Förändringar i detaljhandel och annan
serviceverksamhet är ständigt föremål för diskussion. En
vanligt förekommande uppgift i debatten är att vi i dag har
en handel vars kapacitet skulle räcka till en befolkning som
är dubbelt så stor som Sveriges nuvarande befolkning.
Uppgifter om ännu högre överkapacitet har också
förekommit.
Vad som är den exakta nivån på överetableringen är
svårt att säga. Det torde dock vara oemotsägligt att vi
genom överetablering har en ansträngd handelssektor i
Sverige. Ytterligare en indikation på överetablering kan
man finna i konkursstatistiken. Antalet konkurser inom
detaljhandelsföretagen är betydande.
För att på allvar komma till rätta med ovan nämnda
problem måste en serviceplanering genomföras. Syftet med
en sådan serviceplanering bör vara att skapa stabilitet i
tillvaron för redan etablerad handel och ge en bättre
trygghet i arbetet för de anställda. Utöver dessa grupper,
företagare och anställda, skulle också konsumenterna vinna
på en väl genomförd serviceplanering av
handelsverksamheten i Sverige.
Överkapacitet och överetablering i detaljhandeln kan i
konsumentledet innebära att kostnaderna blir högre än
nödvändigt. Orsaken härtill kan t.ex. vara att i förhållande
till behovet alltför stora affärsytor och annan utrustning i
affärerna måste betalas. Det är således också ett intresse ur
konsumentsynpunkt att undvika en okontrollerad
utveckling.
I många fall leder en alltför stor och omfattande
etablering av butiker med likartat utbud på en ort till att det
omland som denna orts handel måste ha blir större och att
de butiker som har små marginaler slås ut. Ofta blir det
småbutiker i glesbygd och i små orter som försvinner. Det
kan knappast vara ett allmänt intresse att en sådan
utveckling ohämmat får fortsätta. Liknande problem kan
också uppstå inom större tätorter. Perifera nyetableringar
kan t.ex. ta bort underlag för annan handel som ligger i
centrum och i ringen däromkring och försvåra en
handelsverksamhet ute i bostadsorterna.
Utan en medvetet inriktad serviceplanering inom
handeln riskerar vi att få en situation där de organ, bl.a.
kommunala, demokratiskt valda och med ansvar för
samhällsutvecklingen, kommer till korta och utvecklingen i
stället styrs okontrollerat av andra faktorer. Det är mot
denna bakgrund viktigt att samhällsorganen, utan att det
leder till detaljreglering och byråkratiskt krångel, kan ange
ramar och vissa förutsättningar inom
detaljhandelsområdet.
Genom tillkomsten av den nya plan- och bygglagen
(PBL) har kommunerna givits ökade möjligheter att styra
hur stor handelsetableringen i en kommun blir.
Möjligheterna kräver emellertid aktivitet från
kommunernas sida liksom att kommunerna skaffat sig bra
underlag för beslut i dessa frågor.
En av de uppgifter som kommunerna därför snarast bör
åläggas är att upprätta obligatoriska varuförsörjningsplaner
som anger riktlinjer för strukturen på handeln. Vikten av en
förbättrad kommunal planläggning på detta område blir allt
påtagligare i takt med att kommunernas ställning som
beslutande instans i planfrågor förstärks. I ett sådant
planeringsarbete måste särskild hänsyn tas till de ''svaga''
konsumentgrupperna, äldre, handikappade m.fl. För att
uppnå hög effektivitet bör varuförsörjningsplan för
kommun upprättas med viss regelbundenhet och inarbetas i
en total serviceplanering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunala
varuförsörjningsplaner inom ramen för en total
serviceplanering.
Stockholm den 21 januari 1991
Kurt Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)