med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
Näringspolitisk strategi för vidareförädling inom
skogsindustrin
I en tid av EG-anpassning är det naturligt att
propositionens förslag till FOU-insatser är kopplade till de
insatser som görs inom EG-området.
För att bibehålla konkurrenskraft är det rimligt att
satsningar görs på de områden där EG satsar och där vi
genom deltagande i EGs egna program kan nå högre
effektivitet i våra egna satsningar.
Samtidigt är givetvis dessa program utformade från de
förutsättningar som finns i EG-länderna och den
internationella konkurrenssituation de upplever. Risken är
uppenbar att om Sveriges FOU-satsningar i alltför hög grad
styrs av EGs satsningar så kommer de områden där vi har
speciella fördelar att hamna i bakgrunden.
För att stärka vår region i Europa borde en
utgångspunkt för våra FOU-satsningar vara att ta tillvara
vår regions speciella fördelar.
En viktig sådan fördel är styrkan hos den
långsamväxande barrskogens cellulosafiber. Skogsindustrin
ger ett mycket betydelsefullt positivt nettobidrag till landets
handelsbalans (i storleksordningen 50 miljarder kronor)
mycket tack vare produktion av trävaror, papper och
pappersmassa av hög kvalitet. Därför bör FOU-satsningar
inom denna industri ägnas stor uppmärksamhet.
Vi vill särskilt rikta uppmärksamheten på de möjligheter
och fördelar en vidareförädling av den sågade trävaran kan
ge i en rad aspekter. I den utredning om vidareförädling av
den sågade trävaran som gjordes i slutet av 1970-talet
visades att det fanns en mycket stor utvecklingspotential av
svensk träindustri om vidareförädlingen drevs längre.
Därefter har ytterligare ett antal utredningar, initierade av
olika organisationer och verk, skapat underlag för en bred
satsning på vidareförädling av den sågade trävaran. En hel
del satsningar har också med växlande framgång gjorts t.ex.
inom det så kallade Träman 90-programmet som löper ut i
och med innevarande budgetår. Svårigheterna att nå den
utveckling av vidareförädlingen som statens industriverk
skisserade i sin studie år 1979 har visat sig större än väntat.
Endast 5--10 % av den förädlingskapacitet som studien gav
förhoppningar om har förverkligats.
I högkonjunktur när priserna och efterfrågan på
oförädlade sågade produkter är bra, råvaran finns och
sysselsättningen ej hotas blir kraven på vidareförädling
nertonade. I andra situationer blir kraven och
diskussionerna mer intensiva.
De senaste åren har ytterligare argument tillkommit som
stärker kraven på satsningar på vidareförädling av vårt
lands sågade trävaror. Kritiken mot skövlingen av
regnskogarna har på den internationella arenan växt sig
stark och behandlas i en rad internationella
samarbetsorganisationer. Det är troligt att avverkningen av
dessa skogar måste begränsas kraftigt och att därmed
konkurrensen från regnskogarnas träslag kommer att
minska. I den internationella debatten har också
uppmärksammats de särskilda brandsäkerhetsproblemen
med plaster i möbler och inredningar i byggnader. Det kan
inte uteslutas att normerna som minskar plastens
användbarhet i byggnader kommer att skärpas, vilket också
kan gynna produkter av trä.
Utvecklingen av mode och smak talar också till
träprodukters fördel. Enligt en rapport från SIND år 1990
är Japan en lovande marknad för svenska träprodukter.
Marknaden för mindre bostadshus och fritidshus och
byggnadskomponenter och i viss mån trämöbler bedöms
vara god eller mycket god.
Eftersom skogsråvaran finns på landsbygden och i
stödområdena har den nämnda vidareförädlingen en
utomordentligt stor betydelse för den regionala balansen i
Sverige. EG-anpassningen av
företagsförvärvslagstiftningen kan komma att medföra att
kontinentala EG-baserade företag köper svensk skog,
sågverk och annan skogs- och träindustri och koncentrerar
vidareförädlingen nära den marknad som man själv har
upparbetad. En sådan utveckling skulle kunna bli
förödande för den svenska landsbygden. Den kan också
innebära att den höga tekniska nivån i svensk träindustri i
vissa fall får anpassa sig nedåt till den lägre europeiska
nivån. På detta område är det svårt att se hur utländska
investeringar ska kunna vitalisera svensk industri.
Motsatsen är lika sannolik. Den svenska sågverksnäringen
kan få sin ställning som enbart leverantör av råvara till
övriga Europa förstärkt och dess regionalpolitiska betydelse
kan komma att minska. Denna utveckling måste mötas med
en lämplig utformning av jordförvärvslagen och övrig
förvärvslagstiftning, dels med ett samhälleligt ägande av
svensk skogsmark och skogsindustri, dels med rejäla
satsningar på infrastruktur och forskning och teknisk
utveckling som gynnar skogsindustrin i allmänhet och
vidareförädling av sågade trävaror i synnerhet.
I denna strategi är en utförsäljning av domänverkets
skogsinnehav inte önskvärt. Detta skogsinnehav bör
användas för att stärka sågverken och den sågade trävarans
ställning. Detta kan ske inte minst genom
Domänföretagens egen vidareförädling av sågad
skogsråvara.
Det är den sågade trävaran som ger de största
inkomsterna räknat per kubikmeter ved.
De relativt små miljöproblem som är förknippade med
sågverk och träindustri är en annan av de fördelar som
måste utnyttjas i en industristrategi som syftar till en
ekologiskt balanserad produktion. Denna industris goda
möjligheter att vara självförsörjande på energi genom
utnyttjande av spån, bark, industriavfall och skogsavfall
måste också utnyttjas i den energipolitiska strategin.
Vidareförädling av sågade trävaror bör tillhöra de
utvalda teknikområden som prioriteras för en framtida
industriell tillväxt utöver de områden som propositionen
redovisar. För att Träman 90-programmet ska kunna
fortsätta bör 10 miljoner kronor ytterligare tillskjutas den
nya näringspolitiska myndigheten. Dessutom bör en
utfästelse göras att SINDs branschprogram för träindustrin
bör fortsätta även efter budgetåret 1992/93.
Förutom stöd till teknikutveckling och
produktutveckling i ett program för träindustrin behövs
stöd för marknadsföring, marknadsanalyser och utbildning.
Hela skogsindustrin måste ses som ett nationellt
produktionssystem där såväl naturvård som skogsvård,
avverkningsmetoder, transporter, sågning och
vidareförädling samordnas i ett syfte att så fördelaktigt som
möjligt utnyttja råvaran. I systemet bör ingå t.ex.
målmedvetna och avvägda satsningar på stamkvistning för
att på lång sikt öka andelen kvistfritt virke, användning av
skogsplantor med lämpliga arvsanlag, avverkning med
aptering som anpassas till sågverkskundernas krav,
kundanpassning för att minska spill, samordning av mindre
producenters produktion för att klara större leveranser osv.
Dessa satsningar görs delvis redan inom ramen för
regionalpolitiska satsningar och SINDs branschprogram,
men åtgärderna bör förstärkas och lyftas fram som en
särskild nationell angelägenhet inte minst med hänsyn till
sysselsättningspolitiska, regionalpolitiska, miljöpolitiska
och energipolitiska fördelar som denna vidareförädling har.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att vidareförädling av skogsindustrins produkter i allmänhet
och sågade trävaror i synnerhet blir ett prioriterat
teknikområde,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utfästelser för SINDs
branschprogram för träindustrin,
3. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar 10 milj. kr.
till stöd för branschprogram för vidareförädling av sågade
trävaror, Träman 90, till den nya näringspolitiska
myndigheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att förändringar av förvärvslagstiftningen görs på ett sådant
sätt att möjligheter att skydda väsentliga delar av
skogsindustrin kvarstår,
5. att riksdagen avvisar försäljning av skogsfastigheter
från domänverket i den omfattning regeringen föreslår.
Stockholm den 6 mars 1991
Bengt Hurtig (v)
Rolf L Nilson (v)
Viola Claesson (v)
Jan Strömdahl (v)
Annika Åhnberg (v)
Alexander Chrisopoulos (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)