med anledning av prop. 1990/91:8 Vårdnad och umgänge
Inledning
I propositionen föreslås förändringar i
föräldrabalken rörande vårdnad och umgänge.
Förslagen syftar till att stärka barnens rätt till båda
föräldrarna oavsett om dessa lever tillsammans
eller ej.
Det är viktigt att poängtera att föräldrarättens
utformning skall utgå från barnens behov. Barn
behöver sina föräldrar och är oftast beroende av en
nära och förtroendefull kontakt med dem båda för
sin utveckling. Ett barns föräldrar har därför ett
gemensamt ansvar för barnets uppfostran och
uppväxt. Detta gemensamma ansvar kvarstår även
om föräldrarna beslutar sig för att leva åtskilda.
Huvudprincipen skall vara att barn har rätt till båda
sina föräldrar. Reglerna rörande vårdnad och
umgänge måste därför utformas så att barnens
intressen sätts i fokus och att föräldraansvaret klart
framgår.
I propositionen föreslås att domstols
möjligheter att döma till gemensam vårdnad av
barn skall utökas. Därutöver innehåller
propositionen förslag om insatser som syftar till att
underlätta för föräldrar att enas kring frågor som
rör vårdnad av barn. Kommunerna föreslås åläggas
ett ansvar att erbjuda föräldrar som riskerar att
hamna i en vårdnadstvist samarbetssamtal.
Domstolen får möjligheter att erbjuda föräldrarna
samarbetssamtal under pågående vårdnadsprocess.
Handläggningen av vårdnadsärenden föreslås
förenklas för att möjliggöra kortare
handläggningstider m.m. Förslagen i dessa delar
finner vi väl motiverade.
Alltför många barn lever i familjer med svåra
problem. Barn misshandlas och utsätts för andra
fysiska och psykiska övergrepp. Många barn har
upplevelser av svåra konflikter mellan föräldrarna.
Hänsynstagandet till dessa barns bästa kan enligt
vår mening kräva att kontakterna med en eller båda
föräldrarna begränsas eller upphör.
I denna motion presenterar vi förslag som syftar
till att stärka barnens ställning. I anslutning härtill
poängterar vi vikten av att barnens inflytande
bättre kan tillgodoses i frågor rörande vårdnad och
umgänge.
Samarbetssamtal
Kommunerna åläggs att erbjuda föräldrarna
samarbetssamtal. Av propositionen framgår att
kommunerna får stor frihet när det gäller formerna
för dessa samtal. Kommunen kan fullgöra denna
skyldighet inom egen verksamhet, genom
samarbete med andra kommuner eller genom att
förmedla kontakt med andra samtalsledare. Det är
viktigt att samarbetssamtal kan erbjudas på ett
tidigt stadium i en konflikt. Därigenom ökar
möjligheterna att uppnå positiva resultat.
Enligt vår uppfattning bör föräldrarna erbjudas
möjligheter att påverka valet av samtalsledare.
Samarbetssamtal skall därför kunna genomföras
inom ramen för den verksamhet som t.ex.
familjerådgivningsbyråer bedriver. Många kyrkliga
organisationer har olika former av rådgivning i
samlevnadsfrågor som också bör kunna komma
ifråga. I detta sammanhang är det angeläget
understryka vikten av att de oklarheter som för
närvarande råder i huvudmannaskapsfrågan för
familjerådgivningsbyråerna snarast löses.
Deltagandet i samarbetssamtal är inte
tvingande. Det får dock förutsättas att en förälder
inte utan tungt vägande skäl vägrar att delta i en
sådan verksamhet. Det faktum att samarbetssamtal
inte kan genomföras, på grund av en förälders
motstånd till samtalet, får inte läggas en förälder till
last och i avgörande grad påverka beslutet i
vårdnadsfrågan. Om konflikten mellan föräldrarna
inte kan hindras, påverkas möjligheterna till ett
gemensamt ansvarstagande för barnen negativt.
Däremot behöver föräldrakonflikten i sig inte
påverka föräldrarnas lämplighet som
vårdnadshavare.
Samarbetssamtal bör inte begränsas att avse ett
bestämt tidsskede. Även efter det att föräldrarna
enats kring ett gemensamt beslut i
vårdnads/umgängesfrågor kvarstår ofta konflikter
dem emellan. En fortsatt samtalskontakt kan
därför vara avgörande för att vårdnaden/umgänget
skall kunna utvecklas positivt. Kommunernas
skyldighet att erbjuda samarbetssamtal bör därför
utvidgas i förhållande till propositionens förslag.
Huvudmålet med samarbetssamtalen är att ena
föräldrarna kring en lösning till förmån för barnen.
Det är angeläget att understryka att
hänsynstagandet till barnen i vissa fall måste leda
till att samtalen inriktas på att förmå en av
föräldrarna att avstå från gemensam vårdnad och
ibland även samvaro med barnen. Enligt vår
uppfattning bör detta gälla i många av de fall då
barnen utsatts för sexuella övergrepp eller
misshandel av en förälder.
En utvecklad form av samarbetssamtal ställer
stora krav på samtalsledarna. Det är viktigt att
dessa får en adekvat utbildning. Vi vill framhålla
vikten av att samtalen sker under
familjerådgivningssekretess, dvs. att det inte är
samma personer som genomför samtalen och
utredningen om vårdnad eller umgänge. Om
kommunerna skall kunna ge alla föräldrar
möjlighet att delta i samarbetssamtal kan en
utbyggnad av verksamheten erfordras. Det är
därför viktigt att tillräckliga resurser tillförs
verksamheten, bl.a. för att komma tillrätta med de
långa väntetiderna.
Vad ovan anförts om samarbetssamtalens mål
och utformning bör ges regeringen till känna.
Gemensam vårdnad
Förslaget om ökade möjligheter att förordna
gemensam vårdnad även om en eller båda
föräldrarna helst vill ha ensam vårdnad utgår från
de positiva effekter som nu gällande regler rörande
gemensam vårdnad uppvisar.
Idag gäller dock att gemensam vårdnad endast
kan förordnas i det fall föräldrarna är ense härom.
I det fall en eller båda föräldrarna motsätter sig
detta har domstolen att förordna en av dem som
ensam vårdnadshavare för barnet.
En betoning av det gemensamma
föräldraansvaret är bra. Vägledande för domstolen
måste dock alltid vara barnens bästa. Ett beslut om
gemensam vårdnad, när en eller båda föräldrarna
önskar ensam vårdnad, måste därför grundas på
uppfattningen att en sådan ordning kommer att
gynna barnet. Domstolen har här att pröva riskerna
av att acceptansen av gemensam vårdnad inte alltid
innebär att föräldrarna har en strävan att uppnå
goda förhållanden med den andra parten eller till
barnet.
Den gemensamma vårdnaden ställer således
stora krav på föräldrarna. De måste kunna enas i
sina omsorger om barnen och fatta en mängd
gemensamma beslut. Av detta framgår att
gemensam vårdnad inte bör förordnas i det fall
föräldrarna inte kan förväntas enas i de
frågeställningar som har med barnet att göra.
Gemensam vårdnad kan vara olämplig i
förhållanden där kvinnan p.g.a. misshandel eller av
annan anledning känner sig pressad och i
underläge. Barn i dessa familjer tar ofta på sig
ansvaret för den uppkomna situationen och känner
sig tvingade att spela medlare. För många barn kan
ett beslut om gemensam vårdnad medföra att de
riskerar att utsättas för psykisk, fysisk och sexuell
misshandel. Vare sig föräldrarna önskar eller
accepterar gemensam vårdnad skall ett sådant
beslut inte utfärdas om det innebär att barn på
något sätt kan komma till skada.
Vad ovan anförts om vikten av att se till barnets
bästa när fråga är om gemensam vårdnad bör
riksdagen fastslå i ett motivuttalande.
Umgänge och umgängessabotage
De allra flesta barn har ett behov av en
fortlöpande och nära kontakt med båda sina
föräldrar även efter en separation. I de fall
föräldrarna enas om en gemensam vårdnad torde
de vanligen tillsammans med barnen kunna lösa
umgängesfrågorna på ett acceptabelt sätt.
När vårdnaden däremot tilldöms en av
föräldrarna tvingas ofta domstol att reglera
umgängesrätten mellan umgängesförälder och
barn. Rätten till umgänge mellan barn och den
'icke-vårdnadshavande'' föräldern har två syften.
Barnens behov av umgängesföräldern skall
nämligen tillgodoses samtidigt som denne
tillförsäkras fortsatt samvaro med barnen.
I vissa speciella fall bör umgängesrätten i större
utsträckning än idag begränsas och/eller omgärdas
med särskilda förbehåll. Om umgängesföräldern
förgripit sig mot ett barn bör huvudregeln vara att
umgänget mellan barn och förälder avbryts. Först
när barnet uppnått sådan mognad att det självt kan
uttrycka önskemål om samvaro och kontakt med
föräldern bör kontakten återupptas.
I propositionen föreslås en reglering i syfte att
stävja s.k. umgängessabotage, dvs. när
vårdnadshavare systematiskt och synbarligen utan
grundad anledning förhindrar kontakt mellan barn
och umgängesförälder. Inte sällan anser sig dock
vårdnadshavaren ha goda skäl för ett sådant
handlande. Hänsyn till barnens säkerhet och rädsla
för övergrepp från umgängesföräldern mot barnen
påverkar ofta vårdnadshavarens benägenhet att
medverka. Samhällets skyddsinsatser för att
garantera barnens säkerhet upplevs inte sällan som
otillräckliga.
Den idag vanligaste formen av
''umgängessabotage'' är dock när
umgängesföräldern inte följer de överenskomna
reglerna för samvaro med barnet. Föräldern avstår
ofta från en kontinuerlig kontakt. Inte sällan
avbryts kontakterna helt. Trots problemens
omfattning avstår regeringen från att nu föreslå
ändringar så att barnens möjligheter till umgänge
med umgängesföräldern bättre kan tillgodoses. Av
propositionen framgår istället att vägran från
umgängesförälderns sida, när det gäller att
medverka till planerade umgängestillfällen, kan
tala för att antalet planerade umgängestillfällen bör
bli färre. En sådan åtgärd för att komma till rätta
med de problem som en misskött umgängesrätt kan
förorsaka barnet är enligt vår mening defensiv.
Grunderna för umgängesförälderns handlande i
umgängesfrågorna påverkas inte därmed.
Enligt praxis har domstolsavgöranden i
umgängesfrågor schabloniserats trots att hänsynen
till barns skilda förhållanden och behov talar för en
flexibel och individuell anpassning av umgängets
omfattning och formerna för detta. Propositionen
påtalar vikten av en större flexibilitet i dessa frågor
i framtiden och anför att en mer allmän ändring av
umgängesreglerna bör bli föremål för utredning i
särskild ordning. Regeringen avstår dock från att
nu tillsätta en sådan utredning.
Vad ovan anförts rörande såväl behovet av en
restriktivare tillämpning av umgängesreglerna i
vissa fall som vikten av att stävja s.k.
umgängessabotage i vid mening motiverar enligt
vår uppfattning att reglerna för umgänge snarast ses
över. Riksdagen bör därför besluta att hos
regeringen begära förslag till förändrade regler
rörande umgänge som i större utsträckning än idag
tar hänsyn till barnens behov i enlighet med vad i
motionen anförs. Inom ramen för en utredning
rörande umgänge bör de speciella problem som kan
uppkomma i förhållanden där föräldrarna har
mycket olika kulturella utgångspunkter särskilt
beaktas.
Barnens behov av att tala med någon
Barnens möjligheter att uttrycka sin mening i
vårdnads/umgängesfrågorna behandlas inte
närmare i propositionen. När det gäller ungdomar
över 15 år föreslås dock att en kontaktman till
barnet skall kunna utses även om vårdnadshavaren
inte godkänner detta. En förutsättning är dock att
barnet ger sitt medgivande. När det gäller yngre
barns behov av kontaktmän anser föredraganden
att vårdnadshavaren skall avgöra behovet av en
sådan.
Barn som far illa behöver stöd och hjälp i olika
former. Samarbetssamtalen är i första hand till för
att ge föräldrarna en möjlighet att diskutera sig
fram till ett gemensamt beslut om vårdnaden av och
umgänget med barnen. Barnens behov av att tala
med någon om familjens problem måste därför
tillgodoses i annan ordning. Detta kan ske genom
att anlita barnpsykologisk expertis eller annan
person som barnet har ett särskilt förtroende för.
Åtminstone i de större kommunerna bör det
finnas möjligheter att avdela personal inom
socialtjänsten som särskilda barnsekreterare vilket
kan leda till att barnen kan erbjudas
samarbetssamtal och andra konsultationssamtal.
Även andra former för att på ett seriöst sätt kunna
lyssna på barnen bör prövas. En utbyggnad av
exempelvis barnjourverksamheten är därför
angelägen. Dit kan barn vända sig för att få skydd
och stöd i utsatta lägen.
Barnens inflytande i vårdnadsprocessen m.m.
Barnens möjligheter att påverka val av
vårdnadsform/vårdnadshavare och umgänge
diskuteras över huvud taget inte i propositionen.
Enligt vår mening är barnens synpunkter på
vårdnads/umgängesfrågor viktiga att ta tillvara.
Barnens uppfattningar och önskemål bör i
framtiden tillmätas större vikt än idag.
I en vårdnadsprocess saknar barnen egen
talesman. Föräldrarna och deras ombud har
naturligtvis ett ansvar för att beakta barnens
synpunkter. Ombudens huvuduppgift är dock att ta
tillvara uppdragsgivarens rätt. Processen som sådan
koncentreras därför ofta kring effekten av den
konflikt som råder mellan föräldrarna.
Talan om ändrad vårdnad eller umgänge kan
endast väckas av någon av föräldrarna. Barnen
saknar här egen talerätt.
Föreningen BRIS (Barnens rätt i samhället) har
påtalat vikten av att barnens ställning i vårdnads-
och umgängesmål stärks. Enligt föreningen kan
detta ske genom att barnen får partsställning och
processbehörighet i mål om vårdnad och umgänge.
BRIS föreslår att barnens talan skall föras av ett
offentligt biträde med behörighet att till alla delar
företräda barnet i målet. Vi delar de grundläggande
värderingar som ligger bakom föreningen BRIS
förslag. Enligt vår uppfattning bör möjligheterna
att stärka barnens inflytande i dessa avseenden
prövas.
Socialstyrelsen har i sitt remissvar över
departementspromemorian (Ds 1989:52) Vårdnad
och umgänge påtalat behovet av att kunna
överflytta vårdnad av barn från en biologisk
förälder till en styvförälder i vissa fall. Barn lever
idag ofta tillsammans med en biologisk förälder och
en styvförälder. Inte sällan kan styvföräldern
tillsammans med den biologiska förälder som
barnet bor hos bli barnets psykologiska föräldrar.
Om den biologiska föräldern avlider saknas
möjligheter att överflytta vårdnaden för barnet till
styvföräldern även om denne, barnet och den
kvarvarande biologiska föräldern önskar detta.
Först i de fall den biologiska föräldern är försumlig
som vårdnadshavare är detta möjligt. Inte heller i
detta särfall ger nu gällande lagstiftning erforderligt
utrymme för barnens berättigade krav.
Sammantaget anser centern således att
riksdagen hos regeringen bör begära förslag till
sådana ändringar i föräldrabalken att barnens
ställning som part i vårdnads- och umgängesmål
stärks.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om mål för och
omfattning av verksamheten med samarbetssamtal,
2. att riksdagen i anledning av det i propositionen
framlagda förslaget till utvidgad möjlighet att
förordna om gemensam vårdnad uttalar vikten av
att barnets bästa blir avgörande vid beslut om
vårdnaden,
3. att riksdagen hos regeringen begär att en
utredning tillsätts med uppgift att föreslå
förändringar syftande till såväl stärkande av
barnens ställning i vårdnads- och umgängesmål som
ökat hänsynstagande till barnens bästa vid beslut
om umgängesrätt.
Stockholm den 18 oktober 1990
Martin Olsson (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Bengt Kindbom (c)
Stina Eliasson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Anders Svärd (c)
Birger Andersson (c)
Rosa Östh (c)
Hugo Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)
Karin Israelsson (c)
Rune Backlund (c)
1 Riksdagen 1990/91. 3 saml. Nr L3--9
1* Riksdagen 1990/91. 3 saml. Nr L3--9