Insamlingen av returpapper (tidningar och tidskrifter) från de svenska hushållen är i dag rikstäckande, med flertalet kommuner på ett eller annat sätt engagerade i verksamheten. Under 1989 insamlades ca 380 000 ton tidningar och tidskrifter. Konsumtionen i de svenska hushållen uppgick till ca 600 000 ton, dvs. återvinningsgraden blev så hög som ca 63 %, en från internationell synpunkt mycket hög siffra.
För insamlat, sorterat och balat returpapper betalade pappersbrukens inköpsföretag 550 kr. per ton under 1989. För insamlat, ej sorterat och obalat papper betalade returpappersgrossisterna i genomsnitt ca 360 kr. per ton. Insamlingskostnaderna täcktes i stort av den betalade ersättningen.
Under 1990 beslutade pappersbruken att sänka den ovan angivna ersättningsnivån. Det har också redovisats svårigheter att under vissa perioder över huvud taget ta emot tidningar och tidskrifter vid vissa av bruken. Så var t.ex. mottagningen av returpapper stängd vid Hyltebruk under en femveckorsperiod sommaren 1990.
Huvudskälet för prissänkningen var dels kraftigt sänkta priser på europeiska kontinenten, vilka bruken av konkurrensskäl måste följa, dels att prismässiga fördelar står att vinna i att importera returpapper i stället för att utnyttja den inhemska råvaran.
Prisnivån i dag för insamlat, sorterat och balat returpapper har sålunda sänkts i förhållande till 1989 och ligger på nivån 500 kr. per ton med samma pris från båda inköpsföretagen. En ännu kraftigare sänkning har skett för insamlat, osorterat, obalat papper. Samtidigt har insamlings- och hanteringskostnaderna stigit på grund av ökade lönekostnader och i övrigt stegrade kostnader. Insamlings-, transport- och hanteringskostnaderna ligger således väsentligt över ersättningsnivåerna och det kan konstateras att det i dag råder en situation där en hel del kommuner i norra Sverige upphört med pappersinsamlingen och många kommuner i övriga landet överväger också att upphöra med pappersinsamlingen. En kalkyl för 1990 visar en genomsnittlig förlust på drygt 200 kr. per ton.
I ett pressat kommunalekonomiskt läge är det inte rimligt att kommunerna ådrar sig högre kostnader för returpappershanteringen än vad returpappersindustrin betalar. Kommuninnevånarnas engagemang riskeras liksom deras tilltro till samhällets strävanden att minska resursslöseriet och öka återvinningen av material ur avfallet.
Än mer bekymmersam blir situationen i kommuner med avfallsvärmeverk i vilka producerad energi utnyttjas för produktion av värme eller el. Med hänsyn tagen till samtliga berörda faktorer gör en kommun med avfallsförbränning och tillhörande energiutnyttjande en nettoförlust på ca 650 kr. per ton vid fiberåtervinning i stället för energiutvinning.
Den uppkomna situationen är således utomordentligt allvarlig från kommunalekonomisk synpunkt. Åtgärder måste med det snaraste vidtas från centralt håll för att förbättra avsättningsmarknaden för insamlat returpapper.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande åtgärd för att förbättra avsättningsmöjligheten för insamlat returpapper.
Stockholm den 24 januari 1991 Lars-Erik Lövdén (s) Kurt Ove Johansson (s)