Enligt allmänna köprättsliga grundsatser står säljaren
normalt ansvaret för att den sålda varan är felfri vid den
tidpunkt då det faktiska avlämnandet sker (12--16
§§ nya köplagen). Det ankommer på köparen att -- i
enlighet med sedvanliga rättsprinciper -- påvisa att varan
var behäftad med fel vid denna tidpunkt för att kunna göra
felpåföljder gällande (ursprungligt fel). I
konsumentköplagen står denna grundsats inskriven i 20
§.
Självfallet kommer köparen i ett fördelaktigare läge om
han icke behöver bevisa förekomsten av fel utan kan
överlämna åt säljaren att bevisa att varan var fri från fel;
förmår säljaren ej det anses fel vara för handen. Det
presumeras med andra ord att ursprungligt fel
föreligger. Denna bevislättnad ingår normalt som moment i
de garantier som förekommer på marknaden
(''Alméngarantier''; Hellner-Ramberg, Speciell avtalsrätt I,
Köprätt, 1989 s 164
ff). Garanti kan också innehålla åtagande från
säljarsidan att varan skall behålla sin funktionsduglighet
under viss bestämd tid (hållbarhets- eller funktionsgaranti).
Se 21
§ konsumentköplagen.
Som uttryck för att konsumentköplagen på ett ensidigt
sätt missgynnar säljaren -- en ståndpunkt som vi instämmer
i -- har nu några branschorganisationer uppmanat sina
medlemmar att avstå från bruket av garantier. Genom
denna åtgärd går köparen miste bl.a. om den bevislättnad
för vilken nyss redogjorts.
Det bör ligga i båda parters intresse att säljaren i första
hand åtar sig den bevisbörda för honom som en garanti
innefattar. Detta förutsätter i gengäld att fördelningen av
det ekonomiska ansvaret mellan säljaren och köparen för
olika slags händelser görs till föremål för ny prövning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bruket av garantier enligt
konsumentköplagen.
Stockholm den 24 januari l991
Rolf Dahlberg (m)
Allan Ekström (m)