Ägandespridning genom försäljning av statliga företag
Innehåll 1.
Inledning1 2.
Motiv3 2.1
Ett
spritt ägande3 2.2
Statens
roll4 2.3
Bättre
utvecklingsförutsättningar4 2.4
Frigjort
kapital5 3.
Erfarenheter
i andra länder5 4.
Försäljningens
former6 4.1
Val
av försäljningsmetoder6 4.2
Åtgärder
för ett spritt ägande7 5.
Försäljningens
omfattning8 6.
Försäljningsobjekt
i en första försäljningsomgång8 7.
Försäljning
på längre sikt11
Hemställan11 1.
Inledning
Ett spritt enskilt ägande och en fri konkurrens är
grundstenar för en vital ekonomisk politik. All erfarenhet
visar att ett privat, decentraliserat ägande och företagande
är den bästa grunden för ett ökat välstånd.
Under 1980-talets senare del har aktiemarknaden
kunnat förmedla ca 10--12 miljarder kronor per år i nytt
riskkapital. Detta skall ses mot bakgrund av en expansiv
period för den svenska aktiemarknaden. Sedan 1990 har
dock kapaciteten överskridits. Nettokapitaltillförseln är för
närvarande ca 13 miljarder kronor. Enligt Aktiefrämjandet
beräknas det genomsnittliga behovet per år under det
kommande decenniet vara ca 25 miljarder kronor. Med
hänsyn till det kapitalbehov som dessutom kommer att
finnas bland statliga och kooperativa företag samt inom
småföretagssektorn kommer 1990-talets behov av nytt
riskkapital att vara avsevärt större än vad den nuvarande
aktiemarknadens kapacitet medger.
Enligt moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna
och centerpartiet är den grundläggande orsaken till bristen
på riskkapital den bristande tilltron till den förda
ekonomiska politiken. Penning- och finanspolitikens dåliga
funktion och den bristande marknadskonformiteten på den
svenska aktiemarknaden, bl.a. på grund av
transaktionsskatter som omsättningsskatten på aktier,
minskar intresset att investera såväl internationellt som
nationellt investeringskapital på den svenska marknaden.
Enligt vår uppfattning finns det riskkapital -- men
intresset att placera detta måste främjas och stimuleras.
Det socialdemokratiska sättet att ta den växande bristen
på riskkapital till intäkt för flera statliga ingrepp och
störande inblandningar på marknaden leder ofrånkomligen
till mera planekonomi och mindre marknadskonformitet.
Följden blir att intresset från marknadens aktörer
ytterligare minskar. Exempel på sådana socialdemokratiska
åtgärder är lössläppandet av AP-fondernas placeringsrätt,
inrättandet av statliga regionala riskkapitalbolag och
bildandet av ett statligt investmentbolag. En fortsatt statlig
reglering på dessa områden bidrar samtidigt till ett ökat
skatte- och avgiftstryck.
Moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och
centerpartiet förespråkar en annan väg som bygger på att
stimulera det enskilda sparandet och därmed
riskkapitalförsörjningen i näringslivet. Härigenom skapas
de bästa förutsättningarna för mångfald och ett spritt
ägande. Det personliga ägandet -- oavsett om det består av
ett eget företag eller av aktier i företag -- utgör enligt vår
uppfattning drivkraften och incitamentet för en positiv
utveckling av näringslivet.
Det finns i dag ca 150 statliga företagsgrupper med en
mycket varierad verksamhetsinriktning. I gruppen ingår
industriföretag, kreditinstitut, affärsverk m.m. Dessa
företag äger dessutom större eller mindre del i ytterligare
närmare 900 bolag. Verksamheten spänner över vitt skilda
fält, från kurortsverksamhet till stålproduktion. Härutöver
äger staten bl.a. omfattande skogs- och
jordbruksegendomar.
Den brokiga sammansättningen av statliga företag
speglar väl det faktum att få eller inga principer varit
vägledande vid företagsförvärven. De försäljningar som
förekommer inom den statliga företagsgruppen har
huvudsakligen genomförts utifrån företagsledningens
bedömning. Någon översyn av statens företagsverksamhet
från principiella utgångspunkter har inte förekommit.
Enligt vår mening bör det även i framtiden förekomma
statligt ägande och statligt företagande. Ett sådant statligt
engagemang måste emellertid i varje enskilt fall kunna
motiveras med tungt vägande särskilda skäl.
Det finns monopolliknande verksamheter som kan
kvarstå i statlig ägo, t.ex. banverket. Däremot måste
konkurrens vara tillåten -- t.ex. med ny teknik -- på dessa
områden.
Enligt vår mening bör i första hand de företagsenheter
eller företagsgrupper inom den statliga sektorn som i dag
arbetar under kommersiella betingelser på en marknad i
konkurrens med privata företag successivt säljas. Ett antal
av dessa företag kan inom en nära framtid börsintroduceras
eller avyttras på annat sätt.
I ett något längre perspektiv kan även delar av den
verksamhet inom affärsverken som i dag bedrivs i mer eller
mindre monopolliknande form eller med betydande
subventioner utsättas för konkurrens och säljas. Däremot
måste myndighetsutövning ligga kvar hos staten.
2. Motiv 2.1
Ett spritt ägande
En av de viktigaste målsättningarna för en försäljning
skall vara att nå en ökad ägandespridning. Sedan 1960-talet
har merparten av sparandet och
förmögenhetsuppbyggnaden ägt rum inom den offentliga
sektorn. Denna utveckling har fortgått in på 1980-talet,
framför allt genom införandet av löntagarfonder.
Riksdagsmajoritetens beslut i juni 1988 att inrätta en femte
AP-fond visade att socialdemokraterna tänker fullfölja
denna inriktning på offentligt sparande och ägande. LO har
också presenterat mycket långtgående planer i samma
riktning.
Inte bara LO utan även industriminister Rune Molin har
uttryckt långtgående ambitioner att fortsätta den inslagna
vägen, att öka koncentrationen och kollektiviseringen av
ägandet. ''De statliga företagen bör öka sin andel i
näringslivet'', ''det är klart att den ekonomiska demokratin,
att demokratisera förmögenhetsstocken i Sverige,
naturligtvis är ett viktigt mål för ett socialdemokratiskt parti
och för arbetarrörelsen'' och ''statens ägande kan bättre
fungera som motvikt till en alltför ensidig privat
ägarkoncentration av vårt lands näringsliv'' är några citat
som illustrerar industriministerns tankevärld där uttrycket
''den ekonomiska demokratin'' är liktydigt med att
socialisera ägandet.
Denna uttalade socialiseringssträvan hos en av
regeringens företrädare har under hösten 1990 också
understötts av statsminister Ingvar Carlsson i en
interpellationsdebatt i riksdagen. Den 22 oktober
bekräftade han i riksdagens kammare att AP-fonderna skall
få utökade placeringsmöjligheter och tog inte avstånd från
den LO-rapport som föreslagit nya fonder av gigantiskt
format.
AP-fonderna skall enligt statsministern få en friare
placeringsrätt. Det innebär att ytterligare ungefär 350
miljarder kronor i statligt kapital skall släppas loss på en
aktiemarknad som, om man räknar bort en del indirekt
ägande, före den senaste krisen och höstens nedgång totalt
uppgick till 550 miljarder kronor. Även om man bara
placerar en mindre del av dessa 350 miljarder kronor i aktier
är det alldeles klart att AP-fonderna kommer att bli en av
de helt dominerande ägarna i det svenska näringslivet redan
med detta förslag. Därför är denna användning av AP-
fondmedel inte acceptabel.
Samtidigt finns det ett betydande intresse bland enskilda
människor för ett ökat aktiesparande. Detta bevisades inte
minst vid Procordia-emissionen för ett par år sedan. Då var
intresset mycket omfattande bland allmänheten, som
emellertid i stort sett blev förbigången vid tilldelningen av
aktier. Denna nyemissions utformning var en direkt
konsekvens av beslut som dikterades av
riksdagsmajoriteten.
Den socialdemokratiska regeringens politik har i hög
grad inriktats på att hämma den ägandespridning som skulle
kunna bli följden av det ökade aktieintresset bland vanliga
löntagare. Denna strävan har bl.a. kommit till uttryck
genom att man belagt vinstandelar till anställda med
arbetsgivaravgifter.
Under regeringsåren 1977--82 infördes
skattestimulanser för enskilt aktiesparande. Detta
medförde att en halv miljon människor, som tidigare inte
haft aktier, blev aktieägare. Det stora intresset för
aktiefondssparandet visar också att många vill vara delägare
i företag.
Detta stora intresse bland allmänheten bör respekteras
och tas till vara. Det är bra för vitaliteten i svensk ekonomi
om många människor engagerar sig i hur det går för
företagen och strävar efter att påverka deras utveckling
genom sitt ägarinflytande. När fler låter sitt sparande
förvandlas till ett aktivt ägande, får detta positiva effekter
även för tillgången på riskvilligt kapital. Försäljningen av
statliga företag skall därför ta sikte på att ge alla människor
goda möjligheter att spara i aktier och bli delägare även i
dessa företag.
I första hand bör de anställda få möjlighet att bli
delägare i de företag de arbetar i. Därmed får de också ett
ökat medinflytande. I andra hand skall allmänheten ges
tillfälle att teckna aktier. Enligt samma princip bör
arrendatorer få förköpsrätt till den mark de brukar.
Kapitalmarknadens ordinarie aktörer bör i princip komma
först i tredje hand. Detta motverkar institutionellt ägande.
2.2 Statens roll
Statens främsta uppgift inom näringspolitiken är att ange
ramarna för näringslivets verksamhet. Om staten går in och
som företagsägare själv agerar på den marknad den har till
uppgift att ange spelregler för, uppstår en uppenbar risk för
osund konkurrens. En regering kan ha motstridiga
lojaliteter, som medför risk för att konkurrensförhållanden
mellan privata och statliga företag snedvrids. Bara risken
för att sådant kan förekomma, försvagar spelreglernas
trovärdighet och lägger en hämsko på företagande och
riskvillighet. Rättssäkerheten och den fria konkurrensen
kräver därför att staten står neutral mellan olika företag.
Dessutom riskerar statligt ägda företag att bli redskap
för politiska ambitioner i ena eller andra riktningen.
Företag som inte kan agera efter normala
företagsekonomiska principer får på sikt betydligt svårare
att tillförsäkra sina anställda en anställningstrygghet.
Statliga företag bör därför ta ansvar för sysselsättningen på
samma sätt och i samma omfattning som inom den privata
företagsamheten. Så sker emellertid inte alltid. Alltför ofta
har politiska ambitioner urgröpt statliga företags långsiktiga
utvecklingsmöjligheter och därmed lett till en utveckling
motsatt den avsedda.
2.3 Bättre utvecklingsförutsättningar
Erfarenheten visar att staten är beredd att tillskjuta
kapital endast till företag som befinner sig i en akut kris.
Expansiva företag som har staten som ägare kan normalt
inte räkna med något ägartillskott för sina framtidsinriktade
investeringar. Det är mot denna bakgrund inte förvånande
att en stor del av de statliga företagen har ett för litet eget
kapital. Denna underkapitalisering hindrar deras
utveckling och kan på sikt hota företagens framtid.
Ett expansivt privat företag som behöver öka sitt kapital
kan göra detta genom nyemission. Nya och gamla ägare får
skjuta till nytt kapital och företaget kan på ett smidigt sätt
få medel till de investeringar som krävs för framtiden.
En överföring av de statliga företagen till privat ägo är
därför i hög grad en angelägenhet för de anställda vid
företagen, dels för att de genom delägande kan få ett
inflytande och en delaktighet, dels för att företagen kan få
erforderligt kapital utan att först behöva komma i en akut
ekonomisk kris.
Privata ägare kan dessutom tillföra företagen ny
kompetens, vilket också det leder till en ökad trygghet för
de anställda.
2.4 Frigjort kapital
Försäljning av statliga företag eller delar därav frigör
kapital. Intäkterna från försäljningen kan utnyttjas på olika
sätt. Ett alternativ är att de investeras på ett sådant sätt att
andra för samhället viktiga reala tillgångar byggs upp.
Investeringar i infrastruktur är ett sådant angeläget
ändamål.
Intäkterna kan också användas till att betala av delar av
statsskulden. Räntan på statsskulden tillhör de största
statliga utgifterna. Den nuvarande statsskulden på 618,6
miljarder kronor (1990-12-30) medför räntekostnader på
minst 61 miljarder kronor (belopp angivet i årets
finansplan).
Att frigöra statens resurser medför en rad positiva
effekter för den svenska ekonomin. Därmed skapas
förutsättningar för en lägre inflation och för en sänkning av
ränteläget.
Härigenom kan lönsamheten förskjutas från finansiella
investeringar till förmån för bl.a. industriinvesteringar.
Även på denna väg vitaliseras således svensk ekonomi
genom en försäljning av statliga företag.
3. Erfarenheter i andra länder
Privatisering, i betydelsen försäljning av offentligt ägda
tillgångar, har under 1980-talet genomförts i ett stort antal
länder.
I bl.a. Spanien, Storbritannien, Italien, Tyskland,
Frankrike, Norge, Island, Japan, Australien, Nya Zeeland,
Canada och USA har regeringar av olika politisk färg sålt
företag eller aktieinnehav i företag. Försäljning av statliga
företag förekommer såväl i länder med socialdemokratiska
regeringar som i icke-socialistiskt styrda länder. Bakom
denna trend ligger en ökad insikt om problem för staten att
driva företag.
Utvecklingen från planhushållning och statsägande till
marknadsekonomi och privat ägande i Central- och
Östeuropa går fram med en imponerande målmedvetenhet
och snabbhet. I enbart Polen skall 7 000 företag säljas -- till
anställda och breda grupper ur befolkningen -- under de
närmaste åren, samtidigt som marknadsekonomi införs. I
Tjeckoslovakien säljs allt från mjölkaffärer till stålverk
samtidigt som moderna aktiebolagslagar och skattesystem
skapas. Processen i Ungern är likartad. Även Sovjet börjar
stegvis införa privat ägande av jordbruk och företag.
Mest intressanta i ett svenskt perspektiv är de
erfarenheter som gjorts i västeuropeiska länder.
Storbritannien, Frankrike, Västtyskland, Italien och
Spanien har under 1980-talet sålt statliga företag och
aktieinnehav i varierande omfattning. Den mest
långtgående försäljningen av statsägda företag har ägt rum i
Storbritannien. Det brittiska privatiseringsprogrammet var
det första.
Genom försäljningar av statliga företag i Frankrike, i
Storbritannien och andra länder har ett mycket stort antal
hushåll som tidigare inte ägt aktier blivit mer delaktiga i
nationens näringsliv. På sikt kommer detta sannolikt att ha
stor betydelse för konkurrensen och
förmögenhetsfördelningen i dessa länder.
Genom att staten vid försäljningarna ofta vänt sig till de
anställda med speciella erbjudanden, har positiva effekter
för engagemanget i företaget och lönebildningen
åstadkommits.
Det är viktigt att en svensk försäljningsstrategi tar till
vara dessa positiva drag.
Väsentlig kritik har riktats mot försäljningen av statliga
monopol, framför allt i Storbritannien. Kritiken gäller
främst försäljningen av British Telecom och British Gas,
vilka även efter försäljningen dominerar respektive
marknad.
Vid försäljning av monopol är det viktigt att denna sker
på ett sådant sätt att konkurrensen ökar. För konsumentens
valmöjligheter är givetvis ett privat monopol lika skadligt
som ett offentligt. Offentliga monopol får inte säljas för att
ersättas med ett privat.
4. Försäljningens former 4.1
Val av försäljningsmetoder
I denna motion anges inte hur varje enskild försäljning i
detalj bör genomföras. Det är inte riksdagens uppgift att ge
detaljerade instruktioner. Detta bör överlåtas till dem som
äger kompetens inom sakområdet. Vi vill istället peka på de
olika alternativ som står till buds och lägga fast de principer
som bör avgöra valet av försäljningsmetod och
försäljningskanal. Försäljningar måste ske på ett sådant sätt
att företagets affärsverksamhet inte störs.
Ovan har angivits två huvudprinciper för försäljningens
genomförande, nämligen att den skall medverka till ökad
ägandespridning och att anställda i första hand skall beredas
tillfälle till aktieköp i det egna företaget.
När det gäller de statliga företagen kan en rad olika
försäljningskanaler och metoder tas i anspråk. Det är
väsentligt att valet av försäljningsmetod anpassas till
försäljningsobjektet och det läge som råder vid tidpunkten
för avyttrandet.
En betydande del av de statliga företagen kan säljas
direkt till den stora allmänheten genom börsen.
Erfarenheterna från Storbritannien och Frankrike visar att
man härigenom kan sprida aktieägandet till ett mycket stort
antal småsparare. Detta kräver dock en omfattande
information riktad till allmänheten.
Man kan även sälja samtliga aktier till enskilda anställda
så att helt löntagarägda företag skapas.
I företag som är mycket beroende av sina leverantörer,
t.ex. skogsförädlingsföretag utan egen skog, bör
leverantörerna ges företräde till tilldelning vid
aktieemissionen. I vissa fall kan det bli aktuellt att sälja
statens minoritetsintressen i företag till någon eller några av
övriga delägare.
I andra fall kan ett alternativ vara att sälja statliga
dotterbolag eller mindre, enstaka statliga företag till
enskilda företag.
Eftersom ökad ägandespridning är ett väsentligt mål bör
de först nämnda försäljningsmetoderna företrädesvis
väljas.
Jordbruksmark bör i första hand bjudas ut till nuvarande
arrendatorer. Vid prissättningen bör hänsyn tas till den tid
dessa arrenderat jorden.
Statlig skog bör i första hand erbjudas till jord- och
skogsbrukare i skogens närområde. Den kan också
användas för att tillskapa fristående skogsbruksfastigheter.
Detta är inte minst viktigt i de s.k. skogslänen.
Ägandespridning och medinflytande är emellertid inte
enbart en fråga om val av försäljningskanal. Även i övrigt
bör man vid försäljningen vidta åtgärder som syftar till att
göra den till en angelägenhet för en stor del av det svenska
folket.
4.2 Åtgärder för ett spritt ägande
Procordias introduktion på Stockholms Fondbörs är ett
exempel på hur en försäljning inte skall gå till. Där fick i
praktiken institutionerna en förköpsrätt. Den lilla pott som
blev över fördelades av banker och fondkommissionärer till
deras största kunder. Liknande kritik kan riktas mot
försäljningen av Uddevalla Shipping.
Vår syn på ägandespridning innebär att en motsatt
försäljningsstrategi bör väljas. Närägande är att föredra
framför fjärrägande. Decentralisering bör väljas före
centralisering. Det är därför i första hand anställda vid
företag, andra nära intressenter och den breda allmänheten
som bör få tillfälle att köpa. Någon diskriminering av
småsparare till förmån för större kapitalplacerare bör inte
få förekomma. För de fondkommissionärer och banker som
anlitas vid försäljningen skall detta vara ett klart uttalat
direktiv.
Som tidigare framhållits bör aktierna säljas i små poster.
Detta gynnar de små spararna.
I de fall direkt enskilt ägande är otillräckligt eller inte är
möjligt, kan med fördel institutioner som ägs av många,
exempelvis aktiefonder och pensionsstiftelser, få köpa
aktier i företagen.
Vårt värnande om ett decentraliserat ägande av
näringslivet har inte enbart ideologiska motiv. Utländska
erfarenheter visar också att en ägandespridning ger en
betydande nettoökning av sparandet.
En mångfald i ägandet kan även förespråkas av
effektivitetsskäl. En effektiv marknadsekonomi förutsätter
nämligen att marknaden har många aktörer. Stora och
dominerande aktörer kan få kontroll över marknaden och
därmed sätta marknadsekonomins effektivitetslagar ur
spel. Detta medför förluster för framför allt
konsumenterna.
En fråga som hänger samman med ägandespridningen är
aktiernas röstvärde. Enligt vår uppfattning bör ägande och
inflytande gå hand i hand. Principen bör därför vara att
ingen röstvärdesdifferentiering skall förekomma i de
statliga företag som säljs.
5. Försäljningens omfattning
Möjligheterna att sälja statlig verksamhet begränsas
både av företagens situation och av utrymmet på
kapitalmarknaden.
Åtskilliga företag är inte mogna för försäljning därför att
deras struktur måste förändras, därför att de ännu inte är
lönsamma eller därför att de behöver rationaliseras.
De statliga försäljningarna får inte ges en sådan volym
att möjligheterna för andra företag att utnyttja
riskkapitalmarknaden som finansieringskälla stryps.
Tillgång på kapital har ett direkt samband med andra
åtgärder. Ett av de huvudmotiv som anfördes för införandet
av löntagarfonderna var just ''kapitalbrist''. Det visade sig
snabbt att de liberaliseringar som skedde på
kapitalmarknaden i början på 1980-talet lockade fram
kapital i stor omfattning.
Under 1980-talets historiskt sett mycket expansiva år på
aktiemarknaden har emissionsvolymen (fond- och
nyemissioner) på Stockholms Fondbörs varierat mellan 10
och 14 miljarder kronor.
En annan indikation kan vara den respons från
allmänheten som mött erbjudanden om extra insättningar i
allemanssparandet. Varje sådant erbjudande om insättning
av 5 000
kronor har resulterat i insättningsvolymer på i
storleksordningen 5 miljarder kronor.
Den utförsäljningsvolym vi föreslår -- i
storleksordningen 10 miljarder kronor per år -- torde inte
utgöra något allvarligt problem för en sund och fungerande
riskkapitalmarknad, i synnerhet inte efter borttagandet av
omsättningsskatten på aktier med flera åtgärder vi föreslår
för att återskapa en sund, fungerande riskkapitalmarknad
och ett ökat sparande.
I vissa fall kan det dessutom av andra skäl vara motiverat
att delar av emissioner placeras på andra nordiska börser.
Det gäller statliga företag som har aktivitet och intressen i
våra grannländer.
En analys av såväl befintliga försäljningsobjekt som
riskkapitalmarknaden visar att en försäljning på ca 10
miljarder kronor per år bör vara rimlig under de närmaste
åren.
Samtidigt som denna försäljningsomgång genomförs
som ett första steg, bör övriga statliga tillgångar bli föremål
för en översyn.
6. Försäljningsobjekt i en första försäljningsomgång
I det följande lämnas en kortfattad redovisning av vad vi
anser bör kunna säljas i den första försäljningsomgången.
Företagen i det nyligen bildade statliga holdingbolaget
Fortia AB bör avyttras och holdingbolaget avvecklas. Den
samlade förmögenheten i förvaltningsbolaget beräknas
uppgå till cirka 25 miljarder kronor. I Fortia AB ingår:
Dessutom kan statens resterande ägarandel i
Nordbanken (71%) avyttras omgående liksom
Domänföretagen AB och delar av domänverkets skogar.
Även statens femtioprocentiga andel i ABA -- SAS svenska
moderbolag -- bör efter överenskommelse med övriga
delägare kunna säljas.
Efter bolagisering bör breda börsintroduktioner ske av
televerket och Vattenfall.
ASSI ägs i dag till 75 procent direkt av staten och till 25
procent indirekt av staten genom domänverket. Statens
ägande bör avyttras. Företaget genomgår för närvarande en
omstrukturering och har genom staten och domänverkets
tecknade nyemissioner tillförts nytt kapital motsvarande 1
miljard kronor. Företaget torde inom kort ha slutfört de
nödvändiga omstruktureringarna. För att jämställa det med
börsens skogsföretag bör det dock tillföras skog från
domänverkets förvaltning, innan aktierna utbjuds till
försäljning.
LKAB, Luossavaara-Kiirunavaara AB, blev efter
omfattande omstruktureringar och rationaliseringar
lönsamt. Företaget var tidigare under lång tid i privat ägo.
En bred spridning av ägandet över börsen borde kunna
stärka bolaget och ge tillgång till en fungerande
riskkapitalmarknad. Delägare i form av stora köpare av
malm skulle kunna stärka gruppen ytterligare och tillföra
ökad kompetens.
FFV AB (f.d. Affärsverket FFV) har nyligen
bolagiserats. Företaget arbetar med konkurrensutsatt
verksamhet och saknar myndighetsfunktioner. Redan i dag
finns betydande samordningsfördelar att vinna för bolagets
olika verksamheter med andra företagsgrupper inom och
utom Fortia AB. Företagsgruppen lämpar sig väl för en
försäljning.
Celsius AB (f.d. Svenska Varv) har under de senaste
åren genomgått en snabb omvandling. Varvsrörelsen svarar
numera endast för en mindre del av verksamheten.
Företaget är ett konglomerat med omfattande verksamhet
inom konstruktions- och anläggningsindustrin och
energiutrustningssektorn samt med ett betydande
fastighetsbolag i Göteborgsområdet. Därtill kommer att
företaget fortfarande äger Götaverken Arendal och
reparationsvarvet Cityvarvet i Göteborg samt Kockums
Marine i Malmö och Karlskronavarvet. Företaget behöver
genomgå en strukturering som kan innebära att delar av
företagets nuvarande verksamheter får nya ägare. Därefter
kan Celsius AB försäljas.
SSAB; staten äger numera ca 48 procent av aktierna i
Svenskt Stål AB. Genom att aktierna har olika röstvärde
har staten ca 60 procent av rösterna. Därtill kommer att det
av staten helägda LKAB innehar en stor post konvertibler i
SSAB. Företaget har reorganiserats och det finns nu
förutsättningar för staten att sälja sina aktier.
Procordia AB är fortfarande ett majoritetsägt statligt
företag. Just nu håller en affär på att genomföras som
innebär att Procordia övertar Provendor från Volvo och
köper Pharmacia. När affären genomförts kommer staten
att äga 40 procent av aktierna i det nya Procordia. Statens
resterande andel i Procordia bör säljas.
NCB AB är noterat på fondbörsen. Staten äger 51
procent av företaget, som i likhet med ASSI inte äger egna
skogstillgångar. I NCBs fall tillförsäkras virkestillgången
genom avtal med de skogsägarföreningar, vilkas
medlemmar också äger en del av företaget. Dessa
virkesleverantörer skall i första hand få möjlighet att utöka
sitt innehav i företaget. Den eventuellt resterande delen av
aktiekapitalet säljs lämpligen över börsen. Eftersom statens
aktier genom röstvärdesdifferentiering ger rätt till 10 röster
per aktie, skall försäljning föregås av en nedstämpling, som
reducerar röstvärdet på dessa aktier.
Nordbanken är noterad på Stockholms Fondbörs. Staten
äger 71 procent av aktiekapitalet. Det är naturligt att
statens aktier erbjuds till anställda, kunder och
allmänheten. Banken bör i likhet med de flesta andra
börsnoterade bankaktiebolag ha rösträttsbegränsning vid
stämman. Den nybildade bankgruppen förväntas behöva
göra en nyemission -- om staten deklarerar att statens aktier
successivt kommer att avyttras torde detta göra en
nyemission mera attraktiv.
ABA, AB Aerotransport, är SAS svenska
''moderbolag'' och ägs till 50 procent av staten.
Omstruktureringen av luftfarten medför att flygbolagets
ganska komplicerade ägarbild uppdelad mellan tre stater
och tillika mellan privat och statligt ägande behöver
renodlas. Fördelen med statliga ägare försvinner i takt med
avregleringen inom luftfarten. Ett ägarbolag med direkt
tillgång till riskkapitalmarknaden skulle kunna vara en
attraktiv lösning. En försäljning av statens ägarandel över
börsen till anställda och allmänheten förefaller möjlig.
Företagsgruppen kan förväntas komma att behöva
kapitaltillskott, som lämpligen erhålls genom en emission
till marknaden.
Domänföretagen AB är domänverkets dotterbolag. I
koncernen ingår ett 15-tal rörelsedrivande dotterbolag,
bl.a. ASSIs tidigare sågverksrörelse. Även i detta fall kan
det bli aktuellt att tillföra företaget delar av domänverkets
skogar innan det säljs.
Bland övriga tillgångar anser vi att delar av
domänverkets skogar bör säljas. Som nämnts i det tidigare
bör försäljningen i första hand rikta sig till jord- och
skogsbrukare i de områden domänskogarna är belägna.
Ett exempel på ett affärsverk vars verksamhet till stora
delar bör säljas är Vattenfall, vilket vi framfört i annat
sammanhang. (1990/91:NU17, res. 1)
En utgångspunkt vid försäljningen skall vara att
kraftproduktionens effektivitet inte försämras och att
produktionskostnaderna inte stiger genom en försäljning.
Ansvaret för storkraftnätet bör fortsättningsvis ligga hos ett
självständigt bolag ägt av förslagsvis kraftproducenterna
och distributörerna. Prissättningen skall vara
konkurrensneutral. Nätet skall vara öppet för transitering
av kraft för alla kraftleverantörer som har teknisk kapacitet.
Den beslutade omorganisationen och bolagiseringen av
Vattenfall innebär en regionalisering av koncernen i
regionala förvaltningsbolag. Detta bör nu följas upp genom
en försäljning av aktierna till en bred allmänhet i ett tempo
som väl anpassas till kapitalmarknadens
absorptionskapacitet.
Metoder för försäljningen och en delning av Vattenfall
får prövas slutgiltigt så snart bolagiseringen slutförts.
Redan under de kommande tre åren bör de första stegen
tas för att komma närmare det uppsatta målet -- ett
decentraliserat Vattenfall i spridd privat ägo med möjlighet
till regionala ägarstrukturer.
De föreslagna förändringarna av televerket med en
bolagisering är en intressant lösning som bör genomföras.
Detta bör omedelbart åtföljas av en börsintroduktion
främst avsedd för teleabonnenter, anställda och den breda
allmänheten. Därmed ges företagsgruppen tillgång till
riskkapitalmarknaden. Det ger möjlighet till stärkt
internationell konkurrenskraft och ökade investeringar.
Bolagiseringen måste ske på ett sätt så att televerkets
samhällsansvar för teletjänster i hela landet bibehålls.
7. Försäljning på längre sikt
I denna motion redogörs för våra förslag för de närmaste
åren. Utöver här nämnda företag finns ett flertal andra
statliga företag som på sikt kan bli lämpliga för försäljning.
Målsättningen skall vara att fortsätta arbetet med att
sprida ägandet och skapa goda förutsättningar för dem som
i dag arbetar i statliga företag och affärsdrivande verk.
Hemställan
Med hänvisning till anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till försäljning
av statliga företag i enlighet med vad som i motionen
anförts.
Stockholm den 17 januari 1991
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)
Olof Johansson (c)