorter
gäller ofta motsatsen.
För att det i framtiden skall vara möjligt att bo och verka
utanför de större tätorterna måste infrastrukturen få en
sådan uppbyggnad och omfattning att den kostnadsnackdel
som skapas av avstånden inte blir alltför stor. Inte minst
luftfarten har stor betydelse för den regionala utvecklingen.
För närvarande sker en stor del av de långväga
transporterna med bensin- och dieseldrivna fordon på väg.
Om de miljöproblem som skapas inte kan lösas
tillfredsställande, eller om lösningen medför påtagliga
kostnadsökningar, kommer transporterna att förändras.
Transporter på järnväg och vatten kan få mycket större
betydelse, förutsatt givetvis att det finns tillgång till
järnvägar och hamnanläggningar.
Framöver kommer att krävas mycket stora investeringar
i tele- och datanät, flygplatser, järnvägar och vägar.
Transporter medför verkliga samhällsekonomiska
kostnader genom att energi förbrukas och materiel slits.
Det medför därför inte bara tidsvinster om transporter kan
ersättas av elektronisk kommunikation, utan också vinster i
fråga om resursförbrukning.
Revolutionen inom de elektroniska kommunikationerna
ger varaktiga reala samhällsekonomiska vinster, och
utvecklingen skall därför underlättas på olika sätt. Dock
måste beaktas att sårbarheten kan komma att öka
dramatiskt om inte denna aspekt beaktas vid
genomförandet av investeringarna.
En effektiv transportsektor har avgörande betydelse för
vårt välstånd. Beroende därav är t.ex. näringslivets
kostnader för transport av varor och tjänster samt systemets
snabbhet och effektivitet. För den enskilde är möjligheten
att kommunicera också en fråga om frihet.
4. Regeringens proposition -- en halvmesyr
Regeringens proposition är en halvmesyr. Det finns bara
ett fåtal konkreta förslag. Det finns inte heller någon
sammanhållen tanke bakom de olika förslagen. Att kalla
propositionen för en näringspolitik för tillväxt är grovt
missvisande. I stället kan man se den som en
tilläggsproposition med ett hopskrap från olika områden.
Det finns i stort sett ingenting som berättigar förfarandet att
undvika att, såsom regeringsformen påbjuder, presentera
regeringens förslag till budget den 10 januari.
Till yttermera visso förefaller det som om regeringen
velat öka förvirringen bland läsare av regeringens
propositioner genom att dela förslagen på
utbildningsdepartementets område mellan denna
proposition och proposition 1990/91:90 ''En god livsmiljö''
där hemställan om medelsanvisning återfinns för en del av
de förslag som redovisas i denna proposition.
4.1 Högskolan
Regeringen föreslår att antalet nybörjarplatser på linjer
ökas med blygsamma 350 och med samma antal för lokala
och individuella linjer samt fristående kurser, d.v.s. för
läsåret 1991/92 totalt 700 nya utbildningsplatser. Att antalet
utbildningsplatser i den högre utbildningen bör utökas har
påtalats från flera håll. Så har t.ex. UHÄ föreslagit att
antalet nybörjarplatser på linjer skulle ökas med 8.000 och
på fristående kurser med ca 10.000 fram till år 2000.
Moderata samlingspartiet anser att det är nödvändigt att
utan dröjsmål förstärka den högre utbildningen och
forskningen och att samtidigt utöka antalet nybörjarplatser.
I den moderata kommittémotionen rörande budgetfrågor
inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde
(1990/91:Ub824) föreslås bland annat att anslaget för lokala
och individella linjer samt fristående kurser (LIF) tillförs
390 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Dessa
medel skall användas till den av oss föreslagna -- på
ämnesstudier grundade -- lärarutbildningen samt till
ytterligare platser i de fristående kurserna och till en allmän
kvalitetsförstärkning. Så disponerade räcker den av oss
föreslagna resursen till ytterligare 10.000--15.000 platser.
Detta står i bjärt kontrast till de av regeringen nu framlagda
förslagen, vilka i huvudsak finansieras genom att anslagen
till högskolorna minskas på andra angelägna områden.
Vi har i samma motion föreslagit att 20 miljoner kronor
utöver regeringens förslag skall användas för en utökning
av antalet doktorandtjänster. Vi har inget att erinra mot att
därutöver utöka antalet doktorandtjänster i enlighet med
regeringens nu lagda förslag.
Samtidigt vill vi erinra om att det viktigaste incitamentet
för att locka fler att satsa på högre utbildning är att sådan
utbildning i framtiden ger ett rimligt utbyte i form av lön
samt att studiemedelssystemet utformas så att fler vågar
satsa på studier.
Beträffande regeringens strävan att effektivisera den
högre utbildningen genom minskad administration och
ökad examination anser vi detta vara en riktig ambition. Vi
noterar att regeringens planer i detta avseende är hastigt
påkomna, eftersom förslag kan läggas först i
kompletteringspropositionen. I förevarande proposition
redovisar regeringen att inomvetenskapliga kriterier vad
gäller kvalitet måste väga tungt vid beslut men också
''önskad samhällsutveckling sektoriellt och regionalt''.
Därmed visar regeringen att den vidhåller sin felaktiga
utgångspunkt att se utbildning som ett medel för
statsmakterna att styra samhällsutvecklingen.
4.2 Trafikens infrastruktur
Den socialdemokratiska regeringen har under en lång
följd av år eftersatt det nödvändiga underhållet av framför
allt vägar och järnvägar. Behövliga nyinvesteringar har inte
heller kommit till stånd i tillnärmelsevis den utsträckning
som varit motiverad. Befintligt trafikkapital har därmed till
viss del förslösats, samtidigt som tillväxtförutsättningarna
för svenskt näringsliv försämrats.
Moderata samlingspartiet har de senaste åren med stor
tydlighet påtalat de alltmer uppenbara bristerna samt lagt
förslag om väsentliga anslagsökningar för drift, underhåll
och byggande av vägar och järnvägar. Riksdagsmajoriteten
har emellertid hittills avslagit våra förslag.
I vår partimotion 1990/91:T211, En bättre infrastruktur,
konstaterar vi bland annat att Sveriges vägnät är i akut
behov av underhåll och upprustning. I motionen föreslås
därför att 2 000 miljoner kronor utöver regeringens förslag
skall anvisas instundande budgetår för detta ändamål. I
motionen föreslås även ökade resurser om 500 miljoner
kronor för nyinvesteringar i stomjärnvägar. I vårt
budgetalternativ har vi därutöver utgått från att ytterligare
10 miljarder kronor skall anslås för nyinvesteringar i vägar
och järnvägar innevarande och nästa budgetår.
I föreliggande proposition ger regeringen intryck av att
till slut ha förstått betydelsen för bland annat näringslivets
tillväxtkraft av ökade investeringar i trafikens infrastruktur.
Tyvärr är detta i mångt och mycket en skenbild.
Regeringens förslag innebär att ytterligare 5 miljarder
kronor av statliga medel skall avsättas för budgetåret
1991/92. Därutöver föreslår regeringen att 5 miljarder
kronor från innevarande års budget anvisas för samma
ändamål. Till detta kommer en utfästelse om att ytterligare
10 miljarder kronor skall avsättas under resten av 1990-
talet. Detta innebär utökade statliga investeringar för hela
1990-talet på sammanlagt endast 20 miljarder kronor, eller
motsvarande c:a 2 miljarder kronor per år.
Resterande investeringsbehov -- utöver nuvarande låga
anslagsnivå -- avses täckas genom avgiftsfinansiering av
vägtrafiken och samfinansiering från näringsliv, regioner
etc. Detta beräknas inbringa mer än dubbelt, eller 40--45
miljarder kronor sammantaget under resten av detta sekel,
än de angivna tillkommande statsanslagen.
Regeringens förslag är, enligt vår mening, såväl
otillräckligt och orealistiskt som felaktigt konstruerat.
4.2.1 Infrastrukturfonden
Regeringen föreslår att en särskild infrastrukturfond för
statlig delfinansiering av större investeringar i vägar,
järnvägar och kollektivtrafikanläggningar skall inrättas.
Som ovan nämnts förutsätts att fonden skall tillföras c:a 20
miljarder kronor under 1990-talet. Medlen skall endast
användas för samfinansiering av investeringsobjekt, dvs
ingå som en del i förhandlingsuppgörelser mellan olika
parter. Dessa förutsätts bidra med 10--15 miljarder kronor.
Fonden skall ledas av en särskild delegation, som skall
bereda förhandlingsuppgörelserna om
samfinansieringslösningar. Regeringen skall fatta beslut om
användningen av medlen och i efterhand redovisa projekten
för riksdagen.
Det främsta motivet för den föreslagna fonden verkar
vara en önskan att skapa utrymme för kompletterande
finansiering från näringslivet, kommuner och eventuella
andra intressenter. Enligt vår mening är det sannolikt att
regeringen kraftigt överskattar dessa möjligheter. Enskilda
företag kan inte annat än i undantagsfall förväntas satsa på
investeringar, där de inte på normalt sätt kan räkna fram en
avkastning på insatt kapital. Kommunernas
handlingsutrymme begränsas genom dålig resurstillväxt och
rådande skattestopp.
Därutöver innebär konstruktionen med en
infrastrukturfond att riksdagen skulle avstå sin rätt att råda
över statens förmögenhet på detta område, vilket från
principiella utgångspunkter kan ifrågasättas.
Moderata samlingspartiet anser för sin del att
samfinansieringslösningar vad gäller investeringar i vägar
och järnvägar bör sökas i de fall sådana är möjliga. För detta
krävs emellertid inte någon centralt inrättad fond. För varje
projekt som blir aktuellt kan i stället berörda intressenter
bilda ett särskilt bolag, vilket -- eftersom dessa projekt
normalt kan förväntas vara ekonomiskt lönsamma i något
angivet tidsperspektiv -- också bör möjliggöra
lånefinansiering av delar av eller hela projektet.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts avvisar vi
regeringens förslag om inrättande av en infrastrukturfond.
4.2.2 Finansiering av statliga investeringar
Som framhålls i kommittémotion 1990/91:T43 av Lars
Tobisson m.fl. (m) måste frågan om finansiering av statliga
investeringar få en principiellt genomtänkt lösning.
Konstruktioner med fonder av skilda slag, upplåning direkt
på kapitalmarknaden eller via riksgäldskontoret eller andra
metoder för finansiering av statliga investeringar utanför
statsbudgeten har med tiden blivit allt vanligare.
I motionen anförs att en återgång till en uppdelning av
statsbudgeten i en drift- och kapitalbudget borde övervägas.
Medel för räntabla investeringar skulle då kunna anslås i
form av reservationsanslag. Finansieringen skulle ske
genom upplåning eller genom avskrivningar på
driftbudgeten. Det skulle därmed också vara naturligt att
företa omplaceringar på kapitalbudgeten genom att sälja
statliga tillgångar, t.ex. företag och skogsmark, och använda
likviden till investeringar i exempelvis infrastrukturen.
Enligt vår mening bör en sådan uppdelning snarast utredas.
Den vanliga metoden att få avkastning på en investering
är genom att användarna, kunderna, betalar avgifter
kopplade till användandet. I vissa fall fungerar metoden
utmärkt, t.ex. när det gäller tele- och datanät. Där är det
lätt att fastställa vem som använder investeringen, och i
vilken utsträckning. Det går också lätt att utestänga den
som inte betalar för sig. Sådana investeringar bör
finansieras rent affärsmässigt, och i konkurrens på den
öppna marknaden.
I andra fall är det betydligt svårare, exempelvis om det
inte går att entydigt visa vem som använder investeringen
eller om det inte går att utestänga den som inte betalar.
Investeringar i vanliga stadsgator är exempel på detta.
Sådana investeringar måste i allmänhet helt eller delvis
finansieras över statsbudgeten för att kunna komma till
stånd.
Investeringar i infrastruktur, ''nät'', av olika slag ger
upphov till positiva externa effekter. Marken i anslutning
till exempelvis nya flygplatser, järnvägsterminaler eller
hamnar ökar i värde genom investeringen. Värdestegringen
skapas av investeraren, men ofta tillfaller denna vinst någon
annan, den tidigare markägaren eller (ofta) kommunen.
Många investeringar som skulle vara lönsamma kan i dag
inte komma till stånd på grund av svårigheten för
investeraren att tillgodogöra sig värdet av investeringen.
Dessa problem bör naturligtvis i möjligaste mån
undanröjas.
En metod skulle kunna vara att affärsverk i stället för att
exploatera mark själva låter andra göra det mot ersättning,
exempelvis på så sätt att SJ eller banverket förbinder sig att
placera en station eller godsterminal på en viss plats mot att
markexploatören står för vissa av verkets kostnader. En
intressant utveckling har påbörjats genom att SJ och
luftfartsverket mer systematiskt har börjat utnyttja den
kommersiella potentialen i sina terminaler.
En konsekvens av att affärsverken skall drivas
affärsmässigt blir att de särskilda uppgifter som i dag kan
finnas, exempelvis av regionalpolitisk karaktär, inte
kommer att kunna finansieras inom ramen för
affärsverksamheten. Sådana uppgifter kommer därför att i
större utsträckning behöva finansieras öppet över
statsbudgeten eller på annat liknande sätt. En annan
konsekvens är att kommersiell verksamhet och
myndighetsuppgifter måste särskiljas.
Önskvärt är också att finansieringen i möjligaste mån
belastar dem som har glädje av verksamheten, det vill säga
att trafikanterna skall betala i något så när proportion till
hur mycket de använder vägarna. I vissa fall är det till och
med möjligt att direkt ta ut kostnaden av en viss användare
i förhållande till hur mycket han använder till exempel en
viss väg eller bro.
Så kallade bompengar, avgifter för att färdas en viss
sträcka på en viss väg eller bro, bör endast få tas ut för att
finansiera just den sträckan eller vägen. Således bör det inte
förekomma avgifter på en väg för att finansiera en annan,
inte heller avgifter i förtid för att finansiera en framtida
investering i samma vägsträcka. Mot denna bakgrund
avvisar vi regeringens förslag om avgiftsbeläggning av den
befintliga bron över Svinesund.
Även med ett ökat inslag av avgifts- och
samfinansieringslösningar för investeringar i trafikens
infrastruktur kommer emellertid den helt dominerande
delen av investeringarna att behöva finansieras över
statsbudgeten.
4.2.3 Ökade statliga investeringar
Det är självfallet anmärkningsvärt att Sverige inte har
förmått att under senare år tillskjuta tillräckliga resurser för
såväl drift och underhåll som re- och nyinvesteringar i
trafikens infrastruktur, trots ett oerhört högt skattetryck,
som inte minst belastar trafiken. Problemet står delvis att
finna i att socialdemokraterna under mycket lång tid byggt
upp en stor offentlig förmögenhet, snarare än skapat en
effektiv finansieringsordning för offentlig verksamhet.
För moderata samlingspartiet är målsättningen snarast
den motsatta. Det är viktigt att få till stånd en effektiv och
väl fungerande metod för att finansiera den offentliga
verksamheten, medan det däremot inte finns någon
anledning att öka den offentliga förmögenheten.
Tvärtom är det angeläget att totalt sett minska det
statliga ägandet, och att koncentrera det till områden där
det fyller en funktion som inte uppnås genom enskilt
ägande. Ett sätt att finansiera nyinvesteringar i
trafiksektorn är därför att frigöra medel som i dag är
bundna i den statliga förmögenheten, att ''flytta''
förmögenheten från de sektorer där det statliga ägandet inte
tillför något positivt till de sektorer där det är nödvändigt.
I en trepartimotion 1990/91:N218 (m516)
''Ägandespridning genom försäljning av statliga företag''
har vi redovisat att det bör vara möjligt att frigöra i
storleksordningen 10 miljarder kronor per år av det kapital
som nu är bundet i den statliga förmögenheten. Således bör
det inte föreligga några svårigheter att på detta sätt
åstadkomma en del av det nödvändiga tillkommande
investeringskapitalet för vägar och järnvägar. Vi bedömer
att det på detta sätt bör vara möjligt att tillskjuta minst 3
miljarder kronor per år för investeringar i infrastrukturen.
Moderata samlingspartiet har under senare år vid
upprepade tillfällen lagt förslag om större nyinvesteringar i
järnvägsnätet. Innevarande budgetår var vårt förslag 35
procent högre än regeringens, och hade därmed möjliggjort
det som kallas Plan 20, dvs. en investeringsnivå på 20
miljarder kronor över tio år, eller 2 miljarder kronor per år.
Vi anser fortfarande att detta är en lämplig nivå, som
medger att ovanstående investeringar genomförs inom en
rimlig tid.
Järnväg är ett i många avseenden bra transportmedel,
som dock har uppenbara begränsningar. Den viktigaste är
att det krävs förhållandevis stora volymer passagerare
och/eller gods som samtidigt skall färdas samma sträcka.
Detta innebär att i stora delar av landet är
järnvägstransporter inte något realistiskt alternativ.
Befolkningsunderlaget är helt enkelt för litet.
På vissa håll finns dock förutsättningar för en mer
omfattande järnvägstrafik än vi har i dag. Dessa måste,
enligt vår mening, tas till vara.
Under många år försummades det svenska
järnvägsnätet. Moderniseringar genomfördes inte, och
nödvändigt underhåll eftersattes. Investeringsbehovet är
därför stort och insatserna måste prioriteras på de
sträckningar där största möjliga effekt uppnås. De bästa
förutsättningarna finns i närheten av de större städerna.