Krigsmaterielindustrins omställning till civil produktion

Den svenska vapenexporten har under senare år
minskat, vilket fått till följd att ca 1 400 
anställda på Bofors sagts upp. Detta är naturligtvis
en mycket besvärande situation för arbetsmarknaden i
Karlskoga.

Röster höjs för att det svenska försvaret skall öka sina
beställningar. Nästa försvarsbeslut anses bli avgörande för
försvarsindustrin. Men tillverkning av vapen och
ammunition får aldrig vara ett medel att trygga
sysselsättningen. Samtidigt måste det vara försvarets behov
som är avgörande för vilka beställningar som skall göras.
Nu har beslut fattats om omstrukturering av
försvarsindustrin, och våra största företag i branschen
kommer att gå samman. Detta kommer att leda till att
ytterligare arbetstillfällen försvinner.

1988 års utredning om krigsmaterielexporten
presenterade sitt förslag i december 1989. I betänkandet
finns ett mycket kort avsnitt om ''omställning till civil
produktion''.

Samtidigt som utredningen framhåller försvarsindustrins
behov av omstrukturering, så tillbakavisas tanken på att få
till stånd en omställning av försvarsindustrin på
administrativ väg genom t.ex. omställningsfonder.
Utredningen drar slutsatsen att anpassningar i
försvarsindustrin inte kan betraktas annorlunda än
motsvarande situation i andra branscher.

Jag menar att försvarsindustrin inte alls verkar under
samma betingelser som annan industri. Produktionen styrs
helt och hållet av det svenska försvarets behov (skall
åtminstone enligt förutsättningarna). Export är i lag
förbjuden, men kan tillåtas genom särskilda politiska
beslut. Mot denna bakgrund anser jag att staten måste ta ett
ansvar för försvarsindustrins strukturering. Däri bör också
ingå en beredskap för omställning från militär till civil
produktion.

Redan 1984 lade Inga Thorsson fram betänkandet ''Mot
sikte på nedrustning''. Då drogs slutsatserna:

Det tar lång tid för försvarsindustrin att göra sig mindre
beroende av beställningar från försvaret. Om
sysselsättningen skall kunna bevaras i samband med en
internationell och därpå följande svensk nedrustning, krävs
att försvarsindustrin kontinuerligt söker bygga upp en
kompletterande civil produktion. Resurser och kunskaper
som redan idag frigörs vid minskade försvarsbeställningar
bör i ökad utsträckning överföras till civila projekt inom
såväl som utanför försvarsindustriföretagen. Statsmakterna
har ett särskilt ansvar att medverka till att detta sker.

Sett också från företagens synpunkt bör motiv föreligga
att stödja en planering och samordning tillsammans med
statsmakterna. Många företag har för närvarande
svårigheter att med egna resurser klara anpassningen till
minskade försvarsorder. Att söka kompensera sig genom
ökad export förefaller från företagsekonomisk synpunkt på
längre sikt vara både felaktigt och oklokt. Det är svårt att
föreställa sig att restriktionerna på krigsmaterielexporten
skall komma att lättas. Den internationella konkurrensen i
fråga om vapenhandel bedöms också bli hårdare i
framtiden. Receptet för att vidmakthålla företagens
livskraft blir således omställning och inte export. Med
vikande försvarsbeställningar och en förutsebar fortsatt
sådan trend kan det antas ligga i företagsledningarnas och
de fackliga organisationernas intresse att medverka i en av
statsmakterna understödd och samordnad aktion för
effektivare resursanvändning.

Det är hög tid att omsätta de tankar som framfördes i
betänkandet. Därför bör regeringen ta initiativ till en
omställning från militär till civil produktion.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
initiativ bör tas till en omställning från militär till civil
produktion.

Stockholm den 21 januari 1991

Ingela Mårtensson (fp)