I denna motion presenteras folkpartiet liberalernas
politik om ökad konkurrens för konsumentens bästa. Vi
menar att marknadsekonomi är det bästa sättet att hävda
konsumenternas intressen. Ingenstans är konsumentens
ställning så svag som vid offentlig tjänsteproduktion.
Etableringsfrihet och konkurrens är nödvändiga både i
privat och offentlig sektor.
Några av de krav som presenteras i denna motion är:
Uppmuntra enskilda alternativ och ökad konkurrens i den
offentliga sektorn så att konsumenternas ställning stärks
Möjliggör för kommuner att bedriva verksamheter effektivt
och flexibelt utan bolagiseringSkärp
konkurrenslagstiftningen och samordna de
konkurrensvårdande myndigheterna NO och SPK
Lagstifta för ökad konkurrens i livsmedelssektornÄndra
plan- och bygglagen så att etablering av konkurrerande
butiker underlättasAvskaffa kraven på
ursprungsmärkning av kläder och restriktionerna på
skoimportenAvskaffa hindren för klädimport från
Östeuropa snarastSlå ihop bank- och
försäkringsinspektionen för att effektivisera kontrollen av
finanssektornAvreglera inrikesflyget totaltFörbättra
konkurrensen i telesektorn
En liberal konsumentpolitik
Konsumtionen är meningen med all produktion.
Producenternas intressen bör tillgodoses endast i den mån
det är nödvändigt för att främja konsumenternas intressen.
Detta konstaterande gjordes av den ekonomiska
liberalismens fader, Adam Smith. Hans och vår
utgångspunkt är att den enskilda människan bäst känner
sina unika behov och önskemål. Därför är
marknadsekonomin, där konsumenten gör självständiga val
mellan olika varor och tjänster, överlägsen alla andra
ekonomiska system. I en marknadsekonomi tillåts olika
producenter konkurrera om konsumenternas gunst.
För att marknadsekonomin skall kunna fungera
tillfredsställande krävs kunniga och välinformerade
konsumenter. En liberal konsumentpolitik förutsätter
därför en balans mellan den renodlade marknadsekonomin
å ena sidan och satsningar på konsumentupplysning, -
utbildning och -information å den andra.
I system som bygger på att myndigheter genom
centralstyrning och monopol kontrollerar utbudet är
konsumentens ställning svag. Den del av den svenska
ekonomin där konsumenten idag har de sämsta
möjligheterna att påverka är den offentliga sektorn. Stat
och kommun har monopol på en rad tjänster som är
centrala för människors välfärd, såsom vård, omsorg och
utbildning.
Vi vill släppa fram och uppmuntra enskilda alternativ till
den offentliga sekorn. På så sätt stärks konsumenten,
valfrihet skapas och kostnader kan pressas. Där konkurrens
och alternativ till den offentliga sektorn saknas och av
praktiska skäl inte är möjliga, måste mångfald och valfrihet
skapas inom ramen för den offentliga produktionen.
Även i den privata sektorn finns det många områden där
konkurrens och valfrihet inte är tillräckliga. Regleringar
och etableringskontroll utgör i vissa fall skadliga hinder för
en fri konkurrens. Dessutom är det inte ovanligt att
producenter som etablerat sig på en viss marknad försöker
skydda sig från nya konkurrenter genom mer eller mindre
tvivelaktiga metoder. I en förhandlingsekonomi hotas också
konkurrensen av kartelloch monopolbildningar.
Att bekämpa dessa typer av konkurrensbegränsningar,
både inom privat och offentlig sektor, är en huvuduppgift
för en liberal konsumentpolitik.
Marknadsekonomi och frihandel
Det bästa sättet att hävda konsumenternas intressen är
marknadsekonomi med fri etableringsrätt, fri konkurrens
och fri handel med omvärlden. Marknadsekonomin skapar
valfrihet och ger utrymme för enskilda människors initiativ.
Marknadsekonomin ger konsumenterna en stark ställning.
Det är ytterst de som genom sina köpbeslut styr
produktionen.
I ett litet land som Sverige är en fri handel med
omvärlden av avgörande betydelse för att upprätthålla
konkurrens och för att skapa ett brett utbud av varor och
tjänster. Med fri internationell handel samt rätt för både
svenska och utländska nya företag att etablera sig på
marknaden finns alltid en faktisk eller potentiell
konkurrens. På områden där en stark internationell
konkurrens saknas är det därför särskilt viktigt med en aktiv
konkurrenslagstiftning.
Decentralisering i beslutsfattandet och mångfalden i en
marknadsekonomi ger skydd mot felsatsningar -- ett skydd
som centralstyrda och monopolistiska system saknar.
Den fria konkurrensen gagnar effektivitet och därmed
konsumenternas intressen. Utan konkurrens blir priserna
högre och resurser utnyttjas mindre effektivt. Därför måste
alla slag av monopol bekämpas. Marknadsekonomin
förutsätter att producenter och konsumenter fattar sina
beslut på grundval av varans eller tjänstens kvalitet och de
prissignaler som ges. Därför måste prissignalerna spegla
kostnaderna för resursåtgången på ett riktigt sätt.
Genom alternativ och konkurrens kan effektiviteten öka
också inom de sektorer som idag är centralt reglerade och
där priserna inte sätts på en fri marknad. Dit hör t.ex.
viktiga delar av livsmedelssektorn. I de fall där effektiv
konkurrens saknas och prisökningarna därför är snabbare
än inom övrig varu- och tjänsteproduktion, är orsaken inte
sällan protektionism och därmed förknippad bristande
importkonkurrens samt alltför mycket centrala regleringar.
Bristen på konkurrens och alternativ gäller framför allt
den offentliga sektorn. Enskilda alternativ till den offentliga
sektorns tjänster ökar också individens valfrihet. Fri
etableringsrätt även inom vård, omsorg och utbildning är
därför av avgörande betydelse för en dynamisk
marknadsekonomi som gagnar konsumenten.
Även inom de sektorer som också fortsättningsvis
domineras av offentlig produktion eller tekniskt betingade
monopol måste konsumentens roll stärkas. Stat och
kommun bör inte vara både konsument och producent av
sina tjänster. Entreprenadupphandling måste bli vanligare
och utrymmet för enskilda alternativ bör bli större.
Den europeiska gemenskapen
Ibland framställs den svenska EG-politiken, där vårt
fastlagda mål är medlemskap, som ett hot mot vår välfärd.
EG-motståndarna väljer ofta att lyfta fram
konsumentpolitiken som ett exempel på ett sådant hot. Det
stämmer att vissa EG-länder inte har samma
konsumentlagstiftning som Sverige, men det är ett
grundläggande missförstånd att ett fördjupat samarbete
mellan Sverige och EG skulle innebära att den svenska
marknaden översvämmas av farliga och dåliga produkter.
Vi anser att det är precis tvärtom: Ingen enskild åtgärd
skulle gynna de svenska konsumenterna mer än ett svenskt
medlemskap i den europeiska gemenskapen. Genom det
skärpta konkurrensläge som den fria rörligheten för varor,
tjänster och kapital innebär tvingas producenter och
distributörer förbättra kvaliteten och pressa priserna.
Vidare har EG en omfattande konkurrenslagstiftning. I
själva verket berör en betydande del av EG:s regler hur
konkurrensen skall upprätthållas. Dessa frågor har ett eget
generaldirektorat i kommissionen. Kartellförbud och
förbud mot missbruk av monopol ligger i botten som princip
för konkurrenslagstiftningen. Det är denna fasta
övertygelse om konkurrensens och mångfaldens betydelse
som gör att EG-integrationen är till gagn för
konsumenterna.
När man diskuterar EG-anpassningen i termer av
konsumentintresse kan man välja mellan två ansatser:att
granska område efter område och jämföra t.ex.
marknadsföringsregler och regler för produktstandard med
dem som gäller i Sverige. Slutsatsen blir då sannolikt att vi
avviker både uppåt och nedåt, beroende på vilken produkt
eller bransch som studeras.att se till de brister som finns
i Sverige när det gäller konkurrensen inom en lång rad
branscher, inte minst på tjänsternas område. Vi finner då
en brist på konkurrens som resulterar i högre priser på den
svenska marknaden än annorstädes.
Med den senare utgångspunkten är ett fullt medlemskap
i EG den mest betydelsefulla enskilda åtgärd som kan
genomföras för att öka konkurrensen och därmed sänka
prisnivån på den svenska marknaden. För konsumenterna
är detta avsevärt viktigare än att bekymra sig över om EG:s
regler för en specifik produkt är mer eller mindre
långtgående än de svenska.
Effektiv konkurrens i offentlig sektor
Offentliga tjänster
Vid offentlig tjänsteproduktion har konsumenten en
svagare position än på den fria marknaden. Den statliga
maktutredningen har i en studie belyst detta problem. Den
visar att konsumenterna anser sig ha större möjligheter att
påverka förhållanden i samband med köp av t.ex.
kapitalvaror än vid utnyttjande av offentliga tjänster.
Konsumenten av diskmaskiner och stereoanläggningar
anser sig sålunda ha en avsevärt starkare position än
konsumenten av sjukvårdstjänster, barnomsorg eller
utbildning.
Känslan av bristande inflytande är särskilt stor vad gäller
sjukvården och skolan. Maktutredningen använder
begreppet ''tyst vanmakt'' för att beskriva konsumentens
roll på dessa områden.
För att stärka konsumentens ställning är det nödvändigt
att den offentliga sektorn i större utsträckning präglas av
marknadstänkande. Alla delar av den offentliga
tjänsteproduktionen bör reformeras i syfte att stärka
konsumentintresset. Enskilda alternativ måste tillåtas och
uppmuntras. Tjänster som vård, omsorg och utbildning bör
finnas i såväl offentlig som enskild regi. Det handlar om att
bryta monopol och skapa mångfald och valfrihet. Offentligt
finansierade tjänster behöver inte vara offentligt
producerade.
Enskilda alternativ kan också leda till ökad effektivitet.
Det finns undersökningar av bl.a. tandvård, vårdcentraler
och sjukhem som tyder på att privata alternativ kan ha lägre
kostnader utan att kvalitetskrav eftersätts. Det som gör att
offentlig produktion blir dyrare är t.ex. högre kostnader för
biträdespersonal, utrustning och lokaler.
Då tjänster produceras av enskilda entreprenörer finns
ofta en starkare ekonomisk motivation till effektivitet och
det är lättare att förverkliga olika idéer till förbättringar.
Alternativ som drivs av föreningar och samfund kan
tillföra kvalitéer som är svåra att föra in i den offentliga
verksamheten. Det är viktigt att främja enskilda alternativ
så att dessa idéburna verksamheter får utrymme. Ofta
präglas föreningsdriven tjänsteproduktion av personligt
engagemang, starkare profilering och mindre
institutionsprägel.
Kommunala bolag och deras tjänster
I många kommuner bedrivs en allt större del av den
kommunala verksamheten i aktiebolagsform. Motiven för
att flytta över tillgång och verksamhet -- det kan handla om
bl.a. vatten och avlopp, fastighetsförvaltning, renhållning
och eldistribution -- från kommunal förvaltning till
kommunägda företag, är att det sägs öka effektiviteten.
Kommunerna vill samtidigt kringgå de lagar som reglerar
kommunal verksamhet och få snabba beslutsvägar, undvika
offentlighetsprincipen och erhålla friare lönesättning. Det
kan i dagens läge vara ett rimligt ställningstagande, men
samtidigt är utvecklingen från konsumentsynpunkt
olycklig.
Kommunägda aktiebolag är på flera sätt en hybrid.
Lagstiftningen för kommuner respektive aktiebolag utgår
från diametralt olika principer, nämligen för aktiebolaget
att det skall drivas i vinstsyfte och för kommunen att den
inte får drivas i vinstsyfte. Utifrån dessa grunder har
reglerna för kommuner respektive aktiebolag utformats.
Offentlighetsprincipen är allmänhetens främsta
kontrollmöjlighet gentemot kommunen. För aktiebolagen
är kapitalägarnas vinstintresse den främsta kontrollen. Från
demokratisk synpunkt innebär kommunägda företag att
medborgarna får mindre möjligheter att granska sin
kommuns förehavanden. Justitieombudsmannen och
näringsfrihetsombudsmannen har också, utifrån sina skilda
utgångspunkter, varnat för bolagisering av kommunala
verksamheter.
Bolagisering bör undvikas. Verksamhet som måste ligga
i offentlig sektor skall bedrivas enligt det regelsystem, som
skapats för den sektorn. Om verksamheter lämpligen drivs
enligt andra regelsystem bör de inte ligga i den offentliga
sektorn utan avvecklas eller avyttras. Möjligheter att
upphandla tjänsterna under anbudsförfarande, dvs. en
ökad användning av entreprenader, bör i stället
uppmuntras.
Kommunerna bör ges rätt att tillämpa sådana regler, som
gör det möjligt att bedriva den kommunala verksamheten
på ett effektivt sätt, utan att verksamheten överförs i
bolagsform.
Effektiv konkurrens i näringslivet
Effektiv konkurrens i näringslivet förutsätter dels
etablerings- och näringsfrihet, dels en effektiv
konkurrensbefrämjande politik från statsmakternas sida.
Friheten att starta ett företag är ett omistligt inslag i ett
marknadsekonomiskt system. Den är också en förutsättning
för mångfald i näringslivet och för utvecklingen av nya
företag och produkter. Näringsfriheten är idag delvis
kringskuren av monopol, auktorisationskrav och
etableringskontroll. Vi anser att rätten att driva
näringsverksamhet och utöva ett yrke är så viktig att den
bör grundlagsskyddas. Alla propåer om utökad
vandelsprövning, etableringskontroll etc. som inte kan
motiveras med behovet av skydd för människors hälsa och
säkerhet måste avvisas.
Men konkurrensen hotas inte bara av offentliga
regleringar. I många branscher förekommer kartell- och
monopolbildningar, ofta av ganska subtilt slag. I registret
hos SPK finns över 1200 officiella, konkurrensbegränsande
överenskommelser. Denna typ av prissamverkan bestraffas
hårt i USA och även i EG går utvecklingen mot strängare
påbud vid samarbete mellan konkurrenter.
För att kunna angripa en prissamverkan
konkurrensrättsligt måste näringsfrihetsombudsmannen i
dag bevisa att denna samverkan haft ''skadlig inverkan''.
Detta har inte i något fall gått att styrka. Det kan därför
ifrågasättas huruvida den hittills tillämpade huvudprincipen
inom konkurrensrätten -- den s.k. missbruksprincipen --
varit tillräckligt verksam. En övergång till den s.k.
förbudsprincipen bör övervägas inom ramen för den
sittande konkurrenskommittén.
Det är av yttersta vikt för den fria konkurrensen att de
konkurrensvårdande myndigheterna fungerar effektivt och
handlägger ärenden snabbt. Folkpartiet liberalerna har
tidigare uppmärksammat bl.a. de långa
handläggningstiderna på NO. Vi är därför glada att nu även
regeringen gjort detta och anslagit ökade medel till dessa
myndigheter.
Vi vill samtidigt uppmärksamma att frågan om en
lämplig myndighetsstruktur på konkurrensområdet kräver
en snar lösning. De avregleringar som nu sker i flera
branscher kommer inte att ge önskat resultat om de inte
kombineras med insatser för att stärka konkurrensen,
eftersom regleringarna gett upphov till koncentration och
karteller. För att avregleringens frukter skall tillfalla
konsumenterna och inte producenterna måste därför en
klar arbetsfördelning och upparbetade rutiner finnas i de
konkurrensvårdande myndigheterna.
Det finns för närvarande flera myndigheter på
konsumentoch konkurrensområdet med delvis
överlappande uppgifter: näringsfrihetsombudsmannen,
statens pris- och konkurrensverk, konsumentverket och
konsumentombudsmannen. Någon form av samordning
mellan dessa förefaller naturlig.
Livsmedelssektorn
Livsmedelsbranschen kännetecknas av koncentration
och bristande konkurrens i både insats-, förädlings-,
grossistoch detaljistleden. Denna är till stor del en följd av
de regleringar som finns på livsmedelsområdet.
Dessa regleringar har bidragit till att de redan höga
svenska livsmedelspriserna under 1980-talet stigit snabbare
i Sverige än i något annat västligt industriland. Medan de
genomsnittliga prisökningarna under denna period varit 88 %
har priserna på livsmedel ökat 113 %.
Allra mest har priserna ökat på de reglerade
livsmedlen, 131 %
mot 85 %
för de oreglerade livsmedlen. En del av prisstegringen
kan förklaras med att livsmedelssubventionena reducerats.
Detta förklarar dock endast 5--17 procentenheter av
prisökningarna. Även när man tar hänsyn till detta kvarstår
således att prisökningarna i Sverige varit 10--22
procentenheter högre än i de andra västliga
industriländerna.
Jordbruket och dess förädlingsindustri präglas av
jordbrukskooperationens starka ställning och ett betydande
gränsskydd. Den avreglering av den inhemska marknaden
för jordbruksprodukter som nu påbörjats är ett viktigt
första steg för en bättre fungerande marknad på detta
område.
Avregleringen innebär dock inte en reduktion av
gränsskyddet. Detta är problematiskt, då ett bibehållande
av gränsskyddet i kombination med en inhemsk avreglering
som sänker priserna leder till att de svenska producenternas
faktiska skydd ökar. De inhemska priserna kan komma att
stabiliseras på en nivå som understiger nivån vid gränsen.
Detta skulle i praktiken innebära ett importstopp på vissa
områden. De få aktörer som finns på marknaden kan då
genom samarbete skapa samma resultat som den snart
avvecklade statliga regleringen, d.v.s. en begränsad
variation i utbudet och höga priser.
Mot denna bakgrund är en lagstiftning mot
marknadsdelning och visst annat samarbete på
jordbruksområdet absolut nödvändig i samband med
avregleringen i enlighet med vad konkurrenskommittén
föreslagit.
För att långsiktigt garantera en ökad konkurrens och
sänkta priser måste ytterligare steg tas, främst genom att
gränsskyddet sänks. Först när gränsskyddet sänks kan vi få
långsiktigt sänkta matpriser. Det är mot bakgrund av detta
mycket oroväckande att GATT-förhandlingarna gått i stå.
Det är därför viktigt att Sverige verkar pådrivande för att få
en uppgörelse till stånd.
Partihandeln kännetecknas av koncentration och få
aktörer vilket begränsar konkurrensen. De tre största
företagen ICA, KF och Dagab har under de senaste tio åren
ökat sin andel av marknaden både genom företagsförvärv
och genom intern tillväxt. Av partihandeln har de tre
företagen cirka tre fjärdedelar. Av
fullsortimentspartihandeln har de mer än 90 procent.
Koncentrationen i grossistledet avspeglas i
segmenteringen av detaljistledet. ICA säljer till ICA-
handlare, KF levererar till KF-butiker, medan Dagab säljer
till en grupp av kedjor och fristående företag. En kund hos
Dagab kan inte vända sig till någon av de övriga av de tre
största grossisterna för leveranser. En ICA-köpman kan
vända sig till Dagab men leveranser över blockgränserna är
ovanliga. Det förekommer också andra bindningar mellan
grossist och detaljist. Näringsfrihetsombudsmannen bör
pröva om dessa samarbetsformer innebär skadlig
konkurrensbegränsning.
Livsmedelshandelns prissättningsmetoder och
extrapriser har enligt vår mening ägnats alltför stor
uppmärksamhet i debatten om matpriserna.
Konsumenternas intresse beaktas bäst i fri konkurrens, fri
etablering och fri prisbildning. Utgångspunkten måste vara
att det är företagen själva som bäst avgör vilka priser som
skall tillämpas. Prisbildningen skall ske på
marknadsmässiga villkor. Att reglera vilken
prissättningsmetod som skall användas skulle innebära ett
avsteg från denna princip.
Ett förbud mot extrapriser skulle utgöra en inskränkning
i livsmedelshandlarnas konkurrensmedel och måste likaså
avvisas. Det är emellertid viktigt att riktlinjerna för
användning av extrapriser följs. Vi förutsätter att företagen
själva och konsumentverket ser till att så sker.
För att öka konkurrensen och förbättra konsumenternas
valfrihet är det också viktigt att företag som står utanför
samarbetet i de tre stora dagligvarublocken kan komma in
på marknaden. Kommunernas möjligheter att styra nya
butiksetableringar måste därför minska. Det förekommer
idag att kommuner med hänvisning till gällande
planbestämmelser -- efter att ha samrått med de existerande
butikerna -- motsätter sig etablering av nya butiker. Plan-
och bygglagen (PBL) måste ändras så att den uttryckligen
markerar intresset av konkurrens.
Affärstiderna är ett av detaljhandlarnas viktigaste
konkurrensmedel. En affärstidsreglering skulle därför
utgöra en kraftig försämring från konkurrenssynpunkt,
samtidigt som konsumenternas valfrihet skulle minska. Fria
affärstider är också en välfärds- och rättvisefråga. För
barnfamiljer och människor med oregelbundna arbetstider
är det viktigt att ha möjligheten att göra inköp på kvällar
och helger. Varje typ av reglering skulle också skapa
absurda gränsdragningsproblem gentemot kiosker och
bensinstationer med fria öppettider. Vi avvisar varje form
av affärstidsreglering. Förslag om ett riksdagsuttalande i
denna riktning och en nedläggning av affärstidsutredningen
framläggs i vår motion om småföretag.
Teko-branschen
Det största problemet på teko-området är
handelshindren på teko-varor. Konsumenten drabbas
genom att prisnivån drivs upp och urvalet av varor
begränsas. Vissa ekonomer bedömer att ett genomsnittligt
hushåll i Sverige förlorar 1 000 kronor per år (1988 års
penningvärde) på importbegränsningarna. En
genomsnittlig barnfamilj förlorar något mer, ca 1 300
kronor per år.
De svenska importrestriktionerna på detta område
kommer enligt regeringen att avvecklas i samband med att
det s.k. multifiberavtalet löper ut i juli 1991. Detta är en
mycket angelägen åtgärd för konsumenterna, och det är
bara att beklaga att socialdemokraterna har fördröjt
beslutet i flera år.
Vissa lättnader har redan gjorts för import från de
östoch centraleuropeiska länderna. Dessa lättnader har
dock förenats med starka krav: importen får inte leda till
marknadsstörningar (d.v.s. att priserna sjunker), och det
importerande företagets produktion och sysselsättning i
Sverige får inte sjunka. Dessa krav är så starka att
lättnaderna varken gynnar svenska konsumenter eller öst-
och centraleuropeiska producenter. Vi vänder oss kraftigt
emot den politik som drabbar båda dessa parter och föreslår
att dessa specialkrav omedelbart avskaffas.
Utöver de direkta importregleringarna finns också s.k.
tekniska handelshinder. Dessa tar på teko-området formen
av krav på ursprungsmärkning av kläder. Denna märkning
fyller ingen funktion för konsumenterna. Konsumenterna
efterfrågar inte heller märkningen. Dess enda effekt är
istället att försvåra import till Sverige och reducera
konkurrensen på den svenska marknaden.
Kommerskollegium föreslog i sin senaste
anslagsframställning att bestämmelserna om
ursprungsmärkning av kläder avskaffas. Regeringen anser
dock att märkningen bör behållas, oklart av vilken
anledning. Vi menar att konsumentintresset kräver att
kravet på märkning upphör den 1 juli 1991.
Importregleringarna för skor kommer inte att avvecklas
före 1992. Det är vår åsikt att dessa också bör avvecklas till
den 1 juli 1991.
Liksom inom dagligvaruhandeln kan nyetableringar i
detaljhandelsledet delvis styras av kommunerna. Enligt
planoch bygglagen (PBL) krävs nämligen bygglov för att ta
i anspråk eller inreda lokaler för andra ändamål än tidigare.
Det innebär att en ny klädbutik kan stoppas med hjälp av
plan- och bygglagen om den tilltänkta lokalen tidigare varit
t.ex. en fotobutik. Denna möjlighet måste avskaffas.
Att grossister vägrar leverera till lågprisbutiker är
särskilt vanligt inom teko-branschen. Detta utgör ett
allvarligt hinder för konkurrensen som ytterst drabbar
konsumenten genom högre priser. Leveransvägran är
förbjudet i lag. Förbudet övervakas av
näringsfrihetsombudsmannen (NO). I praktiken har det
dock visat sig att existerande utredningsresurser och
möjligheter att påverka leverantörer är ytterst otillräckliga.
Dessutom är handläggningstiderna alldeles för långa. Vi
välkomnar den anslagsökning som föreslagits.
Bank- och försäkringstjänster
Den fortgående avreglering som ägt rum under senare år
är en förutsättning för skärpt konkurrens mellan aktörerna
på marknaden. Avregleringen har också förbättrat
förutsättningarna för att utländska banker skall kunna
etablera sig i Sverige och därmed skapa ökad konkurrens
inom denna sektor.
Flera tecken tyder emellertid på att konkurrensen i
banksektorn, i synnerhet på inlåningssidan, inte är så stark
som vore önskvärt. För detta talar bl.a. att gapet mellan
bankernas in- och utlåningsräntor ökat under senare år.
Även om detta delvis har andra förklaringar än svag
konkurrens, har fusioner och samarbetsavtal förekommit
och sådana tenderar att leda till lägre konkurrens.
Det är därför viktigt att statens pris- och konkurrensverk
och bankinspektionen uppmärksamt bevakar marknaden
för att avslöja och ingripa mot konkurrensbegränsande
samarbete mellan olika företag. Det är också viktigt att
bankerna tillåts konkurrera genom inlåningskonton med
olika kombinationer av räntor och avgifter. Ett förbud för
bankerna att avgiftsbelägga vissa tjänster skulle minska
konkurrensen och därmed försämra småspararnas villkor.
Vi avvisar därför alla sådana förslag.
För att öka konkurrensen på inlåningssidan är det viktigt
att det finns effektiva möjligheter att placera pengar på
egna inlåningskonton utomlands. Det bör vara tillåtet att
göra betalningar till och från ett eget inlåningskonto i
sådana länder som lämnar kontrolluppgift till svenska
myndigheter.
Vi anser vidare att rätten att handla med valutor och att
ombesörja betalningar till och från utlandet inte bör
begränsas med hänsyn till valutahandlande kreditinstituts
normala verksamhet. Denna begränsning kan verka
konkurrenshämmande.
Vi vill också öka konkurrensen i bank- och
försäkringssektorn genom att tillåta utländskt ägande av
svenska banker och försäkringsbolag. Utländska
investeringar i denna sektor skulle stärka konkurrensen och
därmed förbättra småspararnas situation. De svenska
bankerna skulle också få en tillförsel av kapital och
kompetens som skulle stärka deras internationella
konkurrenskraft. Detta kan göras möjligt genom ett
avskaffande av lagen om utländska förvärv av svenska
företag.
Ett av målen för de pågående EES-förhandlingarna är fri
rörlighet för bank-, finans- och försäkringstjänster. Lyckas
detta blir det till stor fördel för de svenska konsumenterna
genom den ökade konkurrens det skulle innebära.
Omvandlingen av finansmarknaden har varit snabb
under senare år. Bankernas, de övriga kreditinstitutens och
försäkringsbolagens verksamheter breddas under
tilltagande konkurrens. De traditionella
verksamhetsgränserna utsuddas alltmer. Parallellt med
denna branschglidning har dessa olika typer av
finansföretag upprättat samarbetsavtal och fusionerat. Vi
vill uttrycka vår oro över att denna utveckling, vilken delvis
framtvingats av stelbenta regler, leder till färre aktörer och
därmed minskad konkurrens på marknaden.
Branschglidningen ställer ökade krav på tillsynen av de
finansiella aktörerna. Detta blir inte minst viktigt mot
bakgrund av internationaliseringen och de nya instrument
som dyker upp. En samordnad tillsyn av finanssektorn är
därför nödvändig. I syfte att effektivisera kontrollen av de
finansiella företagen föreslår vi att bank- och
försäkringsinspektionen slås ihop.
Bygg- och bostadssektorn
Bostaden är en viktig post i nästan alla konsumenters
budget. För närvarande är bostadsmarknaden
genomreglerad och kostar årligen statskassan, dvs.
skattebetalarna, mångmiljardbelopp. Bostadssektorn kan
närmast karaktäriseras som en planekonomisk ö i den
svenska ekonomin.
Den stora mängden regleringar har gett upphov till en
minskad konkurrens vilket tillsammans med
subventionssystemen lett till stora kostnadsökningar. Sedan
år 1975 har de reala byggkostnaderna ökat med fyra procent
per år. Samtidigt har regleringssystemen lett till att de
boendes önskemål åsidosatts och valfriheten minskat.
Många lagar och förordningar styr bostadsmarknaden.
Planoch bygglagen reglerar bebyggelseplaneringen.
Byggnormer reglerar bostädernas utformning. Hyreslagen
reglerar förhållanden mellan hyresvärd och hyresgäst.
Bruksvärdesregeln som infördes 1968 styr hyressättningen.
Bostadsanvisningslagen reglerar förmedlingen av bostäder.
En genomgripande omprövning av regelsystemet i
bostadssektorn måste ske. Mark- och konkurrensvillkoren
bör försvinna. Lagen om kommunal bostadsanvisning
måste avskaffas och privata bostadsförmedlingar tillåtas.
Länsbostadsnämndens kostnadskontroll bör avskaffas.
Konkurrensen i byggsektorn måste öka. Utländska
företag måste uppmuntras att konkurrera med de svenska
byggföretagen. Idag begränsas konkurrensen indirekt av ett
omfattande regelverk och direkt av att vissa utländska
byggmaterial inte godkänts i Sverige.
Dessa frågor behandlas utförligare i vår bostadspolitiska
motion.
Inrikesflyget
Möjligheterna till förbättrade villkor för konsumenterna
är stora i en bransch där två företag genom regleringar givits
företrädesrätt till marknaden. SAS och Linjeflyg har idag
monopol på de linjer de trafikerar. Det finns inga skäl att
tro att de fördelar som konkurrens vanligtvis åstadkommer
inte skulle uppstå också när det gäller inrikesflyg.
Flygsektorn bör därför avregleras. Avregleringen bör
vara total. Behovsprövning och prisreglering bör avskaffas
i ett slag på samtliga linjer. En bibehållen monopolrätt på
trafiksvaga linjer skulle leda till att konkurrens och
nytänkande hindras. De grundläggande kraven på
flygsäkerhet måste givetvis upprättas och den
kompetensprövning som detta innebär bibehållas i minst
oförändrad omfattning. Flygtrafikens utsläpp måste också
nedbringas genom användning av miljöavgifter.
Avregleringen i EG går nu mycket snabbt. Vi
förespråkar därför att avregleringen bör vara genomförd
senast 1 januari 1992. Det är viktigt att svenska företag
snarast får möjligheter att öppna flyglinjer på Europa,
samtidigt som utländska företag tillåts öppna nya linjer i
Sverige.
För närvarande är svenska staten den största delägaren i
både SAS och Linjeflyg. En börsintroduktion av dessa
företag skulle förbättra deras utvecklingsmöjligheter och
internationella konkurrenskraft. När det gäller SAS måste
privatiseringen ske i samförstånd med Danmark och Norge.
Med en privatisering av de båda bolagen skulle
argumenten mot en total avreglering ytterligare försvagas.
Vårt förslag om privatisering återfinns i en trepartimotion
om utförsäljning av statliga företag.
Telesektorn
Den tekniska utvecklingen på
telekommunikationsområdet har under de senaste åren gått
mycket snabbt. Vi bedömer att den fortsatta utvecklingen
på detta område kommer att ha stor betydelse för
konsumenter och näringsliv. Det är av största vikt att vi
genom konkurrens och mångfald släpper fram innovationer
och entreprenörskap.
Folkpartiet liberalerna har genom åren varit
initiativtagare till den avveckling av det svenska
telemonopolet som nu verkställs. Vår utgångspunkt är att
konsumenter och företag bör ha så stor valfrihet som
möjligt i sin användning av teletjänster.
Telekommunikation av olika slag äger rum i ett
telesystem som i ökande grad utgör en samverkan mellan
det statliga allmänna telenätet och ett antal privata nät. Det
är viktigt att företrädare för dessa olika nät kan verka på
lika villkor. Svensk telepolitik bör därför, liksom i en rad
andra länder, söka skapa förutsättningar för en verklig
nätkonkurrens mellan jämbördiga parter. Vi ser t.ex. gärna
flera olika leverantörer för det statliga STATNÄT.
Privata telenät, som t.ex. Comviks, bör ges vidgade
möjligheter att vidareutvecklas genom konkurrens på lika
villkor. Även helt nya nätföretag bör välkomnas. Jämlika
konkurrensförutsättningar kan skapas via t.ex. stöd till
demonstrationssystem som finansieras av näringsliv och stat
i samverkan.
Hemställan
Med anledning av det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om marknadsekonomins och
frihandelns betydelse för konsumenterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den europeiska gemenskapens
betydelse för ökad konkurrens,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om produktionen av offentliga
tjänster,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bolagisering av kommunal
verksamhet,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fri etableringsrätt och
grundlagsskydd av näringsfriheten,2]
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpt
konkurrenslagstiftning i enlighet med vad i motionen
anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lämplig myndighetsstruktur på
konkurrensområdet,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot
marknadsdelning och visst annat samarbete på
jordbruksområdet i enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fri prissättning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omedelbart avskaffande av
importrestriktionerna på kläder från Öst- och
Centraleuropa,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskaffande av kravet på
ursprungsmärkning av kläder från 1 juli 1991,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskaffande av
importrestriktioner på skor från 1 juli 1991,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av konkurrens i
banksektorn,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av fri avgiftssättning i
banksektorn,
[att riksdagen beslutar om undantag från förbudet mot
betalningar till och från eget inlåningskonto i länder som
lämnar kontrolluppgift till Sverige,1]
[att riksdagen beslutar att rätten att handla med valutor
och att ombesörja betalningar till och från utlandet inte bör
begränsas med hänsyn till valutahandlande instituts
normala verksamhet,1]
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sammanslagning av bankinspektionen och
försäkringsinspektionen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om total avreglering av inrikesflyget
till den 1 januari 1992,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad konkurrens i
telesektorn.3]
Stockholm den 23 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Hadar Cars (fp)
Ulla Orring (fp)
1 1990/91:Fi215
2 1990/91:K239
3 1990/91:T230