''Svensk råg eldas upp -- spannmålsberget går till
värmeverk i stället för på export.'' -- ''Mjölken dyrare --
Mejeriernas riksförening vill genom högre priser
kompensera sig för de slopade mjölksubventionerna. För
en tvåbarnsfamilj motsvarar det ca 200 kronor mer i
månaden.'' -- ''Halva priset för kött utan tullar -- Ett kilo
entrecote skulle kunna säljas för 63 kronor per kg i stället
för 115.'' -- ''Momsen är orsaken till de höga svenska
matpriserna.''
Turerna och beskeden i den svenska jordbruks- och
livsmedelsdebatten har varit många och ofta
motsägelsefulla. Vilka är egentligen de faktorer som styr de
höga svenska matpriserna?
Under en lång följd av år har det svenska jordbruket
producerat ett överskott av såväl spannmål som kött och
mejeriprodukter. Överskotten har inte kunnat säljas inom
landet. De har fått avyttras på exportmarknaden.
Världsmarknadspriserna ligger under de svenska
produktionskostnaderna. Därför har vi tvingats sälja våra
överskott med hjälp av ett omfattande förlustbringande
exportstöd. Enbart detta stöd har varje år kostat 3--4
miljarder kronor.
Sverige har jämte Japan och Finland världens högsta
priser på mat. Detta har sin grund i en jordbrukspolitik som
för att garantera jordbrukaren en viss minimiinkomst
baserats på ett mycket omfattande regelsystem. Systemet
har med tiden blivit helt oöverskådligt, samhällsekonomiskt
skadligt och till stort förfång för konsumenterna som ytterst
fått betala de höga matpriserna.
Kostnaderna för den svenska jordbruksregleringen har
alltså efterhand blivit ofantliga för folkhushållet. Detta kan
avläsas i prisskillnaden på mat mellan Sverige och länder
där jordbrukssektorn utsätts för internationell konkurrens.
Med två enkla exempel kan vi belysa att det inte är momsen
som förklarar de internationellt sett höga svenska
matpriserna:
1. En vanlig limpa bröd kostar 15--16 kronor i Sverige.
Motsvarande pris i grannlandet Danmark är 7--8 kronor,
d.v.s. ungefär hälften, och detta trots att momsen bara är
obetydligt lägre i Danmark.
2. Den interna regleringsavgift -- slaktdjursavgiften --
som påförts köttpriset har genom sin konstruktion i
praktiken haft en lika stark priseffekt som momsen. Andra
regleringsavgifter på mejeri- och mjölprodukter har haft
samma effekt.
För det andra står inte den inkomstförstärkning som
tillkommit de svenska bönderna i någon som helst
proportion till kostnaden. Merparten av det högre pris
konsumenterna fått betala har inte kommit bonden till del
utan läckt ut i mellanled och regleringsbyråkrati.
För det tredje har merparten av inkomstökningen till
bonden gått till de stora och välbärgade sedan länge
väletablerade jordbrukarna och inte till de små och
nyetablerade bönder, vilka av sociala skäl haft det största
behovet av inkomstgarantier. Det är sålunda påfallande hur
de skånska storjordbruken kunnat bygga upp
förmögenheter med hjälp av regleringssystemet.
Enligt partsintressenas beräkningar skulle jordbruket
befinna sig i en permanent ekonomisk kris med ständiga
förluster. Detta motsägs emellertid av verkligheten.
Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet har visat att
konkursfrekvensen bland bönder är förhållandevis låg.
Äldre bönder är i regel välkonsoliderade och
levnadsstandarden är normal. Det har till och med rests en
rad politiska hinder för de resurser som vill etablera sig i
näringen.
Jordförvärvslagen bergränsar dem som tillåts köpa
jordbruk till en liten och privilegierad grupp.
Tvåprissystemet gav endast vissa bönder rättigheten att få
producera mjölk och ett investeringsförbud har tillämpats
för att begränsa investeringar i djurstallar. Skulle
lönsamheten ha varit så dålig som det från vissa håll
hävdats, torde investeringslusten ha dämpats naturligt utan
exceptionella metoder att söka hindra flödet av resurser in
i jordbruket.
Den sanna bilden är följaktligen att människor stått i kö
för att få etablera sig i jordbruksnäringen, d.v.s. för att få
förvärvstllstånd, få producera mjölk eller få göra
investeringar i djurstallar. Ovannämnda undersöknng visar
att direktavkastningen och lönsamheten i jordbruket för
dem som driver jordbruk för att leva på inkomsterna från
detta inte heller är sämre än i näringslivet i övrigt.
Regeringen har på senare år tagit förtjänstfulla initiativ
för att avveckla det betungande och fördyrande
regleringssystemet. Avregleringen skall ske i tre steg:
1. Intern avreglering 2.
Sänkt gränsskydd 3.
Ökad konkurrens i hela livsmedelskedjan
Riksdagen beslutade i juni 1990 att avskaffa jordbrukets
prisreglering från och med innevarande år. Tyvärr kommer
avregleringsperioden genom oppositionspartiernas samlade
krav emellertid att bli hela fem år samtidigt som olika
former av övergångsstöd skall gälla under tiden.
Sålunda beslutade riksdagen också om omställningsstöd,
anläggningsstöd, inkomststöd och flera andra sorters stöd
till sockerbetsodlare, potatisodlare, oljeväxtodlare och
andra odlare. Kostnaden för dessa omställningsstöd
beräknas uppgå till nära 14 miljarder kronor, en kostnad
som ytterst drabbar skattebetalarna. Det bör observeras att
ett viktigt moment i avregleringen är att skattemedel
används för att köpa bort produktionskapacitet i
jordbruket. Med lägre utbud blir det lättare att behålla de
höga jordbrukspriserna så länge gränsskyddet finns kvar.
Regeringen har varit pådrivande i GATT-
förhandlingarna om sänkning av gränsskyddet. Höstens
GATT-förhandlingar om världshandeln gick helt i baklås. I
den nya förhandlingsomgång som nu förestår bör Sverige
fortsätta att aktivt stödja åtgärder i syfte att avveckla det
starkt prisfördyrande och konsumentovänliga
gränsskyddet. Även om parterna i GATT-förhandlingarna
inte skulle kunna nå någon överensskommelse om ens en
sänkning av gränsskyddet för jordbruksprodukter bör
Sverige överväga att på egen hand gå före och sänka det
svenska gränsskyddet.
De svenska skattebetalarna och konsumenterna har
bibringats en felaktig uppfattning om grundorsakerna till de
höga svenska livsmedelspriserna. Som bl.a. påvisats i denna
motion är inte momsen huvudorsaken till dessa höga priser,
vilka i stället beror på det interna regleringssystemet,
gränsskyddet och en otillräcklig konkurrens i
livsmedelskedjan. Regeringen har tagit en rad initiativ för
att hålla tillbaka priserna och understödja konsumenternas
ansträngningar att motverka prishöjningar. Vi föreslår att
dessa åtgärder för prispress och ökat prismedvetande
kompletteras med en pedagogiskt tydlig information om
livsmedelsprisernas olika element. Det kan lämpligen
uppdras åt SPK att ta fram erforderliga priskalkyler.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om gränsskyddets avveckling samt
information om de svenska livsmedelsprisernas
grundorsaker.
Stockholm den 25 januari 1991
Bengt Silfverstrand (s)
Johnny Ahlqvist (s)
Birthe Sörestedt (s)
Bo Nilsson (s)
Maja Bäckström (s)
Jan Andersson (s)