Vänsterpartiet tar i denna motion upp
returpappersåtervinningen. Vi är medvetna om och hoppas
att återvinningsfrågor tas upp i den miljöproposition som
ska komma i februari 1991. Returpappershanteringen är
dock i akut kris och kräver omedelbara åtgärder. Därför tar
vi upp dessa frågor redan nu.
Bakgrund
Pappersåtervinningen i Sverige är bland den mest
effektiva och utbyggda. Vi samlade 1989 in 890 000
ton papper och papp av en konsumtion på 2 019 000
ton vilket gör att återvinningsgraden är ca 44 %.
Detta förnäma resultat -- i internationellt
perspektiv -- får ses som ett uttryck för svenskarnas höga
miljömedvetande och vilja till att bidra till att minska
resursslöseriet och miljöproblemen. Att
returpappersanvändning sparar både träd och energi är
välkända fakta.
Problem
Pappersbruken som i huvudsak är förbrukarna av
returpapper har överraskats av den höga
återvinningsgraden. I delar av landet har det periodvis inte
funnits kapacitet och system uppbyggda för att återföra allt
insamlat papper i produktionen. Även i andra länder -- bl a
i Tyskland -- har pappersåtervinningen lyckats bra och
genererat stora mängder papper.
Priset på returpapper har därmed sjunkit och stundtals
gjort hanteringen olönsam ur strikt företagsekonomisk
synvinkel. Detta i sin tur har gjort att pappersåtervinningen
i vissa regioner fått problem och tilliten till
pappersinsamling etc har minskat.
I dagsläget har många kommuner blivit tvingade att
betala de förluster som pappersinsamlingen orsakat
eftersom köparna har sänkt sina priser. Det rör sig om
mångmiljonförluster för större kommuner. Detta har
medfört att ett flertal kommuner i landet stoppat
pappersinsamlingarna.
Två dominerande pappersbruksägda inköpsbolag
existerar i Sverige. På detta område -- som i så många andra
i svensk handel -- råder alltså en monopolliknande
situation. Detta bidrar starkt till att priserna på returpapper
ligger på för låg nivå. Det finns fördelar med att
verksamheten är koncentrerad, bl a transport- och
hanteringstekniska, med det får inte innebära att
konkurrensen och därmed prisbildningen sätts ur spel.
För vänsterpartiet är dagens situation oacceptabel. Bara
rykten om att insamlat returpapper bränts eller lagts på
tippar minskar konsumenternas tro på samhällets förmåga
att lösa avfallsproblemen och resursslöseriet.
Returpapper är i sig ett högvärdigt bränsle men
vänsterpartiet kan ej acceptera att det används som
energislag utom i nödfall. Returpapper kan ej lagras någon
längre tid med bibehållen kvalitet. Det gör att
vänsterpartiet i undantagsfall kan acceptera bränning av
returpapper. Men vi beklagar att regeringens brist på
åtgärder orsakat dessa problem.
Men ljuspunkter finns. Kapaciteten för att ta emot
returpapper ökar. Ett flertal pappersbruk har byggts ut eller
ändrat processerna så mer returpapper kommer att
förbrukas. Dessa ökade avsättningsmöjligheter kan
förväntas minska problemen, i vissa regioner helt eliminera
dem.
Målet måste dock vara att höja graden av återvinning till
den nivå som är praktiskt och tekniskt möjligt. För att klara
detta kan vi inte förlita oss till 100 %
på marknadskrafterna -- som dessutom organiserat sig
i monopolliknande organisationer.
Regeringen meddelade i ett frågesvar i riksdagen i
oktober 1990 att den ansåg att initiativet nu låg hos
marknaden och kommunerna. Detta kan inte vänsterpartiet
acceptera när det nu visar sig att kommuner slutar med
pappersinsamling och insamlat papper bränns.
Förslag till åtgärder
Papperskonsumtionen har uppvisat en stark ökning och
förväntas så göra -- både inom landet och på utländska
marknader, särskilt i Östeuropa om utvecklingen där får en
positiv inriktning. Denna ökade pappersförbrukning, den
allmänna välståndsutvecklingen och skogsskadorna m.m.,
gör att returpapper kommer att få ett ökat värde som
kommer att säkerställa returpappersåtervinningen.
På sikt måste dock själva förbrukningen av papper i
Sverige och andra i-länder stabiliseras och helst minska. En
svensk förbrukar hundratals gånger mer papper än t ex
en indier. Denna obalans i den globala konsumtionen
kan inte få fortsätta -- framför allt inte tillåtas att öka -- om
vi menar allvar med talet om en rättvisare världsordning.
Stora potentiella möjligheter att minska
pappersförbrukningen ligger i ökad användning av
elektronisk dokumenthantering, minskad mängd med
direktreklam m.m.
Innan pappersåtervinningen fungerar långsiktigt bör
samhället stå som garant för att pappersåtervinningen
fungerar och utvecklas i positiv riktning. Konsumenterna,
både hushållen och industrin, kan maximalt sortera sitt
avfall i ca 6--7 fraktioner (delar) och returpapper kommer
alltid att vara en av dessa fraktioner. Av största vikt är då
att förtroendet för återvinningssystemen upprätthålls. Det
kostar mer att bygga upp ett förstört förtroende än att
upprätthålla ett som redan finns.
Vänsterpartiet kräver därför att staten garanterar ett
minimipris på returpapper så att lönsamhet garanteras i
returpappershanteringen och dess system. Detta bör
finansieras med en miljöavgift på papperskonsumtionen, t
ex på tidningar. Avgiften skulle kunna vara omvänt
proportionell mot tidningspapperets innehåll av
returpapper.
Denna avgift ska även användas till forskning och
utveckling av pappersproduktionen för att t ex ta fram
papperssorter som underlättar återvinningen, för att minska
råvaru- och energiförbrukningen i produktionsprocesserna,
för att minska miljöfarliga tillsatser i papperet etc. Det
långsiktiga målet ska vara att öka graden av recirkuleringen
av papper och att det som ändå till sist slutar som avfall
antingen kan deponeras eller brännas utan risk för miljön.
Ytterligare ett krav som vänsterpartiet ställer är att
pappersbruken ska åläggas att använda en viss del
returpapper i sin produktion av tidningspapper och andra
papperssorter vars produktionsprocesser eller funktion ej
påverkas av returpappersinblandning. Regeringen bör få i
uppdrag att komma med förslag om detta.
I Norrland är situationen speciellt bekymmersam med
låg lönsamhet och avsättningssvårigheter. Om t ex
en avsvärtningsanläggning byggdes i Ortviken skulle
avsättningsproblemen lösas. Industrin, SCA i det här fallet,
hävdar att det finns för litet returpapper i Norrland för
denna investering och att det är bättre att satsa på
produktion i Norrland som kräver högre andel av färsk
råvara. SCA menar också att returpappersanläggningar ska
lokaliseras där tillgången är god på returpapper, t ex
på kontinenten.
Miljöintressen å andra sidan påpekar bl a att SCA är en
stor skogsägare som inte är speciellt intresserad av
returpapper. Man pekar också på att det finns gott om billigt
returpapper utomlands som på ett transportekonomiskt sätt
skulle kunna tas hem med bulkfartyg som annars går
tomma. Även stora pappersanvändare, t ex
de norrländska tidningar som fortfarande inte
använder returpapper i sina produkter, borde ta sitt
miljöansvar.
SCA har nu i januari 1991 plötsligt svängt och säger sig
kunna ta emot mer returpapper från norrlandskommuner,
bl a till sitt bruk i Lilla Edet. Det visar att det finns
ekonomiska förutsättningar för industrin att ta emot mer
returpapper och att industrin ibland överdriver sina
svårigheter. Vänsterpartiet skulle vilja ha en snabb och
opartisk utredning av returpapperssituationen och
möjligheten av utvidgad import till norrländska
anläggningar.
En annan åtgärd som stimulerar
returpappersåtervinningen är differentierade soptaxor.
Slutligen bör regeringen ges i uppdrag att komma med
förslag hur Sverige kan bidra till att pappersåtervinningen
ökar internationellt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att staten skall garantera ett
minimipris på returpapper,
[att riksdagen beslutar om en miljöavgift på
papperskonsumtion som skall användas till att garantera ett
minimipris på returpapper och till forskning och utveckling
av miljövänlig pappersproduktion,1]
2. att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om att pappersbruken skall åläggas att använda returpapper
i produktionen där så är möjligt,
3. att riksdagen begär att regeringen snabbutreder
returpappershanteringen i Norrland,
4. att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om hur Sverige kan bidra till att öka användningen av
returpapper internationellt.
Stockholm den 20 januari 1991
Rolf L Nilson (v)
Annika Åhnberg (v)
Viola Claesson (v)
Jan Jennehag (v)
Bengt Hurtig (v)
Jan Strömdahl (v)
1 1990/91:Sk635.