Den s.k. träfiberlagen tillkom i mitten av 1970-talet.
Syftet med lagen sades då vara en omsorg om hushållning
med värdefull träfiberråvara.
Lagstiftningen avspeglade en ofta återkommande
diskussion om hur och på vilket sätt skogsråvaran skulle
användas. Frågeställningen brukar ofta inom
branschkretsar sammanfattas till ''Såga-koka-eller-elda?''
där sågverkens, cellulosaindustrins samt den
energiomvandlande sektorns olika intressen bryts mot
varandra.
Behovet och nyttan av denna lagstiftning kan på goda
grunder ifrågasättas.
I dag kan man med allt större fog påstå att träfiberlagen
direkt och indirekt förhindrar en marknadsanpassad
ekonomisk rationell hantering av fiberråvaran.
Vi är medvetna om att träfibersituationen delvis ser
ganska olika ut i norra och södra Sverige.
Medan norra Sverige dras med växande
råvaruförsörjningsproblem ökar den skogliga basen alltmer
i södra Sverige, vilket snabbt accentueras vid en dämpad
cellulosakonjunktur. Problemen tar sig uttryck i problem att
ta emot klenare gallringsvirke samt växande flisberg hos
sågverken.
I detta läge är det absolut nödvändigt att energi- och
kraftvärmeverken, inom ramen för en ökad satsning på
bioenergi, kan bli aktiva kommersiella aktörer på
träfibermarknaden. Marknaden måste inom given
skogsvårds-, skatte- och miljölagstiftning själv avgöra
vilken del av fiberråvaran som ska sågas, kokas, eldas eller
förgasas.
Av flera skäl är det angeläget att biobränslena ges goda
förutsättningar att utvecklas.
För de sydsvenska skogs- och mellanbygderna, till vilka
bl.a. Småland hör, skulle en kraftfull satsning på
biobränslen, främst då träfiberbaserade, vara av största
intresse.
Omställningen inom jordbruket under de närmaste åren
kommer i dessa bygder att få kännbara konsekvenser för
landsbygden och dess utveckling. Att därför utveckla en
energimarknad för de växande virkesöverskotten i södra
Sverige framstår som mycket angeläget.
Med moderata samlingspartiets förslag om
miljörelaterad energiråvarubeskattning på koldioxidbasis
skulle en sådan satsning kraftfullt stimuleras till gagn för
såväl uthållig inhemsk energiförsörjning som nya
utkomstmöjligheter för den sydsvenska landsbygden.
Det förutsätter en fri marknad för träfiberråvara och
därmed ett avskaffande av träfiberlagen. Regeringen bör
snarast förelägga riksdagen förslag om detta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett avskaffande av träfiberlagen.
Stockholm den 16 januari 1991
Anders G Högmark (m)
Ulf Melin (m)