med anledning av prop. 1990/91:8 Vårdnad och umgänge
Samhällets uppfattning i fråga om vårdnad och
umgänge bör vara att båda föräldrarna skall ta
gemensamt ansvar för de barn de tillsammans satt
till världen. De enda undantag från denna
huvudregel som bör göras är när barn eller vuxna
behöver samhällets skydd för övergrepp eller hot
om övergrepp av olika slag.
Utvecklingen av lagstiftning och praktik
rörande föräldrars oenighet om vårdnad och
umgänge av gemensamma barn har varit mycket
positiv under senare år. Medvetenheten om att
barn så gott som alltid far illa av tvister omkring
detta och att samhället med rätt insatser kan hjälpa
barn och föräldrar till konstruktiva och hållbara
lösningar finns numera hos de flesta som
yrkesmässigt kommer i beröring med problemen.
Föreliggande proposition kan ses som ett glädjande
tecken på detta.
På ett par områden har dock de slutsatser av
erfarenhet och kunskaper som dragits varit onödigt
försiktiga. Det gäller gemensam vårdnad där
föräldrarna är ogifta samt samarbetssamtal som
obligatoriskt inslag vid vårdnadstvister.
Vårdnaden om barn till ogifta föräldrar
Det finns i dag ingen anledning att skilja på
behandlingen av gifta och ogifta föräldrar i
vårdnadshänseende. Det måste förutsättas att
föräldrar delar ansvaret för sina gemensamma
barn. I de fall där gemensam vårdnad inte är
lämplig kan frågan lösas genom
undantagsbestämmelser. Detta gäller självfallet
också i fall där föräldrarna är ense om att den ena
skall ha ensam vårdnad. Argumenteringen i
propositionen om att tiden ännu inte är mogen för
en sådan huvudregel är inte övertygande.
Jag föreslår således att gemensam vårdnad skall
gälla för alla barn om inte åtgärder vidtas, av
förfäldrarna eller myndigheter, för att ändra på
detta förhållande.
Obligatoriska samarbetssamtal
Det torde i dag stå utom allt tvivel att
samarbetssamtal har en utomordentligt god effekt i
de flesta fall. Även om resultatet inte alltid blir
gemensam vårdnad eller ens enighet om hur
vårdnaden skall utformas kan, som föredragande
statsråd även påpekar, samtalen ändå lägga en
grund för framtida samarbete mellan föräldrarna
som gynnar barnen i hög grad.
Enligt proposition 1990/91:8 bör
samarbetssamtal anordnas ''så snart det kan antas
tjäna något syfte''. (S. 30 i den allmänna
motiveringen; liknande synpunkter framförs i
specialmotiveringen på s. 64--65.) Detta motsvaras
dock inte av ett obligatorium i den föreslagna
lagtexten utan där talas endast om att rätten 'får
uppdra'' åt socialnämnd eller annan att anordna
samarbetssamtal.
I enlighet med bl.a. Gotlands kommuns
yttrande över departementspromemorian
''Vårdnad och umgänge'', Ds 1989:52, föreslår jag
således att samarbetssamtal görs till ett
obligatoriskt inslag i alla vårdnadstvister. Från den
regeln skall undantag kunna göras endast i de fall
där det står klart att sådana samtal skulle vara
uppenbart onödiga.
Även i de fall där samarbetssamtal prövats utan
framgång tidigare bör rätten förordna om sådana.
Samhället markerar då att det förväntas av
föräldrar att ta ansvaret för sina gemensamma barn
och tillsammans besluta om deras framtid. De
negativa verkningarna av den tidsutdräkt samtalen
kan komma att medföra uppvägs genom det i
propositionen framförda förslaget om att rätten
skall interimistiskt besluta var barnet skall bo under
tiden utan att ta ställning i vårdnadsfrågan.
Samarbetssamtal bör kunna anordnas när som
helst under ärendets gång, alltså även sedan en
vårdnadsutredning har påbörjats.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om gemensam
vårdnad för barn till ogifta föräldrar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om obligatoriska
samarbetssamtal vid vårdnadstvister.