Konsumenternas sakrättsliga skydd, alltså skyddet mot
säljarens borgenärer, är för närvarande otillfredsställande.
Närmare bestämt avses med detta skydd frågan om i vilken
utsträckning och under vilka förutsättningar den ena parten
i ett avtalsförhållande har skydd mot tredje man på
motpartens sida och särskilt då mot dennes borgenärer vid
överlåtelse eller upplåtelse av en rättighet. Som en allmän
oskriven regel gäller vid köp av lösöre att förvärvaren blir
skyddad mot säljarens borgenärer först sedan han fått
egendomen i sin besittning, den s.k. traditionsprincipen. Så
länge egendomen blir kvar hos säljaren kan den genom
utmätning och konkurs tas i anspråk för betalning av de
skulder säljaren har till sina borgenärer. Köparens rätt
inskränker sig till att han i konkurrens med de övriga
borgenärerna kan göra gällande en fordran på säljaren.
Varnande exempel
Det handlar alltså om köparens skydd i vissa kritiska
situationer. Typfallet av varnande exempel är konkursen.
En köpare har inhandlat en vara av en säljare. Betalningen
har skett i förskott. Före leveransen av varan går säljaren i
konkurs. Då blir köparen i princip, uttryckt på enkel
svenska, ''blåst'' på både förskottsbetalningen och varan.
Han förlorar alltså alltihop. Det gäller åtminstone såvida
man inte tycker att det är av värde att han får en fordran i
säljarens konkurs. Men erfarenheten är att dessa fordringar
oftast är värdelösa. Detta kan knappast anses vara en
tillfredsställande situation.
Rimlig slutsats
Ett bättre sakrättsligt skydd för konsumenten bör därför
tillskapas, dock utan att frångå traditionsprincipen som
huvudregel. Detta syfte kan uppnås genom att den
nuvarande lösöreköpslagen av ursprungsår 1845 ersätts med
en modern rättslig reglering.
Riksdagens inställning
Lagutskottet har i flera betänkanden behandlat frågan
om sakrättsligt skydd. Redan 1987 uttalade lagutskottet att
det fanns anledning att närmare överväga om de problem
som kravet på besittningsöverföring medför kunde lösas
genom att ersätta den nuvarande lösöreköpslagen med en
mera tidsenlig och för köparen användbar reglering. Under
1990 förklarade lagutskottet att man ansåg sig kunna utgå
ifrån att spörsmålet om en modernisering av
lösöreköpslagen kommer att övervägas ytterligare inom
regeringskansliet, varför något särskilt tillkännagivande i
frågan inte ansågs erforderligt. Båda dessa uttalanden
gjordes av ett enhälligt utskott och godkändes av
riksdagen.
Nödvändigt tillkännagivande
Av regeringens proposition om konsumentköp och
justitieministerns inställning i riksdagsdebatten får anses
framgå att regeringen inte överväger någon modernisering
av lösöreköpsregleringen. Mot denna bakgrund krävs nu ett
tillkännagivande från riksdagen till regeringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av det sakrättsliga
konsumentskyddet.
Stockholm den 18 januari 1991
Bengt Harding Olson (fp)
Ulla Orring (fp)
Lola Björkquist (fp)
Barbro Sandberg (fp)