Motion till riksdagen

1990/91:N32

av Olof Johansson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt

---

I. Sammanfattning

I föreliggande motion konstateras att den
socialdemokratiska regeringens förslag om en ny
näringspolitik innebär en fortsättning på en politik som
förstärker koncentrationstendenserna i samhället. Den
saknar konkreta förslag som främjar tillväxt i stora delar av
Sverige.

Regeringens nu framlagda förslag syftar främst till att
stödja storstadsregionerna och transporterna mellan dessa.
Centraliseringen fortsätter, den regionala obalansen
förstärks och glesbygdsproblemen ökar.

Centerns alternativ är en politik för decentralisering och
utveckling i hela landet. I motionen slås fast att
samhällsinvesteringarna måste skapa förutsättningar för
tillväxt i hela landet. Propositionens förslag innebär att
stora delar av vårt land ohjälpligt kommer efter i
utvecklingen. Den ökar klyftorna mellan olika landsdelar.

Utveckla hela landet

I motionen läggs särskilt fram förslag om såväl
tidigareläggning av projekt som ökade ekonomiska insatser,
som gynnar hela landet. Det medverkar till att främja
sysselsättningen under den förestående lågkonjunkturen.
För budgetåret 1990/91 föreslås att sammantaget 5
miljarder kronor satsas i infrastruktur enligt följande
fördelning:För upprustning av grusvägar i det statliga
vägväsendet anvisas 2 000
milj.kr.För drift och underhåll av det statliga
vägnätet anvisas 500 milj.kr.För nyinvesteringar i
stomjärnvägar anvisas 1 500
milj.kr.För lokaler och utrustning för högskolor
och forskning anvisas 1 000
milj.kr.

Dessa satsningar, finansierade inom centerns
budgetalternativ genom försäljning av statliga företag och
utnyttjande av medel för arbetsmarknadsinsatser, skapar
förutsättningar för en hållbar ekonomisk utveckling och
tillväxt och därigenom stigande välstånd. Det understryks i
motionen att det nu krävs politiska beslut som underlättar
för nya arbetstillfällen, istället för arbetslöshet. Det krävs
en politik för lägre prisökningar och lägre skatter istället för
rekordhög inflation.

Det konstateras också i motionen att en hållbar
ekonomisk tillväxt förutsätter en bra miljö och ett
ekologiskt ansvar. En central del i en politik för ekonomisk
tillväxt är också omsorgen om det personliga ägandet och
sparandet. I partimotionen understryks att de bästa
förutsättningarna för ekonomiska framsteg är ett näringsliv
som huvudsakligen är grundat på fri företagsamhet, sund
konkurrens samt personligt och kooperativt ägande.
Näringspolitiken ska inriktas på utveckling av ny teknik,
nya företag, ökad differentiering, mångfald och ett
decentraliserat inflytande. En bra balans inom och mellan
olika regioner i landet gör att hela Sverige kan leva.

Vidare fastslås att utgångspunkten för investeringarna i
infrastrukturen måste vara att järnvägar för gods- och
persontransporter i hela landet skall prioriteras. Satsningar
på vägar skall ske i områden där bilen är nödvändig för
transporter och på kollektivtraftik i tätbefolkade områden.

Utifrån dessa utgångspunkter föreslås bl a följande:

Decentraliserat näringsliv och satsningar på
småföretagSlopa beskattningen på arbetande
kapitalEgenföretagare bör befrias från
socialförsäkringsavgiften upp till ett basbelopp, vilket bör
finansieras inom ramen för det totala uttaget av
arbetsgivaravgifterStatliga företag skall säljas ut
Personliga investeringskontonSlopa börsmonopolet
Slopa arbetsförmedlingsmonopolet

Förstärkta insatser för forskning och utbildning
genom en fakultetsorganisation som leder till att fyra av de
större högskolorna -- Växjö, Örebro, Karlstad och
Sundsvall/Härnösand -- utvecklas i samverkan med
omkringliggande högskolor till universitet under 1990-talet.
Jämsides med detta förslag bör även övriga högskolor
tillföras fasta forskningsresurser.alternativa
utvecklingsmodeller där flera näraliggande högskolor
tillsammans utvecklas till ett s k nätverksuniversitet.
Exempel på detta är samverkansplanerna mellan
högskolorna i Kalmar, Växjö och Karlskrona/Ronneby som
kan utvecklas till ett ''sydostuniversitet''.att antalet
utbildningsplatser i högskolan utökas med 6 000.
Fördelningen av platserna skall främja en likvärdig
regional utveckling över hela landet och finansieras genom
en omfördelning från anslagen för ökad utbildning inom
arbetsmarknadspolitikens ram.att ytterligare öka
tillgängligheten i utbildningen bör nya högskolenheter
etableras i Kiruna och Skellefteå. Av samma skäl bör
högskolan i Eskilstuna/Västerås delas i två separata enheter
och de södra delarna av Stockholms län ges en högskola
genom omfördelning av utbildningsresurser från
Stockholms universitet.mera resurser till lokaler och
utrustning. 500 milj.kr. anvisar centern för ökade
lokalkostnader och ytterligare 500 milj.kr. till utrustning för
grundutbildning.ökad forskarutbildning med 45 milj.kr.
utöver regeringens förslag. Dessutom krävs ett lika stort
resurstillskott för det kommande budgetåret.55 milj.kr.
utöver regeringens förslag till ökning av utbudet på lokala
och individuella linjer samt fristående kurser.Ett
forskningsprogram angående bioteknik bör snarast
utarbetas.

Stora satsningar på bättre vägar och fler järnvägar

I motionen föreslås bl.a.:att utbyggnaden av
Västkustbanan med dubbelspår påskyndas samt att arbetet
med Arlandabanan snarast inleds. Mälarbanan,
Svealandsbanan, Oskustbanan, Götalandsbanan är andra
projekt som bör komma inom en snar framtid. Det är också
viktigt att förbindelserna till Norge via den s k Nordlänken
ges mycket hög prioritet.att snabbtåg Stockholm--
Sundsvall priorteras. Under l993/94 bör hela sträckan
Stockholm--Malmö vara klar för snabbtågstrafik, hela
Dalabanan från Uppsala till Borlänge ges
snabbtågsstandard och även sträckan Stockholm--Karlstad
bör färdigställas för snabbtåg. Järnvägsförbindelserna i
sydöstra Sverige bör förbättras, inte minst mot bakgrund av
en positiv framtidsutveckling i Central- och Östeuropa.
Inlandsbanan är pulsådern i Norrlands inland och måste
bibehållas. I motionen konstateras att om
persontransporterna tas bort följer även avveckling av
godstransporter och nedläggning av hela banan. Detta får
allvarliga konsekvenser för näringslivets bestående och
utveckling.en kraftig upprustning och utbyggnad av det
regionala vägnätet i alla delar av landet måste till, inte minst
i Norrlands inland.att en omprioritering av resurserna
sker från satsningar på motorleder i storstadsregionerna till
förmån för satsningar på kollektivtrafiken.att
ekonomiska satsningar sker på färjtrafik för att förbättra
förbindelserna med Europa i stället för på en bilbro över
Öresund

Affärsdrivande verkPostens lokala service bör
byggas ut i snabbare takt. Lantbrevbäringen bör byggas ut
så att ytterligare 30 000 hushåll kan få hem sin post.
Samarbetet med annan service bör utvecklas.Vattenfall
bör omstruktureras till fem regionala bolag och ett
moderbolag. De regionala bolagen bör därefter
börsintroduceras. Stamlinjenätet och
myndighetsuppgifterna skall handhas av moderbolaget.
Kärnkraften skall avvecklas. Kärnkraftverk som tillhör
Vattenfall skall finnas kvar i moderbolaget fram till
avvecklingen.Domänverket skall ombildas till
aktiebolag. Skogs- och jordbruksmark skall avyttras till
aktiva skogs- och jordbrukare. Detta måste vara
bemyndigandet till regeringen. Mark måste avsättas för
naturvårdsändamål.

Avslutningsvis föreslår centern en sammanslagning av
SIND och STEV till en ny näringspolitisk myndighet som
skall lokaliseras till Nyköping. En del av de gamla
myndigheternas frågor skall decentraliseras till
länsstyrelserna och utvecklingsfonderna. STU bör kvarstå
som egen myndighet och dit bör även långsiktig
energiforskning föras. Denna förändring kan inte
genomföras den 1 juni 1991 som regeringen föreslår. Istället
föreslår vi att de nya myndigheterna skall inrättas från den
1 juli 1992.

II. Politik för hållbar ekonomisk utveckling och tillväxt

En hållbar ekonomisk tillväxt förutsätter att hela landets
resurser tas tillvara. En god tillväxt skapas genom att
människors uppfinningsrikedom och entreprenörsanda
uppmuntras. Det är de enskilda människornas arbete och
företagens insatser som ger tillväxt. Genom politiska beslut
skapas förutsättningar för tillväxt.

Samhällets insatser måste inriktas mot att skapa
likvärdiga förutsättningar för näringsliv, utbildning och
service i landets olika delar. Den ekonomiska tillväxten
måste dock ske inom socialt och miljömässigt acceptabla
ramar.

En politik för att hela landet skall kunna leva ställer krav
på nya och omfattande satsningar för upprustning och
utbyggnad av infrastrukturen över hela landet och inte på
ett fåtal stora projekt företrädesvis i
koncentrationsområden. Det är statsmakternas uppgift att
aktivt främja möjligheterna för en positiv utveckling i
landet vad gäller utbildning, kommunikationer, service m
m.

De politiska beslut som fattades i regering och riksdag
under 1980-talets högkonjunktur är orsaken till den
nedgång som nu sker i svensk ekonomi. Regeringens
ekonomiska politik har kraftigt bidragit till
kapitalkoncentration, befolkningskoncentration och till
regionala obalanser.

Koncentration, storskalighet och arbetskraftens
geografiska rörlighet har av en politisk majoritet, mot
centerns bestämda uppfattning, setts som nödvändiga
förutsättningar för ökad ekonomisk tillväxt. Den politiska
inriktningen och marknadens drivkrafter har förstärkt
koncentrationen inom näringslivet, både vad avser
produktion och makt.

Regeringens proposition om näringspolitik för tillväxt är
en fortsättning på den inslagna vägen. Regeringen öppnar
en ''cityakut'' för storstadsområdena, medan andra delar av
landet lämnas utanför. Regeringens förslag syftar således
främst till att stödja storföretag och koncentration. På
trafik- och utbildningsområdena föreslås investeringar som,
om de genomförs, kommer att leda till att vissa delar av
landet kommer ohjälpligt efter i utvecklingen.
Koncentrationsutvecklingen i samhället riskerar att
ytterligare förstärkas.

Regeringen beskriver också i propositionen begreppet
välfärd som ett samlande begrepp där flera olika aspekter
ingår. Den ekonomiska tillväxten är en viktig del av
välfärden. Tillväxten framställs emellertid ofta som
synonym med det övergripande välfärdsmålet. Så är inte
fallet.

Tillväxtens innehåll måste formas så att den blir
miljövänlig och socialt acceptabel. Ökad tillväxt måste
vägas mot ickemateriella mål såsom bättre miljö och
livskvalitet.

Regeringen för också ett resonemang kring den
ekonomiska tillväxten och miljön och gör nu ett försök att
kombinera ekologi och ekonomi. Vi kan konstatera att det
har skett en betydande tillnyktring inom socialdemokratin
på detta område. På 60-talet framförde centern förslag om
att finna nya sätt att beräkna bruttonationalprodukten och
betonade sambandet mellan ekonomi och ekologi. Då
avvisades det kategoriskt av socialdemokraterna.

Enligt vår uppfattning är god miljö en förutsättning för
god ekonomisk utveckling och hållbar tillväxt. De åtgärder
som den socialdemokratiska regeringen nu föreslår räcker
emellertid inte.

Det krävs en ekonomisk politik som skapar
förutsättningar för tillväxt i hela landet och därigenom
stigande välstånd. Det förutsätter en politik som syftar till
att skapa arbetstillfällen i stället för arbetslöshet, lägre
prisökningar istället för rekordhög inflation och lägre
skatter istället för ständigt högre.

Problemet med den snabba svenska pris- och
kostnadsstegringen måste lösas genom intern anpassning.
En grundläggande förutsättning för en sådan politik är en
stram finanspolitik med stor återhållsamhet med offentliga
utgifter, som ger utrymme för sänkta skatter.

I koncentrationsområdena har löneglidningen varit stor.
Bristyrkesgrupper inom främst det privata näringslivet har
fått löner avsevärt över slutna avtal, medan grupper inom
den offentliga sektorn stått stilla på avtalad nivå. Samtidigt
har löneglidningens inflationseffekter efterhand spridits till
ej överhettade regioner. Detta förhållande har skapat
spänningar både mellan regioner och inom regioner och
mellan människor med olika yrken. Sammantaget har
löneglidning och löneavtal lett till en sådan
kostnadsutveckling, att Sveriges konkurrenskraft gentemot
andra länder försämrats med en allt sämre bytesbalans som
följd.

Statsmakternas uppgift vad avser lönebildningen är att
föra en sådan ekonomisk politik att de nominella
lönehöjningarna inte behöver överstiga vad som
förekommer i andra jämförbara länder. Så skapas
tillsammans med produktivitetsförbättringar utrymme för
reala löneökningar.

Den ekonomiska politiken måste utformas så att det
råder balans på arbetsmarknaden. Därefter bör
lönebildningen skötas i förhandlingar mellan parterna.
Staten bör emellertid indirekt underlätta
avtalsförhandlingarna. Det kan bl a ske genom att ändra
arbetslöshetsförsäkringen, så att parterna får ekonomiska
incitament att motverka för höga avtal som urholkar
konkurrenskraften och därmed möjligheterna till
ekonomisk tillväxt.

Den ekonomiska politiken måste vidare ta hänsyn till
den pågående internationaliseringen av svensk ekonomi.
Svenskt deltagande i det europeiska samarbetet är av
primär betydelse för möjligheten att upprätthålla välstånd
och sysselsättning i Sverige, liksom naturligtvis för en
fortsatt fredlig internationell miljö, möjligheten till
kulturellt utbyte över gränserna m m.
Ett europeiskt samarbetsavtal mellan Efta och EG
samt svenskt medlemskap i EG ligger i linje med
strävandena mot en allsidig utveckling av samarbetet
mellan Sverige och samtliga länder i Europa.

En central del i en politik för ekonomisk utveckling och
tillväxt är vidare omsorgen om det personliga ägandet och
sparandet. Personligt ägande är en förutsättning för en
fungerande marknadsekonomi, vilket i sin tur är grunden
för demokrati, välstånd och utveckling.

III. Näringspolitikens inriktning

Näringspolitiken ska inriktas på att ge förutsättningar för
ett starkt näringsliv som ger hög sysselsättning,
anställningstrygghet och resurser för välfärdsutveckling i
hela landet. Detta tillgodoses bäst i ett ekonomiskt system
byggt på marknadsekonomins principer, präglat av socialt
ansvar, god resurshushållning och god miljö.
Marknadsekonomin bidrar till att skapa allmän välfärd, god
ekonomisk utveckling och social trygghet.

Ett näringsliv som huvudsakligen är grundat på fri
företagsamhet, sund konkurrens, enskilt och kooperativt
ägande ger de bästa förutsättningarna för fortsatta
ekonomiska framsteg.

Näringspolitiken måste också inriktas på utveckling av
ny teknik, nya företag, en ökad differentiering, mångfald
och ett decentraliserat inflytande. Vidare måste
näringspolitiken vara så inriktad att den står i harmoni med
målen god miljö och balans inom och mellan olika regioner
i landet.

Enligt centerns uppfattning skall staten ange ramar, mål
och inriktning för näringspolitiken. Inom dessa ramar bör
företagen fritt få bedriva sin verksamhet. Detaljstyrning
och byråkrati måste bort. Dessutom behövs fasta spelregler
så att näringslivet ges långsiktigt stabila
planeringsförutsättningar.

Privata, kooperativa och statliga företag skall arbeta på
likvärdiga villkor. Statliga företag kan behövas för att
tillgodose särskilda samhällskrav, speciella insatser för
teknikutveckling och för att klara av regionala och
strukturella sysselsättningsproblem. I övrigt skall statliga
företag säljas ut.

Ett starkt näringsliv förutsätter både stora och små
företag. De mindre och medelstora företagen är dock av
särskild betydelse för näringslivets förnyelse och långsiktiga
tillväxt. De har också bättre förmåga att anpassa sig vid
konjunkturväxlingar och bidrar genom mångfald och
riskspridning till att göra samhällsekonomin mindre sårbar.

Äganderätten och näringsfriheten bör
grundlagsskyddas. I Sverige har vi idag ett svagt skydd för
enskilt ägande jämfört med andra länder. Ett spritt enskilt
ägande borgar för en effektiv och god förvaltning av
egendomen.

Sänk skattetrycket

Enligt centern bör den totala skattekvoten och den
offentliga utgiftskvoten sänkas. Vi har föreslagit att skatten
på nödvändig konsumtion sänks och att småföretagens
beskattning lindras. Detta främjar rättvis fördelning, god
miljö, sparande och företagande.

Den genomförda skatteomläggningen har i huvudsak
lämnat egenföretagarnas skattesituation olöst. Från
centerns sida anser vi att arbetet nu skyndsamt måste
inriktas på att skapa en rimlig skatte- och avgiftsnivå för
egenföretagen. Därför måste t ex
socialavgifterna ändras så att egen- och
småföretagarnas avgiftsnivå bättre anpassas till deras
kostnader i socialförsäkringssystemet. Detta gäller i
synnerhet sjukförsäkringen.

Differentierade arbetsgivaravgifter

För att stärka de små företagens konkurrenskraft bör
socialavgifterna differentieras. Egenföretagare bör befrias
från socialförsäkringsavgifter upp till ett basbelopp. Denna
avgiftssänkning bör finansieras inom ramen för det totala
uttaget av arbetsgivaravgifter.

Särskild redovisningsmetod

Regeringen bör skyndsamt ta fram förslag till s.k.
särskild redovisningsmetod för egenföretagare, i
huvudsaklig överensstämmelse med de förslag som framförs
i SOU 1989:34. Det skulle ge egenföretag en med
aktiebolagsformen mer jämlik möjlighet till
kapitaluppbyggnad.

Kvittningsrätt för nystartade företag

För nystartade företag och under de fem första åren av
företagets verksamhet bör återinföras en kvittningsrätt
mellan inkomst av tjänst och inkomst av
näringsverksamhet.

SURV-avsättning

Avsättning till SURV (skatteutjämningsreserv) för
egenföretagare bör utvidgas och medges med 30 %
av ingående kapital kombinerat med antingen 20 %
av inkomsten för beskattningsåret eller med 15 % av
årets lönesumma.

Resor med egen bil i tjänsten

Egenföretagare måste ges möjlighet att få avdrag för sina
kostnader i förvärvskällan. Egenföretagares avdrag för
resor med egen bil i tjänsten ska medges för verklig
kostnad, dock minst 15 kr/mil.

Skogsvårdsavgiften

Skogsvårdsavgiften är en skatt som på ett orättfärdigt
sätt belastar en speciell grupp av företagare --
skogsbrukarna. Avgiften motsvaras inte på långt när av de
bidrag och tjänster som den skall finansiera och som enligt
vår uppfattning borde finansieras via staten.
Skogsvårdsavgiften motverkar ett effektivt och miljövänligt
skogsbruk. Avgiften skall därför avskaffas.

Förmögenhetsbeskattningen

Den nuvarande utformningen av
förmögenhetsbeskattningen i kombination med
inkomstbeskattning, arbetsgivar- och egenavgifter, arvs-
och gåvobeskattning samt för skogsbruksföretag,
skogsvårdsavgift har medfört en mycket hög beskattning av
avkastning från små- och egenföretag. I många fall är den
sammanlagda beskattningen så hög att den reala
avkastningen efter skatt blir negativ -- d.v.s. skatten äter
upp hela vinsten och mer därtill.

Dessa beskattningsförhållanden har i sin tur utgjort
grogrund för en omfattande och improduktiv
skatteplanering. Samtidigt har utvecklingen av
företagande, sysselsättning och sparande hämmats. För att
i någon mån motverka en orimlig skattesituation har
specialregler måst införas. Till dessa hör bl.a.
lättnadsregeln, d.v.s. nedvärdering av förmögenheten till 30
% av substansvärdet vid förmögenhetsbeskattningen av
enskilda firmor. Vidare finns den s.k. begränsningsreglen,
som sätter ett tak för det samlade uttaget av inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Skatteomläggningen behandlade inte frågan om
förmögenhetsskatten. Finansdepartementet har dock
nyligen lämnat förslag om reformerad
förmögenhetsbeskattning (Ds 1990:91). Förslaget innebär i
korthet sänkt skattesats, eventuellt höjt fribelopp samt
breddad skattebas. Den breddade skattebasen innebär ett
slopande av lättnadsregeln och begränsningsregeln samt att
nya tillgångar blir skattepliktiga. För småföretagen innebär
förslaget en kraftig skatteskärpning. Detta är oacceptabelt
och innebär en utveckling i motsatt riktning mot den
önskvärda och nödvändiga. Förutom den skadliga absoluta
nivån avviker Sverige när det gäller denna skatt dessutom
mycket kraftigt från omvärlden. Det är nödvändigt att dessa
skillnader minskar istället för ökar.

När det gäller förmögenhetsskatten har centern under
lång tid arbetat för att skatten på arbetande kapital helt
slopas och att särbeskattning införs mellan makar och
mellan makar och barn. Vi återkommer med ett konkret
motförslag till det av finansdepartementet framförda. Här
vill vi ändå ange några principer för reformeringen av
förmögenhetsbeskattningen.

En utgångspunkt skall vara att den totala
förmögenhetsskatten skall minska. Det innebär inte ett
motsvarande skattebortfall för staten, eftersom det leder till
en minskad utflyttning och eventuellt återflyttning till
Sverige av företag och enskilda. Skatten slopas på
arbetande kapital och särbeskattning införs, som också
ovan nämnts.

Dessa förslag skulle särskilt för småföretagen innebära
en markant förbättrad skattesituation, och för landet ökade
tillväxtmöjligheter genom ökad produktion och
sysselsättning.

Omsättningsskatt på värdepapper

Omsättningsskatten på värdepapper har medfört att
handeln med dessa i hög utsträckning flyttat utomlands.
Därmed har arbetstillfällen, kompetens och skatteintäkter
från reavinstbeskattningen försvunnit från Sverige.
Omsättningsskatten har således medfört en urholkning av
skattebasen varför de statsfinansiella intäkterna blivit
betydligt lägre än eljest. Vid ett avskaffande av
omsättningsskatten skulle därför inget statsfinansiellt
nettobortfall följa, eftersom skatteintäkterna från
återinflyttning av värdepappershandel skulle helt uppväga,
sannolikt överstiga, de nuvarande skatteintäkterna.
Sammantaget anser vi att omsättningsskatten på
värdepapper givit ett negativt bidrag till den totala
samhällsekonomin, varför kvarvarande delar av skatten bör
avskaffas snarast.

Avveckla löntagarfonderna

Löntagarfonderna skall avvecklas. Införandet av dessa
fonder har aktivt medverkat till en sämre ekonomisk tillväxt
i Sverige än i andra länder. De har dessutom överfört
personligt sparande till kollektivt samt på ett avgörande sätt
gynnat de stora företagen på bekostnad av de små och
medelstora. Det har också inneburit att kapital överförts
från svaga till starka regioner.

Vid en avveckling av löntagarfonderna bör en del av
medlen användas till att finansiera forskning och utbildning.
Dessutom bör medel återgå till medborgarna som
sparstimulans.

Sprid ägandet

Utvecklingen under de senaste decennierna har
inneburit en ökande institutionell och offentlig finansiell
maktkoncentration. Sparandet och därmed
förmögenhetsuppbyggnaden har dels skett inom den
offentliga sektorn, bl a genom uppbyggande av
socialförsäkringssystemet, AP-fonderna och
löntagarfonderna, dels inom skilda typer av privata
institutioner som investmentbolag, försäkringsbolag,
finansbolag och större företag. Det institutionella ägandet
såväl privat som offentligt har alltså ökat. Samtidigt har
hushållssparandet legat på en mycket låg nivå och på senare
år t o m varit negativt.

Ett stort antal småföretag har sålts till investmentbolag
under senare år. Detta har ofta skett i samband med
generationsskifte. Investmentbolagens köp leder till ett mer
passivt ägande. Det personliga engagemanget försvinner.
Centern anser att näringspolitiken måste inriktas på att
stärka det personliga ägandet.

1980-talets starka koncentration inom näringslivet måste
under 1990-talet ersättas med en politik som främjar ett
decentraliserat ägande. En koncentration av ägandet är inte
önskvärd vare sig i offentlig eller privat regi.

Personligt ägande är en viktig drivkraft för att
åstadkomma förnyelse och investeringar i näringslivet. Det
är också ett viktigt inslag för att främja ägarspridning och
därmed ökat inflytande.

För att bredda ägandet och stimulera sparandet måste
det göras intressant och långsiktigt attraktivt. Centerpartiet
vill därför införa personliga investeringskonton med
möjlighet till skattefri avsättning upp till ett halvt basbelopp
per år. Medlen från ett sådant konto skall utan
skattekonsekvens kunna användas till investeringar i t.ex.
eget företag och bostad.

Vi har i en motion tidigare till detta riksmöte utvecklat
förslaget om sparande och decentraliserat ägande.

Vad som ovan anförts om målen för näringspolitiken bör
ges regeringen till känna.

IV. Högre utbildning, teknisk forskning, utveckling och
infrastruktur

I propositionen redovisar regeringen en rad goda skäl för
en ökad satsning på den högre utbildningen och
forskningen, främst inom tekniksektorn. Man konstaterar
bl a att ''kunskapskapitalet har under senare år blivit än mer
väsentligt för Sveriges ekonomiska utveckling genom att
kunskapsintensiv varu- och tjänsteproduktion fått allt större
betydelse''.

Regeringen anför vidare, att det är viktigt att stimulera
kompetensutveckling i arbetslivet och att detta behov är
särskilt stort i de små och medelstora företagen. Man säger
sig också vara medveten om att det föreligger olika
regionala förutsättningar och att skillnader i
näringslivsstrukturen till stor del är betingade av
föreliggande olikheter i den högre utbildningens
tillgänglighet. Man hävdar att dessa förhållanden har varit
utgångspunkten för de förändringar av regionalpolitiken
som riksdagen -- på regeringens förslag -- har beslutat om
de senaste åren. I propositionen pekas bl a på utbyggnaden
av de små och medelstora högskolorna och på förekomsten
av distansutbildning vid Umeå universitet.

Vi vill i detta sammanhang påminna om att centern varit
initiativtagare och pådrivande när det gällt utbyggnaden av
de små och medelstora högskolorna, senast manifesterat i
den nya högskoleutbildningen på Gotland och genom de
nya högskolorna i Blekinge och i Fyrstadsområdet. Det är
centern som drivit igenom det resurstillskott till
universitetet i Umeå som möjliggjort satsningen på
decentraliserad utbildning via de lokala studiecentra som
omnämns i propositionen. Det var också centern som vid
föregående riksmöte drivit igenom extra resurser till de
mindre högskolornas lokala kursutbud.

I sin inledning till utbildningsavsnittet tvingas regeringen
erkänna att utbyggnadstakten inom den högre utbildningen
varit för låg och Sveriges konkurrentländer satsar betydligt
mer och målmedvetet för att genom utbildning, forskning
och utveckling stärka sin konkurrenskraft. Andelen
yrkesverksamma med högre utbildning ökar mycket
långsamt i vårt land och med hänsyn till de demografiska
förändringarna riskerar vi att inom några få år ha en
utveckling, där andelen (yrkesverksamma) högutbildade
minskar.

Detta får naturligtvis inte ske och därför krävs nu en
kraftfull satsning inom högskoleområdet.

Högre utbildning och forskning som drivkraft

Centerpartiet har under en följd av år pekat på riskerna
för en negativ välfärdsutveckling som en följd av
regeringens passivitet inom den högre utbildningens
område. Senast under allmänna motionstiden i år väckte vi
en kommittémotion om högskolan där vi konstaterade att
Sverige är på väg att halka efter omvärlden när det gäller
tillgång på högskoleutbildad arbetskraft. Vi slog också fast
vilken betydelse kunskap, genom utbildning och forskning,
har som drivkraft i den regionala utvecklingen och att den är
av avgörande betydelse för Sveriges möjligheter till fortsatt
framgång på världsmarknaden.

Av dessa skäl krävs det en kraftigt utökad
dimensionering av den högre utbildningen.

Behovet av detta har vitsordats från skilda håll i
samhället. Således har ett stort antal organisationer -- SFS,
SAF, SACO, SULF och TCO -- i en gemensam skrivelse till
regeringen framfört likartade krav. I skrivelsen framhålls
att det finns ett mycket stort antal behöriga ungdomar som
söker till högskolan men som nu avvisas på grund av att det
inte finns tillräckligt många utbildningsplatser. I den
konjunkturnedgång som vi nu befinner oss i måste det vara
särskilt missriktad sparnit att inte utnyttja begåvade
ungdomars önskan att skaffa sig en utbildning som är av
bestående värde inför framtiden. För många av dem kan
alternativet komma att bli arbetslöshet med åtföljande
kostnader för samhället i form av arbetsmarknadspolitiska
insatser. Detta måste ju för alla framstå som ett sämre
alternativ.

Bristfälligt regeringsförslag

Regeringen säger sig nu -- sent omsider -- vara beredd till
vissa insatser för att förstärka den högre utbildningen och
forskningen. Vid en närmare granskning visar sig dock
förslagen vara av en mycket blygsam omfattning och med
en i högsta grad tveksam finansiering.

Inom utbildningsdepartementet har man inlett arbetet
med ett s k högskoleprojekt, som har till syfte att leda fram
till en ökad examination om tio procent inom en
treårsperiod, samtidigt som de administrativa kostnaderna
skall minskas med samma procenttal.

Detta kan anses vara en vällovlig ambition under
förutsättning att man samtidigt slår vakt om kvaliteten i
undervisningen. Ett alltför långt drivet krav på
effektivisering kan leda till att högskolorna endast
anstränger sig att ''producera så många poäng som möjligt''
utan att kunna lägga tillräcklig vikt vid kvalitet, utveckling
och utvärdering. Effektiviteten kan -- enligt centerns
mening -- också ökas genom en översyn av linjestrukturen
med ökad frihet för de enskilda högskolorna att själva
utforma sitt utbildningsutbud och genom ett decentraliserat
lokalansvar.

Regeringens förslag är ensidigt inriktade mot den
tekniska sektorn med motivet att åtgärderna skall ses i ett
tillväxtperspektiv. Även om detta kan vara befogat till en
del vill vi dock hävda att det krävs ett bredare perspektiv på
tillväxtbegreppet. För att säkerställa tillväxt och utveckling
krävs det ökade utbildningsinsatser även inom ekonomisk
och humanistisk sektor. Som exempel kan anges att Sverige
är på väg in i en akut lärarbrist som på sikt även kommer att
hämma tillväxten inom de tekniska sektorn. Centerns
förslag till en ökad dimensionering av den högre
utbildningen har sin grund i ett bredare perspektiv där även
de regionala hänsynen vägs in.

Enligt regeringens sätt att redovisa propositionen ökar
antalet platser inom högskolan med ca 700 till en beräknad
kostnad av 67,5 milj kr.
Detta antal platser är dock utlagda över en längre
tidsperiod -- även in i den kommande treåriga
budgetperioden -- och den beräknade kostnaden för
budgetåret 1991/92 stannar vid mer blygsamma 21,8 milj kr.
Detta ''tillskott'' skall finansieras genom en
''motsvarande proportionell minskning'' av anslagen D 5.
Utbildning för tekniska yrken, D 7.
Utbildning för vårdyrken, samt D 8.
Utbildning för undervisningsyrken! Resultatet av
regeringens ''satsning'' är således att högskolan åläggs att
utbilda något fler tekniker med oförändrade resurser totalt
sett!

När det gäller forskarutbildningen ger regeringen, på
likartat sätt, ett intryck av att den föreslagna satsningen är
betydligt större än vad som motsvaras av det faktiska
innehållet. Av den förespeglade ökningen på 80 milj kr
visar sig endast 27,5 milj kr
kunna hänföras till budgetåret 1991/92. Resterande
medel gäller för kommande år, dvs även inom nästa
forskningspropositions treårsperiod. Samtidigt bortser man
ifrån att den omvandling av utbildningsbidrag till
doktorandtjänster, som riksdagen redan fattat beslut om,
visat sig vara underfinansierad. Det krävs således ett
tillskott av resurser för att fullfölja intentionerna från
föregående års forskningspolitiska proposition innan man
kan tala om någon generell förstärkning av
forskarutbildningen.

Centerns förslag

För att möta den ökade efterfrågan från de ungdomar
som önskar skaffa sig en högskoleutbildning och för att
svara mot arbetsmarknadens krav på fler högskoleutbildade
föreslår centern att antalet utbildningsplatser i högskolan
utökas med 6 000 redan tillkommande höst. Vid
fördelningen av dessa platser skall naturligtvis den tekniska
sektorn tillgodoses med fler platser inom såväl
civilingenjörsutbildningen som den tvååriga
mellaningenjörsutbildningen. Vidare bör platser tillföras
utbildningarna för undervisningsyrken och för vårdyrken.
Vid fördelningen skall också strävan vara att främja en
likvärdig regional utveckling över hela landet. Det ökade
antalet platser bör finanseras genom en omfördelning från
anslagen för ökad utbildning inom
arbetsmarknadspolitikens ram. Det bör ankomma på
regeringen att i samband med kompletteringspropositionen
göra denna omfördelning.

Nya universitet och högskolor

Som ett led i en fortsatt utveckling av det svenska
högskolesystemet bör arbetet nu inledas på att utveckla de
nuvarande högskolorna i Växjö, Örebro, Karlstad och
Sundsvall/Härnösand -- i samverkan med omkringliggande
högskolor -- till universitet. En tänkbar modell för denna
utveckling kan vara att pröva formen med s k
nätverksuniversitet. Jämsides med att de nu nämda
högskolorna bygger upp en fakultetsorganisation bör även
övriga högskolor tillföras fasta forskningsresurser.

För att fortsätta den framgångsrika utbygganden av de
mindre och medelstora högskolorna (jfr prop 1990/91:87 s
41) och för att ytterligare öka tillgängligheten i
utbildningen, föreslår vi att nya högskoleenheter etableras i
Kiruna och Skelleftå. Av samma skäl bör högskolan i
Eskilstuna/Västerås delas i två separata enheter och de
södra delarna av Stockholms län ges en egen högskola
genom omfördelning av utbildningsresurser från
Stockholms universitet.

Mer resurser till lokaler och utrustning

I vår kommittémotion (1990/91:Ub 696) har vi utförligt
redovisat alla de skäl som talar för en kraftfull satsning på
nya resurser för lokaler, inredning och utrustning för
högskolan. Sammanfattningsvis handlar det om de
lokaltillskott som behövs för en utökad högskoleutbildning
och för att förnya den tekniska utrustningen. Förslaget är
dessutom väl motiverat för att möta den vikande
konjunkturen och tilltagande arbetslösheten. Sammantaget
rör det sig om mycket stora behov och vi förslår därför att
500 milj kr
anvisas för ökade lokalkostnader och ytterligare 500
milj kr
till utrustning för grundutbildning och basutrustning
för forskning. Dessa utgifter finansieras i centerns
budgetalternativ via intäkter från försäljning av statliga
företag och en avveckling av löntagarfonderna.

Ökad forskarutbildning

För ökade insatser inom forskarutbildningen -- främst
omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster
anvisar vi 50 milj kr utöver regeringens förslag och räknar
dessutom med ett lika stort resurstillskott för det
kommande budgetåret. För att öka utbudet på lokala och
individuella linjer samt fristående kurser anvisar vi 55 milj
kr utöver regeringens förslag. Dessa utbildningsinsatser
vänder sig till stor del till redan yrkesverksamma i form av
fort- och vidareutbildning och är därför av mycket stor
betydelse för den kompetensutveckling inom näringslivet,
som är nödvändig för att åstadkomma den önskade
tillväxten. Dessa anslagsposter är finansierade inom ramen
för centerns budgetalternativ.

Kollektiva forskningsprogram

Bioteknik

Regeringen berör kortfattat i propositionen
biotekniken. Några förslag läggs däremot inte. Man påstår
att ''stora insatser har gjorts genom de senaste
forskningspropositionerna för att tillvarata de möjligheter
som finns''.

Biotekniken är inom många områden förenad med stor
osäkerhet och stora risker. Centern har tidigare i motioner
fört fram krav på en heltäckande lagstiftning för
biotekniken, en kompetent myndighet och klar
ansvarsfördelning för tillämpning och forskning.

Sverige är ett av de få industriländer som saknar ett
forskningsprogram angående bioteknik. Vi anser att ett
sådant program snarast måste utarbetas. I detta bör
prioriteras kunskapsuppbyggnad och biologisk
grundforskning. Det är också viktigt att få en kraftig
förstärkning av systemforskning och tvärvetenskapliga
studier av effekter av olika modifieringar. Detta bör ges
regeringen till känna.

V. Kommunikationer och infrastruktur

Kritik av regeringens förslag

Propositionen innehåller en analys och bedömning av de
behov och åtgärder som krävs inom området
kommunikation och infrastruktur. Regeringens slutsats är
att kraftfulla investeringar på dessa områden är nödvändiga
för Sveriges framtida tillväxt. De förslag till investeringar
som presenteras är dock helt otillräckliga och dessutom
främst inriktade på ett fåtal regioner. Detta är den logiska
fortsättningen på en regeringspolitik som länge präglats av
centralisering och ökad regional obalans. Det är ett
misstroende mot enskilda och företag som tror på en
framtid i befolkningsglesa regioner men som med hjälp av
infrastrukturella investeringar från statens sida skulle ges
förutsättningar för tillväxt och livskraft.

Regeringen förespeglar en stor satsning på investeringar
i infrastruktur under det närmaste årtiondet. Det hävdas att
propositionen innebär en fördubbling av investeringarna i
järnvägar och kollektivtrafikanläggningar till drygt 100
miljarder kronor under 1990-talet. Vid en närmare
granskning av förslagen visar det sig dock att man till stor
del hänvisar till förväntad extern finansiering eller intäkter,
som man hoppas få in från näringsliv, kommuner, landsting
och via avgifter. Den andel av tillskotten som skulle komma
att representeras av nya statliga medel är förhållandevis
blygsam.

Av de 100 miljarderna utgör 52,5 miljarder kronor redan
befintlig investeringsnivå. Infrastrukturfonden
representerar 20 miljarder. Av dessa har endast 5 milj kr
anvisats. Ytterligare 5 miljarder kronor föreslås tillföras
fonden 1991/92. Dessa medel skall tas från vissa
avskattningsmedel, vilka riksdagen tidigare beslutat skall
användas till en minskning av statsskulden.

För investeringar under resterande del av 1990-talet
hoppas regeringen att effektiviseringar inom televerket
skall inbringa 10 miljarder kronor till fonden. Många
bedömare är mycket tveksamma till sådana
avkastningskrav. Resterande 30 miljarder av de 100
miljarderna anser regeringen skall kunna tillföras genom
vägavgifter och samfinansiering med näringsliv och
regioner. En viss finansiering från dessa källor är sannolikt
möjlig, men att till betydande del basera ett tioårigt
investeringsprogram på sådana osäkra inkomstkällor är inte
trovärdigt.

Det är tveksamt om näringslivet, förutom i mycket
begränsad omfattning, skulle vara intresserat av att
investera i infrastruktur. Att tvinga kommuner och
landsting att ta en mycket stor del av det ekonomiska
ansvaret för investeringar i den övergripande
infrastrukturen är också ytterst tveksamt.

Det orealistiska i tanken att få in 30 miljarder på
vägtullar kan illustreras med att större delen av Sveriges
vägnät skulle behöva avgiftsbeläggas, eller att ca 750 000
fordon/dag och år betalar 15 kronor i vägavgift från
1993 och framåt. Vi kan däremot anta att det kommer att
dröja en bra bit in på detta årtionde innan utredningen givit
resultat och någon form av system för bilavgifter börjar
generera inkomster. Vi anser dessutom att en punktskatt
som vägtullar endast bör användas i begränsad omfattning
och då som ett styrmedel för att förbättra miljön.

Centerns förslag

Utgångspunkter

Ett lands utveckling och välstånd står i direkt proportion
till dess utbyggnad av infrastruktur. Goda
kommunikationer är en förutsättning för att hela Sverige
skall leva. En utbyggnad av kollektivtrafiken, och ett väl
utbyggt väg- och järnvägsnät, ökar möjligheterna till ett
decentraliserat boende och näringsliv. Investeringar inom
området person- och godstransporter är en avgörande
förutsättning för att skapa tillväxtmöjligheter i alla delar av
landet. Inte minst är de företag som har långa avstånd till
marknaden beroende av goda kommunikationer för att
kunna hävda sig både nationellt och internationellt.

Tillgång till vagnlasttrafik och/eller järnvägsspår,
flygplatser och hamnar är av strategisk betydelse. Många av
våra konkurrentländer satsar nu mycket hårt på en
utbyggnad av järnvägen. Detta sker både nationellt, med bl
a en kraftig utbyggnad av snabbtågsförbindelserna, och
lokalt med energisnål och miljövänlig spårburen
kollektivtrafik.

Trafikpolitiken har också en betydelsefull social roll.
Kommunikationerna måste utformas så att de medverkar
till att skapa goda levnadsförhållanden. En framåtsyftande
trafikpolitik måste beakta beredskaps- och
säkerhetsaspekter.

Centerns utgångspunkt för investeringar i
trafikanläggningar är att investeringar som är
samhällsekonomiskt och miljömässigt optimala, med
hänsyn tagen till de för varje region specifika
förutsättningarna, skall prioriteras. Det betyder att i
regioner och områden där vägar är det enda realistiska
alternativet där skall också staten prioritera vägarna. I
tätbefolkade områden, där underlag för effektiv
kollektivtrafik finns, skall staten istället prioritera sådana
investeringar och för längre godsoch persontransporter
skall järnvägen och flyg prioriteras. Det handlar enligt
centern inte om antingen eller, utan om investeringarna
sammantaget skall leda till utveckling av hela landet och till
en förbättrad miljö.

Vi anser att regeringens satsning på infrastruktur är klart
otillräcklig. Vi har också tidigare redovisat osäkerheten i
finansieringsdelen. Centern är beredd att finansiera
kraftfulla satsningar i infrastruktur med delar av det kapital
som kan frigöras vid försäljning av statliga företag (motion
1990/91:N218). Det är nödvändigt, inte minst av
konjunkturskäl, att snabbt komma igång med
investeringarna. Dessa måste komma hela landet till del.
Sammantaget måste 90-talets infrastrukturella
investeringar klart överstiga 100-miljarder-kronorsnivån
och finansieras med hjälp av bl a följande källor:
Försäljning av statliga företagJärnvägsobligationer
Mindre investeringar i motorvägar än planerat
Miljöavgifter

Innan nya stora investeringar görs inom
kommunikationsområdet är det nödvändigt att först ta fram
ett underlag för att ge en helhetsbild av vad som kan vara
de mest optimala investeringsområdena. Detta bör ske ur
ett långsiktigt samhällsekonomiskt perspektiv och då också
med hänsyn tagen till investeringarnas miljöeffekter.

Det är också av största strategiska vikt att rätt trafikslag
utnyttjas vid rätt tillfälle. Så bör exempelvis investeringar i
järnvägsnätet snarast ske på sätt som centern föreslagit och
för att på detta sätt undvika trafikalstrande väginvesteringar
i stora vägsystem och flygplatser, som kanske inte helt
kommer att utnyttjas om den spårbundna trafiken ges en
ordentlig chans att utvecklas.

Tidigareläggning av infrastrukturella satsningar

Det är också i rådande konjunkturläge viktigt att på
olika sätt främja sysselsättningen. Centern föreslår därför
en tidigareläggning av vissa infrastrukturella satsningar,
finansierade bl a genom försäljning av statliga företag,
avveckling av löntagarfonderna och utnyttjande av medel
från arbetsmarknadsavgifter. Delar av det kapital som vid
en sådan åtgärd kommer att friställas föreslår vi skall
användas till investeringar i infrastruktur redan 1991/92.
Förslaget innebär att 2,5 miljarder kronor används för
investeringar på kommunikationsområdet och 1 miljard
kronor till investeringar i lokaler och utrustning för högre
utbildning och forskning. Sammantaget uppgår
investeringarna till 3,5 miljarder kronor.

Vi föreslår därför att ytterligare 1,5 miljarder kronor
sammanlagt 5 miljarder kronor utöver regeringens förslag,
avsätts för investeringar i infrastruktur 1990/91 enligt
följande fördelning:

-- Upprustning av grusvägar i det statliga vägnätet
2,0 miljarder kr
-- Drift och underhåll av det statliga vägnätet -- länsvägarna 0,5
''
-- Nyinvesteringar i stomjärnvägar
1,5 ''
-- Lokaler och utrustning för högskolan och forskningen
1,0 ''

Statens ansvar

Enligt centerns uppfattning måste målet för
trafikpolitiken vara att erbjuda medborgarna och
näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande säker
och miljöanpassad trafikförsörjning till lägsta möjliga
samhällsekonomiska kostnader.

Centern anser därför att staten skall ha det yttersta
ekonomiska ansvaret för investeringar i infrastruktur.
Staten kan inte avhända sig detta ansvar genom att
förutsätta olika former av extern finansiering. Regeringen
är inte beredd att ta detta ansvar, då man bara tar på sig en
begränsad del och sedan gör mycket optimistiska
beräkningar om finansieringsmedverkan från andra
intressenter. På detta sätt får man investeringsnivån att
framstå som mycket högre än vad som i realiteten är fallet.

Att centern betonar statens ansvar för
infrastrukturinvesteringar betyder inte att vi utesluter att
andra finansieringsmöjligheter än skattemedel bör sökas.
Givetvis bör externa finansieringsmöjligheter prövas men
det är nödvändigt att ha ett realistiskt förhållningssätt till
vilken nivå sådana medel kan komma att få.

Trafik och miljö

Centern anser att trafikpolitiken har en central roll om
vi ska lyckas att komma till rätta med miljöproblemen.
Transportsystemet måste utformas från ekologiska och
samhällsekonomiska principer. Investeringarna i spårburen
trafik har under en mycket lång följd av år legat på en
alldeles för låg nivå och kommer så att förbli om regeringens
ambitioner blir verklighet. Det är en oacceptabel
utveckling. En ny trafikpolitik måste syfta till bra
kommunikationer, en radikal minskning av trafikens
miljöskador, till minskade olyckor och bättre
resurshushållning.

Infrastrukturfonden

På regeringens förslag beslöt riksdagen föregående
riksmöte att en infrastrukturfond skulle inrättas för
investeringar inom järnväg och kollektivtrafik. (Prop
1989/90:88, 1989/90:TU27).

Från centerpartiets sida begärde vi att regeringen skulle
återkomma med förslag om fondens uppbyggnad, funktion,
styrning, planeringsprinciper och metoder för
projektprövning. Riksdagen anslöt sig till detta förslag.

Riksdagen uttalade bl a med anledning av
centermotionen att medlen ur fonden skall användas så att
trafikens miljöpåverkan begränsas, infrastrukturen för
2000-talets behov utvecklas, effektiviteten inom
transportsystemet höjs, trafikförsörjningen i alla delar av
landet säkerställs samt trafiksäkerheten höjs. Man påtalade
att det torde vara möjligt att relativt omgående påbörja
vissa investeringar med stöd från fonden.

Centern anser att de i propositionen föreslagna
åtgärderna inte motsvarar riksdagens riktlinjer. Fortfarande
anges inte vilka villkor som ska gälla för utnyttjande av
fondens medel. Av de få konkreta förslag på
väginvesteringar, som kan utläsas från propositionen kan vi
konstatera att medlen i första hand skall satsas på de stora
vägstråken, i huvudsak europavägarna, och att de skall
användas för delfinansiering av projekt där man hoppas på
externa intäkter. Fondens resurser riskerar därmed att
användas på ett sätt som är starkt koncentrationsdrivande.

Det är givetvis värdefullt att en fond inrättas med
tillgång till resurser för infrastrukturinvesteringar. Vi vill
dock understryka vikten av att fondens resurser kommer
hela landet till del.

De järnvägsinvesteringar som föreslås är ensidigt
inriktade på transporter mellan de stora städerna. Centern
anser att ovan anförda exempel än en gång visar på
regeringens ovilja att satsa nödvändiga resurser för
utveckling och tillväxt i alla delar av landet. Det är också
rimligt att räkna med större extern finansiering och intäkter,
där trafikunderlaget är bäst.

Fondens sammansättning, uppgifter och finansiering

Den av regeringen föreslagna delegationen för
infrastrukturinvesteringar får inte innebära att fördelningen
av investeringsresurserna undandras riksdagens påverkan.
Delegationens uppgifter skall vara att bereda, initiera och
genomföra, förhandla och utarbeta beslutsunderlag.

Centern anser att delegationens arbete bl a måste
inriktas på investeringar som skapar utveckling och tillväxt
i sådana regioner som idag inte har en konkurrenskraftigt
uppbyggd infrastruktur. En livskraftig tillväxt i hela landet
är helt avhängig de regionalpolitiska satsningar som görs
under 1990-talet.

Investeringsplanering

Regeringen föreslår att samordnad
investeringsplanering inom vägverket, banverket,
luftfartsverket och sjöfartsverket så långt som möjligt skall
upprättas i enlighet med vad vi från centern tidigare har
krävt.

Vi anser att det parallellt med denna samordning av
investeringsplaneringen också krävs en parlamentarisk
utredning om det framtida järnvägsnätet. Utredningens
uppdrag skall vara att utreda det framtida järnvägsnätet
från bl a arbetsmarknads-, miljö- och industriutgångspunkt.
Härvid bör exempelvis möjligheterna till ett nordiskt
snabbtågsnät utredas.

I propositionen föreslås att den politiska styrningen från
regeringens sida ska öka. Vi kan inte acceptera att den
politiska styrningen koncentreras till regeringskansliet.

Enligt centerns mening skall riksdagen ange
förutsättningarna för trafikverkens långsiktiga
investeringar. Trafikverken skall också innan
projektplaneringen påbörjas till riksdagen redovisa
investeringsinriktningen för de närmaste 5--10 åren.
Riksdagen ges på så sätt möjlighet att på ett tidigt stadium
påverka verkens kommande investeringar.

Vägverkets organisationsfrågor

Centern har inget att erinra mot att vägverkets
organisation indelas i en produktionsdel samt i senare skede
en eventuell affärsdel. Vi vill vidare understryka
nödvändigheten av att planeringen av vägnätet med ett
regionalt och lokalt inflytande bibehålls, där bl a
länsstyrelserna som hittills fastställer de långsiktiga
planerna för länstrafikanslaget och delar i
planeringsprocessen för riksvägnätet och
stomjärnvägsnätet. Det är mot denna bakgrund nödvändigt
att antalet regionala administrativa planeringsenheter inom
vägverket inte minskas i omfattning så att det lokala och
regionala inflytandet i planeringsprocessen blir en chimär.

Bättre vägar

Det är angeläget att den svenska trafikpolitiken, särskilt
vägpolitiken, bygger på en realistisk uppfattning om bilens
betydelse och funktion i vårt samhälle. Omkring 75 %
av persontransporterna sker med bil. Denna andel
varierar dock mellan olika regioner i landet. Andelen
varierar också kraftigt mellan olika typer av ändamål med
resandet. I stora delar av vårt land är bilen det enda
realistiska alternativet för att kunna ta sig till och från
arbetet, liksom för att nå dagligvaruhandel, sjukvård,
kultur- och fritidsutbud.

Till skillnad från regeringen anser centern att
infrastrukturen i hela Sverige måste förstärkas. Vi vill här
understryka behovet av en kraftig upprustning av vägnätet
i olika delar av landet. Tillgången till vägar är av strategisk
betydelse. Bra vägar är för många en förutsättning för att
snabbt få fram nödvändiga produktionsmedel och att
snabbt nå marknader både inom och utom landet.

I tillväxtpropositionen föreslår regeringen, att ett
''gemensamt nationellt vägnät av särskild betydelse för
landets tillväxt och välfärd'' skall pekas ut. Detta vägnät ges
en särställning i det framtida planeringsarbetet. Ett sådant
synsätt innebär en risk för att möjligheterna till utveckling
och tillväxt, i alla delar av landet, minskas. Det blir helt
enkelt mindre resurser kvar för det övriga vägnätet.

Bakom förslaget kan vi skönja samma
koncentrationsinriktade synsätt som låg bakom det s k
ortklassificeringssystemet, där vissa orter utpekades som
ointressanta att satsa på. Detta synsätt kan vi inte
acceptera.

Regeringen bör mot den bakgrunden återkomma till
riksdagen med mer preciserade förslag angående det
framtida planeringssystemet för vägnätet i dess helhet. I det
fall förslaget inte vinner riksdagens bifall måste
propositionen kompletteras med ytterligare vägar utöver de
redan utpekade. Enligt vår mening är en s k inlandsväg,
med sträckning Göteborg--Karesuando, och en s k
sydsvensk inlandsled mellan Linköping och Malmö också av
nationell betydelse. Båda dessa leder skulle vara av stor
betydelse för en positiv regional utveckling. Den exakta
sträckningen av dessa vägar bör regeringen återkomma till
riksdagen med förslag om. Även E 18
och E 75
bör inräknas bland de vägar som är av nationell
betydelse.

En betydande andel av det statliga vägnätet består av
grusvägar. Framför allt länsvägnätet har svag bärighet och
stor andel utan beläggning. Det är angeläget att snabba
förbättringar snarast kan åstadkommas. Centern har
tidigare, som ett led i regionalpolitiken, krävt att ett tioårigt
upprustningsprogram för beläggning och förstärkning av
grusvägnätet skall utarbetas. Det bör ankomma på
vägverket att utarbeta ett sådant program. Vi har tidigare i
denna motion föreslagit att 2 miljarder kronor skall anslås
för 1991/92 för att kunna inleda detta upprustningsprogram.

Det eftersatta underhållet av det statliga vägnätet,
främst länsvägarna, har växt till ett stort problem i den
svenska trafikpolitiken. Vi löper nu en uppenbar risk att
kapitalförstöringen av gjorda investeringar i infrastruktur
blir ohjälpligt stor. Tidigare i denna motion föreslår vi
därför att anslaget för drift och underhåll av statliga vägar
tillförs ytterligare 500 milj kr utöver regeringens förslag.

I propositionen föreslås att såväl det politiska som det
ekonomiska ansvaret för bidrag till byggande, drift och
underhåll av de statskommunala vägarna och bidrag till
byggande och drift av enskilda vägar bör föras över på
kommunerna. Centern ser en stor fara i en sådan
ansvarsöverflyttning. Att lägga över ansvaret på
kommunerna innebär en klar risk för att staten så
småningom drar bort sitt ekonomiska engagemang för dessa
vägar. Följden av detta blir att bidragen minskar och kanske
helt slopas. Under innevarande budgetår uppgår bidragen
till 1,441 miljarder kronor. Centern avvisar därför förslaget
att ansvaret för de statskommunala och enskilda vägarna
skall överföras till kommunerna.

Satsning på järnvägar

Järnvägen har under en längre tid eftersatts.
Investeringarna har varit helt otillräckliga. Jämfört med
andra länder, t ex Japan och USA, ligger Sverige långt efter
med investeringar. I Europa görs stora satsningar på
järnvägens infrastruktur. Bl a bygger man nu upp ett
europeiskt snabbtågsnät. Det är nu hög tid även för Sverige
att göra omfattande investeringar för att järnvägen ska
kunna ta över mycket av såväl gods- som persontransporter.
Investeringarna måste göras på så sätt att ett heltäckande,
effektivt och konkurrenskraftigt järnvägsnät för hela
Sverige byggs upp.

Det nuvarande jänvägsnätet har en uppbyggnad som i
många fall stämmer dåligt överens med dagens
samhällsstruktur. Orsaken till detta är framförallt att det
svenska järnvägsnätet byggdes ut under slutet av 1800-talet
och början av 1900-talet, då Sverige hade en annan
boendestruktur. Det krävs omfattande nyinvesteringar för
en anpassning till dagens samhällsstruktur och för att klara
de nya snabbtågens krav.

Det märkliga är att regeringen i propositionen
konstaterar att deras föreslagna satsning på järnvägsnätet är
otillräcklig och att vissa utbyggnader borde tidigareläggas.
Därefter hänvisar man till de prioriterade projekt som
tidigare presenterats i propositionen, som skulle finansieras
via infrastrukturfonden. Problemet är, som vi tidigare
konstaterat, att de reella resurser som fonden har och
föreslås tillföras är helt otillräckliga och dessutom osäkra.

Det trafikpolitiska beslutet 1988 innebar att regeringen
föreslog en investeringsram på tio miljarder kronor under
tio år. Redan vid riksdagsbehandlingen framhöll centern att
investeringsramen borde ligga flerdubbelt högre för att den
önskvärda utbyggnaden och moderniseringen skulle kunna
ske fram till sekelskiftet. Centern anser att 40 miljarder
kronor bör anslås för investeringar i järnvägsnätet under
1990talet. Denna nivå överensstämmer med det förslag till
ny- och ombyggnader av bannätet som SJ föreslagit för
samma period.

I propositionen konstaterar regeringen helt riktigt att
Västkustbanan är en mycket viktig länk i det svenska
transportnätet vidare mot kontinenten och att en fullständig
utbyggnad bör komma till inom rimlig tid. Centern anser att
det ännu tydligare måste klargöras att en snabb utbyggnad
är nödvändig. Vi anser att utbyggnaden av banor skall ske
så snabbt som det planerings- och byggnadstekniskt är
möjligt. Det är bl a viktigt att förbindelsen till Norge ges
mycket hög prioritet. En utbyggd Bohusbana kan
tillsammans med järnvägen via Dalsland skapa erforderlig
kapacitet för dessa transporter.

När det gäller Mälarbanan, anser centern att den inte
endast får ses som en angelägenhet för Stockholm och
Mälarregionen. Givetvis är en sådan bana av stor betydelse
för de nämnda områdena men den bör i första hand ses som
en del av stomnätsutbyggnaden.

Centern anser att den anslagsnivå som regeringen
föreslår -- 1,5 miljarder kronor -- för nyinvesteringar i
stomjärnvägar budgetåret 1991/92 är klart otillräcklig.
Centern har föreslagit att banverkets framställan om 2,5
miljarder ska bifallas. De investeringar som banverket
föreslår i stomnätsplanen fram till 1993 bör snarast sättas
igång. Vi bedömer, att ett betydande antal av banverkets
föreslagna projekt för perioden 1994--1998 bör kunna
tidigareläggas.

Det gäller bl a följande projekt där urvalsprincipen har
varit att tidigareläggningen skall främja ett eller flera av
följande syften:Medverka till att främja sysselsättningen
under den förestående lågkonjunkturen. Därvid har några
projekt som ligger utanför storstadsområdena särskilt lyfts
fram:Underlätta för snabba godstransporter så att
transportsystemet inte hindrar den ekonomiska
tillväxtenUnderlätta introduktion av snabbare tåg. Det
är genom snabbhet och komfort som tåget kan ta
transportmarknadsandelar från privatbilismen och flyget.

Mot denna bakgrund vill vi bl a tidigarelägga följande
projekt i banverkets stomplan:

1. Hela sträckan Stockholm--Malmö bör vara upprustad
så att snabbtåg kan sättas in senast under trafikåret 1993/94.
Investeringar för 430 milj kr tidigareläggs.

2. Upprustningen av Västkustbanan påskyndas.
Investeringar för 300 milj kr tidigareläggs. Tunneln genom
Hallandsåsen bör få dubbelspår.

3. Upprustningen av Kust-till-kust-banan bör omfatta
också anslutningen till Blekinge. Ca 50 milj kr bör satsas på
detta.

4. Upprustning av Ostkustbanan för snabbare tåg på
hela sträckan till Sundsvall samt andra kapacitetshöjande
åtgärder för sammanlagt 200 milj kr bör tidigareläggas.

5. Hela Dalabanan från Uppsala till Borlänge bör ges
snabbtågsstandard senast under trafikåret 1993/94. Ca 135
milj kr bör tidigareläggas.

6. För att klara restiden Stockholm--Östersund snabbare
(helst under 5 tim) bör satsningar för 135 milj kr
tidigareläggas.

7. För att snabbt öka kapacitet och framkomlighet på
stambanan Övre Norrland bör investeringar på 50 milj kr
tidigareläggas.

8. För att öka godskapaciteten genom Bergslagen bör
investeringar på ca 200 milj kr klaras av fram till 1993.

9. Sträckningen Göteborg--Oslo bör snarast klargöras.
Centern anser att de svenska och norska järnvägsnäten bör
kopplas samman genom en ny bana mellan Strömstad och
Halden. Besluts- och planeringsprocessen bör nu påskyndas
och 300 milj kr investeras under perioden t o m 1993.

10. Snabbtågstrafik till Karlstad bör inledas senast under
trafikåret 1993/94, vilket kräver att investeringar för 50 milj
kr tidigareläggs.

11. För att snarast möjliggöra snabbare tågtrafik mellan
Stockholm och Örebro/Hallsberg (den s k Mälarbanan) bör
investeringar för 230 milj kr tidigareläggas. På detta sätt
åstadkoms ett värdefullt tillskott till stomnätsutbyggnaden.

12. Investeringar 50 milj kr på sträckan Storlien--
Östersund bör tidigareläggas för att höja kapacitet och
hastighet.

13. Banverket bör få ett bemyndigande att inom ramen
470 milj kr tidigarelägga smärre arbeten som medverkar till
att höja kapacitet och snabbhet samt förbättrar säkerheten
(särskilt skyddet vid vägkorsningar). Regional- och
sysselsättningspolitiska hänsyn bör tas vid fördelningen.

Enligt centerns mening måste Inlandsbanan upprustas.
Den bör även fortsättningsvis ingå i det statliga
ansvarsområdet. I en särskild kommittémotion presenterar
vi förslag om detta. De medel vi vill ställa till banverkets
förfogande enligt ovan bör kunna användas för att inleda en
sådan upprustning.

Ifråga om stomnätets omfattning anser centern att såväl
Bohusbanan som sträckan Boden--Haparanda bör ingå i
detta.

Inlandsbanan

Inlandsbanan bör enligt centerns mening behållas,
upprustas och permanentas. Den bör även fortsättningsvis
ingå i det statliga ansvarsområdet. Banan har betydelse för
både godsoch persontransporter för norra Sveriges inland.
Inlandsbanan måste sättas in i ett långsiktigt
utvecklingsperspektiv för dessa delar av landet.

En upprustning av banan skulle kunna göra den till en
viktig pulsåder för industritransporter, transporter av
energiråvara och andra råvaror, för turism o s v. Om också
standarden för persontransporter förbättras och på sikt i
stort sett uppnår Inter-City-standard, kommer banan att få
en helt annan roll för tillgängligheten till Norrlands inland.
Centern anser att Inlandsbanan, som en del i den viktiga
infrastrukturen, har en stor potential för att stimulera
utveckling och tillväxt.

Luftfart

Flygtrafiken har sin främsta betydelse på längre sträckor.
Genom snabbtåg kommer järnvägen att bli
konkurrenskraftig på många av dagens flyglinjer.
Flygtrafiken måste dessutom klara stränga miljökrav för att
begränsa miljöskadorna. Detta kan bl a ske genom
utveckling av motorer och drivmedel som leder till
minskade utsläpp och lägre bullernivåer. Sverige måste
verka för att miljöavgifter på flygtrafiken också införs
internationellt.

Det som i propositionen uttrycks om
luftfartsinvesteringar kan centern i stort sett ställa sig
bakom. Vi är dock tveksamma till prognoserna i
propositionen om luftfarttrafikens förväntade utveckling.
Det har i många sammanhang visat sig olyckligt att
extrapolera utvecklingstrender utan att samtidigt göra en
helhetsbedömning.

Vi tror att den planerade utvecklingen av
snabbtågsförbindelser och de allt tyngre vägande
miljöaspekterna kommer att dämpa utvecklingen för
flygtrafiken. Det är mer sannolikt att vi ganska snart
kommer att nå en brytningspunkt där nackdelarna väger
över fördelarna för en fortsatt tillväxt i flygtrafiken.

Storstädernas trafiksystem

Städerna är till stor del byggda långt innan bilismen
växte fram. Bilismen tar mycket plats, vilket skapar svåra
trängselproblem i stadstrafik. Av miljöskäl måste bl a
kväveoxidutsläppen från biltrafiken reduceras mycket
kraftigt. Det är rimligt att biltrafiken reduceras kraftigast i
områden, där effekterna av de miljöstörande utsläppen är
som störst. Där finns också befolkningsunderlag för att
snabbt förstärka en fungerande kollektivtrafik.

Modern teknik för miljövänlig trafik måste utvecklas.
Den moderna datatekniken kan utvecklas till att styra små
vagnar av personbilsstorlek (exempelvis Sky Cab) på ett lätt
och billigt spår, s k spårtaxi. Centern anser att nödvändiga
resurser för utveckling och forskning kring ny teknik måste
anvisas.

Centerpartiet har länge krävt att betydande satsningar
skall göras för att initiera produktion och utnyttjande av
miljövänliga alternativa drivmedel, t ex etanol.
Energiuppgörelsen innebär att möjligheter nu skapas för en
omfattande inhemsk produktion av drivmedelsetanol, som
ersätter dieseldrivna bussar, genom att ekonomiska resurser
frigörs för byggande av två stora etanolanläggningar.

En förutsättning för detta är att attraktiva resealternativ
och leder byggs upp. Utbyggnaden av kollektivtrafiken kan
bara till en viss del finansieras med kommunala
skattemedel. Nya finansieringsformer måste tas fram.
Infrastrukturfonden föreslås i propositionen kunna utgöra
ett sådant tillskott. Centern anser att också införande av
miljö-/områdesavgifter för biltrafiken i citykärnor och
innerstäder skulle kunna utgöra ett viktigt tillskott.
Intäkterna bör kanaliseras till respektive
kollektivtrafikhuvudman för utbyggnad av modern
miljövänlig kollektivtrafik.

Stockholmsregionen

Regeringen utgår i propositionen från trafikuppgörelsen
mellan s, m, och fp i Stockholm, gällande perioden 1991--
2005. Uppgörelsen innebär bl a en viss satsning på
kollektivtrafik, vilket vi från centerns sida anser är positivt,
men på en otillräcklig nivå. De satsningar som ändå finns
med i paketet innebär en framgång för centerns, sedan
länge, konsekvent förda politik. Trafikuppgörelsens
otillräckliga satsning på miljövänliga transporter förvärrar
Stockholms miljö- och trafikproblem. Risken är
överhängande för stora skador i miljön på Djurgården,
Mälaröarna och Grimstaskogen genom de planer på nya
motorleder som finns.

Centern har under lång tid kämpat för miljön i
Stockholmsregionen. Det var på centerinitiativ som
landstinget genomförde utredningar om miljöavgifter på
biltrafiken. Enligt centerns mening borde trafikuppgörelsen
ha utformats så att motorvägarna lämnats utanför, en
storsatsning gjorts på spårbunden kollektivtrafik och
miljöavgifter påförts innerstadsbilism. De intäkter som
skulle kunna erhållas från miljöavgifter borde användas till
utbyggnad av kollektivtrafik och infartsparkeringar.

Att Djurgårdsleden (Österleden) och Ekeröleden
(Västerleden) nu ska byggas innebär svåra konsekvenser
för miljön. Kostnaderna för motorvägar är enligt
överenskommelsen ca 14 miljarder kronor. Om dessa
resurser istället används till dels upprustning av vägnätet
och järnvägarna i regionen, dels till utbyggnad av
spårvagnar, förortståg, upprustning av tunnelbanan erhålls
en attraktivare kollektivtrafik och en totalt sett bättre
trafikmiljö.

Vi anser också att den beslutade spårvägslinjen
Gullmarsplan--Alvik bör byggas ut till en ringlinje runt hela
innerstaden. Bussarna i innerstaden bör i stor utsträckning
ersättas med spårvagnar och handikappanpassade
servicelinjer. Tvärspårvägar bör byggas såväl norr som
söder om Stockholm. Båttrafiken bör byggas ut, bl a genom
utökad båtpendling. Snabbtågslinjer måste byggas ut
mellan Södertälje--Stockholm, Arlanda och Uppsala.
Snabbtågstrafik bör också byggas ut runt Mälaren. En
järnväg behövs mellan Arlanda, Norrtälje och Kappelskär
för att på så sätt styra över godstrafik från Stockholms
skärgårdsleder till järnväg. Genom att satsa på järnväg kan
också nya miljöstörande flygplatser undvikas och den tunga
godstrafiken med lastbil i tätbebyggda områden minimeras.

Stora delar av Stockholmsregionen är glesbyggd. Där
saknas förutsättningar att bygga upp en turtät
kollektivtrafik. Bilen är här det naturliga och riktiga
kommunikationsmedlet. Bilen fyller också en viktig
funktion för transporter. Många yrkesutövare behöver bilen
för att kunna sköta sitt jobb. Utrymmet för bilar i staden
kommer dock alltid att vara begränsat.

Göteborgsregionen

Trafiken i regionen är i första hand ett miljöproblem och
inte ett trafikproblem. Med miljöproblem menar vi
luftföroreningar, vägarnas förfulande av natur och stadsbild
och de barriäreffekter trafikleder ger upphov till. I vidare
bemärkelse räknar vi även in trafikolyckorna. Centern kan
i stort sett ställa sig bakom de i propositionen föreslagna
investeringarna, vilka baseras på den
principöverenskommelse om insatser för trafik och miljö
som gjorts i regionen. Vi vill dock poängtera att av de olika
projekten bör kollektivtrafiken prioriteras. En upprustning
och utbyggnad av kollektivtrafiken måste snarast komma
igång, även innan vägarna ytterligare byggs ut. Centern kan
inte heller acceptera förslaget om ny sträckning av E6 öster
om Göteborg. En sådan ny motorväg minskar bara trafiken
innanför ''ringleden'' med några få procent. Risken är
uppenbar att den nya E6:an bara blir ett kapacitetstillskott
på vägsidan, vilket leder till ökad bilism. Förslaget bör
utredas ytterligare och sättas i samband med starkt ökad
kollektivtrafik.

En måttlig minskning av biltrafiken (10--20 %)
skulle i stort sett lösa de kapacitetsproblem som finns
på vissa hårt belastade sträckor, t ex Tingstadstunneln. Vi
menar därför att en satsning på utbyggd kollektivtrafik i
Göteborg även är en bra vägpolitik.

Den järnvägssatsning som centern förespråkar skulle ge
Göteborg och Göteborgsregionen goda
utvecklingsmöjligheter till en bättre pendeltågstrafik
samtidigt som snabbtåg kan införas till orter på flera håll i
landet såsom Malmö, Växjö/Kalmar,
Jönköping/Linköping, Karlstad och Strömstad vidare till
Oslo. Ett sådant snabbtågsnät ger också förutsättningar att
avlasta Landvetter inrikesflyg till förmån för internationell
trafik vilket är viktigt för hela västkusten bl.a. med tanke
på ett ökat Europasamarbete. En sådan satsning som här
beskrivs gör således nytta både i Göteborgsområdet och i
stora delar av det övriga landet.

Malmöregionen

De i propositionen föreslagna trafikåtgärderna i
Malmöregionen baseras på en överenskommelse som de
lokala intressenterna slutit om trafiken inom
Malmöregionen. Centern ställer sig positiv till det program
för inomregional kollektivtrafik som ingår i
överenskommelsen. Vi anser dock att en rejälare satsning
på pendeltågstrafik bör göras än den som ingår i
programmet.

Centern avvisar en bro över Öresund. De enorma
trafikanläggningar som man skulle tvingas bygga skulle
utgöra ett enormt ingrepp i miljön. En bro skulle öka
bilismen och därmed de negativa miljöeffekterna i Skåne.
Redan idag har delar av Skåne en situation där det
miljöfarliga avfallet är tio gånger större än vad naturen
långsiktigt tål. Skånes marker är bland de mest försurade i
landet och 100 000 kvadratkilometer av Östersjöns bottnar
är redan syrefria och döda p g a övergödsling. Vägtrafikens
kväveutsläpp är en av de viktigaste orsakerna till detta
förhållande.

Trovärdigheten i att man med enbart broavgifter skulle
kunna finansiera en bro är idag inte stor. Mycket talar för
att de tidigare kostnadsberäkningarna enbart var
glädjekalkyler. Beräkningar har på senare tid gjorts som gör
gällande att kostnaderna för ett brobygge kan komma att
överstiga Öresundsdelegationens beräkningar med mellan
20 och 40 miljarder kr.

Priskänsligheten i personbilstrafiken är vidare
betydande. Studier visar att antalet bilar skulle öka från ca
5 000 per dygn vid en hög avgift till ca 30 000 per dygn vid
en låg avgift. Detta innebär att -- om en bro över Öresund
inte får kosta skattebetalarna någonting -- kan inga
miljömässiga hänsyn tas.

I Europa har gränser öppnats som länge varit stängda,
vilket gör att både nya marknader och nya transportvägar
öppnats. Detta ger också möjligheter till nya färjelinjer och
en mer omfattande färjetrafik än idag, inte minst från
Trelleborg. Mot denna bakgrund anser centern att en bro
över Öresund inte är någon lösning på behovet av effektiva
transporter till och från övriga Europa. Exempelvis är den
godstrafik som bl a SJ har till och från kontinenten, via
färjor, så omfattande att en bro endast skulle få marginell
betydelse.

VI. Utveckling av statens affärsdrivande verksamhet

Affärsverkens organisation

Staten bör även fortsättningsvis i huvudsak äga och
ansvara för tele-, storkrafts-, järnvägs- och vägnät (de s k
naturliga monopolen). Staten har ett speciellt ansvar för att
upprätthålla en likvärdig standard över hela landet och göra
investeringar i dessa nät.

En försäljning av delar av infrastrukturen, t ex vägar
eller järnvägar, skulle kunna medföra ett svårkontrollerat
regelsystem. Dessutom kräver infrastruktur andra hänsyn
än rent företagsekonomiska. Därför måste statsmakterna ta
ett övergripande ansvar för investeringar i infrastruktur.

Sälj statliga företag

Statens främsta uppgift inom näringspolitiken är att ange
riktlinjer och ramar för näringslivets verksamhet. Statligt
ägande får inte bli ett självändamål. I vissa fall och vid
särskilda tillfällen kan dock statligt ägande vara motiverat
för att klara viss teknikutveckling, omstrukturera olika
branscher och medverka till en positiv regional utveckling.

Genom försäljning av statliga företag, som centerpartiet
föreslagit, åstadkoms ett spritt ägande och ges människor
möjlighet till ett ökat aktiesparande. Vid tidigare
försäljning av statliga företag har intresset varit stort att
förvärva aktier.

Vi har i en motion tillsammans med folkpartiet
liberalerna och moderaterna lagt förslag om hur en
försäljning av statliga företag kan göras. Enligt vår
uppfattning bör influtna medel användas till investeringar i
infrastruktur. Därmed byts ett passivt statligt ägande till
aktivt byggande av landet.

Teleområdet

Tillgång till teletjänster är en viktig förutsättning för
företagande i glesbygd. Centern delar regeringens
uppfattning att det i första hand skall vara telefontjänster
som betraktas som grundläggande teletjänster. Staten skall
ansvara för dessa grundläggande tjänster, vari också skall
ingå att staten möjliggör och underlättar en snabb teknisk
utveckling av tjänster.

Centern anser även att tjänster för text- och
datakommunikation skall ingå i den grundläggande
teletjänsten och vara ett statligt ansvar. Detta är bl a viktigt
för att skapa bättre förutsättningar för företagande i
glesbygd.

Text- och datakommunikation

Telenätet uppfyller idag inte till alla delar de krav som
de nya text- och datakommunikationerna ställer. Televerket
kan inte heller lämna några garantier för att sådana
kommunikationer fungerar överallt i hela landet. I
huvudsak är det glesbygdsregionerna som har de sämsta
förutsättningarna för datakommunikation. Det går inte att
bortse från att företagsamheten i stora glesbygdsregioner
kommer att vara handikappade i jämförelse med andra
delar av landet. Detta skall ställas mot att en total
digitalisering av telenätet inte beräknas vara slutförd förrän
1999.

Televerket säger sig vara berett att snabbt bygga ut
kapacitet när företag efterfrågar datakommunikation.
Detta erbjudande från televerket har dock den
begränsningen att företagen kan tvingas bära betydande
kostnader för denna utbyggnad genom höga
anslutningsavgifter.

Enligt vår uppfattning måste alla företag få tillgång till
datakommunikation på lika villkor.

Förändrad företagsform

I propositionen föreslås att televerket senast den 1 juli
1992 skall ges en förändrad företagsform. De alternativ som
anges är en utvecklad affärsverksform eller
aktiebolagsform. Regeringen avser att återkomma med
förslag.

Centern anser att det nu inte längre finns anledning att
tveka om en förändring av televerkets associationsform till
aktiebolag. Frågan har tillräckligt länge diskuterats och
beretts och allt talar för en bolagisering av verksamheten.
Vi anser att senast den 1 juli 1992 bör televerket ha övergått
till aktiebolag.

Vi anser också, till skillnad från regeringen, att frågan
om en börsintroduktion bör prövas. Det är dock viktigt att
påpeka att televerket även i fortsättningen bör ha staten
som huvudägare. Denna verksamhetsform förutsätter att
staten tar ansvar för regionala och sociala mål.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
om hur detta ansvar skall regleras mellan staten och
televerket som bolag. Detta bör även innefatta hur frågan
om konkurrensneutralitet vid utnyttjande av telenätet skall
uppnås.

Posten

I propositionen understryks att en fungerande
postverksamhet är en väsentlig del av en fungerande
infrastruktur. Från centerpartiets sida har vi också vid
upprepade tillfällen framhållit nödvändigheten av att
postservicen bevaras och utvecklas i landets alla delar.

Vi vill i detta sammanhang understryka att posten har ett
grundläggande ansvar för att en fungerande
betalningsförmedling finns i hela landet. Detta kräver en
bättre samordning mellan posten och olika banker för att
garantera en basservice lokalt.

En viktig del för en fungerande postservice i hela landet
är också lantbrevbäringen. Centern anser att
lantbrevbäringen därför bör byggas ut för att förbättra
servicen för de hushåll i områden som idag saknar en
fungerande lantbrevbäring. Ett närmare samarbete mellan
posten, lanthandeln och annan service på landsbygden kan
också bidra till att stärka och bibehålla en nödvändig lokal
service.

Vattenfall

I propositionen föreslås att statens vattenfallsverks
rörelse, med undantag av storkraftnätet och
utlandsförbindelserna överförs till ett helstatligt aktiebolag.
Riksgäldslån och statslån skall tills vidare stå kvar. Ansvaret
för elkraftsteknisk forskning skall överföras till den nya
näringspolitiska myndigheten.

Centern anser att Vattenfall har en alltför dominerande
ställning på den svenska energimarknaden. Bolaget svarar
för över hälften av landets elproduktion och är prisledande
på elmarknaden. Detta har lett till en bristande konkurrens
och samhällsekonomiska förluster. Det är därför bra att
regeringen nu lämnar förslag för ökad konkurrens på
området. Förslagen är dock inte tillräckligt långtgående och
riskerar att istället förstärka Vattenfalls dominerande
ställning. Regeringen anför att ''Vattenfalls dominans på
elmarknaden inte bör öka''. Centern anser att Vattenfalls
dominans måste minska rejält för att en verkligt fungerande
elmarknad skall kunna uppnås.

Avkastningskravet på Vattenfall har varit för lågt, vilket
också lett till att konkurrenter haft svårt att komma in på
marknaden. Vattenfalls dominerande ställning har också
hindrat utvecklingen av t ex mottrycksanläggningar i
industrin.

I en trepartimotion har centern tidigare vid detta
riksmöte presenterat förslag om utförsäljning av statliga
företag. Vi föreslår i den att aktierna i Vattenfall bör säljas
ut till allmänheten.

Den förändring som regeringen nu föreslår kan ses som
ett första steg mot det mål som vi har för Vattenfall. Detta
förta steg bör följas av nedanstående förslag.

Vattenfall Energiverksgrupp har omstrukturerats till
fem regionala bolag och ett holdingbolag. Vi anser att all
Vattenfalls verksamhet skall omstruktureras till dessa
bolag. Därefter skall samtliga dessa bolag utom
moderbolaget (holdingbolaget) börsintroduceras.
Stamlinjenätet och myndighetsuppgifterna bör hållas
utanför dessa bolag och handhas av moderbolaget.

De kärnkraftverk som tillhör Vattenfall bör under
avvecklingsperioden höra till moderbolaget.

Regeringen föreslår att tillgångar och skulder, med
undantag av kontorsfastigheter, skall föras över till
bokförda värden. Detta ger, enligt vår uppfattning, en
alltför låg värdering som riskerar att ge det nya bolaget en
konkurrensfördel mot konkurrenter. En justering av de
bokförda värdena bör därför göras före överföringen. Detta
bör ges regeringen till känna.

I propositionen föreslås att riksgäldslånen behålls under
fem år och att statslånen behålls tills vidare. Vi anser att
detta också på ett olyckligt sätt gynnar det nya bolaget.
Vattenfall skall, liksom andra bolag, ordna sitt riskkapital
enligt marknadens principer. Eftersom centern anser att
bolagen skall börsintroduceras blir detta än viktigare att
ändra före en försäljning.

Vattenfall har idag fallrättigheter för flera av de
älvsträckor som skall skyddas från utbyggnad. Statens kan,
med dagens situation, genom Vattenfall, kontrollera dessa
naturskyddade fallrättigheter. Vid en bolagisering försvåras
kontrollen. Det finns risk för att naturskyddet därmed
försämras. I samband med bolagiseringen bör det därför
övervägas om fallrättigheterna bör överföras till annan
statlig myndighet.

Domänverket

Regeringen föreslår att verksamheten överförs till ett av
staten ägt aktiebolag vid årsskiftet 1991/92. Dessutom skall
tillgångarna skrivas upp och en ökad inleverans till
statskassan ske.

Vi stöder förslaget att ombilda domänverket till ett
aktiebolag. Dotterbolaget Domänföretagen AB bör
dessutom börsintroduceras. Skogs- och jordbruksmark bör
dessutom avyttras till aktiva skogs- och jordbrukare. Detta
ger en effektivare skötsel, en bättre naturvård och bidrar till
att skapa livskraftiga företag som håller landsbygden
levande. Arrendatorer ska ges förköpsrätt till den
arrenderade fastigheten.

Den turistverksamhet som idag bedrivs inom
Domänföretagen kan med fördel läggas över till den privata
sektorn.

Vid en ombildning av domänverket och en försäljning på
sikt är det viktigt att stor hänsyn tas till behovet av att sätta
av mark för naturvårdsändamål. I samband med
bolagiseringen av domänverket och före en försäljning av
större arealer bör en inventering ske av vilka marker som
bör skyddas. Det finns idag en stor brist på urskogsreservat
i södra och mellersta Sverige. Domänverkets mark bör
dessutom användas som ersättningsmark vid köp av enskild
mark som ska skyddas i naturreservat. I en motion med
anledning av miljöpropositionen presenterar vi närmare
förslag i denna fråga.

I propositionen föreslås att domänverket ges ökade
befogenheter att försälja statlig mark till ett värde av 950
milj. kr. Inriktningen skall enligt regeringen vara att
''försäljningen skall kunna avse mindre skogsfastigheter och
jordbruksmark.'' Vi hälsar detta med tillfredställelse och
utgår från att regeringen också avser att det är aktiva
brukare som ska ges möjlighet att köpa marken.
Försäljningen bör ske enligt gällande jordförvärvslag och
bidra till en förbättrad arrondering och en positiv
landsbygdsutveckling.

Vi utgår från att regeringen inte avser att erbjuda
marken som ett enda försäljningsobjekt till en enda köpare.
På skogsindustrins område råder dominans av ett fåtal
ägare. Det är viktigt att utförsäljningen sker till enskilda så
att inte staten medverkar till att förstärka denna dominans.

Vi föreslår att bemyndigandet till regeringen begränsas
till att gälla försäljning till aktiva brukare. Försäljning till
juridisk person skall ej tillåtas. Detta bör ges regeringen till
känna.

VII. Ökad konkurrens och effektivare marknader

Fungerande marknader

Ett av de mest fundamentala strukturfelen i den svenska
ekonomin är att miljö och knappa naturresurser i stort sett
betraktas som fria nyttigheter. Priserna på varor och
tjänster speglar därför inte den verkliga kostnaden. Detta
leder till överutnyttjande, resursslöseri och miljöförstöring.
Enligt centern kan miljöavgifter och andra ekonomiska
styrmedel ta bort delar av dessa felaktigheter.

Regeringen har en förkärlek för att i första hand föreslå
förändringar för näringar som arbetar med förnybara
resurser (t ex jordbruk, skogsbruk och fiske) då man vill
visa att det går att skapa effektivare marknader och göra
internationella åtaganden. Det kan finnas flera motiv
bakom detta. För det första finns det inom dessa marknader
sedan länge och i de flesta länder ett intresse från staten att
stödja näringarna av bl a försörjningsskäl. Därmed finns det
nödvändiga regleringar för att skydda näringarna. Det är
dessa regleringar som man vill ta bort.

För det andra utgör de grupper som sysslar med de
förnybara resurserna ett fåtal jämfört med t ex stora
verkstadsindustrier. Därmed kan regeringen i
internationella förhandlingar lockas att göra eftergifter på
dessa områden för att nå framgång på andra
industriområden. De förnybara näringarna tillhör, enligt
regeringen, inte de näringar där Sverige har komparativa
fördelar. Dessa finns istället inom t ex verkstadsindustrin.

Enligt centerns uppfattning begår regeringen ett
strategiskt misstag om man gör bedömningen att de
näringar som sysslar med förnybara resurser inte har
komparativa fördelar i Sverige. Dessa näringar har tvärtom,
enligt våra bedömningar, en mycket god framtid i Sverige,
om de ges möjlighet att utvecklas. Skogen är ett exempel på
en förnybar resurs som har mycket stor betydelse för svensk
ekonomi. I Sverige finns mark och vatten, som ej förstörts
av miljöföroreningar. Dessa är viktiga resurser för att
producera bl a livsmedel samt industri- och energiråvaror.
Vi ser redan hur många länder har problem med sina mark-
och vattenresurser. Regeringens politik riskerar att leda till
att våra naturliga resurser i landet inte utnyttjas, trots att de
utgör en strategisk resurs för framtiden.

Vi anser att Sverige ska slå vakt om de strategiska
fördelar vi har inom alla områden. Landet bör inte i
internationella förhandlingar ''ge upp'' vissa områden för att
hoppas på fördelar inom andra områden. I de pågående
EES-förhandlingarna finns en stor risk för att resultatet blir
betydande nedskärningar inom de sektorer som arbetar
med de förnybara resurserna medan storindustrin, t ex
verkstadsindustrin, gynnas.

Det är anmärkningsvärt att regeringen för att skapa
fungerande marknader, bara föreslår åtgärder som är
inriktade mot näringar som arbetar med förnybara resurser.
Centern anser att det finns många fler åtgärder att vidta om
målet är att uppnå fungerande marknader:miljöavgifter
införsfusionskontroll införsupphävande av
börsmonopolupphävande av
arbetsförmedlingsmonopolökad konkurrens inom bygg-
och bostadssektornstimulans till personligt sparande
vilket underlättar nyföretagandestörre konkurrens inom
inrikesflyget

Miljöavgifter

Genom att använda miljöavgifter som styrmedel uppnås
samhällsekonomiskt effektiva minskningar av miljöutsläpp.
Detta skapar förutsättningar för marknader där de rätta
prissignalerna ges. Centern föreslår att miljöavgifter införs
på klorutsläpp, avfall och på en rad kemikalier.

Fusionskontroll

Fungerande marknader kräver att alla företag, såväl små
som stora, ges lika förutsättningar att verka på marknaden.
Fusionsgaloppen inom den svenska industrin har gått
mycket långt. Detta ger ett färre antal företag som verkar
med mindre konkurrens. Den minskade konkurrensen ger
samhällsekonomiska förluster och gör att ekonomin
fungerar sämre. Det senaste exemplet på fusioner är SCAs
köp av delar av MoDo. Denna affär gör att det i princip bara
finns två stora företag kvar på denna marknad, Stora och
SCA.

Denna utveckling inom näringslivet måste stoppas.
Centern har i ett flertal sammanhang fört fram krav om att
fusionskontroll införs i Sverige.

Slopat börsmonopol

Aktiemarknaden bör få verka under konkurrens. Det
ger förutsättningar för förnyelse och internationell
konkurrenskraft. Ett slopande av monopolet skulle också
möjliggöra regionala och lokala börser. Det kan vara ett
viktigt inslag i en regions utveckling att aktier i företag inom
regionen kan handlas på en regional börs. Regionala börser
underlättar handel med aktier i små- och medelstora
företag.

Slopa arbetsförmedlingsmonopolet

Vi anser att konkurrens skall tillåtas inom
arbetsförmedlingens område. Detta ger ökad effektivitet
och service. De fristående förmedlingarna bör tillåtas
framförallt på specialområden med särkilda behov, t ex på
kultur- och kontorsområdena. ILO-konventionerna nr 34
och 96 bör sägas upp från svensk sida för att möjliggöra
denna förändring.

Ökad konkurrens inom bygg- och bostadssektorn

Konkurrensen inom byggsektorn måste stärkas och
mångfalden av företag inom bygg- och
byggmaterialbranschen öka.

Inom byggindustrin och byggmaterialindustrin har en
betydande koncentration skett under en följd av år. En
fördjupad samverkan sker mellan olika intressenter i
byggprocessen, och koncentrationen tenderar att öka.

Ökad konkurrens och större mångfald av företag inom
byggoch byggmaterialbranschen medverkar till att dämpa
kostnadsökningarna.

Mot denna bakgrund har vi i en partimotion till
innevarande riksmöte dels föreslagit att
konkurrenslagstiftningen ses över och skärps för att främja
konkurrensen inom byggsektorn, dels att
skattelagstiftningen utformas så att skattefördelar vid
sammanslagningar av företag begränsas.

Personligt sparande och ägande

Centern föreslår att personliga investeringskonton
införs. Medel från dessa konton bör kunna användas för
investeringar i samband med t ex start av eget företag utan
skattekonsekvenser för spararen.

Ett personligt ägande är en viktig drivkraft för att
åstadkomma förnyelse och investeringar i näringslivet. Ett
personligt ägande främjar ägarspridningen och ger därmed
ökad konkurrens.

Såväl ökat personligt sparande som ägande ger
förutsättningar för bättre fungerande marknader eftersom
konkurrensen ökar då fler småföretag finns på marknaden.

Inrikesflyget bör avregleras

Vad gäller frågan om inrikesflygets avreglering anser
centern att de sträckor som idag inte är föremål för fri
konkurrens bör avregleras snarast. Det gäller framför allt
de sträckor där SAS och/eller Linjeflyg idag har ensamrätt
genom koncession. I samband med avregleringen är det
viktigt att lösa problemen med de flyglinjer som är viktiga
ur regionalpolitiska synpunkter men ej kommersiellt
intressanta.

Finansiella marknader

Det är angeläget att konkurrensen ökar även när det
gäller finansiella marknader. Det kan ske bl.a. genom en
ökad konkurrens utifrån, via internationell samordning av
regler för etablering och handel. Vidare är det angeläget att
det nationella monopol som existerar beträffande
marknadsplatser för options- och terminshandel försvinner.
Ett avskaffande av omsättningsskatten på värdepapper ökar
förutsättningarna för konkurrens inom detta område.

Livsmedelssektorn

Regeringen aviserar förslag för att öka konkurrensen på
livsmedelsområdet. De handlar om åtgärder för att
förhindra exportfinansiering, ändringar i PBL och lag om
prisinformation. Man avser också att lägga förslag om ett
förändrat gränsskydd.

Förslaget att förhindra gemensam finansiering av
förluster vid export av livsmedel strider mot det
jordbrukspolitiska beslutet sommaren 1990.
Jordbruksutskottet (1989/90:JoU25) anförde:

Enligt utskottets mening bör den grundläggande
principen om ömsesidighet som utskottet understrukit i ett
inledande avsnitt om gränsskyddets nivå m.m. gälla även i
denna fråga (exportfinansiering). Utskottet är dock i detta
sammanhang inte berett att föreslå någon avvikelse från den
förhandlingslinje som Sverige intagit i frågan om
exportstöd. En förutsättning för detta ställningstagande är
att de fortsatta GATT-förhandlingarna blir framgångsrika
vad gäller avskaffande av handelssnedvridande stöd. Det
måste också finnas möjligheter att hantera
årsmånsvariationer, säsongvariationer och tillfälliga
exportkvantiteter i övrigt och genom t.ex. branschvisa
säljbolag avsätta sådana tillfälliga exportkvantiteter på
världsmarknaden.

Centern anser att exportverksamhet måste få bedrivas
inom branschvisa säljbolag utan hinder av kommande
konkurrenslagstiftning. Avvecklingen av exportstöd bör gå
i samma takt i Sverige som i omvärlden. Utgången av
GATT-förhandlingarna vad avser denna fråga är mycket
osäker. EGs hårdnackade motstånd mot avveckling av
stöden kan leda till att lösningen blir en reduktion men ej
borttagande av exportstöden.

När det gäller frågan om nivån på gränsskyddet avser
regeringen att gå ifrån fattade beslut. Riksdagens beslut
sommaren 1990 (1990/91:JoU25) innebär att det svenska
gränsskyddet i form av rörliga införselavgifter skall behållas
i avvaktan på resultat av GATT-förhandlingarna. Utskottet
anför vidare:

Det skall inte ske någon ensidig neddragning av
gränsskyddet, utan resultatet av GATT-förhandlingarna
blir avgörande för anpassning av detta.

Vad gäller gränsskyddets utformning m m, skriver
utskottet:

Frågan om förändringar av gränsskyddet, såväl tekniskt
som nivåmässigt, bör avgöras i en takt som en kommande
överenskommelse i GATT anger. En nordisk utgångspunkt
är härvid att sänkningar skall göras i reala termer, varvid
tidigare sänkningar från 1986 får tillgodoräknas. Utskottet
vill understryka att någon ensidig neddragning eller
förändring av gränsskyddet för Sveriges del inte bör komma
i fråga.

Regeringen anför nu att man ''förbereder därför en
sänkning av gränsskyddet och kommer under våren i ljuset
av GATT-förhandlingarna att presentera förslag till detta.''

Det är från centerns utgångspunkt helt klart att
gränsskyddets utformning i Sverige skall vara fullständigt
kopplat till GATT-förhandlingarnas resultat. Innan ett
resultat uppnås där kan inte Sverige förändra sitt
gränsskydd. Man måste kunna utgå ifrån att en
överenskommelse mellan fem partier i riksdagen är hållbar
under den period omställningen av jordbruket gäller. Om
den socialdemokratiska regeringen mindre än ett år efter
ingången överenskommelse lägger förslag som strider mot
den, kan inte centern längre ta något ansvar för eller
medverka till genomförandet av den beslutade
omställningen. Vad som anförts om gränsskyddet bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Centern stöder uppfattningen att PBL bör förändras så
att etablering av nya livsmedelsaffärer förenklas. Dagens
tillämpning av lagen har försvårat etblering på området.
Lagen ska, enligt centern, gynna etablering av små
livsmedelsaffärer i lägen nära människors bostäder. Det
finns idag en betydande överetablering inom handelsledet.
Problemet är att konkurrensen trots detta är låg, vilket
troligen beror på att de flesta affärer tillhör något
handelsblock.

Myndighet på konkurrensområdet

Enligt vår uppfattning kan en effektivare
myndighetsstruktur inom detta område uppnås om
näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och
konkurrensverk slås samman. De har idag arbetsuppgifter
som tangerar varandra. Det bör övervägas om också
kommerskollegium bör ingå i den nya myndigheten. En ny
myndighet bör kunna bli effektivare samtidigt som
kostnaderna sänks.

Stödet till sockerbruken på Öland och Gotland

Regeringen föreslår att stödet till sockerbruken på
Öland och Gotland avvecklas vilket leder till att de
avvecklas enligt Sockerbolagets planer.

Vi anser att sockerbruken på både Öland och Gotland
skall vara kvar. Bruken har mycket stor betydelse för
sysselsättning och jordbruk på de båda öarna. De spelar
därmed en avgörande roll för den regionalpolitiska
utvecklingen. Regeringens förslag till avveckling av
öbruken visar på den bristande regionalpolitiska ambition
socialdemokraterna idag har. Bruken bör börja arbeta
också med alternativ användning av sockerbetan som
industri- och energiråvara. Detta är en viktig
framtidssatsning.

Odlingen av sockerbetor har stor betydelse för
jordbrukets möjligheter att verka på öarna. Sockerbetan är
en naturlig och väsentlig del i växtföljden. Odlingen gör att
odlingslandskapet hålls öppet. Sockerbetans långa
vegetationsperiod gör också att kväveläckaget är minimalt
från dessa åkrar. De negativa effekterna för miljön av en
avveckling av sockerbruken har bl a påpekats av
naturvårdsverket. Men miljöhänsyn väger som vanligt lätt
då socialdemokraterna driver regeringspolitik.

Centern föreslår att stödet skall fortsätta att utgå även
efter de två respektive fem åren som regeringen nu föreslår.
Sockerbolaget har en monopolställning på
sockermarknaden. Den avreglering som nu genomförs bör
luckra upp denna monopolsättning. Detta är inte minst
viktigt för att främja en konkurrens på området.
Konkurrensen kan leda till att nya bolag hittar nya
möjligheter att driva sockerbruk på områden där
sockerbolaget funnit det omöjligt tidigare. Det leder också
till lägre konsumentpriser på socker.

Träfiberlagen

Regeringen aviserar att träfiberlagen skall upphävas.
Detta har centern krävt i ett flertal år. Ett upphävande av
lagen har en mycket positiv inverkan på möjligheterna att
använda mer biobränslen i kraftvärmeverk. Lagen
förhindrar idag en sådan användning.

Jordförvärvslagen

Jordförvärvslagen har ett flertal positiva effekter för
skogs- och jordbruket samt för en levande landsbygd.
Lagen leder till att en lämplig företagsstruktur kan uppnås,
att splittrade fastigheter kan föras samman. Lagen har en
mycket stor regionalpolitisk betydelse.

Lagen förhindrar att personer med spekulativa intressen
köper upp delar av den svenska landsbygden. Lagen måste
skärpas vad gäller kravet på sambandet mellan ägande,
brukande av fastigheten och boende i bygden.

VIII. Förnyelse genom ökad tillväxt

Politik för investeringar i Sverige

En ökad internationalisering är positiv för det svenska
näringslivet. Det kommer att ge möjligheter till utbyggnad
av verksamheter och att stärka ställningarna på den
internationella marknaden. Det ger också ökade
möjligheter till utländska investeringar i Sverige.

Det är dock viktigt att också de negativa konsekvenserna
av den ökade internationaliseringen noga analyseras.
Internationaliseringen leder till ändrade villkor för
industrin, kanske främst för de underleverantörer som
levererar till exportindustrin. Utvecklingen kan också leda
till ökat beroende av internationella intressen och
maktgrupperingar.

Den snabba internationaliseringen inom näringslivet
med ökade investeringar utomlands i de svenskägda
företagen måste balanseras med åtgärder för att stimulera
investeringar inom Sverige, både av svenska och utländska
företag. Insatserna bör främst stödja nyföretagandet och
vidareutveckling av småföretagssektorn.

Regeringen aviserar nu dels förenklingar för utländska
rättssubjekt att driva rörelse i Sverige, dels anpassning av
den svenska företagsförvärvslagstiftningen till EG:s regler.
Centern anser att dessa förändringar är välmotiverade och
att de bör genomföras. Sverige måste dock i de pågående
EES-förhandlingarna slå vakt om principen om
likabehandling. Svenska företag ska kunna konkurrera på
lika villkor med företag i andra länder. Det är inte bara
utländska företag och näringar som ska gynnas.

För att kunna möta den internationella konkurrensen
måste näringslivets utveckling av produktion med högt
kunskapsinnehåll stimuleras. Därför är det viktigt att
Sverige aktivt engageras i de olika europeiska forsknings-
och utvecklingsprojekten.

Vid de pågående EES-förhandlingarna diskuteras bl a
utländska förvärv av fast egendom, t ex fastigheter och
särskilt mark. Det är särskilt viktigt att de nordiska
länderna har en samordnad förhandlingsstrategi på detta
område. I annat fall kommer det land som har den minst
restriktiva lagstiftningen att få det största efterfrågetrycket.
Detta kan t ex innebära utarmning av landsbygden genom
ökat fritidsboende istället för permanentboende.

Småföretagen måste främjas

Småföretagen är näringslivets ryggrad. De allra flesta
företagen är småföretag som ofta fungerar som
underleverantörer till storföretagen. Små- och
nyföretagandet är näringslivets framtid. Det är dessa
företag som skall växa och trygga sysselsättningen. På
områden som innovationer, produktutveckling och ny
teknik spelar de mindre företagen en betydande roll.

Strukturella regeländringar måste till för att skapa rätt
företagsklimat inför framtiden. Det gäller bland annat
riskkapitalförsörjning och förändringar av företagens
beskattningssituation.

Det är särskilt viktigt att genom gynnsamma villkor för
de mindre företagen och nyföretagandet balansera
beroendet av de stora företagen och internationaliseringen
inom industrin. Genom ett stort antal småföretag kan
sårbarheten i näringslivet minska. Det förutsätter
emellertid att småföretagens arbetsvillkor väsentligt
förbättras. De mindre företagen måste främjas i förhållande
till de stora. Detta bör ges regeringen till känna.

En ogynnsam företagsbeskattning, i kombination med i
övrigt få möjligheter att skaffa externt riskkapital, har
bidragit till att de små och medelstora företagen hittills varit
hänvisade till kreditmarknaden för sina kapitalbehov. De
små och medelstora företagens soliditet har därför
följdriktigt kommit att bli låg. Med högt ränteläge belastas
därför dessa företag av höga kapitalkostnader. Denna
situation måste förändras.

EG-kommissionen har beslutat att alla lagförslag som
kommissionen lämnar skall åtföljas av en värdering av
konsekvenserna för småföretagen. På motsvarande sätt bör
alla lagförslag och förordningar i vårt land prövas utifrån
den påverkan de kan ha på småföretagen. Reformer, lagar
och förordningar måste ges en inriktning som bättre
stämmer överens med målsättningen att främja de enskilda
och mindre företagen. Det kan handla om skatteregler,
avgifter, arbetsrättslagstiftning m.m. Detta bör ges
regeringen till känna.

Det är ofta inom småföretagen som nya affärsidéer
utvecklas. Småföretagen har en avgörande betydelse för
möjligheterna att skapa ett decentraliserat näringsliv och
samhälle. Nyföretagandet måste därför stimuleras. Det
behövs dock betydligt mer kraftfulla åtgärder än vad som
regeringen hittills vidtagit.

De mindre företagen spelar en betydelsefull roll för att
en sund konkurrens skall upprätthållas. Genom många
mindre företag motverkas karteller och inflytandet i
näringslivet sprids.

För att utveckla livskraftig småföretagsamhet måste de
mindre företagen främjas i förhållande till de stora
företagen. Det kan ske inom ramen för bl.a. skatte- och
avgiftspolitiken, särskilda branschprogram, kreditgivning,
forskning och utbildning.

I en partimotion till årets riksmöte har vi lagt förslag för
att stärka de små och medelstora företagens situation. Vi
föreslår bl a nyetableringslån, slopad beskattning på
arbetande kapital, förbättrade möjligheter att skaffa
riskkapital m.m.

IX. Effektivare myndighetsstruktur

Myndighetsstrukturen på det näringspolitiska omådet

Regeringen föreslår att en ny myndighet på
näringspolitikens område inrättas. Centern anser att det är
välmotiverat att förändra myndighetsstrukturen men
föreslår en annan lösning.

Vi anser att SIND och STEV bör slås samman och
lokaliseras till Nyköping. I Nyköping finns möjlighet att nå
samordningsvinster genom att utnyttja det stora kunnande
på energiområdet som finns vid Studsvik. Vissa delar av
SIND bör föras ut till länen och utvecklingfonderna. Den
nya näringspolitiska myndighetens uppgifter bör vara:
teknisk forskning och utveckling med inriktning på
näringslivs- och energifrågortillförsel och användning av
energienergidistributionsfrågor och koncessioner för
ledningsdragningar, elsäkerhetsfrågor och energiberedskap

Till länsstyrelserna och utvecklingsfonderna bör i
huvudsak följande arbetsuppgifter föras:
småföretagarfrågorregional utveckling
näringspolitiska utredningar och utvärderingar

Den nya myndigheten skall, enligt propositionen, ha
som utgångspunkt decentralisering av genomförandet av
olika åtgärder. Enligt centerns uppfattning uppnås denna
målsättning bättre om verksamheten läggs på en nivå som är
närmare de många människorna. Vi anser därför att dessa
uppgifter bör läggas på länstyrelserna och på
utvecklingsfonderna. Regeringen bör återkomma med
förslag i denna fråga.

Genom vårt förslag till lokalisering av den nya
myndigheten till Nyköping fullföljs det nu gällande
regionalpolitiska beslutet från 1990 (1989/90:AU13 och
prop 1986/87:99). I det beslutet sägs att vid nyinrättande av
myndighet skall lokaliseringsfrågan prövas. Regeringen
bortser från detta när man lokaliserar den nya myndigheten
till Liljeholmen i Stockholm utan att pröva annan
lokalisering.

Vi anser att STU bör finnas kvar som egen myndighet.
Verksamheten inom STU skiljer sig på avgörande punkter
från SIND och STEV. Forskning och utveckling bör ej
blandas med myndighetsuppgifter. Det stöd som STU idag
lämnar till nya projekt har stor betydelse för att nya
tekniska lösningar får prövas. Vi anser att STU bäst får
verka om man får fortsätta att verka på egen hand. Risken
är annars att man försvinner i en ny stor organisation.

Till STU bör även den långsiktiga energiforskning som
idag finns inrymd i STEV föras. Denna forskning bedrevs
tidigare inom energiforskningsnämnden. Enligt vår
uppfattning är det viktigt att denna forskning skiljs från
energiverkets myndighetsutövning.

Det bör övervägas om STU kan drivas i stiftelseform i
framtiden. Detta skulle ge STU en mer fristående roll.
Regeringen bör återkomma med förslag i denna fråga.

Vi är tveksamma till det arbetssätt regeringen använder
vid förändringar av myndighetsstrukturen på ett flertal
områden. Skolöverstyrelsen, jordbruksnämnden,
lantbruksstyrelsen, statens energiverk, statens industriverk
och STU läggs alla ned och nya myndigheter skapas.
Statsmakten använder sig av en metod vid omorganisering
som inte är möjlig eller eftersträvansvärd inom den privata
sektorn. Omorganisationerna går mycket snabbt och ställer
personalen inför fullbordat faktum. Det ger naturligtvis
problem för många anställda att omorganisationen sker på
detta sätt. Vi anser att förändringarna är välmotiverade och
att de bör genomföras, men med större hänsyn till berörd
personal.

Den nya myndigheten på näringsområdet föreslås
inrättas från den 1 juli 1991. Det är idag knappt fyra
månader till denna dag. När riksdagens beslut är fattat i
denna fråga, är det knappt 2 månader till den 1 juli. Detta
ger inte den tid som behövs för att inrätta en ny myndighet.
Vi anser att regeringen i denna fråga har onödigt bråttom.

De av oss föreslagna myndigheterna bör istället inrättas
den 1 juli 1992. Detta ger den tid som behövs för att ta fram
den nya organisationen.

X. Anslagsfrågor

Fiskefrågor

Regeringen föreslår att anpassningen av prisregleringen
på fisk ska ske i något långsammare takt än vad som
föreslagits tidigare. Det är bra att regeringen lugnar ned
tempot. Riksdagen har beslutat att avregleringen på denna
marknad, liksom på andra, ska ske i takt med omvärlden.

Regeringen föreslår dock att fiskerilånen skall tas bort.
Detta är olyckligt, eftersom denna stödform betyder
mycket för fiskerinäringen som helhet. Lönsamheten i
fiskenäringen har minskat bl a beroende på den försämrade
miljösituationen. Man har tvingats gå över till annat fiske,
vilket kräver investeringar. Fiskerilånen betyder också
mycket för att åstadkomma bättre arbetsmiljö och
sjösäkerhet.

Anslaget till fiskerilånen är totalt 40 milj kr. Detta är
dock lån, varför kostnaden endast är ca 3 milj kr. Denna
stödform är alltså ett mycket billigt sätt att stödja den
svenska fiskenäringen. Lånen bör finnas kvar på en nivå
som gör att näringen har möjlighet att utvecklas. Ett
avskaffande av lånen i Sverige skulle innebära att Sverige
blir utan en stödform som finns i de flesta andra europeiska
länder. Svenska fiskare skulle således inte konkurrera på
lika villkor som andra länders fiskare.

Centern föreslår att 40 milj kr avsätts till fiskerilån för
budgetåret 1991/92.

Katastrofskydd

Miljöföroreningarna i haven har blivit så allvarliga att
stora områden saknar fisk. Föroreningarna innebär stora
ekonomiska förluster för de yrkesverksamma fiskarna.

Det är enligt vår uppfattning nödvändigt att ett
ekonomiskt skydd införs för dem som drabbats av allvarliga
förluster orsakade av miljöförstöring. Sådana ersättningar
har utgått i samband med Tjernobyl-katastrofen. Då utgick
kompensation till ''de grupper vilkas försörjningssituation
lidit direkt skada genom det radioaktiva nedfallet''. I likhet
med detta bör ersättning kunna utgå till personer och
företag, som drabbats av allvarliga ekonomiska förluster i
samband med miljöföroreningar av haven. Vi föreslår att
riksdagen beslutar inrätta ett katastrofskydd för
fiskenäringen, samt att ett förslagsanslag på 5,0 milj. kronor
anslås för detta ändamål för budgetåret 1991/92.

Utvecklingsfonderna

Utvecklingsfonderna har aktivt bidragit till att främja
småföretagen. Regeringen har, genom att dra in 1,6
miljarder kr från utvecklingsfonderna, undandragit
småföretagen dessa medel. Centern har avvisat dessa
tilltag.

Utvecklingsfonderna bör tvärtom få utökade medel och
arbetsuppgifter. Vi anser att utvecklingfonderna bör få del
av ansvaret för stöd till teknikutveckling på energiområdet.
Den nya energipolitiken kommer att kräva en massiv
introduktion av ny teknik.

Utvecklingsfonderna bör dessutom få ett ökat ansvar för
att lotsa små och medelstora företag till den europeiska
marknaden. Denna marknad kommer naturligtvis att få en
mycket stor betydelse för dessa företag i ett ökande
europeiskt samarbete. Vi anser att ett program bör startas
för att ge de små och medelstora företagen information,
marknadsföringshjälp m m
för att de lättare ska kunna komma igång på EG-
marknaden. Storföretagen kommer att klara en
introduktion på EG-marknaden och har redan gjort det till
viss del. Det behövs däremot särskilda insatser för att stödja
småföretagen som har mindre ekonomiska resurser.

Utvecklingfonderna har den lokala kännedom som
behövs för att klara båda dessa arbetsuppgifter. Till
programmet för stöd till småföretag för
marknadsföringsinsatser på EG-marknaden föreslår vi att
20 milj kr avsätts.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en god miljö är en
förutsättning för en uthållig ekonomisk tillväxt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mål och inriktning av
näringspolitiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov och inriktning av åtgärder
för att sänka skattetrycket,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om slopande av beskattningen av
arbetande kapital i företag,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av spritt ägande som
drivkraft för hållbar ekonomisk tillväxt,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ökad
dimensionering av högskolan med 6 000 nya platser i
enlighet med vad i motionen anförts,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fasta forskningsresurser till
samtliga högskolor,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om likvärdig regional fördelning av
utbildningsplatserna i högskolan i enlighet med vad i
motionen anförts,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fyra nya universitet i Växjö,
Örebro, Karlstad och Sundsvall/Härnösand,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nya högskolor i Kiruna och
Skellefteå,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om delning av högskolan i
Eskilstuna/Västerås,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en högskola i södra delen av
Stockholms län,1]

[att riksdagen anvisar 500 000 000 kr. att disponeras för
att i första hand finansiera de ökade lokalkostnaderna vid
en ökad dimensionering av högskolan i enlighet med vad i
motionen anförts,1]

[att riksdagen till Utrustning m m för högskolan (nytt
anslag) för budgetåret 1991/92 anvisar 500 000 000 kr. i
enlighet med vad i motionen anförts,1]

[att riksdagen till Forskarutbildning för budgetåret
1991/92 anvisar ytterligare 45 000 000 kr. utöver regeringens
förslag i enlighet med vad i motionen anförts,1]

[att riksdagen till lokala och individuella linjer och
fristående kurser för budgetåret 1991/92 anvisar ytterligare
55 000 000 kr. utöver regeringens förslag i enlighet med vad
i motionen anförts,1]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett
forskningsprogram på bioteknikområdet,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om trafikpolitikens
inriktning,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om formerna för samhällets ansvar
för investeringar i infrastrukturen,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sammansättningen av den
föreslagna delegationen för
infrastrukturinvesteringar,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en regionalpolitisk
inriktning av arbetet inom den föreslagna delegationen för
infrastrukturinvesteringar,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av
infrastrukturfondens medel,2]

[att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentariskt sammansatt utredning tillsätts med direktiv
att utreda det framtida järnvägsnätet enligt de riktlinjer som
förordas i motionen,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om formerna för fastställande av
riktlinjer och mål för trafikverkens
investeringsplanering,2]

[att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:87 i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vägverkets organisation,2]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om
planeringen av vägnätet i dess helhet i enlighet med vad som
i motionen anförts,2] vid avslag på motion
1990/91:T60 yrkande 9 --

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om väginvesteringarnas inriktning
och ytterligare vägstråk av nationell betydelse,2]

[att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:87 i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om överförandet av det politiska och
ekonomiska ansvaret för de statskommunala och enskilda
vägarna till kommunerna,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov, inriktning och omfattning
av investeringar för modernisering, upprustning och
utbyggnad av järnvägsnätet,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av investeringar för
luftfarten,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformningen av trafiksystemen
i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens ansvar för att tillgodose
tele- och datakommunikationstjänster,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regionalpolitiskt stöd skall
kunna utgå vid investeringar i telenätet för att möjliggöra
datakommunikation i enlighet med vad i motionen
anförts,2]

[att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts med direktiv att belysa konsekvenserna av en
förändrad företagsform för televerket i enlighet med vad i
motionen anförts,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktning och behovet av
förbättrad postservice,2]

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens ansvar för
upprätthållande av standarden för s.k. naturliga monopol
över hela landet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Vattenfalls bolagisering,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om börsintroduktion av Vattenfalls
aktier,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om justering av de bokförda värdena
av Vattenfalls tillgångar och skulder vid överföring till ett
aktiebolag,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Vattenfalls
riskkapitalförsörjning,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om domänverkets utförsäljning av
skogs- och jordbruksmark till aktiva skogs- och
jordbrukare,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att försäljning av mark från
domänverket ej skall få ske till juridisk person,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformningen av
myndighetsstrukturen på konkurrensområdet,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser för att skapa fungerande
marknader,

[att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:87 i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av bibehållet stöd till
sockerbruken på Öland och Gotland,3]

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i det internationella
förhandlingsarbetet inte bör missgynna näringar baserade
på förnybara resurser i förhållande till övrig
industriverksamhet,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om småföretagens roll i svenskt
näringsliv,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prövning av lagar och reformer
utifrån den påverkan de har på småföretagen,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en ny myndighet bör inrättas
genom sammanslagning av SIND och STEV och lokaliseras
till Nyköping,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
uppdelning av SINDs arbetsuppgifter mellan den nya
näringspolitiska myndigheten och till länsstyrelser resp.
utvecklingsfonder i enlighet med vad som i motionen
anförts,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om STUs verksamhetsinriktning,

[att riksdagen till Fiskerilån för budgetåret 1991/92
anvisar 40

000

000 kr.,3]

[att riksdagen till Katastrofskydd för fiskenäringen för
budgetåret 1991/92 anvisar 5

000

000 kr.,3]

22. att riksdagen till B 7. Småföretagsutveckling för
budgetåret 1991/92 anvisar 20

000

000 kr. utöver regeringens förslag eller således 246

630

000 kr.

Stockholm den 6 mars 1991

Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Görel Thurdin (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Karin Söder (c)

Gunnar Björk (c)

Gunilla André (c)

Pär Granstedt (c)

Börje Hörnlund (c)

Karin Israelsson (c)

Agne Hansson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Larz Johansson (c)

1 1990/91:Ub76

2 1990/91:T60

3 1990/91:Jo52